Människovärlden

Tiderna kräver alltid sina hjältar och förebilder. Kanske är det så att vi redan har en hjälte i vår söta lilla prinsessa Estelle. Hon föddes i en tid då tvivlen inför den stundande framtiden näppeligen kunde vara mera omfattande.

Svarta rubriker som berör våra Europeiska vänner sätter våra själar i prövningens utmaningar. Moral och styrka utkrävs av oss alla i en allt stidare ström.

Då får vi en liten Estelle att vila ögonen på. Frågan som allt oftare väcks gällande monarkins vara eller inte vara får här enligt mig i denna stund ett positivt ”vara” till svar.

När prövninges stund nalkas behöver vi alla något att se upp till. Något som gör skillnad. Något som berättar att det finns en nedförsbacke där på andra sidan krönet.  Höjt över allt rationellt vänder vi snart blickarna mot en liten, nästan nyfödd flicka som skall bli döpt. Antalet miljoner tittare vänder då tillfälligtvis bort blicken från fallande börser och förnöjsamt, ser hur det går till när Världen tar emot Estelle Silvia Ewa Mary Bernatte som en kommande regent i det lilla konungadömmet Sverige.

Säg att allt detta sker utan att det påverkar oss alla, den som så önskar. Säg att miljonerna i apanage är bortkastade medel. Men sätt då själv en prislapp på en höjd folklig moral den som vågar, vill och kan. Försök hitta något som övertrumfar vår längtan att få skänka lite kärlek till Estelle Silvia Ewa Mary. Hitta något som öppet och ärligt kan mäta sig med den moraldusch vi alla utsatts för av den monarkiska auran.

Estelle Silvia Ewa Mary är inte bara en liten flicka som en dag skall bli drottning över Sverige. Hon är framtiden personifierad genom sin blotta uppenbarelse. Vi behöver Estelle Silvia Ewa Mary lika mycket som hon behöver oss alla undersåtar.

Räkna in mig i skaran tårögda undersåtar, som med näsduken i högsta hugg kommer att följa Estelle Silvia Ewa Mary fram till dopfunten och där inhämta högre makters välsignelse.

Siffror och teori i alla ära. Men inget slår verkligheten. Vi har idag en öppen arbetslöshet på 7,7%. Som politiker eller opinionsbildare vinner man absolut ingenting på att trixa med siffror. Trovärdigheten befinner sig i avståndet mellan den av makten förda politiken, och det som upplevs vara verklighet av den stora majoriteten människor i landet Sverige.

Det är inte ett bra sätt att vinna opinion på, om man väljer att försöka blanda bort korten i sifferexercis. Arbetslösheten är där den är, och vi har att hantera verkligheten. Vi skall under inga som helst omständigheter ge oss ut på slak lina med höftskott i frågor som berör jobb och arbetsmarkand. Här är det alliansen som för befälet, och ingen djävul skall släppas över bron. Rakryggat, stå vi enade upp för den jobbpolitik som varit och är så framgångsrik.

Risken är att de förslag som varit ryggraden i jobblinjen devalveras om vi nu går ut och famlar i luften. Nu behövs mer är någonsin glasklara analyser som verkligen speglar samtidens utmaningar. Att jobben är och blir en stor fråga 2014, står ställt utom alla tvivel.

Sätt alla tillgängliga resurser på att djupanalysera de skeenden som idag påverkar, den eller de som upprätthåller sin vardag som arbetssökande. De som idag upplever vardagen som en stor utamaning i sina försök att komma i kontakt med arbetsmarknaden, är antagligen inte den som lägger sin röst på alliansen 2014. Självförändringens grundsten är självinsikt.

Vi kan inte i längden vinna poänger genom att lägga skulden på någon annan. Däremot kan vi vinna poänger genom att skapa en politik som verkligen hjälper människor i den vardag som de upplever svår och krånglig. Att skapa jobb är målet, men kan man underlätta för en enda männska att utvecklas under sin väg mot ett jobb, har man utfört en bragd.

Psykoterapi eller kognitivbeteendevård är frågan som seglat upp på den senaste tiden. Skall man behandla orsaken eller symptomen. Eller borde man kanske göra både delar. Sanningen står att finna för den som så önskar. Men att söka sanningar i den snårskog som företräds av dagens psykiatri, är en uppgift för extremt flitga eller varför inte någon överenergisk person med diagnosen ADHD.

