Människovärlden

Att vara sas infödd Svensk, är säkert i många fall en fördel på arbetsmarknaden. Men varför sätta focus på de eller dem som redan har en fördel på arbetsmarknaden. Med dem råder det med största säkerhet ingen nöd. Vad som måste göras är att närmare kartlägga de grupper som av hävd alltid har det svårt att närma sig arbetsmarknaden.

Jag tänker i första hand på de som av dv olika orsaker har ett lättare eller svårare handikapp, som gör att det blir alltd de som första får lämna vid neddragningar, och med stor svårighet tidvis kommer in på arbetsmarkanden. Här pratar vi om arbetsmarknadens gråa zon. En zon som i stor grad påverkar 100 000 tals Svenskar.

Vad är det då som händer i verkligheten med dessa personer. Vanligtvis handlar det om människor med normal utbildning. Dvs man har grundskola, gymnasium och kortare högskolekompetens. Däremot har man i många fall inte varit den som haft de starkaste drivkrafter att ta sig fram på arbetsmarknaden. Sen har man under olika perioder och omständigheter drabbats av händelser som gjort att man hamnat utanför arbetsmarkanden. Sammanfattningsvis kan sägas att man under dessa perioder helt enkelt blivit frånsprungen av andra lika kompetenta människor.

Här finns inge kvick fix att tillgå. Här handlar det om mycket mänskligt lidande. Jag ser det inte som en lösning på ett problem, utan många problem som kräver omfattande och breda lösningar. Ur min synpunkt är detta inte en fråga som kan utbildas bort. Här handlar det om att hitta lösningar som är lika föränderliga som den tid vi idag lever i. Arbetskraften i den gråa zonen måste i första hand snabbare komme i focus, när de är på väg att glida in i zonen. Snabbt måste det anammas åtgärder som ligger i linje med personens kompetens och vilja. Här ligger ett stort område där vi kan ösa in djupgående insikter, kreativtet, kunskap och resurser.  Det får inte hinna uppstå gråa zoner innan man har ett projekt för återanknytning till arbetsmarkanden. Vi har idag många och goda exempel på aktiva åtgärder så som tex jobb-och utvecklingsgarantin. Men det finns mycket mer att göra. Nu har vi ägnat ett år åt sifferexercis och undanförklaringar, nu återstår bara att kavla upp skjortarmarna och göra resten till verklighet.

Att vi har gängkriminalitet i landet Sverige är absolut ingen nyhet. Alla som hört Olle Adolfsson i ”Balladen Om Det Stora Slagsmålet På Tegelbacken”  vet att även 1903, fanns det gäng i Sverige som inte var nöjda med sin tillvaro och därför bestämde sig för att ta till våld i desperata försök att ta sig an sin livsituation.

I den den politiska debatten pratas det ofta om utanförskap. Vad är det det då man avser?

Jag tror personligen att i själva verket är ordet utanförskap ett samlingsbegrepp för där man misslyckats i sina anstängningar inom socialpolitiken. Jag tror personligen att det rör sig om ett unisont misslyckande där alla invånare inkl du och jag är inblandade. Vi bär alla ett ansvar för att vi idag har organiserad kriminalitet i landet Sverige.

Tiden är mogen för nya tag. Många nya tag är sas tagna men vi behöver mycket mer. Jag ser alla de reformer som är riktade mot skolan, som ett stort steg närmare ett samhälle där man fångar upp så många som möjligt i de riskgrupper, där det finns en rekryteringsbas för de kriminella gängbildningarna.

Där jag kan se att det finns ett behov av förstärkning inom socialpolitiken, är en länk som tidigt går in i familjer med barn som har det extra jobbigt i skolan/samhället. Här har vi ett område som varje satsad krona kan ge 1000 tals gånger i avkastning. Väljer man sen att även uppskatta insatserna i mänskligt lidande är insatserna såklart ovärderliga.

