Människovärlden

Titta in den som vågar, vill och kan. Vissa av oss ha redan passerat. Vissa verkar inte bry sig. Vissa varken vill eller kan. Vissa är av tradition skeptiska. Vad jag pratar om är porten mot det nya samhället. Det samhälle som vi borgare hjälpt, och stadigt allt jämt hjälper 100 000 tals människor att känna sig delaktiga i. Det samhälle som idag lyfter passivitet och utanförskap till delaktighet och framtidstro.

Att vi idag har två vägar in i framtiden står nu allt klarare. Vi har en fantasilös flummig vänster och en handfast verklighetsförankrad höger att ta ställning till. Att vänstern med Stefan Löfvén i spetsen pratar om att hugga i sten är föga förvånande. Det har man som bekant ägnat sig åt de senaste 15-20 åren. Men något nytt eller vederkvickande har man absolut inte kunnat presentera. Man slår i princip fast att det skall vara som det alltid har varit. Man förespråkar en statisk socialdemokratisk utsugningsstrategi, som bygger på att begränsa det individuella initiativet, så mycket som det bara är möjligt. Men ser bara en väg in i det nya samhället och det är vi pålagor, begränsningar och bakåtstävanden. Allt det som mycket ärligt och rakt förklarades av en naiv Håkan Juholt. För mindre än ett år sedan gjorde man bedömningen, att denna politik var så viktig att man lät Håkan Juholt åka land och rike runt och predika denna vänster lära.

Bara för att man idag väljer att hålla tyst, betyder inte det att Håkan Juholts alla tal är utraderade. Snarare är det så att man idag mycket väl kan gå till val 2014 och i stort sett inte säga något av värde. Man kan hänvisa till Håkan Juholts alla tal och säga att det var den politiken man gick till val på.

Det är viktigare nu än någonsin, att tvinga fram svar från den sittande s-ledningen. Vilken är nu s-politiken som gäller inför valet 2014. Är det Håkan Juholts vänster-vänster eller är det den Löfvénska tystnaden som gäller. Hur ser det Löfvénska samhället ut? Hur blir det med jobben, statskassan, arbetslösheten, jämställdheten, skolan, skatterna, rättvisefrågorna, utanförskapet, socialförsäkringen, a-kassan, samhällsklyftorrna, barnfattigdomen etc etc?

Frågor som bara delvis besvarats av Håkan Juholt, men helt undvikits alt ignorerats av Stefan Löfvén….

Ståendes i en gatukorsning och där fråga en vilsen person om vägen, är vanligtvis ingen bra idé. Men när det handlar om politik verkar det som om man kan tänkas följa precis vem som helst, bara det är en person som verkar vara trevlig och snäll. Vad jag bland mycket annat lärt mig av livet, så är det att vara på sin vakt när en främmande person kommer fram och verkar vara snäll och trevlig. Ty, det är så beskaffat att är man bara snäll och trevlig så kan man få precis vem som helst att tro på det man säger. Visar det sig sen att det man gör inte alls stämmer med vad man sa som en snäll och trevlig person, så är det bara att fortfarande vara just en snäll och trevlig person. Man kan komma mycket lång med att bara vara sas. snäll och trevlig.

Att det är socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén jag tänker på, är kanske nu inte längre något som väcker tvivel. Med en politisk kompassnål snurrandes, i en redan stressad höger vänsterskala ställer sig dagens vänsterpartier bakom det som vanligtvis kallas vilsenhet och villrådighet. Styrda av rädslor och oro för fallande opinionsiffror, vågar man inte peka ut sin politiska hemvist. Kanske är det så att vi för första gången i Svensk politiks historia får en politisk inriktning som helt faller vilsenheten till nåds.

För första gången får vi positiv opinion för ett parti som tydligen helt saknar både själ, ideologi och ideer för hur man vill skapa sitt samhälle. Landet Sverige med alla sina samhällsutmaningar, har alltså att fråga vilsenheten om råd om man som väljare söker sig till den vänstra sidan av den politiska skalan.

