Människovärlden

Siffror och teori i alla ära. Men inget slår verkligheten. Vi har idag en öppen arbetslöshet på 7,7%. Som politiker eller opinionsbildare vinner man absolut ingenting på att trixa med siffror. Trovärdigheten befinner sig i avståndet mellan den av makten förda politiken, och det som upplevs vara verklighet av den stora majoriteten människor i landet Sverige.

Det är inte ett bra sätt att vinna opinion på, om man väljer att försöka blanda bort korten i sifferexercis. Arbetslösheten är där den är, och vi har att hantera verkligheten. Vi skall under inga som helst omständigheter ge oss ut på slak lina med höftskott i frågor som berör jobb och arbetsmarkand. Här är det alliansen som för befälet, och ingen djävul skall släppas över bron. Rakryggat, stå vi enade upp för den jobbpolitik som varit och är så framgångsrik.

Risken är att de förslag som varit ryggraden i jobblinjen devalveras om vi nu går ut och famlar i luften. Nu behövs mer är någonsin glasklara analyser som verkligen speglar samtidens utmaningar. Att jobben är och blir en stor fråga 2014, står ställt utom alla tvivel.

Sätt alla tillgängliga resurser på att djupanalysera de skeenden som idag påverkar, den eller de som upprätthåller sin vardag som arbetssökande. De som idag upplever vardagen som en stor utamaning i sina försök att komma i kontakt med arbetsmarknaden, är antagligen inte den som lägger sin röst på alliansen 2014. Självförändringens grundsten är självinsikt.

Vi kan inte i längden vinna poänger genom att lägga skulden på någon annan. Däremot kan vi vinna poänger genom att skapa en politik som verkligen hjälper människor i den vardag som de upplever svår och krånglig. Att skapa jobb är målet, men kan man underlätta för en enda männska att utvecklas under sin väg mot ett jobb, har man utfört en bragd.

Psykoterapi eller kognitivbeteendevård är frågan som seglat upp på den senaste tiden. Skall man behandla orsaken eller symptomen. Eller borde man kanske göra både delar. Sanningen står att finna för den som så önskar. Men att söka sanningar i den snårskog som företräds av dagens psykiatri, är en uppgift för extremt flitga eller varför inte någon överenergisk person med diagnosen ADHD.

För mig är alltid källan mycket mer intressant än biflöden och utlopp. Den person som inte kan redogöra någorlunda sammanhängande för sitt liv fram till nuet, är med största säkerhet en person som behöver extra hjälp att få styr på sitt liv och sin mentala hälsa.

Om man utgår ifrån att det finns ett begrepp som heter mental ohälsa, så bör det i rimlighetens namn även finns ett begrepp som beskriver den direkta motsatsen. När är vi då mentalt friska? Enligt juridiken är det när vi enligt andra är i stånd att ta ansvar för våra egna liv. Så fort vi av någon orsak inte varit medvetna om vår gärningar, så är vi enligt juridiken mentalt otillräkneliga. Visst låter det logiskt och bra.

Men när vi kommer in på det faktum att vi faktiskt i lagens mening måste ha begått ett brott för att få denna diagnos, hamnar vi i ett helt annat läge. När man hör om alla brott som har begotts i ett tillstånd av otillräknelighet i enlighet med juridiken blir man fundersam. Inte allt för sällan har det i efterhand visat sig att många av förövarna till svåra våldsbrott sökt sig till psykitrin, för att få vård innan de utfört sina hemskheter. Med detta faktum i ryggen, börjar man nu ana att det finns en skillnad mellan att vara juridiskt otillräknelig och att vara otillräknelig enligt psykiatrins sätt att se på saken.

