Människovärlden

Sverige är nu ett av mycket få länder som har oförändrat högsta möjliga kreditbetyg. Att vi idag kan räkna oss till de få länder som med stadigt dunkande ekonomisk motor, plöjer oss egenom tider där länder i allmänhet har att hantera statsbankrutt och ekonomisk härdsmälta. Det är inte utan att man med glädja kan konstatera hur snabbt vi säljer våra statsobligationer. Vill man satsa på något säkert, då skall man satsa på Sverige.

Lokalpatriot som jag är så kunde jag i dagens Kalmar avisa läsa om ett uttalande från en hög chef för regionens arbetsförmdling, som i det lilla verkligen värmer. Den höga chefen konstaterar att regionen nu har nått en larmgräns för en lokalt växande ungdomsarbetslöshet. Nu skall arbetsförmedlingen i Kalmar satsa 40 miljoner och nyanställa 40 personer att ta sig an uppgiften.

Sverige som numera borde kallas landet av oändliga möjligheter, kan idag göra satsningar. Såväl i det lilla som i det stora. Vi kan för att vi satsar på dem som jobbar. Vi kan för att vi gör det lönsamt att jobba. När fler jobbar kan man satsa på att fler skall få möjligheten att börja jobba. Eller omskrivet, den goda spiralen av att det skapas nya jobb. Jag har varit inne på det tidigare, det är inte bara staten och företagen som skapar jobb. Jag vill med detta inlägg sätta fingret på två faktorer som jag tror är minst lika viktiga, men som mycket sällan kommer upp i debatten. Jag tänker då på vår köpkraft och allas vårt initiativ.

Kraften att köpa och handla är ett samhälles yttersta drivkraft. När vi köper, handlar och konsumerar utför vi mycket viktiga samhällsgärningar. Kanske är det så att det är en av de absolut viktigaste gärningarna vi kan utföra. Det är då vi lägger grunden till nya jobb och tillväxt. Det är då vi ser branscher växa och frodas, vilket i förlängningen leder till nya jobb. Omsättningen och vinsten är faktorer som söker sina ideer och kaptener. Här är ett område som söker initiativrikedom.

Varför är det så att personer som Bert Carlsson och Ingvar Kamprad hittat sin livsnerv i detta område. Var det så att dessa personer hade några speciellt goda förutsättningar, eller på annat sätt var priviligierade. Nej, det tror jag absolut inte. Men antagligen tidigt i sina liv blev de varse om vad mänskligt initiativ och köpkraft, kunde göra för dem och hela samhällen. De växte upp i det socialdemkratiska Sverige och såg tidigt vilka kolrötter som levde och verkade i detta land i mitten på förra seklet. De utnyttjade korkade socialdemokrater för sina egna syften. De utnyttajde att jantelagen och facken som då lamslog befolkningens initiativ och köpkraft, via att sätta stämplen arbetarklass i pannan på i stort sett hela Sverige.

När sen den socialdemkratiska samhällsexperimentet kollapsade vid avregleringen 1988, stod en lamslagen befolkning med byxorna längs vaderna, när verkligeheten flög in över ankdamman Sverige. Det har tagit 20 år att komma till insikt, och antagligen ytterligare 10 talet år att läka skadeverkningarna, det socialdemokratiska vänsterideologiska samhällsexperimentet gjort med detta land och befolkning.

Idag bör vi nästan kunna hitta en Bert Carlsson och en Ingvar Kamprad i varje skolklass, oavsett var i landet vi befinner oss. Vi behöver tidigt lära våra barn att bejaka och känna sig trygga i sitt initiativ. Det inte bara stärker våra barns självkänsla, det är bra för oss alla. Men framför allt bra för att skapa köpkraft och nya jobb.

1994 var året då socialdemokraterna tog makten i Malmö. Sedan 1994 har man förfogat över orubbat bo. När man nu hör locktonerna i den socialdemokratiska retoriken, bör det såklart idag vara en stad i lugn och harmoni. Där det absolut inte finns en enda människa som upplever orättvisor, samhällsklyftor eller någon form att utansförskap eller utsatthet. Jag blundar tänker tillbaka på slagorden inför valet 2006. Mona Sahlin i högform och slagorden lät då; Alla skall med.

