Människovärlden

Partiet där könen behandlas lika. Partiet där grundläggande förutsättningar skapar jämlikhet mellan könen. Partiet där det inte bara pratas om jämlikhet i stora vida ordalag, utan i handling och i kraft av praktiskt handlande. Att moderaterna är partiet i riksdagen som tar Genus och jämställdhet på allvar är en för mig en självklarhet.

Att årtionden av vänsterns kontraproduktivitet på området, har gjort att jämställdheten helt stannade upp under 1990 talet, ser vi nu allt klarare. Gudrun, Margareta och co drog frågan i smutsen med sina huvudlösa uttalanden. Att det till vardags handlade om fittstim och att alla män är galna våldtäktsmän, gjorde att frågan antog formen av nitroglyserin. Minsta lilla felmanöver och man var död som politiker. Ville man på den tiden vara politiskt korrekt, valde man att undvika frågan, genom att offentligt utropa sig själv som feminist.

I dag vet vi bättre. Ingen idag verkanden politiker, borde kunna klara sig undan utan att förklara sin kunskap i ämnet Genus. Här skall det inte räcka med vackra ord från talarstolen, och där ifrån utopa sig som feminist. Här bör man som politiker även kunna uppvisa vardagliga färdigheter. Kanske bör man även syna hur rösterna faller i riksdagen. Här bör allmänhetens alla röstberättigade få insikt i hur de förtroendevalda verkligen lägger sina röster, när det kommer till Genus och jämställdhet.

Det skall inte gå att friskriva sig sitt Genusansvar med vackra policyskrivningar. Varje politiskt parti bör verkligen visa sig vara föredömmen även i handling och gärning. För att jag skall ta ett politiskt parti på fullt allvar, vill jag se resultat på området Genus och jämställdhet, inte vackra formuleringar och målsättningar.

Stilla vi sitta, mot botten vi sjunka. Visdom ur ett bottenperspektiv. Att bevittna den samtid som av oss kallas nuet, är i sanning något som verkligen får mina känslor att reagera. Den samhällerliga fauna som uppvisas i dagens Sverige är något alldeles speciellt. Att besöka en akuttandläkare en söndagsmorgon, med en ömmande rotfyllning sätter saker och ting i ett mycket spännade perspektiv.    Välfärd är inte bättre än så här. Vad är det som gör att vi bara suktar efter bättre och bättre vård, skola och omsorg? Varför borde vi inte i stället gå ut i en politisk strid för att alla skall få, alla de värden som idag verkligen är Sverige. Vi har idag en mycket bra välfärd. Men däremot dålig förstelse för nya kulturer, vi har mycket mer att lära om genus, vi måste återlämna arbetsmarknaden till arbetstagarna, för att nämna några punkter.

Vi får inte fortsätta på den inslagna linjen där fack och arbetsmaknadens olika parter köpslår om arbetstagarnas vilkor. Här finns mycket nytt att göra. Vi behöver en generell översyn av hur framtidens arbetsmarkand skall se ut. Jag tror verkligen inte på att centrala avtalsförhandlingar mellan arbetsmarkndens parter kan hitta nya vägar in i framtidens arbetsmarknad. Här behövs nytänkande. Här behövs nya inovativa tankar som kan tillvarata kvinnor och ungdomars behov, på ett sätt som bättre ger uttryck för samtiden.

Så har ytterligare en människa varit inne på fel väg i könsdebatten. Såg skavlan 2012-02-10 och fick höra en person som utropat sig som en aktoritet på området könens likaberättigande i samhället. John Gray som år 2000 seglade upp på himmlen med boken ”män är från mars och kvinnor är från venus” och fick en Världspublik framför sina fötter.