Om det skall gå att bygga ett långsiktihgt hållbart samhälle behövs en genomarbetad ideologi. Det behövs genomarbetade grundläggande tankar och ideer om vad som skall skapas. Vill man uppnå sin mål och ideal kan man inte låta sig ledas av en vilsen person med kraftigt nedsatt synförmåga.

Med vilken ideologi skall man inom vänstern ta sig an samhällsutmningar så som barnfattigdomen, ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten, skapandet av nya jobb, högre och lägre utbildningar, skolsystemet, betygen, privata vårdalternativ, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg, skattesystemet, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, försäkringskassan, arbetsmaknadsåtgärder, nyföretagandet, miljön, ROT o RUT, de stora vinsterna i landets Banker, jämställdheten, rättvis lönesättning etc etc.

Alla dessa stor samhällsutmaningar verkar var överlämnade av landets vänsterkrafter, att besvaras av vilsenhetens fumliga handlag. Här verkar det som att vilsenhetens råd råder. Signaler som säger lita på den där snälle tyste personen, så blir det säkert bara bra. Han verkar ju så snäll och rar den den där Löfvén. Inte kan han lura ens en enda liten person. Men sanning och säga så är det precis det han håller på att göra….

Samhället eller individen är inte frågan. Frågan är om samhället lever upp till individens önskemål? En annan fråga är om individen lever upp till samhällets förväntningar?

Följdfrågor som väcks av detta resonemang, är om man skall vara korrekt som följer. Vem eller vilka är individen? Vem eller vilka är samhället?

Vardagsfilosofi i all ära. Men frågorna är förvisso enkla i sin framställning, men tolkningarna och innebörden kan mana till eftertanke.

Vägen vi valde när det moderna samhället Sverige skulle bygga sin välfärd, var en satsning som skulle leda det för hundra år sedan ganska så fattiga Sverige in i framtiden. Med stor kraft och med en gemensam övertygelse skulle det minsann byggas välfärd. Med landets arbetarrörelse i ryggen tog man i så det knakade, för att vi inte längre skulle behöva svälta i detta land. Ingen skulle behöva vara så fattiga, att man inte kunde ge sina barn en dräglig uppväxt.

Här fanns det drag av ära och heder när man blickade framåt i tiden. Då var det individen som skapade samhället. Då vare sig visste man eller ens i sin fantasi kunde man lägga något ansvar på det samhälle som man var på väg att bygga upp, oavsett hur snett man då kunde uppfatta sin samtid. För på den tiden var det alla individer som gemensamt representerade samhället.

Dagens syn på samhället kan mycket väl förklaras med att vi många gånger i det dagliga talet pratar om samhället, som om det är en enskild företeelse som vi inte själva är delaktiga i. Som om det fanns ytterligare ett samhälle inuti det samhälle vi lever och verkar i. Det är liksom inte vi som är ansvariga. Det är kommunerna, riksdagen, oppositionen och regeringen som ligger bakom allt som sker. Du och jag är bara oskyldiga offer som inte har något som helst ansvar för samhället. Nej, allt det där andra får samhället ta hand om. Jag är ju bara en liten obetydlig människa, som inget vara sig vill eller kan göra något för att ens förändra det minsta lilla i samhället. Nej, det får samhället sköta om.

Kan man eller ens borde man göra något, för att ta sig an de stora samhällsutmaningarna som en liten vanlig ynklig medborgare. Eller skall man överlåta alla samhällsutmaningar till samhället i stället.

Individen och dess vilja är samhällets fundament. Så snart viljan hos individen avtar, då avtar även bilden av en ljus framtid. Då minskas samhällets förmåga i samma takt som individens vilja och initiativ avtar. Precis på samma sätt kan man gå åt det andra hållet. Dvs mot framgångar och vinster. Det handlar då i huvudsak om två saker, där samhället inte alls med med saken att göra. Ett samhälles framgång handlar uteslutande om den lilla vanliga individen och dennes vilja, ambition att ta sig an samhällsutmaningarna.

På område efter område lämnas numera socialdemokratisk walk over. Inte för att jag klagar av den orsaken. Men allvaret kryper allt nämare. Vi närmar oss ett läge där den politiska debatten och det demkratiska systemet kan ta skada.