I dag i Malmö är det en helt annan verklighet vi ser. Vi ser ett stad, där kommunledningen helt tappat greppet om verkligheten. En verklighet man sedan länge valt att blunda inför. När man idag står till axlarna sjunkna i problem som man i årtioenden sopat under mattan, skriker man på polis hjälp. Polisen kan visserligen kanske stoppa de akuta blödningarna. Men patienten är svårt sjuk. Det måste till an kranskärlsoperation och byta av stamceller för att det återigen skall kunna gå att få liv i denna patient. I eftervråden måste alla misstag från 1990 talet upp till dagen. Man måste göra upp med alla misslyckanden i integrationen av nytillkomna medborgare. man måste se till att samhället blir som i slagorden dvs att alla skall vara med. Man får inte lämna människor utanför samhället. Visserligen kan inegrerade Svenskar fungera hjälpligt periodvis i utanförskap. Men är man nyanländ kan man inte börja med att bli utanförsatt. Man måste som nyanländ ha en samhällsplan och livsplan, utöver försörjning i bruna fönsterkuvär.

Återigen ser vi sossesamhällets oförmåga att hantera verkliga samhällsutmaningar. Man kan bara prata, och låta politiskt korrekt. Men sen är det stopp. Man är så rädd att säga/göra något som är politiskt inkorrekt, att men inte vågar kavla upp armarna och ta tag i verkliga samhällsutmaningar. Vi har sett det tidigare, ser det idag. Men med största säkerhet kommer vi att slippa se det i framtiden.

Så går då det röda tåget vidare mot nya kullerbytter i frågan om den privata vården. Trots att årets socialdemokratiske partiledare Stefan Löfvén, tillskillnad från förra årets S-ledare Håkan Juholt, uttalat sig vara positivt inställd till vinster i de privata vårdinitiativen.

Jag vill gärna ta ett omtag över hela denna debatt, som jag anser vara i stort behov av ett dito. För det första. De privata vårdinitiativen har inte har att hantera precis lika mycket penga per vårdtagare som den offentliga vården. Det föreligger en avsevärd skillnad på denna punkt, beroende på var i landet man sätter focus. Det kan skilja 20 - 40% per vårdtagare i kostnader, beronde på vilket vårdboende inom den offentliga vården man tittar på.

När man sen tittar på de privata vårdinitiativen, så har de ungerfär samma ersättningsnivå per vårdtagare. Det finns alltså bara ett enda sätt för de privata vårdinitiativen att påverka sin vinst och det är att vara effektiv, och att effektivt använda de resurser som finns tillgängliga. Tillskillnad från den offentligt drivna vården, som bara kan vända sig till skattebetalarna och begära in mera pengar och resurser, om verksamheterna går med förlust. Sanning och säga så går verkligen de offentligt drivna vårdinrättningarna allt som oftast med förlust. Inte allt för sällan får man utstå mycket hård kritik för att vara slösaktiga och ineffektiva, när de offentligt drivna verksamheterna utsätts för externa granskningar. Vilket också märks när man tittar på var de mest nöjda vårdtagarna befinner sig. Andelen nöjda vårdtagre i privat vård är 80%. Motsvarande siffra för den offentliga vården är ca 60%.

Sammanfattningsvis: Vård i privat regi och båda billigare och levererar 20% fler nöjda vårdtagare. Då är mina frågor tre till antalet;

1, Varför är bara 60%  av de vårdtagare som fått sin vård av landstingen nöjda?

2, Varför får landstingens vård som är både dyrare och sämre, än den privata, inte utstå kritik från de höga idealens vänsterpolitiker?

3, Varför måste anser man som vänsterpolitiker att det finns en koppling mellan vinstuttag och att vården i privata vårdföretag därför blir sämre? När verkligheten pekar på den direkta motsatsen. Dvs att den mycket dyrare, och allt som oftast förlustversamheten med vård driven av landstinget, dessutom levererar sämre vård. Frågan borde kanske istället handla om att förbjuda vård driven av landstingen?