Sällan har men hört grumligare smuts fastnat på etervågorna. Ett svärdslag som träffade mitt i en redan haltande feminist debatt. Varför blir en man som John Gray en aktoritet inom området jämställdhet, utan minsta lilla förståelse om utmaningarna vi står inför på området genus? Jag har eftersökt och i det närmast velat tving fram en debatt som handlar om ämnet genus. I stället för att en ärlig debatt i ämnet, springer nästan var och var annan manlig politiker ut och proklamerar sig som feminister.  Jag ser det som en undanmanöver att manliga politiker utropar sig som feminster. Det handlar endast om att slippa ge sig in i svåra politiskt inkorrekta diskussioner och debatter.

Genus handlar inte om karla-karlar, feminster eller för delen inte heller om jämställdhet. Genus är vetenskapan som behandlar de manliga och kvinnliga krafterna i samhället. Att koppla manliga och kvinnliga egenskaper till ett specifik kroppsligt kön, är absolut en gammal mossig tradition vi har att redera ut.

När jag hör denne John Gray säga sig ha kunskap om mannens beteende när denne vill stressa ner, vill jag bara höja min skamkudde, hålla för oronen och försvinna. Samhället skall inte utvecklas åt detta håll. Stresshantering är något helt annat och bör inte under några som helst omständigheter får oss att tänka på vetenskapen Genus, som  har i uppgift hantera de manliga och kvinnliga krafterna i samhället.

Vi människor är konstruerade i ett grundutförande som bygger på att vi har två grundläggande krafter som är vår existens, nämligen manligt och kvinnligt. Sen har vi valt att på alla tänkbara sätt krångla till det för oss. Vi har i stort sett gjort allt utom att hitta en bra väg för dessa två grundläggande krafter att fungera i symbios och i samförstånd. Dessa två krafter har i stället hamnat i situationer som missförstånd, förvirring och känslomässiga dilemman.

Det manliga och det kvinnliga har som ovana att dyka upp lite här och var. Ibland är det så att en kvinna faktiskt också känner sig som en kvinna. Men inte allt för sällan kan en kvinna vara i besittning av många manliga egenskaper. Utan att för den delen vilja byta kön eller vara vad man idag kallar en transvestit. Alltså en kvinna som är en riktig karla-karl. Här kan såklart en heterosexuell man även vara en feminist.  Vara en mycket omsorgs full man som älskar att pyssla om och vårda med de ömmaste kvinnliga egenskaper. Sannolikt är det nog så att mannen som vårdar och pusslar om har 15% högre lön än om en kvinna skulle utfört samma jobb.

För att samhället skall bli könsneotralt måste vi i en övergångsfas frikoppla könsegenskaperna från den manliga och kvinnliga kroppen. Här kan man inte jobba med fördömmanden och motsättningar. Här måste man istället jobba med att hitta balans i dessa två mycket starka krafter som manligt och kvinnligt kön utgör. Det är via bejakandet och förståelsen som dessa båda kraftera kan hitta slutlig ro, och grundlägga ett samhälle där mannen och kvinnan kan leva i ett symbiosliknande tillstånd.

Återigen har vänsterkrafterna visa sin syn på Genus. Jag tror personligen det handlar om ett missförstånd, som gör att vänsterpolitiken ständigt går åt fel håll. Jag grundar mitt antagande på deras språkbruk. Man säger sig vara Feminist. Jag hör däremot mycket sällan, eller aldrig att man pratar om Genus.

För mig kan mycket väl i många fall Feminism var Genus direkta motpol. För mig är Feminism att spegla samhällets feminina behov och dilemman. Genus är för mig att skapa ett samhälle där båda könen fungerar i en perfekt symbios.

För mig är det en paradox när en man utropar sig som feminist. Det kan mycket väl vara 100% kontrapoduktivt om alla män bara skulle börja leva efter feminismen. Bara för att det finns män i samhället som missbrukar sin könstillhörighet, skall inte alla män ta avstånd i från sin könstillhörighet. Eller överdrivet bejaka det kvinnliga.

Ett äkta Genusarbete är att tidigt i livet lära sig leva som man och kvinna. Man behöver helt enkelt bli kompis med sin könstillhörighet, genom en djupare förståelse av de båda könen. Man löser inte en mans problem med att förstå kvinnor, för att man låter honom utropa sig som feminist. Eller vice versa.