Sverige behöver en opposition som något lite kan höja sig över Sverigedemokraternas nivå. Snart måste det till svar på en rad olika områden från det socialdemokratisa partiet. Hur ser man på alla de samhällsutmaningar som vi står inför i framtiden. Skatter, skolan, genus, infrastuktur, löner, nya jobb, företagende, löntagarnas rättigheter, vården, privatiseringarna av de offentligaverksamheterna, arbetsmarknadspolitiken, arbetsmarknadsåtgärder, utrikespolitiken, välfärden i stort, föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, a-kassan, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, etc.

Områden där det inte finns ett enda skarpt framtidsförslag eller initiativ från det socialdemokraiska partiet. För inte kan man räkna in vänsterparitet som ett parti att lägga seriösa skarpa ansvarstagande förslag. Där handlar det nog mest om Kalle Anka förslag.

Tystnaden kan säkert uppfattas som ett klokt behövligt drag, efter det att Håkan Juholt klev ner från talarstolen (Faktum är att ett passande namn på Håkan Juholt kunde mycket väl vara ”Talarstollen”).

Om nu Håkan Juholt var en talarstolle, så är nog Stefan Löfvén den direkta motsatsen. Fåordigheten är i det närmaste befängd. Samma sak gäller när man kommer till flerstavigheten. Jag tror definitivt inte att det handlar om nedsatt förmåga, utan tystnaden är av taktiska orsaker.  Men tystnaden har alltid sitt pris. Frågan är vilket pris Stefan Löfvén och socialdemokraterna för betala denna gången?

Gruntanken med att ha ett samhälle där alla är med och betalar, borde rimligen handla om grundförutsättningar. Dvs när vi föds, blir sjuka, behöver utbildas och slutligen dör så har vi en gemensman form för allt detta. Denna form brukar vi i dagligt tal kalla för samhället.

Så som det ibland framställs av vänsterpolitiker där det då skulle handla om rättvisa eller möjligtvis en rättighet blir för mig fjärran. För mig handlar det inte om rättvisa eller rättigheter, utan om grundförutsättningar. Möjligtvis rättvisa grundförutsättningar om man skall vara korrekt. Det är verkligen viktigt att benämna saker och ting för vad de verkligen är.

Jag tänker då på debatten om hur vi idag har det i samhället. Jag vill på det bestämdaste påstå att vi idag har precis samm socialagrundförutsttningar som vi hade 1970-80-90 och 2000 talet. Ingen i detta land behöver svälta, vara utan kläder, bli utan sjukvård, vara outbildad, vara utan boende. Vi har gemensamt bestämt att vi via skattsedeln finansiera de som fördagen har det lite svårare i livet.

Alla invånare i Sverige har tagit detta gemensamma beslut. Det är snarare så att det är höjt över det politiska arbetet och blivit en självklar del av den Svenska folksjälen.

Kunskap är det första men behöver när något skall hanteras. Att av vana använda sociala och samhällsutmaningar som tändvätska i debatt och vid media kontakter är riskabelt, när man är osäker på hur det står till med fakta. När nu socialdemokraterna och landets vänsterkrafter ständigt kämpar för att bygga upp en trovärdig modern egen politik, väljer man att låta samhällsgrupper få stå vid skampålen för att man själv inte förmår skapa något eget alternativ. Nu senast är det landets ungdomsarbetslöshet, som missvisande pekats ut av landet vänsterkrafter som ett stort samhällsproblem. Man väljer alltså att på felaktiga grunder måla upp ett problem som inte finns, och samtidigt lägga skulden på landets ungdomar. Nu visar det sig i själva verket att man återigen trampat i klaveret, beroende på att man inte förfarit med korrekta faktauppgifter i det ämne man avser debattera.

Den av vänsterkraftena och socialdemokraterna påstådda ungdomsarbetslösheten är inte i realiteten ca 23%. Verkliga siffran ligger på ungeför 7%. Att ha en ungdomsarbetslöshet på ca 7% är inte något att vara stolt över. Men det sätter samhällsutmaningen i ett något annorlunda ljus.