Ref material

2003:10 Privat drift av offentligt finansierade välfärdstjänster. En sammanställning av statistik

2003:11 Säsongrensning av Nationalräkenskaperna – Översikt

2003:12 En tillämpning av TRAMO/SEATS: Den svenska utrikeshandeln 1914–2003

2003:13 A note on improving imputations using time series forecasts

2003:14 Definitions of goods and services in external trade statistics

2004:1 Hjälpverksamhet. Avrapportering av projektet Systematisk hantering av hjälpverksamhet

2004:2 Report from the Swedish Task Force on Time Series Analysis

2004:3 Minskad detaljeringsgrad i Sveriges officiella utrikeshandelsstatistik

2004:4 Finansiellt sparande i den svenska ekonomin. Utredning av skillnaderna i finansiellt sparande Nationalräkenskaper, NR – Finansräkenskaper, FiR

Bakgrund – jämförelser – analys Fortsättning på omslagets tredje sida!

EU är skillnaden. EU må vara en mycket stor källa till bråk och oenighet. Plussar men sen på en mängd rädslor och fobiliknande beteende så närmar vi oss synen och förhållningen som styr vårt tyckande om den Europeiska gemenskapen.

Det är inte Italien, Grekland, Spanien och Portugal etc som är i ekonomisk kris, det är Europa som krisar. Då är det självklart att stjärnan i norr skall vara med och stötta. Jag kan inte se vad som skule vara orsaken till att vi skall stå vid sidan av. Det kan liknas vid att kalla samman landslaget i fotboll utan att Zlatan får vara med. Ofta har läget varit så att Sverige verkligen behövt och behöver Europa, men idag är vi en aktad och önskad sammarbetspartner på den Europeiska spelplanen. Med spelare som Reinfeldt och Borg som ledare, lyser verkligen stjärnan i norr klarare än på mången dag.

När årets Nobelpristagare i fysik Saul Perlmutter fick frågan hur stort han tror att universum är, blev svaret, oändligt.  Kanske är det precis så det ligger till, men ingen kan med säkerhet påvisa svarets korrekthet. Man ifrågasätter inte Saul Perlmutters svar, även om alla vet att han inte kan veta. Man låter honom hållas med sitt antagande, för att han idag är den på planeten Jorden nu levande människa, som är bäst kallad att svara på den enormt svåra frågan om universums storlek.

Ska man på något sätt kunna använda sig av det arbete som Saul Perlmutter och dennes kollegor, belönas med årets Nobelpris i fysik. Så är det kanske de ödesfrågor som vi Européer står inför. Att vi idag har en Euro som står inför sitt öde.

Kanske är det så att frågan om Eurons framtid inte skall handla om dess ändlighet, utan dess oändlighet. Frågor som berör människors syn på detta stora projekt, borde komma högst upp på agendan. Även frågor som berör Eurons expansion borde vara av allmängiltigt intresse.

Lärdomar från länder som under denna första period haft Euron som betalningsmedel borde utvärderas. Reaktioner inte bara från nationer, utan även från folksjälen borde vägas in.

Vad vill jag nu ha sakt med allt detta? Jo, man måste sluta att lyfta Euron över människor huvuden och medvetanden. Euron kan ifrågasättas, för att det är ingen tro-värdighet i hanteringen. Det är en slags Svarte Petter hantering som speglar dagens debatt gällande Eurons vara eller inte vara. Typ ett kort som alla vet finns i kortleken, men ingen vill ha kortet.

Euron måste bli folkens valuta. Svaren kan aldrig och skall aldrig sökas runt förhandligsbordens alla hörn i Bryssel. Frågan skall avhandlas runt frukostborden hemma hos folk i Rom, Paris, Stockholm och i Svedala etc. Frågan om Eurons ändlighet skall skyndsamt avslutas, till förmån för frågan som berör Eurons oändlighet.

Under det tredje kvartalet växte BNP med 4,6 procent i årstakt och med 1,6 procent från föregående kvartal. Det var en dryg procentenhet bättre än väntat.

Att företagen fortsatter att bygga upp lager är verkligen överraskande. Lagerposterna bidrog med 0,2 procentenheter till tillväxten. Bedömmare hade räknat med minus 0,9 procentenheter.

