Människovärlden

Att vara sas infödd Svensk, är säkert i många fall en fördel på arbetsmarknaden. Men varför sätta focus på de eller dem som redan har en fördel på arbetsmarknaden. Med dem råder det med största säkerhet ingen nöd. Vad som måste göras är att närmare kartlägga de grupper som av hävd alltid har det svårt att närma sig arbetsmarknaden.

Jag tänker i första hand på de som av dv olika orsaker har ett lättare eller svårare handikapp, som gör att det blir alltd de som första får lämna vid neddragningar, och med stor svårighet tidvis kommer in på arbetsmarkanden. Här pratar vi om arbetsmarknadens gråa zon. En zon som i stor grad påverkar 100 000 tals Svenskar.

Vad är det då som händer i verkligheten med dessa personer. Vanligtvis handlar det om människor med normal utbildning. Dvs man har grundskola, gymnasium och kortare högskolekompetens. Däremot har man i många fall inte varit den som haft de starkaste drivkrafter att ta sig fram på arbetsmarknaden. Sen har man under olika perioder och omständigheter drabbats av händelser som gjort att man hamnat utanför arbetsmarkanden. Sammanfattningsvis kan sägas att man under dessa perioder helt enkelt blivit frånsprungen av andra lika kompetenta människor.

Här finns inge kvick fix att tillgå. Här handlar det om mycket mänskligt lidande. Jag ser det inte som en lösning på ett problem, utan många problem som kräver omfattande och breda lösningar. Ur min synpunkt är detta inte en fråga som kan utbildas bort. Här handlar det om att hitta lösningar som är lika föränderliga som den tid vi idag lever i. Arbetskraften i den gråa zonen måste i första hand snabbare komme i focus, när de är på väg att glida in i zonen. Snabbt måste det anammas åtgärder som ligger i linje med personens kompetens och vilja. Här ligger ett stort område där vi kan ösa in djupgående insikter, kreativtet, kunskap och resurser.  Det får inte hinna uppstå gråa zoner innan man har ett projekt för återanknytning till arbetsmarkanden. Vi har idag många och goda exempel på aktiva åtgärder så som tex jobb-och utvecklingsgarantin. Men det finns mycket mer att göra. Nu har vi ägnat ett år åt sifferexercis och undanförklaringar, nu återstår bara att kavla upp skjortarmarna och göra resten till verklighet.

Ståendes i en gatukorsning och där fråga en vilsen person om vägen, är vanligtvis ingen bra idé. Men när det handlar om politik verkar det som om man kan tänkas följa precis vem som helst, bara det är en person som verkar vara trevlig och snäll. Vad jag bland mycket annat lärt mig av livet, så är det att vara på sin vakt när en främmande person kommer fram och verkar vara snäll och trevlig. Ty, det är så beskaffat att är man bara snäll och trevlig så kan man få precis vem som helst att tro på det man säger. Visar det sig sen att det man gör inte alls stämmer med vad man sa som en snäll och trevlig person, så är det bara att fortfarande vara just en snäll och trevlig person. Man kan komma mycket lång med att bara vara sas. snäll och trevlig.

Att det är socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén jag tänker på, är kanske nu inte längre något som väcker tvivel. Med en politisk kompassnål snurrandes, i en redan stressad höger vänsterskala ställer sig dagens vänsterpartier bakom det som vanligtvis kallas vilsenhet och villrådighet. Styrda av rädslor och oro för fallande opinionsiffror, vågar man inte peka ut sin politiska hemvist. Kanske är det så att vi för första gången i Svensk politiks historia får en politisk inriktning som helt faller vilsenheten till nåds.

För första gången får vi positiv opinion för ett parti som tydligen helt saknar både själ, ideologi och ideer för hur man vill skapa sitt samhälle. Landet Sverige med alla sina samhällsutmaningar, har alltså att fråga vilsenheten om råd om man som väljare söker sig till den vänstra sidan av den politiska skalan.

Om det skall gå att bygga ett långsiktihgt hållbart samhälle behövs en genomarbetad ideologi. Det behövs genomarbetade grundläggande tankar och ideer om vad som skall skapas. Vill man uppnå sin mål och ideal kan man inte låta sig ledas av en vilsen person med kraftigt nedsatt synförmåga.