Skall man se mera seriöst på dessa frågor, så måste män sluta med att utropa sig som feminister. Jag har t.e.x aldrig hört motsatsen. Skulle det då vara att en kvinna skulle utropa sig som Karla-karl? För att allt skall bli rätt och riktigt skall ordet feminist, stykas från dessa sammanhang och bytas ut mot könsutjämnad. För mig är det endast en kvinna som kan vara feminist. Precis som att det bara är en man som kan kallas Karla-karl. Men sen kan det mycket väl vara så att en kvinna kan vara som en Karla-karl, med mycket uttalade manliga egenskaper. Precis som att en man kan ha mycket uttalade kvinnliga egenskapar och ett feminint sinnelag. Det är här vi har den springande punkten i äkta Genus. Det handlar om att lära känna könens olika egenskaper. Men ibland uppenbarar sig det kvinnliga i manlig kropp och vice versa.

Jag anser att det där med att utropa sig som feminist är ett stort bedrägeri. Det är ett enkelt sätt att skapa sig alibi för att vara politiskt korrekt i frågan. Jag ser så pass allvarligt på frågan, att det borde finnas en standard där män/kvinnor som vill kalla sig könsutjämnad, under ett år skall bli bedömdas av sina handlingar. Visar det sig sen att mannen/kvinnan under detta år inte använder sin könstillhörighet till att förtrycka, förminska eller på något sätt får män/kvinnor att må dåligt. Då skall han/hon få ett certifikat som måste förnyas vart annat år, och först därefter får han/hon kalla sig könsutjämnad.

Det finns dagar för nästan allt och alla. Vi har morsdag, farsdag och menlösa barns dag etc. Min idé är att göra Julafton till könsrollsbytardagen. Dagen då man helt enkelt byter könsroller med varandra.

Kvinnan i huset blir den som går ut och köper tidningen, efter att Kalle Anka slutat. Kvinnan kan vara den som super sig full och misshandlar sin man. Männen kan försöka sig på att trassla in sig i dv städbestyr, samtidigt som knäcken kokar över. Visst låter det som om de poliser som jobbar över Julen, kommer att få många nya spännande upplevelser.

Inte minst alla barn kommer att reagera på den ljusa röst, som entrar rummet med följande fras: Finns det några snälla barn? 

För att inte tala om socialtjänsten som får skyddsomhänderta alla män som är hotade till livet, av sina kraftigt överförfriskade äkta fruar.

Visst är det så att nästan alla barn, män och kvinnor är alldeles extra snälla nu så här i Juletider. Men det är många som inte får uppleva den där känslan av att vara älskad och omtyckt till Jul. Personligen skall jag inte klaga. Men jag tror verkligen på idén med att byta könsroller med varandra över Julen. Det borde kunna bli lika uppskattat som självaste Julklappen i sig.

Alla de män som givit Julklappen (Gäller såklart även en del kvinnor) en helt annan innebörd, kommer med största säkerhet att få sig en tankeställare.

Drivna av vad man idag kan kalla multiambition, gör vi våra liv till utmaningar som skulle försätta den mest inbitne utbrytarkungen i svåra bryderier. Man binder fast sig i omöjliga livssituationer såväl ekonomiskt som kroppsligt och själsligt.

Det är verkligen inte konstigt att skillsmässotalen är så pass höga, som de faktiskt idag är. Det beror med största säkerhet inte på att vi i större utsträckning vill skilja oss mer idag, gentemot gångna tider. Det beror mycket stor säkerhet på att vi tror oss idag kunna göra det omöjliga. Inte ens när vi mött det omöjliga slår vi oss till ro. Utan gång efter annan gör vi nya tappra försök att slå knut på oss själva.