Uppgiften med att lösa denna utmaning ligger på allas axlar. Ingen skall tro att det är något som bara löser sig själv bara man satsar de rätta resurserna. Det behövs mycket mer än så. Vi borgare har vår arbetslinje, frågan är vad som är den röda linjen…..?

Från och med idag bör ordet ungdomsarbetslöshet bli utbytt mot ordet ungdomsarbetsmöjlighet. Vi bör alltså inte längre någon ungdomsarbetslöshet, utan en ungdomsarbetsmöjlighet att hantera. Varje ungdom i Sverige skall behandas som en potentiell möjlighet. Och möjligheterna bör rimligtvis vara oändliga.

All hinder som ligger i vägen för att en ungdom skall få ett jobb skall undanröjas. Det skall inte finnas ett enda alibi kvar, vare sig från arbetsgivare eller arbetstagare som kan åberopas. Vägen skall ligga öppen för den som vill, kan och har kompentensen för att jobba. Det skall absolut inte finnas ett enda kvarvarande frågetecken, där man inte får jobb som ung samhällsbyggare.

Alla stenar bör lyftas och vändas för att möjligheterna skall bli synliga. Såväl löner, arbetsgivaravgifter som skatter bör kunna fungera som styrmedel får andämålet, där alla ungdomar som vill och kan, skall får bli aktiva samhällsbyggare.

Synen på unga som inaktiva och ovilliga att jobba måste förändras i grunden. Vi som idag är vuxna måste lära oss att ta in hur dagens unga lever. De har en helt annorlunda tillvaro än den vi 60 talister växte upp under. Vi fick jobb, vi kunde nöja oss med att läsa gymnasium och därefter bara gå ut på arbetsmarknaden och få jobb, bostad och ett socialt kontaktnät. Så är det inte idag.

Idag är ett eget boende om man är under 25 nästan en utopi. Många bor idag hemma till man fyller både 25, 26,27, 28 år och ibland även så långt som upp emot 30 årsåldern. Allt för att samhället och arbetsmarknaden inte i tid tog till vara på ungdomsarbetsmöjligheten.

Valet 2014 kommer med största säkerhet att handla om jobben. Men för mig handlar det inte om hur man skapar nya jobb. För mig handlar det om människor och individer. Man glömmer lätt detta faktum i den politiska debatten. Det är bara människor och individer som skapar och utnyttjar dessa jobb.

Skall man skapa ett enda nytt jobb, så behöver man skapa nya tankar utifrån nya ideer. Nya ideer växer som bekant inte på träd. Men däremot så växer det miljontals nya ideer i våra hjärnor varje sekund, timma och dag. Problemt är bara att hitta kanaler som kan sortera och kanalysera dessa ideer så att de kan omvandlas till de så hett eftertrakatade nya jobben.

Så va bör man börja. Man bör hlet enklet utifrån detta resonomang börja där det finns människor. Av denna vara har vi som bekant gott om. När vi sen har hittat en bunt av denna vara så bör man följdaktligen fråga vad de går och tänker, drömmer, hoppas, vill och kan. Där i denna smet av grundmateial har vi med största säkerhet en bra plats att börja skapa nya jobb. Sammantaget så handlar jobbskapandet inte om att skapa nya jobb, utan att skapa nya drömmar och framtidsförhoppningar.

Hjulet skapades inte för att det hade en rund form, utan för att en människa hade en dröm och ett behov. En människa med en dröm och en övertygelse kan som bekant utföra i det närmaste precis vad som helst. Lyckas sen dessutom denna person att övertyga andra om sin dröm då har vi en framgång att vänta. Oavsett var detta inträffar så blir vi alla påverkede av en sådan händelse.

USA är som bekant landet där drömmar blir verklighet. Dessa drömmar har påverkat hela detta Jordklot i snart 200 år. Nu är det vår tur att skapa drömmar och sälja till restan av Världen. Så börja producera drömmar och det finns inget som kan hindra dig…..Var så säker på det….

