Människovärlden

Stockholm is the place. Här finns allt det som räknas. De som räknas, är alla de som sitter inglasade i den hastigt växande bostadsbubblan. En bubbla som alla vill in i, beroende på att de som räknas redan finns inåti bubblan. Så kan man mycket väl hålla på i alla oändlighet, eller ända tills det att bubblan spricker.

I tal om marknadsvärde i förhållnade till det verkliga värdet, pratas det ibland om ett 100%igt övervärde på boendet i Stockholm. Sannolikt sitter en stor skara människor och håller andan. Men så länge som trycket på Stockholmsregionen är så pass hårt som det idag är, lär nog bubblan kunna sväva ytterligare en tid.

Till förlorarna hittar vi bl a den unga generationen människor som vill skapa sitt egna liv. Tolka nu inte detta inlägg som att jag tror att lösningen på ungas boendeproblem, ligger i att man låter bostadsbubblan i Stockholm spricka, det är absolut inte min avsikt.

Det jag vill påvisa är att, en attitydförändring till den hårt ansatta bostadssituationen i Stockholm, inte bara skulle gynna ungdomars väg in i vuxenlivet utan även vara en stabilisator, för vårt fortsatta välfärdsbygge av Sverige.

Det är aningslöst när banker och kreditinstitut går med på att låna ut 5-8 miljoner till en lägenhet på 45 kvadrat. Oavsett var i världen vi befinner oss. En sak om man faktiskt har pengarna att spendera, då har jag absolut ingen synpunkt på detta prisläge. Kanske är det t.o.m så att det idag är en ganska så bra affär att köpa en central etta i Stockholm för 6,5 miljoner kronor. Men vad är det egentligen som händer? Hur bygger man välfärd ur detta perspektiv?

För det första. Så länge glasbubblan är intakt är det ingen som ropar, vargen kommer. Men jag lovar att det är ett antal hårt belånade bostadsrättsinnehavare runt om i detta land, som ligger precis på gränsen att bli de första att ropa vargen kommer. Det är en slags överflödsrädsla som inte under några som helst omständigheter får visas i uttryck eller ord. Vi driver på så vis fram ett överpresterande svårmodigt samhällsutryck, där människor övergår till att vara inkappslade i en bubbla, som inte har större vikt än luften runt i kring dem. Kapital binds upp av överspekulation, som i princip inte leder till annat än inkomster för landets banker och sätter männisor i ohållbara situationer. Att landets banker tjänar pengar är ett sundhetstecken. Men det får absolut inte ske på dessa grunder. Nu måster det ske ett stopp i maskin.

Jag är emot alla former av regleringar och ofrihet. Men den största friheten upplever den som verkligen tar ansvar. Ansvar så väl fär den egna familjen, så som för det samhälle man lever och verkar i.

Bostadsmarknaden i Sverige måste på något sätt genomgå ett stålbad. Vi måste snarast möjligt hitta ett sätt att avsluta behandlingen av bostadsmarknaden, som om den vore dansen runte den gyllene kalven.  Ansvaret vilar tungt på landets banker. I tider av historiskt låg ränta kan man inte bara gå på som om man saknar både syn, känsel, hörsel och förstånd. Meningen med låg ränta är att så mycket medel som det bara är möjligt skall gå till att skapa nya jobb. Men har vi då en marknad som väljer att använda dessa låga räntenivåer, till att driva upp kostanderna på boendet, så biter vi oss själva rumpan.

Här krävs ett uppvaknande, helst innan vi handfast och otrevligt blir väckta ur vår törnrosasömn, av en iskall prisbubbla som går upp i tomma intet om vi inte gör om och gör rätt.