Jag ser i första han en förstärkning av den kommunla socialtjänsten som ett tänkbart steg. En grupp som med sas mjuka värden tar sig an de familjer som vill ha och behöver extra stöd och hjälp i vardagen. Varför inte kalla denna grupp för den ”Mjuka gruppen”. Hamnar man i klammeri med rättvisan och är under 18 år, så kan man kunna bli dömd att hamna under den mjuka gruppens vård och omsorg.

Den mjuka gruppen skall på samhället vägnar skänka den familjegemenskap, som ungdomar annars får via att söka sig till den kriminella sidan av samhället. Samhället måste kunna erbjuda minst samma förmåner som de som är sas på andra sidan. Annars är kampen förlorad på förhand.

Personligen tror jag inte det behövs speciellt mycket om man i tid träffar dessa personer som löper risk att hamna i kriminella gängbildningar. Jag tror att det i många fall räcker med att dagligen, från någon vuxen i en familjeliknande situation, få höra hur viktigt det är att verkligen göra sina läxor och sitta still på lektionerna i skolan, för att rädda många ungdomar från ett liv i kriminalitet.

Att från tidig ålder få höra och känna vad som är rätt och vad som är fel är viktigt. Det blir idag en mycket stor och tuff belastning på skolan som både skall försöka vara den som står för elevernas kunskaper och samtidigt ta sig an djupare sociala utmaningar. Här måste det till en ny länk som kan vara en resurs för såväl elever, lärare som föräldrar.

Ståendes i en gatukorsning och där fråga en vilsen person om vägen, är vanligtvis ingen bra idé. Men när det handlar om politik verkar det som om man kan tänkas följa precis vem som helst, bara det är en person som verkar vara trevlig och snäll. Vad jag bland mycket annat lärt mig av livet, så är det att vara på sin vakt när en främmande person kommer fram och verkar vara snäll och trevlig. Ty, det är så beskaffat att är man bara snäll och trevlig så kan man få precis vem som helst att tro på det man säger. Visar det sig sen att det man gör inte alls stämmer med vad man sa som en snäll och trevlig person, så är det bara att fortfarande vara just en snäll och trevlig person. Man kan komma mycket lång med att bara vara sas. snäll och trevlig.

Att det är socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén jag tänker på, är kanske nu inte längre något som väcker tvivel. Med en politisk kompassnål snurrandes, i en redan stressad höger vänsterskala ställer sig dagens vänsterpartier bakom det som vanligtvis kallas vilsenhet och villrådighet. Styrda av rädslor och oro för fallande opinionsiffror, vågar man inte peka ut sin politiska hemvist. Kanske är det så att vi för första gången i Svensk politiks historia får en politisk inriktning som helt faller vilsenheten till nåds.

För första gången får vi positiv opinion för ett parti som tydligen helt saknar både själ, ideologi och ideer för hur man vill skapa sitt samhälle. Landet Sverige med alla sina samhällsutmaningar, har alltså att fråga vilsenheten om råd om man som väljare söker sig till den vänstra sidan av den politiska skalan.

Om det skall gå att bygga ett långsiktihgt hållbart samhälle behövs en genomarbetad ideologi. Det behövs genomarbetade grundläggande tankar och ideer om vad som skall skapas. Vill man uppnå sin mål och ideal kan man inte låta sig ledas av en vilsen person med kraftigt nedsatt synförmåga.

Med vilken ideologi skall man inom vänstern ta sig an samhällsutmningar så som barnfattigdomen, ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten, skapandet av nya jobb, högre och lägre utbildningar, skolsystemet, betygen, privata vårdalternativ, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg, skattesystemet, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, försäkringskassan, arbetsmaknadsåtgärder, nyföretagandet, miljön, ROT o RUT, de stora vinsterna i landets Banker, jämställdheten, rättvis lönesättning etc etc.