När vi glider ut ur livsmoderns varma sköte bör vi i rimlighetens namn inte vara massmördare eller våldtäktsman/kvinnor. Visserligen föds vi alla till en Värld som har mycket olika förutsättningar att erbjuda. Vi kan bli födda i ett hem som har allt och vi kan bli födda i ett hem som är helt utan tillgångar från den materiella Världen. Det är vad jag kallar för varierande grundförutsättningar. I landet Sverige de senaste 50 åren har vi trots allt ganska så goda grundförutsättningar. De allra flesta av oss lever i en vardag som absolut inte har något enormt överflöd att bjuda på. Men att påstå att vi lider nöd i landet, är nog att gå till överdrift. Sammanfattningsvis kan man säga att så gott som alla som verkligen vill göra något positivt av sitt liv, kan med ganska så god säkerhet får ett någorlunda normalt och tryggt liv i landet Sverige.

Trots dessa ganska så goda grundförutsättningar har vi fulla fängelser, gängkriminalitet, ganska så hög mental ohälsa och ungdomsvåld. Då ställer jag mig i ärlighetens namn frågan var problemen uppstår. Vad jag kan förstå så händer det något som påverkar oss enormt olika mellan 0-13 års ålder. Under dessa 14 år händer det att vissa av oss fattar beslut att bli advokater och läkare, medans vissa av oss hamnar i gängkriminalitet. Sen kommer dessutom detta faktum att oavsett vilket livsbeslut vi tar så drabbas en del av mental ohälsa.

Vad är det då som avgör att det blir som det blir? Sannolikt finns det en genetisk faktor med i bilden. Men den är inte tillräckligt stark för att ge ett avgörande intryck. För mig är det endast tre faktorer som verkligen är avgörande och det är tro, hopp och kärlek. Tro nu för all del inte att jag tänker gå in på det religiösa spåret. Även om många hittat just tro, hopp och kärlek inom religionen så väljer jag att gå på et sidospår runt om religionen.

Jag vill på mycket goda grunder försöka mig på att sjösätta ett axiom. Ett axiom som säkerligen går att göra om till en graf. Summan av all den kärlek, engagemang och omtanke man skänker sina barn, är den faktor som grundlägger barnets förmåga att väl klara sitt framtida vuxenliv.

Ur ett samhällsperspektiv är det också så att varja satsad krona som leder till att föräldrar har mera tid med sina barn, är kanske den absolut bäst satsade kronan som överhuvudtaget kan göras.

Jag är inte naiv nog att jag tror på att detta skall lösa alla Världens problem. Men i ärlighetens namn så gör vi idag bevisligen inte tillräckligt för våra barn i åldrarna 0-13 år. För då skulle vi inte ha de problem vi idag har….

Titta in den som vågar, vill och kan. Vissa av oss ha redan passerat. Vissa verkar inte bry sig. Vissa varken vill eller kan. Vissa är av tradition skeptiska. Vad jag pratar om är porten mot det nya samhället. Det samhälle som vi borgare hjälpt, och stadigt allt jämt hjälper 100 000 tals människor att känna sig delaktiga i. Det samhälle som idag lyfter passivitet och utanförskap till delaktighet och framtidstro.

Att vi idag har två vägar in i framtiden står nu allt klarare. Vi har en fantasilös flummig vänster och en handfast verklighetsförankrad höger att ta ställning till. Att vänstern med Stefan Löfvén i spetsen pratar om att hugga i sten är föga förvånande. Det har man som bekant ägnat sig åt de senaste 15-20 åren. Men något nytt eller vederkvickande har man absolut inte kunnat presentera. Man slår i princip fast att det skall vara som det alltid har varit. Man förespråkar en statisk socialdemokratisk utsugningsstrategi, som bygger på att begränsa det individuella initiativet, så mycket som det bara är möjligt. Men ser bara en väg in i det nya samhället och det är vi pålagor, begränsningar och bakåtstävanden. Allt det som mycket ärligt och rakt förklarades av en naiv Håkan Juholt. För mindre än ett år sedan gjorde man bedömningen, att denna politik var så viktig att man lät Håkan Juholt åka land och rike runt och predika denna vänster lära.

