Människovärlden

Att vara sas infödd Svensk, är säkert i många fall en fördel på arbetsmarknaden. Men varför sätta focus på de eller dem som redan har en fördel på arbetsmarknaden. Med dem råder det med största säkerhet ingen nöd. Vad som måste göras är att närmare kartlägga de grupper som av hävd alltid har det svårt att närma sig arbetsmarknaden.

Jag tänker i första hand på de som av dv olika orsaker har ett lättare eller svårare handikapp, som gör att det blir alltd de som första får lämna vid neddragningar, och med stor svårighet tidvis kommer in på arbetsmarkanden. Här pratar vi om arbetsmarknadens gråa zon. En zon som i stor grad påverkar 100 000 tals Svenskar.

Vad är det då som händer i verkligheten med dessa personer. Vanligtvis handlar det om människor med normal utbildning. Dvs man har grundskola, gymnasium och kortare högskolekompetens. Däremot har man i många fall inte varit den som haft de starkaste drivkrafter att ta sig fram på arbetsmarknaden. Sen har man under olika perioder och omständigheter drabbats av händelser som gjort att man hamnat utanför arbetsmarkanden. Sammanfattningsvis kan sägas att man under dessa perioder helt enkelt blivit frånsprungen av andra lika kompetenta människor.

Här finns inge kvick fix att tillgå. Här handlar det om mycket mänskligt lidande. Jag ser det inte som en lösning på ett problem, utan många problem som kräver omfattande och breda lösningar. Ur min synpunkt är detta inte en fråga som kan utbildas bort. Här handlar det om att hitta lösningar som är lika föränderliga som den tid vi idag lever i. Arbetskraften i den gråa zonen måste i första hand snabbare komme i focus, när de är på väg att glida in i zonen. Snabbt måste det anammas åtgärder som ligger i linje med personens kompetens och vilja. Här ligger ett stort område där vi kan ösa in djupgående insikter, kreativtet, kunskap och resurser.  Det får inte hinna uppstå gråa zoner innan man har ett projekt för återanknytning till arbetsmarkanden. Vi har idag många och goda exempel på aktiva åtgärder så som tex jobb-och utvecklingsgarantin. Men det finns mycket mer att göra. Nu har vi ägnat ett år åt sifferexercis och undanförklaringar, nu återstår bara att kavla upp skjortarmarna och göra resten till verklighet.

Siffror och teori i alla ära. Men inget slår verkligheten. Vi har idag en öppen arbetslöshet på 7,7%. Som politiker eller opinionsbildare vinner man absolut ingenting på att trixa med siffror. Trovärdigheten befinner sig i avståndet mellan den av makten förda politiken, och det som upplevs vara verklighet av den stora majoriteten människor i landet Sverige.

Det är inte ett bra sätt att vinna opinion på, om man väljer att försöka blanda bort korten i sifferexercis. Arbetslösheten är där den är, och vi har att hantera verkligheten. Vi skall under inga som helst omständigheter ge oss ut på slak lina med höftskott i frågor som berör jobb och arbetsmarkand. Här är det alliansen som för befälet, och ingen djävul skall släppas över bron. Rakryggat, stå vi enade upp för den jobbpolitik som varit och är så framgångsrik.

Risken är att de förslag som varit ryggraden i jobblinjen devalveras om vi nu går ut och famlar i luften. Nu behövs mer är någonsin glasklara analyser som verkligen speglar samtidens utmaningar. Att jobben är och blir en stor fråga 2014, står ställt utom alla tvivel.

Sätt alla tillgängliga resurser på att djupanalysera de skeenden som idag påverkar, den eller de som upprätthåller sin vardag som arbetssökande. De som idag upplever vardagen som en stor utamaning i sina försök att komma i kontakt med arbetsmarknaden, är antagligen inte den som lägger sin röst på alliansen 2014. Självförändringens grundsten är självinsikt.

Vi kan inte i längden vinna poänger genom att lägga skulden på någon annan. Däremot kan vi vinna poänger genom att skapa en politik som verkligen hjälper människor i den vardag som de upplever svår och krånglig. Att skapa jobb är målet, men kan man underlätta för en enda männska att utvecklas under sin väg mot ett jobb, har man utfört en bragd.

Den som lovar mest och dyrast satsningar är den som kysser maktens ring. Likt Gollums maniska behov av maktens ring, ser vi nu effekterna i hela Europa, vad som händer när man ensidigt väljer minsta möjliga motståndets lag när det kommer till att ta ansvar för sitt land.