Alla dessa stor samhällsutmaningar verkar var överlämnade av landets vänsterkrafter, att besvaras av vilsenhetens fumliga handlag. Här verkar det som att vilsenhetens råd råder. Signaler som säger lita på den där snälle tyste personen, så blir det säkert bara bra. Han verkar ju så snäll och rar den den där Löfvén. Inte kan han lura ens en enda liten person. Men sanning och säga så är det precis det han håller på att göra….

Det är idag vi har ungdomsarbetslöshet, arbetslöshet och samhällsutmaningar. Men största säkerhet kommer vi ha en liknande situation om 1 månad. Men det är här och nu vi kan göra något åt våra samhällsutmaningar.

Det är förståeligt och nödvändigt att utreda och tänka, men någon gång måste man även sas träda till verket. Att vi har ungdomsarbetslöshet och barnfattigdom är såklart alltid en effekt av att något i samhället sker som inte är önskvärt. Det ”något” kan vara sprunget ur många källor. Men var dessa källor än är belägna så är det idag vi kan göra något åt saken.

När nu den Europeiska konjunkturen ställer sig i stando, får vi agera med de medel vi har. Siffror som enligt RUT (Riksdagens utredningstjänst) pekar på att vi har en ökande sysselsättning, minskat utanförskap, färrr familjer med barn som söker socialbidrag etc. Vilket är tecken som pekar på att mycket görs. Men mycket återstår att göras. I dessa tider är det verkligen skönt att vi nu har sas lite undanstoppat i statskassan. Med dessa medel kan man nu ge sig ut i verkligheten och angripa de samhällsutmaningar som finns.

Det är nästan så att vi kan parat om årstiden vår även utifrån ett politiskt perspektiv. Vi är nu igång och sår för en kommande sommar. För en sak är helt säker, det kommer en sommar. Efter lågkunjunktur kommer det alltid en högkonjunktur. Då är det bra att vi inte idag tillåter att arbetskraften försvinner i utanförskap. Det är viktigt att alla tillsammans är med, då när det beger sig.

Från och med idag bör ordet ungdomsarbetslöshet bli utbytt mot ordet ungdomsarbetsmöjlighet. Vi bör alltså inte längre någon ungdomsarbetslöshet, utan en ungdomsarbetsmöjlighet att hantera. Varje ungdom i Sverige skall behandas som en potentiell möjlighet. Och möjligheterna bör rimligtvis vara oändliga.

All hinder som ligger i vägen för att en ungdom skall få ett jobb skall undanröjas. Det skall inte finnas ett enda alibi kvar, vare sig från arbetsgivare eller arbetstagare som kan åberopas. Vägen skall ligga öppen för den som vill, kan och har kompentensen för att jobba. Det skall absolut inte finnas ett enda kvarvarande frågetecken, där man inte får jobb som ung samhällsbyggare.

Alla stenar bör lyftas och vändas för att möjligheterna skall bli synliga. Såväl löner, arbetsgivaravgifter som skatter bör kunna fungera som styrmedel får andämålet, där alla ungdomar som vill och kan, skall får bli aktiva samhällsbyggare.

Synen på unga som inaktiva och ovilliga att jobba måste förändras i grunden. Vi som idag är vuxna måste lära oss att ta in hur dagens unga lever. De har en helt annorlunda tillvaro än den vi 60 talister växte upp under. Vi fick jobb, vi kunde nöja oss med att läsa gymnasium och därefter bara gå ut på arbetsmarknaden och få jobb, bostad och ett socialt kontaktnät. Så är det inte idag.

Idag är ett eget boende om man är under 25 nästan en utopi. Många bor idag hemma till man fyller både 25, 26,27, 28 år och ibland även så långt som upp emot 30 årsåldern. Allt för att samhället och arbetsmarknaden inte i tid tog till vara på ungdomsarbetsmöjligheten.

Mittfårans politik är en förrädisk väg när man tänker i ett vidare perspektiv. Någonstans måste för eller senare ideologi höjas över populismens kortsiktighet. Ur ett strikt demokratiskt perspektiv rör sig idag flera stora partier mot mitten. Vilket i sin tur är ett hot mot den breda valfrihetens grundtanke. Skall man som parti bli långsiktigt framgångsrikt måste man våga ta strid för sina frågor ur ett mångfaldsperspektiv. Att det blir focus på de frågor som vinner störst genomslagskraft i opinionen är såklart oundvikligt.