Bara för att man idag väljer att hålla tyst, betyder inte det att Håkan Juholts alla tal är utraderade. Snarare är det så att man idag mycket väl kan gå till val 2014 och i stort sett inte säga något av värde. Man kan hänvisa till Håkan Juholts alla tal och säga att det var den politiken man gick till val på.

Det är viktigare nu än någonsin, att tvinga fram svar från den sittande s-ledningen. Vilken är nu s-politiken som gäller inför valet 2014. Är det Håkan Juholts vänster-vänster eller är det den Löfvénska tystnaden som gäller. Hur ser det Löfvénska samhället ut? Hur blir det med jobben, statskassan, arbetslösheten, jämställdheten, skolan, skatterna, rättvisefrågorna, utanförskapet, socialförsäkringen, a-kassan, samhällsklyftorrna, barnfattigdomen etc etc?

Frågor som bara delvis besvarats av Håkan Juholt, men helt undvikits alt ignorerats av Stefan Löfvén….

Ståendes i en gatukorsning och där fråga en vilsen person om vägen, är vanligtvis ingen bra idé. Men när det handlar om politik verkar det som om man kan tänkas följa precis vem som helst, bara det är en person som verkar vara trevlig och snäll. Vad jag bland mycket annat lärt mig av livet, så är det att vara på sin vakt när en främmande person kommer fram och verkar vara snäll och trevlig. Ty, det är så beskaffat att är man bara snäll och trevlig så kan man få precis vem som helst att tro på det man säger. Visar det sig sen att det man gör inte alls stämmer med vad man sa som en snäll och trevlig person, så är det bara att fortfarande vara just en snäll och trevlig person. Man kan komma mycket lång med att bara vara sas. snäll och trevlig.

Att det är socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén jag tänker på, är kanske nu inte längre något som väcker tvivel. Med en politisk kompassnål snurrandes, i en redan stressad höger vänsterskala ställer sig dagens vänsterpartier bakom det som vanligtvis kallas vilsenhet och villrådighet. Styrda av rädslor och oro för fallande opinionsiffror, vågar man inte peka ut sin politiska hemvist. Kanske är det så att vi för första gången i Svensk politiks historia får en politisk inriktning som helt faller vilsenheten till nåds.

För första gången får vi positiv opinion för ett parti som tydligen helt saknar både själ, ideologi och ideer för hur man vill skapa sitt samhälle. Landet Sverige med alla sina samhällsutmaningar, har alltså att fråga vilsenheten om råd om man som väljare söker sig till den vänstra sidan av den politiska skalan.

Om det skall gå att bygga ett långsiktihgt hållbart samhälle behövs en genomarbetad ideologi. Det behövs genomarbetade grundläggande tankar och ideer om vad som skall skapas. Vill man uppnå sin mål och ideal kan man inte låta sig ledas av en vilsen person med kraftigt nedsatt synförmåga.

Med vilken ideologi skall man inom vänstern ta sig an samhällsutmningar så som barnfattigdomen, ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten, skapandet av nya jobb, högre och lägre utbildningar, skolsystemet, betygen, privata vårdalternativ, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg, skattesystemet, förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, försäkringskassan, arbetsmaknadsåtgärder, nyföretagandet, miljön, ROT o RUT, de stora vinsterna i landets Banker, jämställdheten, rättvis lönesättning etc etc.

Alla dessa stor samhällsutmaningar verkar var överlämnade av landets vänsterkrafter, att besvaras av vilsenhetens fumliga handlag. Här verkar det som att vilsenhetens råd råder. Signaler som säger lita på den där snälle tyste personen, så blir det säkert bara bra. Han verkar ju så snäll och rar den den där Löfvén. Inte kan han lura ens en enda liten person. Men sanning och säga så är det precis det han håller på att göra….

På område efter område lämnas numera socialdemokratisk walk over. Inte för att jag klagar av den orsaken. Men allvaret kryper allt nämare. Vi närmar oss ett läge där den politiska debatten och det demkratiska systemet kan ta skada.

