Människovärlden

Att vara sas infödd Svensk, är säkert i många fall en fördel på arbetsmarknaden. Men varför sätta focus på de eller dem som redan har en fördel på arbetsmarknaden. Med dem råder det med största säkerhet ingen nöd. Vad som måste göras är att närmare kartlägga de grupper som av hävd alltid har det svårt att närma sig arbetsmarknaden.

Jag tänker i första hand på de som av dv olika orsaker har ett lättare eller svårare handikapp, som gör att det blir alltd de som första får lämna vid neddragningar, och med stor svårighet tidvis kommer in på arbetsmarkanden. Här pratar vi om arbetsmarknadens gråa zon. En zon som i stor grad påverkar 100 000 tals Svenskar.

Vad är det då som händer i verkligheten med dessa personer. Vanligtvis handlar det om människor med normal utbildning. Dvs man har grundskola, gymnasium och kortare högskolekompetens. Däremot har man i många fall inte varit den som haft de starkaste drivkrafter att ta sig fram på arbetsmarknaden. Sen har man under olika perioder och omständigheter drabbats av händelser som gjort att man hamnat utanför arbetsmarkanden. Sammanfattningsvis kan sägas att man under dessa perioder helt enkelt blivit frånsprungen av andra lika kompetenta människor.

Här finns inge kvick fix att tillgå. Här handlar det om mycket mänskligt lidande. Jag ser det inte som en lösning på ett problem, utan många problem som kräver omfattande och breda lösningar. Ur min synpunkt är detta inte en fråga som kan utbildas bort. Här handlar det om att hitta lösningar som är lika föränderliga som den tid vi idag lever i. Arbetskraften i den gråa zonen måste i första hand snabbare komme i focus, när de är på väg att glida in i zonen. Snabbt måste det anammas åtgärder som ligger i linje med personens kompetens och vilja. Här ligger ett stort område där vi kan ösa in djupgående insikter, kreativtet, kunskap och resurser.  Det får inte hinna uppstå gråa zoner innan man har ett projekt för återanknytning till arbetsmarkanden. Vi har idag många och goda exempel på aktiva åtgärder så som tex jobb-och utvecklingsgarantin. Men det finns mycket mer att göra. Nu har vi ägnat ett år åt sifferexercis och undanförklaringar, nu återstår bara att kavla upp skjortarmarna och göra resten till verklighet.

Siffror och teori i alla ära. Men inget slår verkligheten. Vi har idag en öppen arbetslöshet på 7,7%. Som politiker eller opinionsbildare vinner man absolut ingenting på att trixa med siffror. Trovärdigheten befinner sig i avståndet mellan den av makten förda politiken, och det som upplevs vara verklighet av den stora majoriteten människor i landet Sverige.

Det är inte ett bra sätt att vinna opinion på, om man väljer att försöka blanda bort korten i sifferexercis. Arbetslösheten är där den är, och vi har att hantera verkligheten. Vi skall under inga som helst omständigheter ge oss ut på slak lina med höftskott i frågor som berör jobb och arbetsmarkand. Här är det alliansen som för befälet, och ingen djävul skall släppas över bron. Rakryggat, stå vi enade upp för den jobbpolitik som varit och är så framgångsrik.

Risken är att de förslag som varit ryggraden i jobblinjen devalveras om vi nu går ut och famlar i luften. Nu behövs mer är någonsin glasklara analyser som verkligen speglar samtidens utmaningar. Att jobben är och blir en stor fråga 2014, står ställt utom alla tvivel.

Sätt alla tillgängliga resurser på att djupanalysera de skeenden som idag påverkar, den eller de som upprätthåller sin vardag som arbetssökande. De som idag upplever vardagen som en stor utamaning i sina försök att komma i kontakt med arbetsmarknaden, är antagligen inte den som lägger sin röst på alliansen 2014. Självförändringens grundsten är självinsikt.

Vi kan inte i längden vinna poänger genom att lägga skulden på någon annan. Däremot kan vi vinna poänger genom att skapa en politik som verkligen hjälper människor i den vardag som de upplever svår och krånglig. Att skapa jobb är målet, men kan man underlätta för en enda männska att utvecklas under sin väg mot ett jobb, har man utfört en bragd.