Med vilken ideologi skall man inom vänstern ta sig an samhällsutmningar så som barnfattigdomen, ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten, skapandet av nya jobb, högre och lägre utbildningar, skolsystemet, betygen, privata vårdalternativ, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg, skattesystemet, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, försäkringskassan, arbetsmaknadsåtgärder, nyföretagandet, miljön, ROT o RUT, de stora vinsterna i landets Banker, jämställdheten, rättvis lönesättning etc etc.

Alla dessa stor samhällsutmaningar verkar var överlämnade av landets vänsterkrafter, att besvaras av vilsenhetens fumliga handlag. Här verkar det som att vilsenhetens råd råder. Signaler som säger lita på den där snälle tyste personen, så blir det säkert bara bra. Han verkar ju så snäll och rar den den där Löfvén. Inte kan han lura ens en enda liten person. Men sanning och säga så är det precis det han håller på att göra….

En politik som leder till jobb är ett lands bästa och starkaste framgångsrecept. Utmaningen i jobbpolitiken står inte att handla om jobben i sig. Utmaningen i jobbpolitiken handlar om den tiden som utspelar sig mellan två fasta jobb. Det har aldrig funnits en enda regering som skapat äkta produktiva jobb. En regerings stora utmaning är att underhålla och i största möjliga utsträckning vårda och behandla, den delen av ett lands arbetsförmåga som för tillfället inte befinner sig på arbetsmarknaden.

Här måste man hålla isär flera olika begrepp. Begrepp som sysselsättning, fasta jobb, arbetsmarknadsåtgärder, ungdomsarbetslöshet, deltidsarbetslös,utanförskap och arbetslöshet. Arbetslös är den som inte inom 14 dagar kan får ett fast jobb. Motsatsen här står att finna i att ha ett fast jobb eller med andra ord en tillsvidareanställning.

Utmaningen som står tillbuds för att kunna skapa nya jobb är idag delad i många täter. Jag menar att Sverige 2006 hade en enda väg att gå, och det var att hjälpa alla som var försatta i utanförskap, att återvända som aktiva samhällsbyggare. Då var läget det att miljontals människor slussats ut ur arbetsmarkanden på ett mycket inhumant sätt. Drivna av makthunger och ideologisk torka, drevs den tidens socialdemokrater att försätta människor i utanförskap. Man såg helt enkelt ingen annan utväg. Det fanns inget annat sätt att hantera människors fallande motivation på. Under 1990 talets socialdemokratiska ”skattechocksamhällsmodell” slogs yrkesgrupper ut. Normalt ärliga människor fördrevs att bli svartjobbare, företag skrämdes utanför landets gränser, det skapades en ruffa åt sig kultur, hela branscher slogs ut. Vi fick skenande budgetunderskott. Vi fick en hastigt växande skara människor som hellre valde att bli förtidspenisionärer istället för att vårda sin arbetsförmåga.

Valet 2006 handlade inte om jobben. Valet 2006 handlade om människor rätt till sin arbetsförmåga. Oavsett hur stor en människas arbetsförmåga är, så är den värd att vårdas. Det är första steget till ett lands undergång när man börjar bortse ifrån varje individs arbetsförmåga. Kanske är det så att det finns en direkt parallell mellan vår arbetsförmåga och vårt allmäna välbefinnande, som landets statsfinanser. En regering kan inte skapa nya jobb, däremot kan man som regering såväl hitta, som skapa arbetsförmåga. Man kan som regering skapa ekonomiska grundförutsättningar att skapa nya företag. Företag skapas när mänsklig förmåga träffar en bärkraftig finansierad idé, i ett gynnsamt skatteklimat.

Vi är bara i början av utmaningen med att hitta arbetsförmåga i Sverige. Vi har många och stora utmaningar med att släppa loss landets samlade arbetsförmåga. Vi står i startgroparna för att släppa loss landets ungdomar på arbetsmarknaden. Fredde har påtalat vikten av att vi alla tar chansen att jobba några år extra i slutet av vår yrkeskarriär. Men varför stanna där. Vi ha 100 000 tals människor i utanförskap som bara väntar på att få visa sin arbetsförmåga. Sen ha vi alla fasare som skall visa sig på styva linan.