Sverige behöver en opposition som något lite kan höja sig över Sverigedemokraternas nivå. Snart måste det till svar på en rad olika områden från det socialdemokratisa partiet. Hur ser man på alla de samhällsutmaningar som vi står inför i framtiden. Skatter, skolan, genus, infrastuktur, löner, nya jobb, företagende, löntagarnas rättigheter, vården, privatiseringarna av de offentligaverksamheterna, arbetsmarknadspolitiken, arbetsmarknadsåtgärder, utrikespolitiken, välfärden i stort, föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, a-kassan, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, etc.

Områden där det inte finns ett enda skarpt framtidsförslag eller initiativ från det socialdemokraiska partiet. För inte kan man räkna in vänsterparitet som ett parti att lägga seriösa skarpa ansvarstagande förslag. Där handlar det nog mest om Kalle Anka förslag.

Tystnaden kan säkert uppfattas som ett klokt behövligt drag, efter det att Håkan Juholt klev ner från talarstolen (Faktum är att ett passande namn på Håkan Juholt kunde mycket väl vara ”Talarstollen”).

Om nu Håkan Juholt var en talarstolle, så är nog Stefan Löfvén den direkta motsatsen. Fåordigheten är i det närmaste befängd. Samma sak gäller när man kommer till flerstavigheten. Jag tror definitivt inte att det handlar om nedsatt förmåga, utan tystnaden är av taktiska orsaker.  Men tystnaden har alltid sitt pris. Frågan är vilket pris Stefan Löfvén och socialdemokraterna för betala denna gången?

Kunskap är det första men behöver när något skall hanteras. Att av vana använda sociala och samhällsutmaningar som tändvätska i debatt och vid media kontakter är riskabelt, när man är osäker på hur det står till med fakta. När nu socialdemokraterna och landets vänsterkrafter ständigt kämpar för att bygga upp en trovärdig modern egen politik, väljer man att låta samhällsgrupper få stå vid skampålen för att man själv inte förmår skapa något eget alternativ. Nu senast är det landets ungdomsarbetslöshet, som missvisande pekats ut av landet vänsterkrafter som ett stort samhällsproblem. Man väljer alltså att på felaktiga grunder måla upp ett problem som inte finns, och samtidigt lägga skulden på landets ungdomar. Nu visar det sig i själva verket att man återigen trampat i klaveret, beroende på att man inte förfarit med korrekta faktauppgifter i det ämne man avser debattera.

Den av vänsterkraftena och socialdemokraterna påstådda ungdomsarbetslösheten är inte i realiteten ca 23%. Verkliga siffran ligger på ungeför 7%. Att ha en ungdomsarbetslöshet på ca 7% är inte något att vara stolt över. Men det sätter samhällsutmaningen i ett något annorlunda ljus.

Uppgiften med att lösa denna utmaning ligger på allas axlar. Ingen skall tro att det är något som bara löser sig själv bara man satsar de rätta resurserna. Det behövs mycket mer än så. Vi borgare har vår arbetslinje, frågan är vad som är den röda linjen…..?

Valet 2014 kommer med största säkerhet att handla om jobben. Men för mig handlar det inte om hur man skapar nya jobb. För mig handlar det om människor och individer. Man glömmer lätt detta faktum i den politiska debatten. Det är bara människor och individer som skapar och utnyttjar dessa jobb.

Skall man skapa ett enda nytt jobb, så behöver man skapa nya tankar utifrån nya ideer. Nya ideer växer som bekant inte på träd. Men däremot så växer det miljontals nya ideer i våra hjärnor varje sekund, timma och dag. Problemt är bara att hitta kanaler som kan sortera och kanalysera dessa ideer så att de kan omvandlas till de så hett eftertrakatade nya jobben.