Landet som gav Världen demokrati, har nu även visat oss avigsidorna med samma företeelse. Kanske är det så att den delen att begreppet demokrati som praktiserats i landet Grekland de senaste decenierna, kan få namnet Greklandokrati. Begreppet kan redan i dag ställas i historiens skamvrå bland andra misslyckade samhällsexperiment, så som tex kommunismen od.

Demokrati behöver inte bara alternativ i politiken som är beredda att ta anvsar för sitt land. Det behövs även en befolkning som är beredda att ta ansvar och beredda att genomgå uppoffringar för att demokratin skall komma till sin rätt.

Det behövs krafter som ser samtiden och är berdda att satsa, lika mycket som det behövs djupgående insikter om hur man håller i och bevarar grundläggande värderingar och sunt förnuft. Likt ett välmående företag måste även en samhällsapparat visa prov på balans. En balans som inte bara är grundad på ekonomiska faktorer. Balansen skall vara allmänt rådande. Såväl mellan könen som mellan arbetsmarknadens olika parter skall det råda balans.

Att det finns balans mellan utgifter och inkomster i ett företag, beror till stor det på att det finns mera balans än generell obalnas i företaget.  Det kan här med stor säkerhet hittas kopplingar till dv olika sjukdomsymptom i samhällstrukturen. Att det i ett obalansert samhälle förekommer mer självmord och andra ytterligheter är såklart ingen svårdold hemlighet.

Vi har alla ett ansvar för hur samhället ser ut. De beslut och övervägningar vi gör sätter en outplånlig signatur på de gärningar som blir vardagens handlingar.

Valet är inte vilket parti eller partiledare som intar maktens boningar. Valet måste göras varje dag. Varje dag är en form av valkampanj. Vi måste aktivt sätta oss in i alla skenden som skall bli satta i verket. Vi har städigt nya valmöjligheter. Vi har ständigt en vardag som väntar på våra aktiva beslut och gärningar.

Frågan vi bör ställa oss vilken väg som verkligen leder till högre lön och en tilltagande välfärd. Är det att välja in en ny typ av politiker i riksdagen, eller är det så att det är de beslut som är mina i vardagen som verkligen gör skillnad, ur mitt egna och min grupps perspektiv. Är det så att mina uppoffringar i dag skänker mina barn en bättre framtid? Är det så att ett år extra på arbetsmarknaden ligger till grund för en bättre framtida välfärd, borde man då inte ta den chansen?

Frågor som vi idag med mycket god moralisk grund kan ställa oss. Nu när vi i ljuset av Greklands problematik lärt oss vad som händer när befolkningen slutar att ta ansvar för sitt land.

Tiden rycker allt nämare då vi får veta omfattningen av den socialdemokratiska förnyelsen. Men sanning och säga så är jag skeptisk. Efter att ha hört Stefan, Håkan, Mona och co tala 1 maj så är det nog så att det blir ingen förnyelse. Man kan med gott samvete byta ut y mot ett ö i förnyelsen. Man är helt enkelt nöjd med allt så som det allltid har varit. Förändringarna i politiken är av kosmetisk natur. I realpolitik håller man precis samma linje som 1970. Det finns absolut ingen skillnad.

Man väljer att konsekvent straffa de som jobbar, genom att bygga upp en bidragsstruktur runt det där med att ha ett jobb. För att sen förhindra de framväxande apatin som förväntas växa fram måste man använda sig av tvingande åtgärder. Åtgärder som man nu kallar för kontrakt od, vilket sen snabbt övergår till utslagning och utanförskap. Vi pratar här om klassisk socialdemokratisk utslagningspolitik. Man vill framtvinga en politisk situation där man tvingar ner människor i ett tillstånd, där man helt enkelt måste lyda staten. Vänsterpolitikens grundläggande princip nr 1.  Den mänskliga friheten och det egna initiativet framstår som ett hot mot den socialistiska staten.  Det räcker med minsta lilla medvind så står det genast en kommunist och ropar efter regleringar och pålagor som skall hindra det mänskliga initiativet.

Man får gärna ta mig för att ha kommunist fobier. Men jag mår in i själen dåligt när jag hör dessa falska oärliga maxsismprofeter tala. För mig har den vänstervåg som sköljde över Sverige i mitten på förra seklet satt alldeles för stora och svåra spår. Jag har sett och ser hur det påverkar mina jämngamla vänner och bekanta.

Man väljer att lämna sitt initiativ därhän till förmån för att vara medelsvensson. Det heter ju att lagom är bäst. Men att förhärliga den medelmåttiga är att förhindra det storslagna. Det skall med största möjliga tydlighet fastslås, att det absolut inte finns något i det storslagna som hotar det medelmåttiga och tvärt om. Det är snarare så att det finns en cymbios däremellan. Inte en tvåfrontersstrid, utan en mycket nyttig kamp som driver samhället framåt.