Den som lovar mest och dyrast satsningar är den som kysser maktens ring. Likt Gollums maniska behov av maktens ring, ser vi nu effekterna i hela Europa, vad som händer när man ensidigt väljer minsta möjliga motståndets lag när det kommer till att ta ansvar för sitt land.

Landet som gav Världen demokrati, har nu även visat oss avigsidorna med samma företeelse. Kanske är det så att den delen att begreppet demokrati som praktiserats i landet Grekland de senaste decenierna, kan få namnet Greklandokrati. Begreppet kan redan i dag ställas i historiens skamvrå bland andra misslyckade samhällsexperiment, så som tex kommunismen od.

Demokrati behöver inte bara alternativ i politiken som är beredda att ta anvsar för sitt land. Det behövs även en befolkning som är beredda att ta ansvar och beredda att genomgå uppoffringar för att demokratin skall komma till sin rätt.

Det behövs krafter som ser samtiden och är berdda att satsa, lika mycket som det behövs djupgående insikter om hur man håller i och bevarar grundläggande värderingar och sunt förnuft. Likt ett välmående företag måste även en samhällsapparat visa prov på balans. En balans som inte bara är grundad på ekonomiska faktorer. Balansen skall vara allmänt rådande. Såväl mellan könen som mellan arbetsmarknadens olika parter skall det råda balans.

Att det finns balans mellan utgifter och inkomster i ett företag, beror till stor det på att det finns mera balans än generell obalnas i företaget.  Det kan här med stor säkerhet hittas kopplingar till dv olika sjukdomsymptom i samhällstrukturen. Att det i ett obalansert samhälle förekommer mer självmord och andra ytterligheter är såklart ingen svårdold hemlighet.

Vi har alla ett ansvar för hur samhället ser ut. De beslut och övervägningar vi gör sätter en outplånlig signatur på de gärningar som blir vardagens handlingar.

Valet är inte vilket parti eller partiledare som intar maktens boningar. Valet måste göras varje dag. Varje dag är en form av valkampanj. Vi måste aktivt sätta oss in i alla skenden som skall bli satta i verket. Vi har städigt nya valmöjligheter. Vi har ständigt en vardag som väntar på våra aktiva beslut och gärningar.

Frågan vi bör ställa oss vilken väg som verkligen leder till högre lön och en tilltagande välfärd. Är det att välja in en ny typ av politiker i riksdagen, eller är det så att det är de beslut som är mina i vardagen som verkligen gör skillnad, ur mitt egna och min grupps perspektiv. Är det så att mina uppoffringar i dag skänker mina barn en bättre framtid? Är det så att ett år extra på arbetsmarknaden ligger till grund för en bättre framtida välfärd, borde man då inte ta den chansen?

Frågor som vi idag med mycket god moralisk grund kan ställa oss. Nu när vi i ljuset av Greklands problematik lärt oss vad som händer när befolkningen slutar att ta ansvar för sitt land.

Tiden rycker allt nämare då vi får veta omfattningen av den socialdemokratiska förnyelsen. Men sanning och säga så är jag skeptisk. Efter att ha hört Stefan, Håkan, Mona och co tala 1 maj så är det nog så att det blir ingen förnyelse. Man kan med gott samvete byta ut y mot ett ö i förnyelsen. Man är helt enkelt nöjd med allt så som det allltid har varit. Förändringarna i politiken är av kosmetisk natur. I realpolitik håller man precis samma linje som 1970. Det finns absolut ingen skillnad.

Man väljer att konsekvent straffa de som jobbar, genom att bygga upp en bidragsstruktur runt det där med att ha ett jobb. För att sen förhindra de framväxande apatin som förväntas växa fram måste man använda sig av tvingande åtgärder. Åtgärder som man nu kallar för kontrakt od, vilket sen snabbt övergår till utslagning och utanförskap. Vi pratar här om klassisk socialdemokratisk utslagningspolitik. Man vill framtvinga en politisk situation där man tvingar ner människor i ett tillstånd, där man helt enkelt måste lyda staten. Vänsterpolitikens grundläggande princip nr 1.  Den mänskliga friheten och det egna initiativet framstår som ett hot mot den socialistiska staten.  Det räcker med minsta lilla medvind så står det genast en kommunist och ropar efter regleringar och pålagor som skall hindra det mänskliga initiativet.