Läste förresten att socialdemokraterna identifíerat ytterligare outnyttjad arbetsförmåga i landet. Frågan är såklart hur de skulle lösa problemet med att matcha arbetsförmågan med arbetsmarknaden. För på den punkten så råder det verkligen (S)nustorr idétorka. Men ser man till de siffror som jag tagit del av så är verkligheten helt annorlunda. De källor som jag tagit del av (SIFO) så har i själva verket utanförskapet sedan 2006 minskat med ca 150 000 människor. Tittar man däremot på de som redan tidigare hade det svårt i samhället, så är det de som nu i sämre tider får en större utmaning att ta sig igenom vardagens prövningar. Men med en stark regering (Starka statsfinanser) som nu spetsar sin arbetsmarknadspolitik, med att göra det ännu lättare att hitta arbetsförmåga så känns det verklige stimmulerande att ta sig an framtiden. Så min uppmaning till alla som vill och kan, och som har en arbetsförmåga. Var inte rädd att visa upp den. För då vet man aldrig vad som kan hända…

Stockholm is the place. Här finns allt det som räknas. De som räknas, är alla de som sitter inglasade i den hastigt växande bostadsbubblan. En bubbla som alla vill in i, beroende på att de som räknas redan finns inåti bubblan. Så kan man mycket väl hålla på i alla oändlighet, eller ända tills det att bubblan spricker.

I tal om marknadsvärde i förhållnade till det verkliga värdet, pratas det ibland om ett 100%igt övervärde på boendet i Stockholm. Sannolikt sitter en stor skara människor och håller andan. Men så länge som trycket på Stockholmsregionen är så pass hårt som det idag är, lär nog bubblan kunna sväva ytterligare en tid.

Till förlorarna hittar vi bl a den unga generationen människor som vill skapa sitt egna liv. Tolka nu inte detta inlägg som att jag tror att lösningen på ungas boendeproblem, ligger i att man låter bostadsbubblan i Stockholm spricka, det är absolut inte min avsikt.

Det jag vill påvisa är att, en attitydförändring till den hårt ansatta bostadssituationen i Stockholm, inte bara skulle gynna ungdomars väg in i vuxenlivet utan även vara en stabilisator, för vårt fortsatta välfärdsbygge av Sverige.

Det är aningslöst när banker och kreditinstitut går med på att låna ut 5-8 miljoner till en lägenhet på 45 kvadrat. Oavsett var i världen vi befinner oss. En sak om man faktiskt har pengarna att spendera, då har jag absolut ingen synpunkt på detta prisläge. Kanske är det t.o.m så att det idag är en ganska så bra affär att köpa en central etta i Stockholm för 6,5 miljoner kronor. Men vad är det egentligen som händer? Hur bygger man välfärd ur detta perspektiv?

För det första. Så länge glasbubblan är intakt är det ingen som ropar, vargen kommer. Men jag lovar att det är ett antal hårt belånade bostadsrättsinnehavare runt om i detta land, som ligger precis på gränsen att bli de första att ropa vargen kommer. Det är en slags överflödsrädsla som inte under några som helst omständigheter får visas i uttryck eller ord. Vi driver på så vis fram ett överpresterande svårmodigt samhällsutryck, där människor övergår till att vara inkappslade i en bubbla, som inte har större vikt än luften runt i kring dem. Kapital binds upp av överspekulation, som i princip inte leder till annat än inkomster för landets banker och sätter männisor i ohållbara situationer. Att landets banker tjänar pengar är ett sundhetstecken. Men det får absolut inte ske på dessa grunder. Nu måster det ske ett stopp i maskin.

Jag är emot alla former av regleringar och ofrihet. Men den största friheten upplever den som verkligen tar ansvar. Ansvar så väl fär den egna familjen, så som för det samhälle man lever och verkar i.