Det är sant att vi behöver bygga ett jämlikt samhälle. Men då handlar det om jämlikhet inför det männskliga initiativet. Vi behöver bättre ta tillvara och underbygga det mänskliga initiativet. Då skall det inte bara handla om utbildning och lärosäten. Då måste man titta på hela människan i sin fulla prakt. Då är det helt andra infallsvinklar som måste beaktas. At vi måste ordna jobb är bara en liten del i ett större och mycket mera komplicerat politiskt skeende.

Då måste man titta på hur och i vilka miljöer man odlar det mänskliga initiativet. Vad är det som vanligtvis krävs när ett människligt initiativ skall till och slå rot och börja växa. Sannolikt är det en sak som definitivt inte behövs och det är tex högre skatter. Vi behöver definitivt inte kommunister som vill förbjuda att dessa initiativ går med vinst.

Vad vi behöver är ett fritt samhälle där det lönar sig att jobb. Där man tidigt lär sig att lita på sig och sitt mänskliga initiativ. Där det inte finns en storebror som säger vad som rätt eller fel. Där man som kreativ människa kan låta sina ideer och tankar, fritt bli förverkligade och grundlägga uppkomsten av nya jobb och arbetstillfällen för ungdomar.

Med en stigande arbetslöshet tar vi oss an framtiden. Att sänka arbetslösheten är ett självskrivet mål. För att detta självskrivna mål inte skall bli ett självmål, väljer man nu inom socialdemokratin att ställa sig på den politiska högerkanten. Man tar och lånar jobblinjen och försöker snickra i bästa gör-det-själv anda enligt den Martin Timellska principen, om att själv är bästa dräng.

Men i verkligheten handlar detta om något helt annat och mycket djupare problem som tyngt landets vänsterkrafter i sekler. Sanningen är den att det inte finns någon politik som kan kallas vänster och samtidigt vara för den fria konkurrensen och de fri marknadskrafterna. Man tror helt enkelt inte på att människans fria initiativ och drivkrafter är något att satsa på.  Jag citerar här ett utdrag från en motion framställd av handelsanställdas förbund, inför LO kongressen 2012:

Enda reella möjligheten att tillvarata och förbättra dessa gruppers förhållanden är genom facklig organisering. Som fackföreningar har vi därför ett uppenbart ansvar. Vårt uppdrag är att teckna avtal och organisera alla anställda som är verksamma inom respektive förbunds branscher, inte bara de som råkar passa vår organisation. Personer med svag anknytning till arbetsmarknaden väljer i stor utsträckning att inte gå med i facket.Det är hög tid att inse att grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden i många fall faktiskt har goda skäl att stå utanför fackföreningen.

//Slut citat

Den nyliberala väg som tillsynes är de Löfvénska socialdemokraternas, är en chimär.  Det finns absolut inte ett brett stöd inom socialdemokraterna, där man har minsta lilla möjlighet att lämna sina rötter. Rötterna sitter mycket djup nedgrävda i LO.

Min övertygels ligger i att Sverige som nation behöver dessa båda krafter för att optimat fungera. Vi behöver helt enkelt inte två liberala samhällsinitiativ. Vi behöver en landsorganisation som arbetar med sina frågor. Vi behöver liberala och konservativa frihetstankar och värderingar.

Sannolikt i förlängningen vinner alltid friheten, den fria tanken och de goda samhällvärderingarna, som de alltid har gjort när allt ställs på kant. Kanske är det t.o.m med så att tiden redan idag helt löpt ifrån den politik som i dagligt tal är klassisk socialdemokratisk politik, enligt den modell som ständigt är den kamp som förs av LO.

Samhället eller individen är inte frågan. Frågan är om samhället lever upp till individens önskemål? En annan fråga är om individen lever upp till samhällets förväntningar?

Följdfrågor som väcks av detta resonemang, är om man skall vara korrekt som följer. Vem eller vilka är individen? Vem eller vilka är samhället?

Vardagsfilosofi i all ära. Men frågorna är förvisso enkla i sin framställning, men tolkningarna och innebörden kan mana till eftertanke.

Vägen vi valde när det moderna samhället Sverige skulle bygga sin välfärd, var en satsning som skulle leda det för hundra år sedan ganska så fattiga Sverige in i framtiden. Med stor kraft och med en gemensam övertygelse skulle det minsann byggas välfärd. Med landets arbetarrörelse i ryggen tog man i så det knakade, för att vi inte längre skulle behöva svälta i detta land. Ingen skulle behöva vara så fattiga, att man inte kunde ge sina barn en dräglig uppväxt.