För mig är alltid källan mycket mer intressant än biflöden och utlopp. Den person som inte kan redogöra någorlunda sammanhängande för sitt liv fram till nuet, är med största säkerhet en person som behöver extra hjälp att få styr på sitt liv och sin mentala hälsa.

Om man utgår ifrån att det finns ett begrepp som heter mental ohälsa, så bör det i rimlighetens namn även finns ett begrepp som beskriver den direkta motsatsen. När är vi då mentalt friska? Enligt juridiken är det när vi enligt andra är i stånd att ta ansvar för våra egna liv. Så fort vi av någon orsak inte varit medvetna om vår gärningar, så är vi enligt juridiken mentalt otillräkneliga. Visst låter det logiskt och bra.

Men när vi kommer in på det faktum att vi faktiskt i lagens mening måste ha begått ett brott för att få denna diagnos, hamnar vi i ett helt annat läge. När man hör om alla brott som har begotts i ett tillstånd av otillräknelighet i enlighet med juridiken blir man fundersam. Inte allt för sällan har det i efterhand visat sig att många av förövarna till svåra våldsbrott sökt sig till psykitrin, för att få vård innan de utfört sina hemskheter. Med detta faktum i ryggen, börjar man nu ana att det finns en skillnad mellan att vara juridiskt otillräknelig och att vara otillräknelig enligt psykiatrins sätt att se på saken.

När vi glider ut ur livsmoderns varma sköte bör vi i rimlighetens namn inte vara massmördare eller våldtäktsman/kvinnor. Visserligen föds vi alla till en Värld som har mycket olika förutsättningar att erbjuda. Vi kan bli födda i ett hem som har allt och vi kan bli födda i ett hem som är helt utan tillgångar från den materiella Världen. Det är vad jag kallar för varierande grundförutsättningar. I landet Sverige de senaste 50 åren har vi trots allt ganska så goda grundförutsättningar. De allra flesta av oss lever i en vardag som absolut inte har något enormt överflöd att bjuda på. Men att påstå att vi lider nöd i landet, är nog att gå till överdrift. Sammanfattningsvis kan man säga att så gott som alla som verkligen vill göra något positivt av sitt liv, kan med ganska så god säkerhet får ett någorlunda normalt och tryggt liv i landet Sverige.

Trots dessa ganska så goda grundförutsättningar har vi fulla fängelser, gängkriminalitet, ganska så hög mental ohälsa och ungdomsvåld. Då ställer jag mig i ärlighetens namn frågan var problemen uppstår. Vad jag kan förstå så händer det något som påverkar oss enormt olika mellan 0-13 års ålder. Under dessa 14 år händer det att vissa av oss fattar beslut att bli advokater och läkare, medans vissa av oss hamnar i gängkriminalitet. Sen kommer dessutom detta faktum att oavsett vilket livsbeslut vi tar så drabbas en del av mental ohälsa.

Vad är det då som avgör att det blir som det blir? Sannolikt finns det en genetisk faktor med i bilden. Men den är inte tillräckligt stark för att ge ett avgörande intryck. För mig är det endast tre faktorer som verkligen är avgörande och det är tro, hopp och kärlek. Tro nu för all del inte att jag tänker gå in på det religiösa spåret. Även om många hittat just tro, hopp och kärlek inom religionen så väljer jag att gå på et sidospår runt om religionen.

Jag vill på mycket goda grunder försöka mig på att sjösätta ett axiom. Ett axiom som säkerligen går att göra om till en graf. Summan av all den kärlek, engagemang och omtanke man skänker sina barn, är den faktor som grundlägger barnets förmåga att väl klara sitt framtida vuxenliv.

Ur ett samhällsperspektiv är det också så att varja satsad krona som leder till att föräldrar har mera tid med sina barn, är kanske den absolut bäst satsade kronan som överhuvudtaget kan göras.

Jag är inte naiv nog att jag tror på att detta skall lösa alla Världens problem. Men i ärlighetens namn så gör vi idag bevisligen inte tillräckligt för våra barn i åldrarna 0-13 år. För då skulle vi inte ha de problem vi idag har….