Bostadsmarknaden i Sverige måste på något sätt genomgå ett stålbad. Vi måste snarast möjligt hitta ett sätt att avsluta behandlingen av bostadsmarknaden, som om den vore dansen runte den gyllene kalven.  Ansvaret vilar tungt på landets banker. I tider av historiskt låg ränta kan man inte bara gå på som om man saknar både syn, känsel, hörsel och förstånd. Meningen med låg ränta är att så mycket medel som det bara är möjligt skall gå till att skapa nya jobb. Men har vi då en marknad som väljer att använda dessa låga räntenivåer, till att driva upp kostanderna på boendet, så biter vi oss själva rumpan.

Här krävs ett uppvaknande, helst innan vi handfast och otrevligt blir väckta ur vår törnrosasömn, av en iskall prisbubbla som går upp i tomma intet om vi inte gör om och gör rätt.

Skandet av nya ungdomsjobb är en sak. Men att bygga ett samhälle som är anpassat för aktiva ungdomar och deras behov är något helt annat. Jobbet är grundbulten i alla välfärdssamhällen. Men det man lätt glömmer är människan som skall agera i samhället. Att vara ung idag är antagligen lite mera avanserat, i en jämförese med låt säga 30 år tillbaka i tiden. 

Kraven har succesivt ändrats och så har vi människor gjort. I dag kan en vardag för en ung människa vara en utmaning. För det första har vi skillnaderna i uppfostran. Från att vara en curlad tonåring, till att övergå att vara en självförsörjande ansvarstagande individ som inte i de flesta fall har gjort militärtjänstgöring, är steget långt.

Det skall arbetsförmedlare och arbetsgivare ha mycket klart för sig. Det är verkligen inte fråga om flygfärdiga 20 åriga individer, som idag tar stapplande steg in i vuxenvärlden. Vi bör bygga en struktur som klarar av att starta igång våra ungdomar med målsättning att kunna bli självgående inom 2 år, räknat från deras första försök. Det finns inte en plan i världen att denna skuta kan förändras på några få år. Här behövs mängder med kunskap, insikter och mycket tålamod.  

Det är inte realistiskt att tro på snabba förändringar. Kanske är det så att ungdomsarbetslösheten är på väg att ta sig kulturella former. Det är ett allmänt vedertaget fenomen, att ungdomar idag går arbetslösa. Det är också här vi hittar alla de miljoner olika förklaringar som vill problematisera och demonisera detta fenomen. Men svaret är på ett helt annat plan. Svaret handlar om att hitta den yta som skiljer arbetsmarknaden och landets ungdomar åt. Focusera på de faktorer som är aktiva i denna process. Jag vill i huvudsak peka på 3 stora stötestenar.

1, Kompetens och erfarenhet. Arbetsmaknaden och dess företrädare vill ha både kompetens och erfarenhet. Förhoppningsvis får man kompetens när man går utbilningar.Men det där med erfarenhet är det sämre med. Kanske är det så att man även måste ha någon form av lärningssystem inom de akademiska utbildningarna.

2, Vilja, stöd och socialt kontaktnät. Jag hävdar att dessa tre faktorer har en gemensam nämnare. Allt enligt tre enighetesprincipen. Saknar man socialt kontaktnär då sjunker vilja och stödet. Saknar man vilja och stöd, så har man svårt att bygga sig ett socialt kontaktnät på arbetsmarknaden. Jag tror inte på alla motivationskurser som en motivationshöjande ingrediens i dessa samanhang. Jag är förespråkare av att träna sina sociala förmågor. Man måste helt enklet skaffa sig grundläggande social kompetens. Enligt mig är det bara en sak som verkligen höjer den sociala kompetensen och det är att försätta sig i situationer, där man behöver socialkompetens för att fungera. Man skall inte sprina omkring och dela ut sitt CV vitt och brett. Man skall helt sonika gå fram till första bästa företag och knacka på. Får man inte prata med chefen, så kan man ju alltid prata med någon ur personalen. 5 sådan kontakter om dagen och ungdomsarbetslösheten sjönk med 10% på två år.