Vad är det då som gör att vi fattar ett besut, som normalavlönad välja att köpa ett hus för 3,5 miljoner kronor. Skaffar 3 barn med kort intervall. Har 3 hundar och 2 katter. Man ska såklart ha 2 bilar som ständigt måste repareras. Som lök på laxen väljer man dessutom att själva vara aktiva i husets byggnation och konstruktion. Barnen skall såklart ha de senaste kläderna och barnvagnar. Semestrarna där man verkligen har en chans till återhämtning förläggs som en mödosam fjällvandring i snöstrom.  

Hur kunde man fatta dessa beslut. Hur gick tankegångarna? Vad är drivkraften? Vad villa man få ut av detta slit och släp? Vad som däremot ofta blir resutatet är en ansökan om skillsmässa.

Finns det ingen som bör reagera. Min tanke går direkt till landets alla banker. Man är så enormt intresserad av de ekonomiska affärerna. Men hur ser det ut på den mänskliga fronten. En fråga som borde vara mycket intressant att ställa precis innan lånen beviljas borde vara, har ni verkligen ork att driva igenom detta projekt. Borde ni inte lägga era krafter på sådant som verkligen ger er något. Något som  kan berika era själar, ge kraft åt er relation och faktiskt få lite tid över till era barn. Varför skall ni skuldsätta er, upp över era öron för att sen nästan inte ha tid att överhuvutaget existera. Varför i hela friden gör ni så här? Borde vara en  mycket relevant fråga.

Varför tar inte en äkta Genusdebatt fart i detta land. Man väljer i stället att envisas med att kalla sig feminist och tycker det är något bra. Jag vill hävda att mycket av feminismen är Genus fientligt.

När man i den politiska debatten pratar Genus handlar det ofta om någon form av kamp alt strid. Jag vill påstå att Genus är den direkta motsatsen. Genus är dessutom en helt könlös konstruktion. Genus bygger på att som kvinna mycket väl kunna agera på traditionellt manliga(Man, man, man) områden och fullt ut vara kvinna(Kvinna, kvinna, kvinna) och vise versa. Det som skall vara avgörande för agerandet är endast att man besitter den kompetens som efterfrågas och att man har den bäst lämpade erfarenhetens för uppgiften.

T.e.x att förutsättningslöst kvotera in ett visst kön på en viss typ av arbetsuppgifter är en diskriminerning av det kön som inte för samma förutsättningar. Med andra ord är de som idag kallar sig feminister i själva verket en typ av könsmobbare där det manliga könet blir misskrediterat.

När man bygger ett samhälle baserat på äkta Genus skapar man harmoni mellan de olika könsegenskaperna. Oavsett om egenskaperna dyker upp i en manlig eller kvinnlig kropp måste könsegenskaperna neutraliseras och avdramatiseras.

Mycket tidigt i skolan måste man lära sig att hantera sina manliga och kvinnliga sidor. Alla vi människor formas in i vår könstillhörighet, mycket beroende på vuxnevärldens värderingar och förväntingar på hur vi skall hantera vår könstillhörighet. Fördomar om att det kan leda till förvirring och osäkerhet med en allt för liberal syn på vår könstillhörighet, är just bara dumma gamla fördomar. Vägen till att bli trygg och vän med sin könstillhörighet går via att skapa en bred känslomässig bas, där man kan innefatta båda könens positiva och negativa egenskaper oavsett vilket kön man själv tillhör.

Lär man sig mycket tidigt att kompetens är den övergripande faktor som gör att man kan få den typ av jobba man drömmer om, så kommer succesivt gamla floskler om manliga och kvinnliga arbetsplatser att dö och falna bort i historiens glömska.

Miljöpartiet anno 1900 talet tog upp en fråga som misshandlats av samtidens politiska partier. En fråga som handlade om det långsiktiga överlevandet av arten Homo sapiens på planeten Tellus. Som ett slags slumrande samvete väcktes vi alla av miljöaktivisten Björn Gillberg som pedagogiskt berättade om den nakna sanningen, hur det stod till med miljön under 1980-90 talet.