Här fanns det drag av ära och heder när man blickade framåt i tiden. Då var det individen som skapade samhället. Då vare sig visste man eller ens i sin fantasi kunde man lägga något ansvar på det samhälle som man var på väg att bygga upp, oavsett hur snett man då kunde uppfatta sin samtid. För på den tiden var det alla individer som gemensamt representerade samhället.

Dagens syn på samhället kan mycket väl förklaras med att vi många gånger i det dagliga talet pratar om samhället, som om det är en enskild företeelse som vi inte själva är delaktiga i. Som om det fanns ytterligare ett samhälle inuti det samhälle vi lever och verkar i. Det är liksom inte vi som är ansvariga. Det är kommunerna, riksdagen, oppositionen och regeringen som ligger bakom allt som sker. Du och jag är bara oskyldiga offer som inte har något som helst ansvar för samhället. Nej, allt det där andra får samhället ta hand om. Jag är ju bara en liten obetydlig människa, som inget vara sig vill eller kan göra något för att ens förändra det minsta lilla i samhället. Nej, det får samhället sköta om.

Kan man eller ens borde man göra något, för att ta sig an de stora samhällsutmaningarna som en liten vanlig ynklig medborgare. Eller skall man överlåta alla samhällsutmaningar till samhället i stället.

Individen och dess vilja är samhällets fundament. Så snart viljan hos individen avtar, då avtar även bilden av en ljus framtid. Då minskas samhällets förmåga i samma takt som individens vilja och initiativ avtar. Precis på samma sätt kan man gå åt det andra hållet. Dvs mot framgångar och vinster. Det handlar då i huvudsak om två saker, där samhället inte alls med med saken att göra. Ett samhälles framgång handlar uteslutande om den lilla vanliga individen och dennes vilja, ambition att ta sig an samhällsutmaningarna.

Kunskap är det första men behöver när något skall hanteras. Att av vana använda sociala och samhällsutmaningar som tändvätska i debatt och vid media kontakter är riskabelt, när man är osäker på hur det står till med fakta. När nu socialdemokraterna och landets vänsterkrafter ständigt kämpar för att bygga upp en trovärdig modern egen politik, väljer man att låta samhällsgrupper få stå vid skampålen för att man själv inte förmår skapa något eget alternativ. Nu senast är det landets ungdomsarbetslöshet, som missvisande pekats ut av landet vänsterkrafter som ett stort samhällsproblem. Man väljer alltså att på felaktiga grunder måla upp ett problem som inte finns, och samtidigt lägga skulden på landets ungdomar. Nu visar det sig i själva verket att man återigen trampat i klaveret, beroende på att man inte förfarit med korrekta faktauppgifter i det ämne man avser debattera.

Den av vänsterkraftena och socialdemokraterna påstådda ungdomsarbetslösheten är inte i realiteten ca 23%. Verkliga siffran ligger på ungeför 7%. Att ha en ungdomsarbetslöshet på ca 7% är inte något att vara stolt över. Men det sätter samhällsutmaningen i ett något annorlunda ljus.

Uppgiften med att lösa denna utmaning ligger på allas axlar. Ingen skall tro att det är något som bara löser sig själv bara man satsar de rätta resurserna. Det behövs mycket mer än så. Vi borgare har vår arbetslinje, frågan är vad som är den röda linjen…..?

Framtidens utmaningar är jobb, jobb och jobb. Jag ser det som att det finns två stora utmaningar inom jobbpolitiken. Det ena är att skapa nya jobb och det andra är viljan att jobba.

Vi har idag en ungdomsarbetslöshet uppemot 23%. Men paradoxalt har vi många undomar från våra grannländer som jobbar i Sverige. Jag tror absolut inte det är så att det finns ett konkurrens förhållande mellan de ungdomar som kommer hit och jobbar och det Svenska ungdomar som vi räknar in i vår höga ungdomsarbetslöshet. Jag tror snarare att det är många Svenskfödda ungdomar, som helt enkelt ratar de jobb som står till buds för dem.

Säkerligen är detta en gammal rest från inte allt för avlägsna tider, då det ansågs vara fult att ungdomar faktiskt försörjde sig själva. Man lärde ungdomar att det vara fult och felaktigt att vilja komma igång och försörja sig själv. Det fanns i stort sett bara en väg att gå och det var via långdragna högskoleutbildningar. Detta till trotts att det bevisligen långt ifrån var en väg till framgång för 100 000 tals Svenska ungdomar.