Så va bör man börja. Man bör hlet enklet utifrån detta resonomang börja där det finns människor. Av denna vara har vi som bekant gott om. När vi sen har hittat en bunt av denna vara så bör man följdaktligen fråga vad de går och tänker, drömmer, hoppas, vill och kan. Där i denna smet av grundmateial har vi med största säkerhet en bra plats att börja skapa nya jobb. Sammantaget så handlar jobbskapandet inte om att skapa nya jobb, utan att skapa nya drömmar och framtidsförhoppningar.

Hjulet skapades inte för att det hade en rund form, utan för att en människa hade en dröm och ett behov. En människa med en dröm och en övertygelse kan som bekant utföra i det närmaste precis vad som helst. Lyckas sen dessutom denna person att övertyga andra om sin dröm då har vi en framgång att vänta. Oavsett var detta inträffar så blir vi alla påverkede av en sådan händelse.

USA är som bekant landet där drömmar blir verklighet. Dessa drömmar har påverkat hela detta Jordklot i snart 200 år. Nu är det vår tur att skapa drömmar och sälja till restan av Världen. Så börja producera drömmar och det finns inget som kan hindra dig…..Var så säker på det….

Mittfårans politik är en förrädisk väg när man tänker i ett vidare perspektiv. Någonstans måste för eller senare ideologi höjas över populismens kortsiktighet. Ur ett strikt demokratiskt perspektiv rör sig idag flera stora partier mot mitten. Vilket i sin tur är ett hot mot den breda valfrihetens grundtanke. Skall man som parti bli långsiktigt framgångsrikt måste man våga ta strid för sina frågor ur ett mångfaldsperspektiv. Att det blir focus på de frågor som vinner störst genomslagskraft i opinionen är såklart oundvikligt.

Att alltid låta demokratin vara ledstjärna, är en frihet som bär på ett tungt ansvar. Att lägga sin röst enligt lagen om det minsta möjliga motståndet, kan få katastrofala konsekvenser. Se bara på Grekland. Där ha man valt att driva tanken om den demokrati (Demokatastrof) till oanade problem. Genom att ständigt välja den ledare som lovar mest och tar minsta möjliga ansvar, har man kör landet i bankrutt. Man har där gjort det lätt för sig som politiker. Vill man hamna i maktposition, så går man bara ut och lovar allt till alla. Följdaktligen ställer man sen inga som helst krav på motprestation från folket. Man ställer sig i populismens mittfåra och vinner kortsiktiga vinster, som förställer nationen i allvarliga risker ur alla perspektiv.

Låt vänster vara vänster och låt höger vara höger. Det är den ton som bäst gagnar en nation. Man behöver som väljare få uppleva hela spektrat på den politiska skalan. Med en tydligare focus på höger och vänster blir det också mycket mera lättöverskådligt för väljarna att se vilka konsekvenser de olika ideologierna har på ett samhälle.

Under de senaste 30 åren har vi lärt oss hur kommunismen kört nation efter nation i sank. Vi har också lärt att den fria tanken, uttrycksförmågan, konkurrensen och viljan är mycket bra grunder när man vill skapa ett framgångsrikt samhälle. Fortfarande är det så att det finns mycket att lära på detta område kallat politisk ideologi.

Vad som händer på sikt, när de flesta partier vill ha en så mittprofilerad politik/ideologi som möjligt, återstår att se. Men trenden är oroväckande. Låt oss alla lära av Grekland. Vi måste våga välja väg. Antingen så förtsätter vi längs mittfåran och ser vad som händer. Eller så vågar vi visa mod och visar den politiska färgpaletten för väljarkåren, och verkligen vågar visar skillnaderna med tydliga politiska initiativ och ideologier.

Så sveper då de Europeiska vindarna även in över Sverige. Europas alla misskötta ekonomier gör oss påminda, när vi nu ser en sjunkande tillväxt i landet Sverige. Att vi nu har lite på kistbotten att röra oss med i statskassan är kanska inte fel. Eller hur Håkan Juholt och Stefan Löfvén?