Den som lovar mest och dyrast satsningar är den som kysser maktens ring. Likt Gollums maniska behov av maktens ring, ser vi nu effekterna i hela Europa, vad som händer när man ensidigt väljer minsta möjliga motståndets lag när det kommer till att ta ansvar för sitt land.

Landet som gav Världen demokrati, har nu även visat oss avigsidorna med samma företeelse. Kanske är det så att den delen att begreppet demokrati som praktiserats i landet Grekland de senaste decenierna, kan få namnet Greklandokrati. Begreppet kan redan i dag ställas i historiens skamvrå bland andra misslyckade samhällsexperiment, så som tex kommunismen od.

Demokrati behöver inte bara alternativ i politiken som är beredda att ta anvsar för sitt land. Det behövs även en befolkning som är beredda att ta ansvar och beredda att genomgå uppoffringar för att demokratin skall komma till sin rätt.

Det behövs krafter som ser samtiden och är berdda att satsa, lika mycket som det behövs djupgående insikter om hur man håller i och bevarar grundläggande värderingar och sunt förnuft. Likt ett välmående företag måste även en samhällsapparat visa prov på balans. En balans som inte bara är grundad på ekonomiska faktorer. Balansen skall vara allmänt rådande. Såväl mellan könen som mellan arbetsmarknadens olika parter skall det råda balans.

Att det finns balans mellan utgifter och inkomster i ett företag, beror till stor det på att det finns mera balans än generell obalnas i företaget.  Det kan här med stor säkerhet hittas kopplingar till dv olika sjukdomsymptom i samhällstrukturen. Att det i ett obalansert samhälle förekommer mer självmord och andra ytterligheter är såklart ingen svårdold hemlighet.

Vi har alla ett ansvar för hur samhället ser ut. De beslut och övervägningar vi gör sätter en outplånlig signatur på de gärningar som blir vardagens handlingar.

Valet är inte vilket parti eller partiledare som intar maktens boningar. Valet måste göras varje dag. Varje dag är en form av valkampanj. Vi måste aktivt sätta oss in i alla skenden som skall bli satta i verket. Vi har städigt nya valmöjligheter. Vi har ständigt en vardag som väntar på våra aktiva beslut och gärningar.

Frågan vi bör ställa oss vilken väg som verkligen leder till högre lön och en tilltagande välfärd. Är det att välja in en ny typ av politiker i riksdagen, eller är det så att det är de beslut som är mina i vardagen som verkligen gör skillnad, ur mitt egna och min grupps perspektiv. Är det så att mina uppoffringar i dag skänker mina barn en bättre framtid? Är det så att ett år extra på arbetsmarknaden ligger till grund för en bättre framtida välfärd, borde man då inte ta den chansen?

Frågor som vi idag med mycket god moralisk grund kan ställa oss. Nu när vi i ljuset av Greklands problematik lärt oss vad som händer när befolkningen slutar att ta ansvar för sitt land.

Titta in den som vågar, vill och kan. Vissa av oss ha redan passerat. Vissa verkar inte bry sig. Vissa varken vill eller kan. Vissa är av tradition skeptiska. Vad jag pratar om är porten mot det nya samhället. Det samhälle som vi borgare hjälpt, och stadigt allt jämt hjälper 100 000 tals människor att känna sig delaktiga i. Det samhälle som idag lyfter passivitet och utanförskap till delaktighet och framtidstro.

Att vi idag har två vägar in i framtiden står nu allt klarare. Vi har en fantasilös flummig vänster och en handfast verklighetsförankrad höger att ta ställning till. Att vänstern med Stefan Löfvén i spetsen pratar om att hugga i sten är föga förvånande. Det har man som bekant ägnat sig åt de senaste 15-20 åren. Men något nytt eller vederkvickande har man absolut inte kunnat presentera. Man slår i princip fast att det skall vara som det alltid har varit. Man förespråkar en statisk socialdemokratisk utsugningsstrategi, som bygger på att begränsa det individuella initiativet, så mycket som det bara är möjligt. Men ser bara en väg in i det nya samhället och det är vi pålagor, begränsningar och bakåtstävanden. Allt det som mycket ärligt och rakt förklarades av en naiv Håkan Juholt. För mindre än ett år sedan gjorde man bedömningen, att denna politik var så viktig att man lät Håkan Juholt åka land och rike runt och predika denna vänster lära.