Man får gärna ta mig för att ha kommunist fobier. Men jag mår in i själen dåligt när jag hör dessa falska oärliga maxsismprofeter tala. För mig har den vänstervåg som sköljde över Sverige i mitten på förra seklet satt alldeles för stora och svåra spår. Jag har sett och ser hur det påverkar mina jämngamla vänner och bekanta.

Man väljer att lämna sitt initiativ därhän till förmån för att vara medelsvensson. Det heter ju att lagom är bäst. Men att förhärliga den medelmåttiga är att förhindra det storslagna. Det skall med största möjliga tydlighet fastslås, att det absolut inte finns något i det storslagna som hotar det medelmåttiga och tvärt om. Det är snarare så att det finns en cymbios däremellan. Inte en tvåfrontersstrid, utan en mycket nyttig kamp som driver samhället framåt.

Det är sant att vi behöver bygga ett jämlikt samhälle. Men då handlar det om jämlikhet inför det männskliga initiativet. Vi behöver bättre ta tillvara och underbygga det mänskliga initiativet. Då skall det inte bara handla om utbildning och lärosäten. Då måste man titta på hela människan i sin fulla prakt. Då är det helt andra infallsvinklar som måste beaktas. At vi måste ordna jobb är bara en liten del i ett större och mycket mera komplicerat politiskt skeende.

Då måste man titta på hur och i vilka miljöer man odlar det mänskliga initiativet. Vad är det som vanligtvis krävs när ett människligt initiativ skall till och slå rot och börja växa. Sannolikt är det en sak som definitivt inte behövs och det är tex högre skatter. Vi behöver definitivt inte kommunister som vill förbjuda att dessa initiativ går med vinst.

Vad vi behöver är ett fritt samhälle där det lönar sig att jobb. Där man tidigt lär sig att lita på sig och sitt mänskliga initiativ. Där det inte finns en storebror som säger vad som rätt eller fel. Där man som kreativ människa kan låta sina ideer och tankar, fritt bli förverkligade och grundlägga uppkomsten av nya jobb och arbetstillfällen för ungdomar.

Så sveper då de Europeiska vindarna även in över Sverige. Europas alla misskötta ekonomier gör oss påminda, när vi nu ser en sjunkande tillväxt i landet Sverige. Att vi nu har lite på kistbotten att röra oss med i statskassan är kanska inte fel. Eller hur Håkan Juholt och Stefan Löfvén?

Det är nu vi alla får klart för oss vad ansvarstagande i goda tider kan göra när prövningarna kommer. Då är det bra att ha företag och banker med goda vinstmarginaler. Vinstmarginaler som vänsterpartierna har så ont i magen över. Vinstmarginaler som enligt dem borda gått till löneökningar, konsumtion och ökade utgifter i det offentliga och statliga verksamheter.

Nu är läget annorlunda. Med stabila finanser kan vi reglera tillväxten via räntesänkningar. Hade vi inte haft goda statliga finanser och väl finansierade banker och företag, hade vi i stället varit tvungna att höja räntan för att få in kapital. Eller med andra ord den direkta följderna av vänsterpolitik med höga skatter och höga offentliga ofinansierade utgifter. I enlighet med den modell som förespråkades av Håkan Juholt för si så där, en och halv månad sedan. Visserligen är det dock fortfarande högst oklart om samma modell, även förespråkas av årets socialdemokratiske partiledare. Den som lever får se…..

Det ny s-laget är då formerat och flygfärdigt. Med nytt hopp, med ny ledare står man så redo att börja sitt jobb som oppositionsparti. Visserligen var det bara ca ett år sedan Håkan Juholt, laddad till tänderna skulle ge alliansen en tuff match.