Det krävs nästan ingen kraft att släcka en ungdoms vilja till att arbeta. Men när vi nu står inför det faktum att 100 000 tals ungdomar måste höja sin vilja att börja arbeta, är vi stående inför en lång uppförsbacke.  Att hantera den jobbiga viljan att börja jobba, är en samhällsutmaning av Guds nåde. Det har kräfts 50 år av socialdemokratisk antijobb politik för bedöva arbetslusten hos landets ungdomar . Men någonstans måste man börja, så varför inte idag…

Från och med idag bör ordet ungdomsarbetslöshet bli utbytt mot ordet ungdomsarbetsmöjlighet. Vi bör alltså inte längre någon ungdomsarbetslöshet, utan en ungdomsarbetsmöjlighet att hantera. Varje ungdom i Sverige skall behandas som en potentiell möjlighet. Och möjligheterna bör rimligtvis vara oändliga.

All hinder som ligger i vägen för att en ungdom skall få ett jobb skall undanröjas. Det skall inte finnas ett enda alibi kvar, vare sig från arbetsgivare eller arbetstagare som kan åberopas. Vägen skall ligga öppen för den som vill, kan och har kompentensen för att jobba. Det skall absolut inte finnas ett enda kvarvarande frågetecken, där man inte får jobb som ung samhällsbyggare.

Alla stenar bör lyftas och vändas för att möjligheterna skall bli synliga. Såväl löner, arbetsgivaravgifter som skatter bör kunna fungera som styrmedel får andämålet, där alla ungdomar som vill och kan, skall får bli aktiva samhällsbyggare.

Synen på unga som inaktiva och ovilliga att jobba måste förändras i grunden. Vi som idag är vuxna måste lära oss att ta in hur dagens unga lever. De har en helt annorlunda tillvaro än den vi 60 talister växte upp under. Vi fick jobb, vi kunde nöja oss med att läsa gymnasium och därefter bara gå ut på arbetsmarknaden och få jobb, bostad och ett socialt kontaktnät. Så är det inte idag.

Idag är ett eget boende om man är under 25 nästan en utopi. Många bor idag hemma till man fyller både 25, 26,27, 28 år och ibland även så långt som upp emot 30 årsåldern. Allt för att samhället och arbetsmarknaden inte i tid tog till vara på ungdomsarbetsmöjligheten.

Så går det när man inte skaffar sig en politik att driva. Då måste man gräva i gamla affärer för att skapa intresse för sin existens. Jag pratar såklart om socialdemokraterna. Varför lägga tid på en gammal ännu ej byggd vapanfabrik i Saudiarabien? Precis som alla andra problem i Sverige, bara gick upp i rök, bara för att man nu för en stund slipper focus på sina egna tillkortakomanden.

Var är alla utlovad s-förslag rörande ungdomsarbetslösheten, nya jobb och tillväxt. Hur ser alla nya s-förslag ut för fortsatt välfärd? Hur ser alla nya s-förslag ut rörande nyföretagandet? Hur ser alla nya s-förslag ut för jämställdhet och Genus. Hur vill S bygga vidare på landets infrastruktur? Hur vill S bekämpa utanförskapet? Hur ser S på vård skola och omsorg. I vilka branscher skall det i framtiden skapas nya jobb. Hur ser S på att skapa nya utbildningsmöjligheter i alla dessa potentiella framtidsbranscher? Hur skall S kunna hjälpa de svaga i samhället? Hur se s-förslagen ut för att hjälpa nysvenskar in på den Svenska arbetsmarknaden etc etc?

Precis som om dessa problem inte fanns, nu när man hittat en obyggd vapanfabrik i Saudiarabien att debattera om. Självklart skall alla felaktigheter utförda av den Svenska staten utredas och läggas tillrätta. Det ligger i sas nationens intresse ur alla perspektiv. Men någon form av sans och balans, bör i rimlighetens namn praktiseras så även i denna fråga.

Sverige förtjänar en opposition. Vi har inte råd att år efter år stå utan opposition. Politik bygger på olika uppfattningar och viljor. Ur mitt perspektiv är det såklart trevligt att det inte finns någon i Riksdagen, som på avgörande punkter angriper den borgerliga politiken. Men på sikt behövs en stark opposition för att driva Sverige framåt. Nu är tiden kommen då Sveriges vänsterpolitiker måste lyfta upp huvudet ur sanden och börja ta in verkligheten. Börja ta ansvar för sin samtid, och inte hela tiden gömma sig för verkligheten och samtidens utmaningar. Om det undgått landets vänsterpolitiker så har vi faktiskt ett land att bygga vidare på…