Bara för att man idag väljer att hålla tyst, betyder inte det att Håkan Juholts alla tal är utraderade. Snarare är det så att man idag mycket väl kan gå till val 2014 och i stort sett inte säga något av värde. Man kan hänvisa till Håkan Juholts alla tal och säga att det var den politiken man gick till val på.

Det är viktigare nu än någonsin, att tvinga fram svar från den sittande s-ledningen. Vilken är nu s-politiken som gäller inför valet 2014. Är det Håkan Juholts vänster-vänster eller är det den Löfvénska tystnaden som gäller. Hur ser det Löfvénska samhället ut? Hur blir det med jobben, statskassan, arbetslösheten, jämställdheten, skolan, skatterna, rättvisefrågorna, utanförskapet, socialförsäkringen, a-kassan, samhällsklyftorrna, barnfattigdomen etc etc?

Frågor som bara delvis besvarats av Håkan Juholt, men helt undvikits alt ignorerats av Stefan Löfvén….

Samhället eller individen är inte frågan. Frågan är om samhället lever upp till individens önskemål? En annan fråga är om individen lever upp till samhällets förväntningar?

Följdfrågor som väcks av detta resonemang, är om man skall vara korrekt som följer. Vem eller vilka är individen? Vem eller vilka är samhället?

Vardagsfilosofi i all ära. Men frågorna är förvisso enkla i sin framställning, men tolkningarna och innebörden kan mana till eftertanke.

Vägen vi valde när det moderna samhället Sverige skulle bygga sin välfärd, var en satsning som skulle leda det för hundra år sedan ganska så fattiga Sverige in i framtiden. Med stor kraft och med en gemensam övertygelse skulle det minsann byggas välfärd. Med landets arbetarrörelse i ryggen tog man i så det knakade, för att vi inte längre skulle behöva svälta i detta land. Ingen skulle behöva vara så fattiga, att man inte kunde ge sina barn en dräglig uppväxt.

Här fanns det drag av ära och heder när man blickade framåt i tiden. Då var det individen som skapade samhället. Då vare sig visste man eller ens i sin fantasi kunde man lägga något ansvar på det samhälle som man var på väg att bygga upp, oavsett hur snett man då kunde uppfatta sin samtid. För på den tiden var det alla individer som gemensamt representerade samhället.

Dagens syn på samhället kan mycket väl förklaras med att vi många gånger i det dagliga talet pratar om samhället, som om det är en enskild företeelse som vi inte själva är delaktiga i. Som om det fanns ytterligare ett samhälle inuti det samhälle vi lever och verkar i. Det är liksom inte vi som är ansvariga. Det är kommunerna, riksdagen, oppositionen och regeringen som ligger bakom allt som sker. Du och jag är bara oskyldiga offer som inte har något som helst ansvar för samhället. Nej, allt det där andra får samhället ta hand om. Jag är ju bara en liten obetydlig människa, som inget vara sig vill eller kan göra något för att ens förändra det minsta lilla i samhället. Nej, det får samhället sköta om.

Kan man eller ens borde man göra något, för att ta sig an de stora samhällsutmaningarna som en liten vanlig ynklig medborgare. Eller skall man överlåta alla samhällsutmaningar till samhället i stället.

Individen och dess vilja är samhällets fundament. Så snart viljan hos individen avtar, då avtar även bilden av en ljus framtid. Då minskas samhällets förmåga i samma takt som individens vilja och initiativ avtar. Precis på samma sätt kan man gå åt det andra hållet. Dvs mot framgångar och vinster. Det handlar då i huvudsak om två saker, där samhället inte alls med med saken att göra. Ett samhälles framgång handlar uteslutande om den lilla vanliga individen och dennes vilja, ambition att ta sig an samhällsutmaningarna.

Fd försvarsminister Sten Tolgfors gjorde allt rätt utom det självklara. För eller senare kommer ändå alla kort på bordet. Varför vänta? Nu blev väntan för lång.

Onödigt kan tyckas om han nu är oskyldig alt ovetandes. Då borde bevisningen tala till Tolgfors fördel.

