Att årtionden av vänsterns kontraproduktivitet på området, har gjort att jämställdheten helt stannade upp under 1990 talet, ser vi nu allt klarare. Gudrun, Margareta och co drog frågan i smutsen med sina huvudlösa uttalanden. Att det till vardags handlade om fittstim och att alla män är galna våldtäktsmän, gjorde att frågan antog formen av nitroglyserin. Minsta lilla felmanöver och man var död som politiker. Ville man på den tiden vara politiskt korrekt, valde man att undvika frågan, genom att offentligt utropa sig själv som feminist.

I dag vet vi bättre. Ingen idag verkanden politiker, borde kunna klara sig undan utan att förklara sin kunskap i ämnet Genus. Här skall det inte räcka med vackra ord från talarstolen, och där ifrån utopa sig som feminist. Här bör man som politiker även kunna uppvisa vardagliga färdigheter. Kanske bör man även syna hur rösterna faller i riksdagen. Här bör allmänhetens alla röstberättigade få insikt i hur de förtroendevalda verkligen lägger sina röster, när det kommer till Genus och jämställdhet.

Det skall inte gå att friskriva sig sitt Genusansvar med vackra policyskrivningar. Varje politiskt parti bör verkligen visa sig vara föredömmen även i handling och gärning. För att jag skall ta ett politiskt parti på fullt allvar, vill jag se resultat på området Genus och jämställdhet, inte vackra formuleringar och målsättningar.

Dottern till gymägare Daniel och Bernadotten Victoria, kan antagligen inte i sin vildaste fantasi ens fantisera om vad som väntar henne i framtiden. Efter det att vi hört de 42 skotten vet vi alla vad vi har att vänta. Vi har att se en kronprinsessa, som fött en kronprinsessa vilket är helt unikt i vår historia och kanske även i världshistorien.

Då står jag där helt utan hjälp. Ensam mitt i samhället, i mina bästa år, är jag ett utlämnat offer. Jag och antagligen 1000 tals kanske 10 000 tals, andra som precis i detta nu hamnat precis där jag i denna stund befinner mig. Tankarna snurrar och jag vet varken ut eller in. En tanke som börjar som ett litet frö och växer sig allt starkare och större. Om det nu är så att polisens alla resurser inte går att använda för att lösa vardagskriminaliteten genom att förhindra brott. Då borde kanske polisen omrikta sina resurser till att jaga brottsoffer istället. Varför inte starta en avdelning per distrikt där man väljer att gå till grunden med alla brottsoffer. Genom att lyssna in och förstå vilka situaltioner och beteenden som brottsoffer använder sig av, så kanske man kan begränsa vardagskriminaliteten. Samtidigt kan man kanske skapa ökad förståelse för hur man faktiskt känner sig när man blir utsatt som brottsoffer. Säkerligen finns det redan idag liknande arbete inom polisen. Men att gå så långt som att man skickar ut en brottsofferpolis, för att utreda vardagskriminalitet borde vara en väg till nytänkande inom polisen.

Man kan med bakrgund av det svaga uppklarande resultat, som den Svenska polisen idag visar upp, kan man på goda grunder anta att det idag finns ett stort behov av nytänkande inom den Svenska polisen.

I tal om marknadsvärde i förhållnade till det verkliga värdet, pratas det ibland om ett 100%igt övervärde på boendet i Stockholm. Sannolikt sitter en stor skara människor och håller andan. Men så länge som trycket på Stockholmsregionen är så pass hårt som det idag är, lär nog bubblan kunna sväva ytterligare en tid.

Till förlorarna hittar vi bl a den unga generationen människor som vill skapa sitt egna liv. Tolka nu inte detta inlägg som att jag tror att lösningen på ungas boendeproblem, ligger i att man låter bostadsbubblan i Stockholm spricka, det är absolut inte min avsikt.

Det jag vill påvisa är att, en attitydförändring till den hårt ansatta bostadssituationen i Stockholm, inte bara skulle gynna ungdomars väg in i vuxenlivet utan även vara en stabilisator, för vårt fortsatta välfärdsbygge av Sverige.

Det är aningslöst när banker och kreditinstitut går med på att låna ut 5-8 miljoner till en lägenhet på 45 kvadrat. Oavsett var i världen vi befinner oss. En sak om man faktiskt har pengarna att spendera, då har jag absolut ingen synpunkt på detta prisläge. Kanske är det t.o.m så att det idag är en ganska så bra affär att köpa en central etta i Stockholm för 6,5 miljoner kronor. Men vad är det egentligen som händer? Hur bygger man välfärd ur detta perspektiv?