Det är nu vi alla får klart för oss vad ansvarstagande i goda tider kan göra när prövningarna kommer. Då är det bra att ha företag och banker med goda vinstmarginaler. Vinstmarginaler som vänsterpartierna har så ont i magen över. Vinstmarginaler som enligt dem borda gått till löneökningar, konsumtion och ökade utgifter i det offentliga och statliga verksamheter.

Nu är läget annorlunda. Med stabila finanser kan vi reglera tillväxten via räntesänkningar. Hade vi inte haft goda statliga finanser och väl finansierade banker och företag, hade vi i stället varit tvungna att höja räntan för att få in kapital. Eller med andra ord den direkta följderna av vänsterpolitik med höga skatter och höga offentliga ofinansierade utgifter. I enlighet med den modell som förespråkades av Håkan Juholt för si så där, en och halv månad sedan. Visserligen är det dock fortfarande högst oklart om samma modell, även förespråkas av årets socialdemokratiske partiledare. Den som lever får se…..

Jimmie Åkesson och dennes Sverigedemokrater är en skam för Svensk politik, men en sak har han fullständigt rätt i. Det har han när han säger att Sverigedemokraterna är Riksdagens enda oppositionsparti. Att det ibland upplevs som om vänsterpartiet är ett oppositionsparti, är kanske mer som ett spel av tillfälligheterna. Men Jimmie har rätt när han utropar sitt parti som Riksdagens enda oppositionsparti.

Ser man på socialdemokraternas senaste 5 år i oppositionställning, har man producerat minst lika många politiska inriktningar och påbörjat ett antal förnyelseprocesser. När man nu till slut fick tag på en partiledare som inte är politiker, fick man åtminstone tyst på den offentliga kritiken. Men inte kan man tiga i alla oändlighet, snart måste det träda fram en ledande gestalt och berätta för allmäheten vilken politik man tänker bedriva. Jag ser det som oseriöst att försöka tiga sig ifrån sina problem.

Vad betyder en röst på socialdemokraterna idag. Vad är det vi får om man lägger en röst på socialdemokraterna? Idag är detta ett fullständigt oskrivet kort. Man kan säga mycket om Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt men de är inte blyga med att berätta om sina avsikter. Gemensamt för alla dessa tre tidigare socialdemokratiska partiledare är att de är fullblodspolitiker. De är fostrade sedan barnsben att politik, det skall man debattera och tidigt lärde de sig vikten av det offentliga samtalet. En skola som Stefan Löfvén aldrig fått. Många gånger gäller, prata är silver och att tiga är guld. Men som politiker är det förödande om man inte kan hantera det offentliga samtalet. Stefan Löfvén rider idag på den storm som rörts upp i det offentliga samtalet av Håkan Juholt. Mycket snart lägger sig den Juholtska virvelvinden och då står Stefan Löfvén där med rakad hals och skall driva opinion. Opinionen skall då drivas i enlighet med den tjänstemannaframtoning som Stefan Löfvén besitter.

Mycket snart lär bristerna uppenbara sig. Mycket snart måste även Stefan Löfvén försöka sig på att berätta om socialdemokraternas verkliga avsikter.  Vi har på mycket kort tid sett vad som händer med erfarna politiker som Göran Persson, Mona Salin när de försökt sig på att saluföra klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik. Det skall verkligen bli spännade att se Stefan Lövfén stående på slak lina inför sina åhörare och berätta om solidaritet, rättvisa och broderskap. Jag längtar verkligen efter att få höra Stefan Löfvén närma sig socialdemokratisk skattepolitik, barnfattigdomen, samhällets alla orättvisor, gärna lite om den sociala demokratin, lite om landets alla penisionärer, kanske lite arbetsmarknadspolitik, lite om den Svenska skolan, synen på det offentliga ägandet, arbetslösheten etc. Men helst av allt vill jag höra om hur det går med partiets förnyelsearbete. För inte är det väl så att den förnyelse som Håkan Juholt drog igång förra året redan är nedlagd….?