Tiden står för svaret

Tiden rycker allt nämare då vi får veta omfattningen av den socialdemokratiska förnyelsen. Men sanning och säga så är jag skeptisk. Efter att ha hört Stefan, Håkan, Mona och co tala 1 maj så är det nog så att det blir ingen förnyelse. Man kan med gott samvete byta ut y mot ett ö i förnyelsen. Man är helt enkelt nöjd med allt så som det allltid har varit. Förändringarna i politiken är av kosmetisk natur. I realpolitik håller man precis samma linje som 1970. Det finns absolut ingen skillnad.

Man väljer att konsekvent straffa de som jobbar, genom att bygga upp en bidragsstruktur runt det där med att ha ett jobb. För att sen förhindra de framväxande apatin som förväntas växa fram måste man använda sig av tvingande åtgärder. Åtgärder som man nu kallar för kontrakt od, vilket sen snabbt övergår till utslagning och utanförskap. Vi pratar här om klassisk socialdemokratisk utslagningspolitik. Man vill framtvinga en politisk situation där man tvingar ner människor i ett tillstånd, där man helt enkelt måste lyda staten. Vänsterpolitikens grundläggande princip nr 1.  Den mänskliga friheten och det egna initiativet framstår som ett hot mot den socialistiska staten.  Det räcker med minsta lilla medvind så står det genast en kommunist och ropar efter regleringar och pålagor som skall hindra det mänskliga initiativet.

Man får gärna ta mig för att ha kommunist fobier. Men jag mår in i själen dåligt när jag hör dessa falska oärliga maxsismprofeter tala. För mig har den vänstervåg som sköljde över Sverige i mitten på förra seklet satt alldeles för stora och svåra spår. Jag har sett och ser hur det påverkar mina jämngamla vänner och bekanta.

Man väljer att lämna sitt initiativ därhän till förmån för att vara medelsvensson. Det heter ju att lagom är bäst. Men att förhärliga den medelmåttiga är att förhindra det storslagna. Det skall med största möjliga tydlighet fastslås, att det absolut inte finns något i det storslagna som hotar det medelmåttiga och tvärt om. Det är snarare så att det finns en cymbios däremellan. Inte en tvåfrontersstrid, utan en mycket nyttig kamp som driver samhället framåt.

Det är sant att vi behöver bygga ett jämlikt samhälle. Men då handlar det om jämlikhet inför det männskliga initiativet. Vi behöver bättre ta tillvara och underbygga det mänskliga initiativet. Då skall det inte bara handla om utbildning och lärosäten. Då måste man titta på hela människan i sin fulla prakt. Då är det helt andra infallsvinklar som måste beaktas. At vi måste ordna jobb är bara en liten del i ett större och mycket mera komplicerat politiskt skeende.

Då måste man titta på hur och i vilka miljöer man odlar det mänskliga initiativet. Vad är det som vanligtvis krävs när ett människligt initiativ skall till och slå rot och börja växa. Sannolikt är det en sak som definitivt inte behövs och det är tex högre skatter. Vi behöver definitivt inte kommunister som vill förbjuda att dessa initiativ går med vinst.

Vad vi behöver är ett fritt samhälle där det lönar sig att jobb. Där man tidigt lär sig att lita på sig och sitt mänskliga initiativ. Där det inte finns en storebror som säger vad som rätt eller fel. Där man som kreativ människa kan låta sina ideer och tankar, fritt bli förverkligade och grundlägga uppkomsten av nya jobb och arbetstillfällen för ungdomar.