Frågan jag ställer mig är tvådelad. Vad är det set som skiljer det Löfvénska laget från det Juholtska laget? Vari ligger skillnaden i politiks vilja?

Inte kan det väl vara så att den Juholtska politiken helt är utraderad på en enda månad? Men så är det tydligen. Helt plötsligt är det ok med vinster i privat drivna vårdbolag och skolor. Inte ett ljud om det gemensamman ägendet (Dvs är staten skall återta Telia, Vattenfall och Apoteket). Inte ett ljud som antyder att man som socialdemokrat, tycker det blivit sämre med privata Apotek, skolor och vårdbolag. Helt plötsligt är det bra med jobbskatteavdrag. Man har i princip inga synpunkter på ROT och RUT. Men däremot är enligt årets socialdemokrater dåligt med sänkt skatt om man anställer ungdomar och det är mycket dåligt med sänkt restaurangmoms. Ett förslag som 2006 var ett socialdemokratiskt vallöfte från Mona Sahlin.

Nu säger man sig via sin nya talesperson i ekonomisk-politiska frågor Magdalena Andersson, ha ett mycket bättre alternativ för jobb, tillväxt och marknadspolitik.

Vad är då skillnaden? Vad vill man göra för att skapa fler jobb? Hur skall man göra för att hjälpa ungdomar att komma närmare arbetsmarknaden?

För mig är detta fullständigt snurrigt. Det har snart gått 6 år sedan Göran Persson stod och bedyrade på valnatten 2006, att jobben kommer. I rakt nedestigande led sedan Göran Persson, har nu i tur och ordning på 6 år Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfvén gått ut och lovat oss väljare en politik där man skall skapa nya jobb.

Man har fått stå ut med förvirrade förklaringar från Mona Sahlin, om att alla skall minsann vara med. Via Håkan Juholt fick vi alla lära oss att det var bra att kraftigt höja de offentliga utgifterna och att det var en idiotsäker metod för att skapa nya jobb. Nu verkar det som om Stefan Löfvén tänker gå ut med att den politik som förs av alliansen duger mycket bra och att det finns inget behov av att ändra på jobblinjen. Med undantag av en liten ynklig synpunkt, och det är att man vill förenkla för landets ungdomar att komma ut på arbetsmarkanden, via en höjning av avgifterna för att anställa ungdomar och via en höjning av restaurangmomsen. Logiskt, lättförståeligt om man jämför med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Vi vet av erfarenhet att socialdemokraterna inte är ett bra parti när det kommer till att hjälpa människor som vill ha jobb. Snarare är det så att man vill hjälpa människor åt ett helt annat håll, nämligen till utslagning och till utanförskap och helst då till ett långvarigt bidragsberoende. Nu låter man i alla fall äldre människor för behålla sina jobb. Att man nu endast väljer att staffa ut landets ungdomar får man väl se som en framgång.

Jämför man sen de politiska ambitionerna som 2012 års socialdemoktiska partiledare visar upp, och jämför dem med dennes 2 senaste företrädare, så verkar det som att han i princip inte har några egna tankar och ideer, utan helt väljer att följa alliansens jobblinje.

Frågan är bara vad väljarna kommer att säga när de märker att även 2012 års socialdemokratiske partiledare saknar politik?

Kortfattad i riskminimeringens anda trampar så Stefan Löfvén vidare. Utan minsta lilla risk skall nu vägen framåt skapas i gammal s-tradition. Löfvén verkar kunna sin gren. Grenen heter arbetsmarknad. En gren som enligt Löfvén verkar vara en helt annan typ av politik än den som förespråkades av Håkan Juholt.

Håkan Juholt var och är en traditionell vänster socialist. Frågan som med rätta kan ställas, är vilken typ av social demokrat Stefan Löfvén företräder. För mig är Stefan Löfvén ingen politiker. Han är en typ av sas tjänstemanna politiker. Jag tror verkligen inte att Stefan Löfvén har en sammanhängande samhällsidé. Stefan Löfven är och förblir en sakkämpe. Han kan arbetsmarknadens villkor och parternas förhandlingar ur ett tjänstemanna perspektiv.