Att alltid låta demokratin vara ledstjärna, är en frihet som bär på ett tungt ansvar. Att lägga sin röst enligt lagen om det minsta möjliga motståndet, kan få katastrofala konsekvenser. Se bara på Grekland. Där ha man valt att driva tanken om den demokrati (Demokatastrof) till oanade problem. Genom att ständigt välja den ledare som lovar mest och tar minsta möjliga ansvar, har man kör landet i bankrutt. Man har där gjort det lätt för sig som politiker. Vill man hamna i maktposition, så går man bara ut och lovar allt till alla. Följdaktligen ställer man sen inga som helst krav på motprestation från folket. Man ställer sig i populismens mittfåra och vinner kortsiktiga vinster, som förställer nationen i allvarliga risker ur alla perspektiv.

Låt vänster vara vänster och låt höger vara höger. Det är den ton som bäst gagnar en nation. Man behöver som väljare få uppleva hela spektrat på den politiska skalan. Med en tydligare focus på höger och vänster blir det också mycket mera lättöverskådligt för väljarna att se vilka konsekvenser de olika ideologierna har på ett samhälle.

Under de senaste 30 åren har vi lärt oss hur kommunismen kört nation efter nation i sank. Vi har också lärt att den fria tanken, uttrycksförmågan, konkurrensen och viljan är mycket bra grunder när man vill skapa ett framgångsrikt samhälle. Fortfarande är det så att det finns mycket att lära på detta område kallat politisk ideologi.

Vad som händer på sikt, när de flesta partier vill ha en så mittprofilerad politik/ideologi som möjligt, återstår att se. Men trenden är oroväckande. Låt oss alla lära av Grekland. Vi måste våga välja väg. Antingen så förtsätter vi längs mittfåran och ser vad som händer. Eller så vågar vi visa mod och visar den politiska färgpaletten för väljarkåren, och verkligen vågar visar skillnaderna med tydliga politiska initiativ och ideologier.

En politik som leder till jobb är ett lands bästa och starkaste framgångsrecept. Utmaningen i jobbpolitiken står inte att handla om jobben i sig. Utmaningen i jobbpolitiken handlar om den tiden som utspelar sig mellan två fasta jobb. Det har aldrig funnits en enda regering som skapat äkta produktiva jobb. En regerings stora utmaning är att underhålla och i största möjliga utsträckning vårda och behandla, den delen av ett lands arbetsförmåga som för tillfället inte befinner sig på arbetsmarknaden.

Här måste man hålla isär flera olika begrepp. Begrepp som sysselsättning, fasta jobb, arbetsmarknadsåtgärder, ungdomsarbetslöshet, deltidsarbetslös,utanförskap och arbetslöshet. Arbetslös är den som inte inom 14 dagar kan får ett fast jobb. Motsatsen här står att finna i att ha ett fast jobb eller med andra ord en tillsvidareanställning.

Utmaningen som står tillbuds för att kunna skapa nya jobb är idag delad i många täter. Jag menar att Sverige 2006 hade en enda väg att gå, och det var att hjälpa alla som var försatta i utanförskap, att återvända som aktiva samhällsbyggare. Då var läget det att miljontals människor slussats ut ur arbetsmarkanden på ett mycket inhumant sätt. Drivna av makthunger och ideologisk torka, drevs den tidens socialdemokrater att försätta människor i utanförskap. Man såg helt enkelt ingen annan utväg. Det fanns inget annat sätt att hantera människors fallande motivation på. Under 1990 talets socialdemokratiska ”skattechocksamhällsmodell” slogs yrkesgrupper ut. Normalt ärliga människor fördrevs att bli svartjobbare, företag skrämdes utanför landets gränser, det skapades en ruffa åt sig kultur, hela branscher slogs ut. Vi fick skenande budgetunderskott. Vi fick en hastigt växande skara människor som hellre valde att bli förtidspenisionärer istället för att vårda sin arbetsförmåga.