Det har pratats om inbromsning, snart i samband med bokslut av årets alla kvartal. Men förr eller senare måste även ”stjärnan i norr” ge vika för den svaga Europeiska konjunkturen. Eller inte?..Vi får väl se..

Jag har ruvat ett tag på detta inlägg. Först vill jag verkligen inte skriva mera om Håkan Juholt, men sen vid närmare eftertanke kan jag inte låta bli. Den andra november 2011 skriver denne Juholt en insändare i aftonbladet, på ett sätt så att man frågar sig vart han har varit de senaste 15 åren.

Rubriken heter ” Regeringen låter folk hamna i skymundan”. Då har Håkan Juholt helt glömt bort varför vi i huvudsak, fick en borgerlig regring 2006 och även i viss mån 2010. Orsaken till att folk tappade förtroendet för socialdemokraterna då, var att de inte klarade av att hantera alla de människor som av olika orsaker hamnade utanför samhället med deras politik.

Det är det första, sen kommer vi in på det som är betydligt mera allvarligt. Med hårda ord och åthävor går denne Juholt till attack på det system som så sakta är på väg att byggas upp idag av alliansen, för att själv inte leverera något som kan betäcknas som politik eller vägledning för vanligt folk.

Det är ett hån mot det nya aktivt jobbande Sverige, som är på god väg att skapa nytt hopp och framtidstro för så många människor. Här pratas i breda och stora ordalag om hur man med nya bidrag skall tvinga tillbaka människor i utanförskap, och frånta dem deras egenförsörjning. Allt helt utan minsta lilla tanke på vad detta kommer att kosta samhället och vår välfärd i framtiden.

Det är skamligt att en så pass hög politiker, som ändå Håkan Juholt företräder att gå fram så hårt mot de som har det sämst och samtidigt i dessa svåra tider äventyra vår välfärd.

Det nämns inte med ett enda ord hur alla dessa kostander skall leda till nya jobb. Det framgår inte någon stans i texten, vilka som skall vara med och betala detta sk kalas. Men jag vet vilka det är. De är de som har det svårast på arbetsmaknaden, ungdomar, kvinnor och lågavlönade som får stå för detta sk kalas. Priset består av högre skatter, svårare att få fäste på arbetsmarknade och en kall och hård utslagning från arbetsmarknade. En utslaging som sker av att hårt beskattade företag, måste se över sina kostnader för att bibehålla sin konkurrenskraft.

En av mina absoluta favorit författare i kategorin barnböcker Hans-Christian Andersen återkommer jag gärna till. Sagan om den fula ankungen som blev utstött och mobbad, för att sen komma tillbaka som en vacker fullvuxen svan, är användbar på många områden.

Med största säkerhet har dagens Europa en valuta, som befolkningarna i medlemsländerna anser vara oönskad. I ljuset av senaste tidens kriser och torbulens har knappast detta samarbetsprojekt kallat Euron stigit i anseende. Snarare den raka motsatsen.

Tro och övertygelse är första steget mot ett framgångsrikt projekt. Enligt mig har för mycket energi lagts ner på att valuten i sig, i förhållnade till den opinionsbildning, som skapar grund för det enade Europa som står bakom en stark Euro.

Den politiska viljan att skapa Euron, har varit vida överlägsen den folkliga opinionen. Tiden är kanske kommen där man sänker den politiska viljan till förmån för befolkningarnas önskemål. Jag tror personligen att det finns en ganska så stark ”pro Euron opinion” om man bara pratar om valutan. Går man sen vidare och börjar prata om ett gränsöverskridande ekonomiskt samarbete hamnar vi på delvis nya och ganska så obekväma situationer för de allra flesta människor.

Likt historien om den fula ankungen, måste det till ett fullbordande för att övertyga den breda Europeiska allmänheten om Eurons förträfflighet. Det duger inte att vara ett ganska så avvikande förslag, för att folk skall förstå förträffligheten med en gemensan Europeisk valuta. Det måste till storhet och fullbordan så att budskapet når fram till alla och en var. För att den idag så fula Euron en gång i tiden skall kunna flyga i sitt fullbordade skick, likt en vacker fullvuxen Svan på himlen.  