För det första. Så länge glasbubblan är intakt är det ingen som ropar, vargen kommer. Men jag lovar att det är ett antal hårt belånade bostadsrättsinnehavare runt om i detta land, som ligger precis på gränsen att bli de första att ropa vargen kommer. Det är en slags överflödsrädsla som inte under några som helst omständigheter får visas i uttryck eller ord. Vi driver på så vis fram ett överpresterande svårmodigt samhällsutryck, där människor övergår till att vara inkappslade i en bubbla, som inte har större vikt än luften runt i kring dem. Kapital binds upp av överspekulation, som i princip inte leder till annat än inkomster för landets banker och sätter männisor i ohållbara situationer. Att landets banker tjänar pengar är ett sundhetstecken. Men det får absolut inte ske på dessa grunder. Nu måster det ske ett stopp i maskin.

Jag är emot alla former av regleringar och ofrihet. Men den största friheten upplever den som verkligen tar ansvar. Ansvar så väl fär den egna familjen, så som för det samhälle man lever och verkar i.

Bostadsmarknaden i Sverige måste på något sätt genomgå ett stålbad. Vi måste snarast möjligt hitta ett sätt att avsluta behandlingen av bostadsmarknaden, som om den vore dansen runte den gyllene kalven.  Ansvaret vilar tungt på landets banker. I tider av historiskt låg ränta kan man inte bara gå på som om man saknar både syn, känsel, hörsel och förstånd. Meningen med låg ränta är att så mycket medel som det bara är möjligt skall gå till att skapa nya jobb. Men har vi då en marknad som väljer att använda dessa låga räntenivåer, till att driva upp kostanderna på boendet, så biter vi oss själva rumpan.

Här krävs ett uppvaknande, helst innan vi handfast och otrevligt blir väckta ur vår törnrosasömn, av en iskall prisbubbla som går upp i tomma intet om vi inte gör om och gör rätt.

Håkan Juholt var och är en traditionell vänster socialist. Frågan som med rätta kan ställas, är vilken typ av social demokrat Stefan Löfvén företräder. För mig är Stefan Löfvén ingen politiker. Han är en typ av sas tjänstemanna politiker. Jag tror verkligen inte att Stefan Löfvén har en sammanhängande samhällsidé. Stefan Löfven är och förblir en sakkämpe. Han kan arbetsmarknadens villkor och parternas förhandlingar ur ett tjänstemanna perspektiv.

Skall man ta partiet ut på en prövningsresa så bör man försätta Löfvén utanför sin gren. Jag vill verkligen höra Stefan Löfven syn på utbildningsfrågor, genus och jämställdhet, socialafrågor som vård under livets slutskede, etiska och moraliska dilemman under utformandet av lagstifting, synen på privata skolor, synen på privat vård ur ett strikt moraliskt perspektiv, fördelning och rättvisefrågor, samhällsklyftor, skatter och skattepolitik. Jag vill gärna höra den politiska diskussionen förs, framförd av partiets ledare. Jag vill gärna höra konkreta lösningar på dessa samhällsfrågor. Med andra ord, Stefan Löfvén utanför sin gren..

Tydlighet, kunskap och äkta omtanke skall vara höjt över den vänstersmörja, som tydligen fått Björklund att darra på maschetten. Janne skall inte låta sig skrämmas, när vi idag inte har något att vara rädda för, än våra egna misstag. Hoppas nu att du inte redan har gjort ditt misstag, Janne….

Vi får inte fortsätta på den inslagna linjen där fack och arbetsmaknadens olika parter köpslår om arbetstagarnas vilkor. Här finns mycket nytt att göra. Vi behöver en generell översyn av hur framtidens arbetsmarkand skall se ut. Jag tror verkligen inte på att centrala avtalsförhandlingar mellan arbetsmarkndens parter kan hitta nya vägar in i framtidens arbetsmarknad. Här behövs nytänkande. Här behövs nya inovativa tankar som kan tillvarata kvinnor och ungdomars behov, på ett sätt som bättre ger uttryck för samtiden.

Att alliansen nu satsar 500 miljoner på utbilding och statushöjning för samhällets verkliga vattenbärare, socialsekreterarna är alltid en början. Men så ofantligt mycket mer står att göra. De satsningar som idag görs för att skapa en skola som verkligen bryr sig om eleverna, och verkligen oroar sig över att de faktiskt lär sig något, under sin skolgång är ett annat steg.

Varje utsatt barn är en tragedi. Varje barn som hamnar i en utsatt situation är en tragedi.

När allting sätts på sin spets, så är det ändå viljan och förmågan till att alla skall kunna försörja sig själva som är den stora utmaningen. Alla goda faktorer som grundlägger varje steg som gör att en människa kan komma in i självförsörjning är en samhällsvinst av monumentala dimensioner.