Valet 2006 handlade inte om jobben. Valet 2006 handlade om människor rätt till sin arbetsförmåga. Oavsett hur stor en människas arbetsförmåga är, så är den värd att vårdas. Det är första steget till ett lands undergång när man börjar bortse ifrån varje individs arbetsförmåga. Kanske är det så att det finns en direkt parallell mellan vår arbetsförmåga och vårt allmäna välbefinnande, som landets statsfinanser. En regering kan inte skapa nya jobb, däremot kan man som regering såväl hitta, som skapa arbetsförmåga. Man kan som regering skapa ekonomiska grundförutsättningar att skapa nya företag. Företag skapas när mänsklig förmåga träffar en bärkraftig finansierad idé, i ett gynnsamt skatteklimat.

Vi är bara i början av utmaningen med att hitta arbetsförmåga i Sverige. Vi har många och stora utmaningar med att släppa loss landets samlade arbetsförmåga. Vi står i startgroparna för att släppa loss landets ungdomar på arbetsmarknaden. Fredde har påtalat vikten av att vi alla tar chansen att jobba några år extra i slutet av vår yrkeskarriär. Men varför stanna där. Vi ha 100 000 tals människor i utanförskap som bara väntar på att få visa sin arbetsförmåga. Sen ha vi alla fasare som skall visa sig på styva linan.

Läste förresten att socialdemokraterna identifíerat ytterligare outnyttjad arbetsförmåga i landet. Frågan är såklart hur de skulle lösa problemet med att matcha arbetsförmågan med arbetsmarknaden. För på den punkten så råder det verkligen (S)nustorr idétorka. Men ser man till de siffror som jag tagit del av så är verkligheten helt annorlunda. De källor som jag tagit del av (SIFO) så har i själva verket utanförskapet sedan 2006 minskat med ca 150 000 människor. Tittar man däremot på de som redan tidigare hade det svårt i samhället, så är det de som nu i sämre tider får en större utmaning att ta sig igenom vardagens prövningar. Men med en stark regering (Starka statsfinanser) som nu spetsar sin arbetsmarknadspolitik, med att göra det ännu lättare att hitta arbetsförmåga så känns det verklige stimmulerande att ta sig an framtiden. Så min uppmaning till alla som vill och kan, och som har en arbetsförmåga. Var inte rädd att visa upp den. För då vet man aldrig vad som kan hända…

Kortfattad i riskminimeringens anda trampar så Stefan Löfvén vidare. Utan minsta lilla risk skall nu vägen framåt skapas i gammal s-tradition. Löfvén verkar kunna sin gren. Grenen heter arbetsmarknad. En gren som enligt Löfvén verkar vara en helt annan typ av politik än den som förespråkades av Håkan Juholt.

Håkan Juholt var och är en traditionell vänster socialist. Frågan som med rätta kan ställas, är vilken typ av social demokrat Stefan Löfvén företräder. För mig är Stefan Löfvén ingen politiker. Han är en typ av sas tjänstemanna politiker. Jag tror verkligen inte att Stefan Löfvén har en sammanhängande samhällsidé. Stefan Löfven är och förblir en sakkämpe. Han kan arbetsmarknadens villkor och parternas förhandlingar ur ett tjänstemanna perspektiv.

Skall man ta partiet ut på en prövningsresa så bör man försätta Löfvén utanför sin gren. Jag vill verkligen höra Stefan Löfven syn på utbildningsfrågor, genus och jämställdhet, socialafrågor som vård under livets slutskede, etiska och moraliska dilemman under utformandet av lagstifting, synen på privata skolor, synen på privat vård ur ett strikt moraliskt perspektiv, fördelning och rättvisefrågor, samhällsklyftor, skatter och skattepolitik. Jag vill gärna höra den politiska diskussionen förs, framförd av partiets ledare. Jag vill gärna höra konkreta lösningar på dessa samhällsfrågor. Med andra ord, Stefan Löfvén utanför sin gren..