Vi blev alla smärtsamt påminda om våra tillkortakommanden rörande kunskaper, om hur man måste leva för att vi inte med vår livsstil skulle äventyra hela vår existens.

Vi lärde oss tidigt att noggrant lyssna till Birger Schlaug och dennes kunskaper, som via sin personlig charm och övertygelse skapade det parti som idag kallas miljöpartiet.

Han lärde oss att personer med gummistövlar och regnrock som vardagskläder inte alls behövede vara hippies. Det gick till och med så långt att en grön våg svepte från norr till söder i detta avlånga land. Vi blev alla sk grönavågare.

I dag vet vi bättre. Idag vet vi att den gröna kampen är mycket mer än en grön våg. Vi vet att en långsiktig miljöpolitik bygger på ett globalt långsiktigt samarbete. Vi behöver ett starkt EU för att kunna ta upp kampen med de stora länder som idag står för den del av utsläppen som verkligen gör skillnad.

Skulle vi tex få ett land som Ryssland att börja ta de första stegen mot en ansvarsfull miljöpolitik skulle det verkligen göra skillnad. Men då räcker det inte med gummistövlar och regnrockar.

Vi i Sverige är duktig men kan fortfarande bli mycket bättre i den mycket svåra konsten att värna miljön. Jag ser verkligen en framtid i att borgerlighetens verklighetsförankrade ansvarspolitik får möta idealens miljöpartister. En symbios som verkligen kan få den kraft där den gröna industri verkligen kan börja ta fart. Det finns idag i den Svenska kassakistan många sköna miljader som väntar på att bli gröna.

Det fanns en tid då jag verkligen trodde på att genusperspektivet skulle slå oss alla med häpnad. Jag pratar om 1990 talet. Jag pratar om mina djupt rotade förhoppningar om en samhällsutveckling där man och kvinna helt utan skilda förutsättningar könsneutralt tog sig an samhällsutmaningarna.

Hur gick det?

Som vanligt när kommunister och gråsossar är i farten. Fiasko, fittstim, fulla feminister och militanta feminister med Margareta Winberg och Gudrun Schyman i spetsen, sätter alla spikar i kistan som slutgiltigt möjliggör att genus jordfästs.

Jag har hört både Margareta Winberg och Gudrun Schyman argumentera för sin sak i ämnet genus. Min övertygelse vilar på goda grunder, att de antingen inte valt att underkasta sig ämnets innebörd, alternativt helt missuppfattat ämnets grundläggande innebörd.

Genus handlar inte i något avseende om könskamp. Inte ens nämns ordet kamp i något av mig lästa alster. Genus handlar om att lära sig könens egenskaper och utifrån dessa kunskaper utforma ett samhälle som möjliggör könsneutrala värderingar. Dvs barn som växer upp skall lära sig köns olikheter, för att bättre kunna lösa samhällsproblem med könsneutrala perspektiv.

Vad som hände under 1990 talet var precis det motsatta. Vi skapade ännu större klyftor mellan man och kvinna. Vi skapade ännu sämre förutsättningar för en kreativ kraftfull debatt som kunde ha förändrat samhället i grunden.

Kaxiga Annie Lööf är min favorit till partledarposten i Centern. Jag ser i huvudsak 3 frågor som personifierar denna femme fatale i den Svenska politikens grönsakslåda.

Hon ger alliansen ett ansikte, att med trovärdighet driva frågor rörande feminism och Genus. Hennes kaxiga attityd bör fungera bra att inspirera kvinnligt inititiv i samhället. Kaxighet, attityd i en feministisk förpackning är för mig en framgångsfaktor 2.0.

För mig är Annie Lööf precis den kraft att ta sig an frågor rörande företagande och företagandet. Hon är för mig motsatsen till Jantelagen. Hon tror, vågar visa och faktiskt är någonting utöver det vanliga.

Med Annie Lööf vid rodret för nyförtagandet och bygget av ett grönare feministiskt samhälle, går centern en grön vår med efterföljande sommar till mötes.