Vi behöver fortsätt med stimmulansåtgärder typ sänkningen av restaurangmomsen, mer satsningar på arbetsförmedlingen och jobb coachning, mera fas 1- 3, mera satsningar på att få unga människor att tidigare kommma i kontakt med arbetsmarknaden, fortsatt se till att vi har vår mycket höga köpkraft intakt. Alla åtgärder med ett enda primärt mål och det är att se till så att alla känner sig delaktiga i det fortsatta välfärdsbygget av Sverige.

Lokalpatriot som jag är så kunde jag i dagens Kalmar avisa läsa om ett uttalande från en hög chef för regionens arbetsförmdling, som i det lilla verkligen värmer. Den höga chefen konstaterar att regionen nu har nått en larmgräns för en lokalt växande ungdomsarbetslöshet. Nu skall arbetsförmedlingen i Kalmar satsa 40 miljoner och nyanställa 40 personer att ta sig an uppgiften.

Sverige som numera borde kallas landet av oändliga möjligheter, kan idag göra satsningar. Såväl i det lilla som i det stora. Vi kan för att vi satsar på dem som jobbar. Vi kan för att vi gör det lönsamt att jobba. När fler jobbar kan man satsa på att fler skall få möjligheten att börja jobba. Eller omskrivet, den goda spiralen av att det skapas nya jobb. Jag har varit inne på det tidigare, det är inte bara staten och företagen som skapar jobb. Jag vill med detta inlägg sätta fingret på två faktorer som jag tror är minst lika viktiga, men som mycket sällan kommer upp i debatten. Jag tänker då på vår köpkraft och allas vårt initiativ.

Kraften att köpa och handla är ett samhälles yttersta drivkraft. När vi köper, handlar och konsumerar utför vi mycket viktiga samhällsgärningar. Kanske är det så att det är en av de absolut viktigaste gärningarna vi kan utföra. Det är då vi lägger grunden till nya jobb och tillväxt. Det är då vi ser branscher växa och frodas, vilket i förlängningen leder till nya jobb. Omsättningen och vinsten är faktorer som söker sina ideer och kaptener. Här är ett område som söker initiativrikedom.

Varför är det så att personer som Bert Carlsson och Ingvar Kamprad hittat sin livsnerv i detta område. Var det så att dessa personer hade några speciellt goda förutsättningar, eller på annat sätt var priviligierade. Nej, det tror jag absolut inte. Men antagligen tidigt i sina liv blev de varse om vad mänskligt initiativ och köpkraft, kunde göra för dem och hela samhällen. De växte upp i det socialdemkratiska Sverige och såg tidigt vilka kolrötter som levde och verkade i detta land i mitten på förra seklet. De utnyttjade korkade socialdemokrater för sina egna syften. De utnyttajde att jantelagen och facken som då lamslog befolkningens initiativ och köpkraft, via att sätta stämplen arbetarklass i pannan på i stort sett hela Sverige.

När sen den socialdemkratiska samhällsexperimentet kollapsade vid avregleringen 1988, stod en lamslagen befolkning med byxorna längs vaderna, när verkligeheten flög in över ankdamman Sverige. Det har tagit 20 år att komma till insikt, och antagligen ytterligare 10 talet år att läka skadeverkningarna, det socialdemokratiska vänsterideologiska samhällsexperimentet gjort med detta land och befolkning.

Idag bör vi nästan kunna hitta en Bert Carlsson och en Ingvar Kamprad i varje skolklass, oavsett var i landet vi befinner oss. Vi behöver tidigt lära våra barn att bejaka och känna sig trygga i sitt initiativ. Det inte bara stärker våra barns självkänsla, det är bra för oss alla. Men framför allt bra för att skapa köpkraft och nya jobb.

Skrevs det en bok vid varje kärleksmöte skulle all världens papper ta slut på en millisekund. Skulle vi kunnat gå och äta kärlek på restaurang, hade vi snart ätit oss vrålhungriga på att smaka ännu mera av kärlek.

All källor sinar till sist, men kärlekens källa kan man bara fylla på. Man kan bara göra ett misstag med kärleken och det är att sluta att ge den.

Den som känner kärlek, känner alla. Den finns inte, den syns inte, den hörs inte, den går inte att hitta men den har aldrig gömt sig, den saknar både kropp, skelett och själ, men man ser, känner och upplever kärlek på mindre än ett ögonblick.

Människan har lärt sig tämja allt i sin väg, men kärleken står vi alltjämt handfallna inför. Man kan prata om lag och rätt, man kan prata om moral och etik, men ärligt uppkommen kärlek, direkt ifrån hjärtat står över allt levande.

Den som inte hittar kärlek har glömt sitt hjärta. Allt sökande blir totalt meningslöst om vi inte först hittar kärleken. Kärlek är den rikedom vi har, som växer ju med vi spenderar.

Ingen sex utan kärlek, men med sex kan vi alltid bli sju.