3, Samhällets syn.  Vi bär alla en liten del av ansvaret för att vi idag har en ganska så hög ungdomsarbetslöshet. Vi konkurerar och kämpar på ett sätt som kan uppfattas avskräckande för vem som. Att barn i alla tider har sagt att, jag skall i alla fall inte bli som mamma och pappa.  Det är ofta den synen som färgar många ungdomars syn på arbetsmarknaden. Men i själva verket så är det ju inte så det ligger till. Må hända att vi kanske stressar på väg till jobbet. Men väl instämplad och redo för dagens jobb, ser det kanske lite mera mänsklig ut på de flesta arbetsplatser. Då har man mycket väl både tid och lust, att sitta ner en stund och prata. Lite om väder och vind, och vad som hände i gårdagens bonde söker fru etc. Lite så som vi borde prata med våra ungdomar när vi förbereder dem för det kommande arbetslivet. I en behaglig avstressad samtalston som bjuder in våra undomar i yrkesgemenskapen. 

Ett samhälle är ingen unik verksamhet som håller sig med magi och trolldom. Det är ofta så att de svåra problem ofta har ganska så enkla och enhanda lösningar, bara man bemödar sig att se samhället som om man faktsikt vore en människa. Samhället tenderar ibland att bli större än de människorna som lever i det samma. Men faktiskt är det verkligheten den omvända. Vi är alla samhället. Det är vi som skapar och raserar möjligheterna. Makten är vår att förändra. Det handlar om att se, lyssna och förstå. För att därefter skapa förändringar tillsammans.

Problem löses bäst var och en för sig. I den direkta närtiden måste man hitta de verkliga faktorer som kvalitetsbestämmer, den vård och omsorg som vi skall kunna leva med i Sverige. Att likt socialdemokraternas företrädare, flyktigt hitta något som liknar en koppling mellan företagens vilja att göra vinst och den kvalitet som produceras i privata vårdbolag är i det närmaste befängd. Sanningen är den att, det enligt synovate är 20% mera nöjda vårdtagare inom privat vårdsektorn kontra den offentliga vården. Från landets 14 000 privata vårdföretag lämnar 80% av vårdtagarna omdömmet att de är mycket nöjda med den vård de erhåller.

Om det nu är så, mot förmodan och helt utan saklig grund, att socialdemokraterna/Håkan Juholt har rätt i sitt antagande att där finns en koppling mellan vårdkvalitet och vinster i vårdförtag. Då borde man mot den bakgrunden mycket snabbt införas samma system i all vård. Då det visar sig att vinstdrivande företag har betydligt flera mycket nöjda vårdtagare. Nu är det såklart inte så det förhåller sig. Man kan bara konstatera att det som ett faktum.

Enligt mig är högkvalitativ vård inte en fråga om hur mycket pengar man kan satsa i ett vårdbolag. Sanningen är hur mycket kärlek man lägger ner i omsorgen av sina vårdtagare. Det har visat sig gång efter annan inom den offentliga sektorn. Det handlar om individens initiativ och förmåga till personligutveckling. Det handlar om kollegial samverkan. Själva resursfrågan kommer ganska så långt ner när man verkligen går till botten med frågan.  Det handlar om god arbetsledning och styrning. Det handlar om att se och lyssna in vilka behov som verkligen efterfrågas. I skolans värld har jag sett åtskilliga exempel på hur resurser ställs emot en god kollegial samverkan, och en god föräldrasamverkan. Man kan 10 dubbla resurserna och få ett noll resultat om den kollegiala samverkan, arbetsledningen och föräldrasamverkan inte fungerar.

Att den överdriva skatteplaneringen alltid behövs stävjas är en självklarhet. Uppblåsta räntekaruseller är ingen nyhet. 2009 gjorde Anders Borg ett mycket lovvärt försök. Men som alltid brukar boven vara lite snabbare än polisen. Men med en sådan polis som Anders Borg, dröjer det nog inte speciellt länge innan även denna läcka är tätad.

En gång för alla borde ett entydigt svar komma ifrån landets vänsterkrafter. Frågan som nu med ljus och lyckta söker sitt svar är, var man tror att ekonomiska vinster kommer ifrån, och varför man som företagare känner en så stor drivkraft utifrån att ett företag skall gå med vinst.