Nu är kanske tiden slagen för ett fullbordande av Euron. Med Greklandskrisen uppstår kanske den möjlighet som tidigare inte funnits att verkligen visa Euron från sin absolut bästa sida. Europa ta nu chansen….Visa att den fula Euron, nu är en vacker flygfärdig EuroSvan…

Jag håller det för osannolikt att inte Grekland på något sätt till sist, tar emot det räddingspaket som EU med varm hand överräcker. Än värre kan kan det bli med Italien. Italien som är en betydligt större ekonomi om man jämför med Grekland. Det är inte bara storleken av landets ekonomi som oroar. Det finns en ledare där som uppvisar allt annat än krismedvetenhet. Silvio Berlusconi må själv vara en rik man, men det är ett fattigt land han är satt att styra.   

Att tala om tiden tand käns verkligen intressant, när man betänker dessa ekonomiska syndare som Italien och Grekland som land företräder. Det finns verkligen en gemensamma nämnare som binder dem tillsammans. Nämnaren är gånga tider. Man kan ta fram två perpektiv. Det ena är den mycket stolta historien med enorma framgångar och drömmar om världsherravälde. Sen är det ett perspektiv som hamnar betydligt närmare i tid och en helt annan typ av drömmar. Det handlar om att kunna skapa ett samhälle med välfärd åt alla. Den typen av samhällsbild vi odlat i Sverige de senaste 100 åren. Någonstans under 1970 talet lärde sig Greker och Italienare att vi Svenskar, vi har det bra vi. Vi har sociala förmåner, 5 veckors semester och fri sjukvård, fri skola åt alla.  Något som man under hastiga former införde i alla hast. Kostnader och avigsidor kunde man vänta med. Redan under 1990 talet hördes kritiska röster över välfärdssystemen i Grekland och Italien. De kritiska rösterna hade redan då sett att det inte långsiktigt skulla vara hållbart, att driva välfärdspolitik i dessa länder då inkomsterna inte till närmelsevis täckte utgifterna.

Jag vill minas att när OS 2004, hölls i Aten fanns redan då ett kraftfullt underskott som håll på att äventyra Atens möjligheter att genomföra OS.

Dessa länder hade verkligen chansen, men sumpade sina möjligheter till balans och ekonomisk stabilitet för många år sedan. Man har å det kraftigaste levt över sina tillgångar. Man har konsumerat och lekt välfärd, på lånade pengar de senaste 25 åren. Sanningen är den att välfärden i dessa länder aldigt ens varit i närheten att vara finansierade. Man har hela tiden använt sig av plogbilstaktiken genom att för problemen framför sig. Nu är skulddrivan så hög att plogbilen står helt still. Nu är tiden slagen att alla invånare i dessa länder tar fram skuffeln, och börgar skotta unden skuldbördan. Att ösa in nya medal till att få igång en plogbil som kört fast, räcker inte på lång när.

Vem blir den förste i dessa länder som vågar säga sanningen?

Valutan som bär på drömmen om ett långsiktigt enat och starkt Europa, måste försvaras med alla idag stående medel. Det får inte finnas minsta lilla tvekan om att Euron skall bestå, och att alla länder som idag har valutan skall vara kvar i samarbetet.

Kraftfullheten i ett projekt består av de delar som verkligen tål prövning och utmaning. Utan Euron stod vi inför att delat Europa där ett ekonomiskt A och B lag löper risk att långsiktigt bita sig fast och kraftigt hindra den långsiktiga utvecklingen. Turligt nog i dagens situation, med ett antal länder som nästan är på randen till konkurs har vi nationella solidariska muskler i form av ett ekonomiskt Europesikt samarbete.  

Kommande möten mellan Nicolas Sarkozy och  Angela Merkel i syfte att hitta nya vägar och stärka Euron, kräver hela Europas engagemang. Nya och bättre riktlinjer för hur EU:s räddningsfond EFSF skall användas, är nog kanske den absolut viktigaste frågan dessa båda ledare har att ta itu med. Förhoppningvis finns det ett skarpt förlag framarbetat till G20-möte i Cannes i början av november.