Personligen tror jag att hela historien handlar om olika människor, i olika befattingar som handlat i stunden. Handlandet har hela tiden känts obekvämt och därför har man brustit i rapportering och dokumentation. Säkerligen försvåras situationen av att många uppgifter och dokumentation är sekretessbelagda.

Att Sten Tolgfors nu avgår lämnar fältet fritt för nya spekulationer. Avgick han för att han sparkades, eller var det på eget initiativ eller möjligtvis finns där en tredje orsak.

Oavsett vad som är sant, vem som har sagt och vet mest, så är detta en otrevlig historia för Sverige. Länder som Saudi Arabien borde inte stå på Sveriges kundlista, när varorna heter vapen, kanoner och krut. Det borde varit en självklarhet att lägga moraliska aspekter på en sådan affär, i alla tider och under alla omständigheter.

Som tidigare sagts så finns det nu bara en väg ur denna affär och det är sanningens och transparensens väg. Full genomlysning från första dokument fram till dags datum, för att hela historien slutligen skall hamna i dagens ljus. Vilka beslut, när de är tagna och av vem.

Kunskap är det första men behöver när något skall hanteras. Att av vana använda sociala och samhällsutmaningar som tändvätska i debatt och vid media kontakter är riskabelt, när man är osäker på hur det står till med fakta. När nu socialdemokraterna och landets vänsterkrafter ständigt kämpar för att bygga upp en trovärdig modern egen politik, väljer man att låta samhällsgrupper få stå vid skampålen för att man själv inte förmår skapa något eget alternativ. Nu senast är det landets ungdomsarbetslöshet, som missvisande pekats ut av landet vänsterkrafter som ett stort samhällsproblem. Man väljer alltså att på felaktiga grunder måla upp ett problem som inte finns, och samtidigt lägga skulden på landets ungdomar. Nu visar det sig i själva verket att man återigen trampat i klaveret, beroende på att man inte förfarit med korrekta faktauppgifter i det ämne man avser debattera.

Den av vänsterkraftena och socialdemokraterna påstådda ungdomsarbetslösheten är inte i realiteten ca 23%. Verkliga siffran ligger på ungeför 7%. Att ha en ungdomsarbetslöshet på ca 7% är inte något att vara stolt över. Men det sätter samhällsutmaningen i ett något annorlunda ljus.

Uppgiften med att lösa denna utmaning ligger på allas axlar. Ingen skall tro att det är något som bara löser sig själv bara man satsar de rätta resurserna. Det behövs mycket mer än så. Vi borgare har vår arbetslinje, frågan är vad som är den röda linjen…..?

Från och med idag bör ordet ungdomsarbetslöshet bli utbytt mot ordet ungdomsarbetsmöjlighet. Vi bör alltså inte längre någon ungdomsarbetslöshet, utan en ungdomsarbetsmöjlighet att hantera. Varje ungdom i Sverige skall behandas som en potentiell möjlighet. Och möjligheterna bör rimligtvis vara oändliga.

All hinder som ligger i vägen för att en ungdom skall få ett jobb skall undanröjas. Det skall inte finnas ett enda alibi kvar, vare sig från arbetsgivare eller arbetstagare som kan åberopas. Vägen skall ligga öppen för den som vill, kan och har kompentensen för att jobba. Det skall absolut inte finnas ett enda kvarvarande frågetecken, där man inte får jobb som ung samhällsbyggare.

Alla stenar bör lyftas och vändas för att möjligheterna skall bli synliga. Såväl löner, arbetsgivaravgifter som skatter bör kunna fungera som styrmedel får andämålet, där alla ungdomar som vill och kan, skall får bli aktiva samhällsbyggare.

Synen på unga som inaktiva och ovilliga att jobba måste förändras i grunden. Vi som idag är vuxna måste lära oss att ta in hur dagens unga lever. De har en helt annorlunda tillvaro än den vi 60 talister växte upp under. Vi fick jobb, vi kunde nöja oss med att läsa gymnasium och därefter bara gå ut på arbetsmarknaden och få jobb, bostad och ett socialt kontaktnät. Så är det inte idag.

Idag är ett eget boende om man är under 25 nästan en utopi. Många bor idag hemma till man fyller både 25, 26,27, 28 år och ibland även så långt som upp emot 30 årsåldern. Allt för att samhället och arbetsmarknaden inte i tid tog till vara på ungdomsarbetsmöjligheten.