Alla som någon gång i sitt liv försökt driva ett företag utan att det går med vinst, vet vad sömnlöshet kan göra med en människa. Fråga mig jag vet.

Så fort den männskliga arten är aktiv, så uppstår alltid avarten är en gammal filosofisk sanning. Att det finns människor som fastnar i girigburken med sin profithungriga fingar är absolut inga nyheter. Så har det alltid varit, så kommer dt alltid att vara. Det är bara ett faktum som vi måste göra allt som står i vår makt att hindra och försvåra. Sällan eller aldrig får dessa handlingar lyckliga slut.

Fri företagsamhet bygger på tanken om den rörliga marknaden. Det bygger också på det faktun att alla marknader, likt årets skiftningar har sina olika årstider. Ibland är det vår och då gäller det att ha en sparad slant så att man kan köpa utsäde. Ibland är det sommar och skördetid. Då gäller det att kunna ackumilera vinst. Ibland är det vinter (Som nu) då gäller det att ha sparat i ladorna så att man kan klara en mycket kall vinter.

Detta faktum verkar vara ointressant när man hör Svenska vänsterpolitiker debattera vinster och riskkapitalbolag. Vinsten i ett företag är i mer än 9,9 fall av 10 ett sätt för oss företagare att åtminstone vid något tillfälle får lugn och ro, kunna somna på kvällen. Kunna ha en känsla av att kanske har jag råd med utsäde till den kommande våren (Metaforiskt menat). Inte skall det vara så att alla som ser sitt företags vinst som en trygghet, skall straffas för att en liten minoritet av alla Sveriges företagare fuskar. Inte skall vi behöva löpa gatlopp för att vi vill driva vårt företag med vinst. Säg den företagare som går ut och söker riskvilligt kapital, och i sin försäljningskampaj säger att han skall ha ett vinsttak i sitt företaget. Det är nog bara vänstpartister (Möjligvis Håkan Juholt) som är dumma nog att satsa pengar i ett sådant företag.

Nej, sanningen är den att de vinster som bygger Sverige starkt, är de vinster som genereras av oss företagare. Ingen nämnd ingen glömd. Hela den Svenska välfärden bygger att företag och företagare genererar vinster. Välfärd, nya jobb och en stark stat vilar i en vagga av företag som generara vinster. Vinster är det enskilt viktigaste instrument för hur en välfärd utvecklas. Egentligen är det mycket enklare än så. Det är bara och gå till sig själv och se vem det är som betalar den lön man uppbär. Lön är en direkt följd av att det uppstår ett överskott i en rörelse, som av diverse orsaker blivit lönsam.  Oavsett om den rörelsen sker i offentlig eller privat regi så är lönen en direkt följd av ett överskott.

Att diskutera om vård, skola och omsorg skall vara privat eller offentlig får aldrig skymma vad som borde vara huvudfråga. Hur man skapar bästa tänkbara välfärd åt dem som behöver den bäst. Vinster eller höga löner får aldrig förta det goda vårdinitiativet.

Typiskt för socialdemokratisk debatt är att diskutera allt utan det som är av vikt. Nämligen hur producerar vi bästa tänkara vård till dem som fördagen och i framtiden bevöver den, dvs alla och en var.

Uttag av vinst ur ett företag är en ev de yttersta drivkrafterna för att överhuvdtaget driva ett företag. Utmaningen är att, samtidigt som det finns starka drivkrafter att driva företag också skapa verktyg som säkerställer kvalite och omtanke.

Nu är det nog så om man belyser alla de privata vård och skol initiativ i Sverige, så är det säkert så att 90-95% av alla företag sköter sig alldeles utmärkt.  Från socialdemokratiskt håll vill man gärna få det att framstå som om det är en majoritet av företag som inte sköter sig i den privata sektorn, där offentligverksamhet produceras. Alltså en bestraffningsform där alla får ta stryk för att några få inte sköter sig. Jag tycker verkligen det börjar bli tid att branschen står upp för sin rätt. Det borde kännas djupt orättvist att alla som bedriver offentligverksamhet i privat regi skall dras och straffas över en kam.