Mittfårans politik är en förrädisk väg när man tänker i ett vidare perspektiv. Någonstans måste för eller senare ideologi höjas över populismens kortsiktighet. Ur ett strikt demokratiskt perspektiv rör sig idag flera stora partier mot mitten. Vilket i sin tur är ett hot mot den breda valfrihetens grundtanke. Skall man som parti bli långsiktigt framgångsrikt måste man våga ta strid för sina frågor ur ett mångfaldsperspektiv. Att det blir focus på de frågor som vinner störst genomslagskraft i opinionen är såklart oundvikligt.

Att alltid låta demokratin vara ledstjärna, är en frihet som bär på ett tungt ansvar. Att lägga sin röst enligt lagen om det minsta möjliga motståndet, kan få katastrofala konsekvenser. Se bara på Grekland. Där ha man valt att driva tanken om den demokrati (Demokatastrof) till oanade problem. Genom att ständigt välja den ledare som lovar mest och tar minsta möjliga ansvar, har man kör landet i bankrutt. Man har där gjort det lätt för sig som politiker. Vill man hamna i maktposition, så går man bara ut och lovar allt till alla. Följdaktligen ställer man sen inga som helst krav på motprestation från folket. Man ställer sig i populismens mittfåra och vinner kortsiktiga vinster, som förställer nationen i allvarliga risker ur alla perspektiv.

Låt vänster vara vänster och låt höger vara höger. Det är den ton som bäst gagnar en nation. Man behöver som väljare få uppleva hela spektrat på den politiska skalan. Med en tydligare focus på höger och vänster blir det också mycket mera lättöverskådligt för väljarna att se vilka konsekvenser de olika ideologierna har på ett samhälle.

Under de senaste 30 åren har vi lärt oss hur kommunismen kört nation efter nation i sank. Vi har också lärt att den fria tanken, uttrycksförmågan, konkurrensen och viljan är mycket bra grunder när man vill skapa ett framgångsrikt samhälle. Fortfarande är det så att det finns mycket att lära på detta område kallat politisk ideologi.

Vad som händer på sikt, när de flesta partier vill ha en så mittprofilerad politik/ideologi som möjligt, återstår att se. Men trenden är oroväckande. Låt oss alla lära av Grekland. Vi måste våga välja väg. Antingen så förtsätter vi längs mittfåran och ser vad som händer. Eller så vågar vi visa mod och visar den politiska färgpaletten för väljarkåren, och verkligen vågar visar skillnaderna med tydliga politiska initiativ och ideologier.

Kortfattad i riskminimeringens anda trampar så Stefan Löfvén vidare. Utan minsta lilla risk skall nu vägen framåt skapas i gammal s-tradition. Löfvén verkar kunna sin gren. Grenen heter arbetsmarknad. En gren som enligt Löfvén verkar vara en helt annan typ av politik än den som förespråkades av Håkan Juholt.

Håkan Juholt var och är en traditionell vänster socialist. Frågan som med rätta kan ställas, är vilken typ av social demokrat Stefan Löfvén företräder. För mig är Stefan Löfvén ingen politiker. Han är en typ av sas tjänstemanna politiker. Jag tror verkligen inte att Stefan Löfvén har en sammanhängande samhällsidé. Stefan Löfven är och förblir en sakkämpe. Han kan arbetsmarknadens villkor och parternas förhandlingar ur ett tjänstemanna perspektiv.

Skall man ta partiet ut på en prövningsresa så bör man försätta Löfvén utanför sin gren. Jag vill verkligen höra Stefan Löfven syn på utbildningsfrågor, genus och jämställdhet, socialafrågor som vård under livets slutskede, etiska och moraliska dilemman under utformandet av lagstifting, synen på privata skolor, synen på privat vård ur ett strikt moraliskt perspektiv, fördelning och rättvisefrågor, samhällsklyftor, skatter och skattepolitik. Jag vill gärna höra den politiska diskussionen förs, framförd av partiets ledare. Jag vill gärna höra konkreta lösningar på dessa samhällsfrågor. Med andra ord, Stefan Löfvén utanför sin gren..