1994 var året då socialdemokraterna tog makten i Malmö. Sedan 1994 har man förfogat över orubbat bo. När man nu hör locktonerna i den socialdemokratiska retoriken, bör det såklart idag vara en stad i lugn och harmoni. Där det absolut inte finns en enda människa som upplever orättvisor, samhällsklyftor eller någon form att utansförskap eller utsatthet. Jag blundar tänker tillbaka på slagorden inför valet 2006. Mona Sahlin i högform och slagorden lät då; Alla skall med.

I dag i Malmö är det en helt annan verklighet vi ser. Vi ser ett stad, där kommunledningen helt tappat greppet om verkligheten. En verklighet man sedan länge valt att blunda inför. När man idag står till axlarna sjunkna i problem som man i årtioenden sopat under mattan, skriker man på polis hjälp. Polisen kan visserligen kanske stoppa de akuta blödningarna. Men patienten är svårt sjuk. Det måste till an kranskärlsoperation och byta av stamceller för att det återigen skall kunna gå att få liv i denna patient. I eftervråden måste alla misstag från 1990 talet upp till dagen. Man måste göra upp med alla misslyckanden i integrationen av nytillkomna medborgare. man måste se till att samhället blir som i slagorden dvs att alla skall vara med. Man får inte lämna människor utanför samhället. Visserligen kan inegrerade Svenskar fungera hjälpligt periodvis i utanförskap. Men är man nyanländ kan man inte börja med att bli utanförsatt. Man måste som nyanländ ha en samhällsplan och livsplan, utöver försörjning i bruna fönsterkuvär.

Återigen ser vi sossesamhällets oförmåga att hantera verkliga samhällsutmaningar. Man kan bara prata, och låta politiskt korrekt. Men sen är det stopp. Man är så rädd att säga/göra något som är politiskt inkorrekt, att men inte vågar kavla upp armarna och ta tag i verkliga samhällsutmaningar. Vi har sett det tidigare, ser det idag. Men med största säkerhet kommer vi att slippa se det i framtiden.

Inder 1990 talets sista hälft var hade jag min proffession förlagd i Malmö. Till vardagligheterna hörde ständiga oroligheter och bilbränder. Antagligen är det så, att det vi idag ser är resultatet av en kommunledning som under mycket lång tid tappat kontakten med sina medborgare.

Man har helt enklet själv levt i en annan verklighet, än den som idag råder, som kummunledning. Ovilja att se och ta tag i sociala faktorer som underbygger våld och utanförskap är en socialdemokratisk paradgran. Sittandes på sina sk höga ideal blir helt enkelt idealen för svåra att passa in i den verklighet, som är medborgarnas. Förståelse och kommunikation är den enda vägen till gåtans lösning. Man måste helt enklet kliva ned från sina ideal och börja ta in verkligheten. Det hjälper föga att begränsa tillgång till vapen, om man helt och hållet tappat kontakten med de som håller i vapnen. Det finns inte ett enda vapen i världen som avfyrar sig själv.

Frihet och fria tankar i ett samhälle som underbygger tollerans och förståelse passar helt enklet inte in i den socialdemokratiska samhällsmodellen. Det bygger på att det finns idealmänniskor som bara finner sig i allt och med alla. Men så fungerar det inte verklighten. Vi måste lära oss att spänga gränser tillsammans. Vi måste lära oss att ta in, acceptera och därefter utforma och skapa. Samhället måste vara till för alla, och då menar jag verkligen alla och en var. Lyft blicken Ilmar Reepalu, se på dina landsmän och kvinnor. Bjud in dem i Malmöstads varma gemenskap. Lämna ingen utanför, för då vet man aldrig vad som händer. Det borde du ha lärt dig sedan 1994.