Skall man ta partiet ut på en prövningsresa så bör man försätta Löfvén utanför sin gren. Jag vill verkligen höra Stefan Löfven syn på utbildningsfrågor, genus och jämställdhet, socialafrågor som vård under livets slutskede, etiska och moraliska dilemman under utformandet av lagstifting, synen på privata skolor, synen på privat vård ur ett strikt moraliskt perspektiv, fördelning och rättvisefrågor, samhällsklyftor, skatter och skattepolitik. Jag vill gärna höra den politiska diskussionen förs, framförd av partiets ledare. Jag vill gärna höra konkreta lösningar på dessa samhällsfrågor. Med andra ord, Stefan Löfvén utanför sin gren..

Inte bara Partik Sjöberg stiger fram och beskriver en barndom fylld av övergrepp. Vi hör idag många berättelser som beskriver en barndom som har satt djupa ärr i såväl själ som sinne. Valfärdsamhällen är inte starkare en den svagaste länken. En länk som inte sällan består av överbelastade socialsekreterare.

Att alliansen nu satsar 500 miljoner på utbilding och statushöjning för samhällets verkliga vattenbärare, socialsekreterarna är alltid en början. Men så ofantligt mycket mer står att göra. De satsningar som idag görs för att skapa en skola som verkligen bryr sig om eleverna, och verkligen oroar sig över att de faktiskt lär sig något, under sin skolgång är ett annat steg.

Varje utsatt barn är en tragedi. Varje barn som hamnar i en utsatt situation är en tragedi.

När allting sätts på sin spets, så är det ändå viljan och förmågan till att alla skall kunna försörja sig själva som är den stora utmaningen. Alla goda faktorer som grundlägger varje steg som gör att en människa kan komma in i självförsörjning är en samhällsvinst av monumentala dimensioner.

Vi behöver fortsätt med stimmulansåtgärder typ sänkningen av restaurangmomsen, mer satsningar på arbetsförmedlingen och jobb coachning, mera fas 1- 3, mera satsningar på att få unga människor att tidigare kommma i kontakt med arbetsmarknaden, fortsatt se till att vi har vår mycket höga köpkraft intakt. Alla åtgärder med ett enda primärt mål och det är att se till så att alla känner sig delaktiga i det fortsatta välfärdsbygget av Sverige.

Sverige är nu ett av mycket få länder som har oförändrat högsta möjliga kreditbetyg. Att vi idag kan räkna oss till de få länder som med stadigt dunkande ekonomisk motor, plöjer oss egenom tider där länder i allmänhet har att hantera statsbankrutt och ekonomisk härdsmälta. Det är inte utan att man med glädja kan konstatera hur snabbt vi säljer våra statsobligationer. Vill man satsa på något säkert, då skall man satsa på Sverige.

Lokalpatriot som jag är så kunde jag i dagens Kalmar avisa läsa om ett uttalande från en hög chef för regionens arbetsförmdling, som i det lilla verkligen värmer. Den höga chefen konstaterar att regionen nu har nått en larmgräns för en lokalt växande ungdomsarbetslöshet. Nu skall arbetsförmedlingen i Kalmar satsa 40 miljoner och nyanställa 40 personer att ta sig an uppgiften.

Sverige som numera borde kallas landet av oändliga möjligheter, kan idag göra satsningar. Såväl i det lilla som i det stora. Vi kan för att vi satsar på dem som jobbar. Vi kan för att vi gör det lönsamt att jobba. När fler jobbar kan man satsa på att fler skall få möjligheten att börja jobba. Eller omskrivet, den goda spiralen av att det skapas nya jobb. Jag har varit inne på det tidigare, det är inte bara staten och företagen som skapar jobb. Jag vill med detta inlägg sätta fingret på två faktorer som jag tror är minst lika viktiga, men som mycket sällan kommer upp i debatten. Jag tänker då på vår köpkraft och allas vårt initiativ.