Frihet och valfrihet är vad frågan handlar om. Att en verksamhet övergår i privat regi behöver absolut inte handla om att något blir bättre.

Valfrihet och mångfald är de gyllene snitt som bygger ett starkt fritt samhälle. Alla äger rätten att välja i Sverige. Att prata om gräddfiler och företräden är bara haltande vänsterpropaganda.

Att det finns dålig verksamhet knuten till det offentliga i precis samma grad som inom det privata, borde inte vara en nyhet för någon. Skillnaden är att man inom det privata som enskild individ är helt fri att välja. Inom det privata kan man, helt enkelt välja bort ett vårdalternativ eller skola som inte faller en i smaken.

Inom det offentliga blir man i många fall tvungen att köpa grisen i säcken.

Vårt moderna ekonomiska system bygger på att ekonomiska resurser avsätts med hög risk för att välstånd skall kunna skapas. Det behövs inte någon djupare tankemöda för att skapa en insikt om att risktagandet leder till kapitalförluster.

I tidevarv där man vill leva med hög standard, på ett problemfullt sätt, där alla vill framstå som vinnare, pressas man till allt mer drastiska metoder. Metoder som antagligen ligger till grund för den typen av ekonomisk ostabilitet vi idag ser på världens alla börser.

Jag ser övergipande två ”troll” som grundlägger dagens ekonomiska dilemman. Välfärd presumtivt på kredit och börsernas maskinella kamp för att göra alla till vinnare, är vår tid stora utmaningar att hantera.

Vi får inte glömma den grundläggande samhällsfunktionen som vi hämtar ifrån Världens börser, dvs riskvilligt kapital som gör tillväxt möjligt. Världens börser skall inte vara ett instrument där man kortsiktigt kan gå in och göra klipp. Man kan och bör förvänta sig ett djupare ansvarstagande från de som dagligen agerar vid dessa ekonomins termostater, i dagligt tal Börser. Allt för stor makt, allt för länge har tillskivits Världens Börser. Lätta pengar för en del personer, är mycket dyrköpta erfarenhetern för några andra.

Jag ser två metoder att stabilisera upp Världens Börser;

1, Sätt ett tak för hur hårt belånad man får vara för att agera på börsen.

2, Ett tydligt regelverk för hur elektronisk handel på börsen får gå till. Kanske bör det finnas en nedre gräns som beskriver hur små affärerna på Världens Börser får vara.

Likt en paradox visar sig nu att, mycket som tidigare skapades för att ge oss välfärd och evig lycka, nu slår tillbaka med full kraft. Alla länder som för 30 år sedan drömde om välfärd åt alla och såg belåning som ett steg på vägen till evig lycka står idag på ruinens brant. Alla Börsklippare som i sin jakt efter effektiva metoder att hitta lyckan i pengar och rikedom, är nu i full färd med att klippa av den slaka lina där de dagligen vinglande tar sig fram.

Jag säger inte detta i desperation och bitter samhällskritik. För jag är i grunden övertygad om att kapitalismen och liberalismen är den väg som leder Världen åt rätt håll. Jag är inte heller kritisk emot alla Världens Börsklippare. Jag är bara kritisk emot de kortsiktiga tankergångarna som för dagen styr Världens alla Börser. Jag ser den tro på profiten som med turbofart närmar sig naivitet.

Vi måste börja inse fakta. För det första, välfärd är ingen medmänsklig rättighet. Vill man ha välfärd så måste alla som kan jobba. Man måste inte bara jobba utan man måste jobba hårt och vara en engagerad människa och slåss för det fria samhället. Det gäller inte bara Europa och alla andra, det gäller även alla vi här i Sverige.

För det andra, vi får inte låta Världens alla börser och deras aktörer fritt husera utan viss typ av kontroll. Då menar jag inte en sifferkontroll av den dagliga verksamheten. Den kontroll jag avser handlar om verksamhetens samhällsnytta och långsiktiga agerande. Med ökande insyn i hur vi använder riskkapital och frigjorda ekonomiska medel, kan vi återlämna till Världens alla börser den roll som den samhällstermostater de ursprungligen var tänkta att fungerar som.