Kraften att köpa och handla är ett samhälles yttersta drivkraft. När vi köper, handlar och konsumerar utför vi mycket viktiga samhällsgärningar. Kanske är det så att det är en av de absolut viktigaste gärningarna vi kan utföra. Det är då vi lägger grunden till nya jobb och tillväxt. Det är då vi ser branscher växa och frodas, vilket i förlängningen leder till nya jobb. Omsättningen och vinsten är faktorer som söker sina ideer och kaptener. Här är ett område som söker initiativrikedom.

Varför är det så att personer som Bert Carlsson och Ingvar Kamprad hittat sin livsnerv i detta område. Var det så att dessa personer hade några speciellt goda förutsättningar, eller på annat sätt var priviligierade. Nej, det tror jag absolut inte. Men antagligen tidigt i sina liv blev de varse om vad mänskligt initiativ och köpkraft, kunde göra för dem och hela samhällen. De växte upp i det socialdemkratiska Sverige och såg tidigt vilka kolrötter som levde och verkade i detta land i mitten på förra seklet. De utnyttjade korkade socialdemokrater för sina egna syften. De utnyttajde att jantelagen och facken som då lamslog befolkningens initiativ och köpkraft, via att sätta stämplen arbetarklass i pannan på i stort sett hela Sverige.

När sen den socialdemkratiska samhällsexperimentet kollapsade vid avregleringen 1988, stod en lamslagen befolkning med byxorna längs vaderna, när verkligeheten flög in över ankdamman Sverige. Det har tagit 20 år att komma till insikt, och antagligen ytterligare 10 talet år att läka skadeverkningarna, det socialdemokratiska vänsterideologiska samhällsexperimentet gjort med detta land och befolkning.

Idag bör vi nästan kunna hitta en Bert Carlsson och en Ingvar Kamprad i varje skolklass, oavsett var i landet vi befinner oss. Vi behöver tidigt lära våra barn att bejaka och känna sig trygga i sitt initiativ. Det inte bara stärker våra barns självkänsla, det är bra för oss alla. Men framför allt bra för att skapa köpkraft och nya jobb.

Kompetens, vilja och förmåga bör vara de tre faktorer som avgör hur länga man jobbar i livet. En siffra på ett papper som uppger ålder, är inget annat än en siffra på ett papper som anger ålder. Är man 70 år och har rätt kompetens, vilja och förmåga så skall man såklart fortsatta att jobba. Nu är det många olyckskorpar som kraxar när det vankas nya friska förslag. Så har det såklart alltid varit när det uppstår varsel om förändringar. Det är snarare att betrakta som positivt att det uppstår reaktioner.

Olyckskorparna är framme och säger att det kan vara så att 70+arna tar jobben ifrån de ungdomar som söker sin verksamhetsyta på arbetsmarknaden. Tanken som slog mig då är att 70+arna kanske kan använda delar av sina sista yrkesverksamma år, att vägleda ungdomar på arbetsmarknaden. Ett slags system som bygger på att de blir sherpa, åt de ungdomar som tar sina första stapplande steg på arbetsmarkanden. Metaforiskt kan 70+ arna bära vissa delar av de bördor som tynger och försvårar, för dagens ungdomar under sin första tid på arbetsmarkanden.

Terorier och teoretiserande är svårt och blir en ännu större utmaning när det kommer till människor av kött och blod som skall genomgå stora förändringar. Men är det så att vi lever i förändringarnas tid, då måste även vi människor förändras och så även våra liv. Att leva längre förpliktigar. Vi lever idag bara längre och längre. Att det för med sig ett ökat kostnadsläga behöver inte räknas fram av avanserade dataprogram. Där kommer man långt med vanligt hederligt bondförnuft. Samma bondförnuft kan använda när man betänker det faktum att vi det senaste seklet lagt stora resurser på att bli friskare och friskare. Helt logiskt är det nu så att denna sundhetskampanj nu påvisar positivt resultat. Varför i hela friden skall vi då sätta alla dessa friska och pigga 70+ are på ålderdomshem. Här har vi verkligen en paradox att betänka, lägga panna i djupa veck och ta fram Sherlock-pipan och åtminstone suga i oss två stoppningar.