Människovärlden

Några dagars distans till söndagens drabbning mellan partiledarna är på väg att infinna sig. Som part i målet med blåa ögon, är jag såklart benägen att vilja kritisera den rödgröna sidan. Men efter en lång tid där vi faktiskt inte haft någon opposition i landet, så känns det ändå ganska bra att vi idag har en rödgrön sida i politiken.

Jag vill därför vara mera okritisk och faktiskt lyfta fram de positiva effekter vi kan vinna med en opposition värd namnet. För när jag med mina blåa ögon pratar om en positiv opposition är det såklart den direkta motsatsen som menas.

Nu har vi inte längre en Håkan Juholt i en person, utan Håkan Juholt fördelat på tre personer. Vi har nu en Jonas Sjöstedt som står för galenskapen, en Gustav Fridolin som står för utgifterna, och till sist en Stefan Löfvén som står för vilsenheten och desorienteringen(Försök gärna själv att följa med i Stefans resonemang ang kärnkraft och elbilar etc.) För övrigt är det en skara rödgröna politiker som gärna ser till att sätta pengar i rullning. Både via skatter och höjda utgifter i en salig blandning eller om man så vill en rödgrön blandning.

När man sen kommer in på vem som skall leda denna skara rödgröna politiker uppstår sannerligen frågetecken. På sin uppenbarelse och framtoning är antagligen Jonas Sjöstedt en omöjlighet. Gustav Fridolin är en absolut möjlig ledare, då ha besitter den pondus och självklarhet som defintivt saknas hos Stefan Löfvén. Ser man till partiernas inbördes storlek så bör kanske lotten falla på Stefan Löfvén. Men dennes ledaregenskaper är så svaga att man knappast skulle låta denna färglösa person leda farmor över ett övergångsställe i trafiken.

Kan man då förena dessa tre partier under ett och samma regeringsalternativ? Kommer miljöpartiet att tillåta en utbyggnad av kärnkraften? Hur mycket måste miljöpartitet och socialdemokraterna höja skatten för att vänsterpartiet skall bli nöjd? Hur skall man lösa jobben och samtidigt genomföra planerade skattehöjningar?

Sällan har väl den rödgröna röran varit tydligare. När man sen hör argument och avsaknad av politik, så förstår man att det är mycket roligt att vänta från den rödgröna röran.

Rallarsvingar till vänster, tystlåtenhet och skattehöjningar har fram till idag varit den politik, som det socialdemokratiska partiet levererat den senaste tiden. Det man med stor säkerhet kan fastslå är att tystlåtenheten varit den mest framgångsrika politiken. Ur ruinerna av den klassiska vänsterpolitik, som tidigare varit sossarnas signum, reser sig nu något annorlunda. Dock med mycket otydliga konturer och med mycket vaga ideologiska kopplingar och avsiktsförklaringar.

Milda och luddiga satsningar, med mycket omfattande skattehöjningar är tydligen medicinen. Med en smidighet som inte alls infinner sig hos Håkan Juholt eller Mona Sahlin, glider nu Stefan Löfvén in under den kritiskt granskande radar som normalt kännetecknar den svenska väljarkåren. Med en mycket stark övertygelse, tycker jag mig kunna känna vilken punkt där Stefan Löfvén har glipor i sin rustning, och det är när man kommer in på området politisk ideologi.

Efter månader av tystnad, låter nu Stefan Löfvén sitt parti gira högerut. Åtminstone när det kommer till den retoriska framställningen av politiken. Tittar men sen lite närmare på hur allt är tänkt att fungera i verkligheten, så har vi en klassisk vänsterpolitik att hantera. Skattehöjningar, skattetrösklar och betonghäckar är vad som står på den socialdemokratiska önskelistan, när vi kommer in på området politisk ideologi.

När man läser de skarpa förslag som kommit i dagen finns det absolut ingen satsning där det verkligen handlar om stora summor, som inte handlar om skattehöjningar. De få förslag som är lagda på området satsningar handlar om 10-20 talet miljoner kronor.

Frågan som ofta varit underlag för kritik riktad mot alliansen, är den förmodat höga ungdomsarbetslösheten på upp emot 25%. Alla som verkligen vill och kan se hur det verkligen förhåller sig med den saken, vet att det inte är så det ligger till i verkligheten. Ungdomsarbetslösheten där det verkligen är ungdomar som söker jobba och inte får något jobb, är i själva verket ca 7 % för Sveriges del.

Stefan Löfvén kan säkert ducka för de flesta besvärande frågor. Men han kan absolut inte lämna sina grundläggande ideologiskga tankar. Man kan bara tolka den Löfvénska politiken på ett sätt, och det är att han tänker satsa 16-20 miljarder i skattehöjningar, på en ungdomsarbetslöshet som ligger på ca 7%. Sen tänker han satsat 10-20 miljoner på 300 000 sommarjobb. Övriga ungdomar skall tvingas till skolbänken vi ett sk utbildningskontrakt. Sen skall ett inovationsråd, där han själv skall sitta ordförande lösa resten av problemen på arbetsmarkanden och leda till att Sverige får full sysselsättning. Ett såll är antagligen sjödugligare än dessa förslag.

Så fick jag åter igen gå tomhänt i från utlovad sakpolitik från Stefan Löfvén. Nu återstår bara hoppet hos de redan troende. Har det inte gått att mejsla fram någon seriös s-politik under snart 10 år, så är nog sannolikheten inte speciellt stor att så kommer ske.

Tystnaden blev en tillfällig oas i en för övrigt knalltorr öken. När man sen hör förvirringens vindar blåsa från vänster med Jonas Sjötedt i spetsen, förstår man att vänsterpolitiken är utom all räddning. Möjligtvis kan det Löfvénska högerhoppet ge tillfällig vind i seglen. Men det lär vara en vind som snabbt mojnar, om det inte framkommer något som gör seglatsen meningsfull.

Att det idag finns en skara som av tradition och gammal vana har sina sympatier i det socialdemokratiska partiet, fick vi se prov på när Håkan Juholt blåste tillfälligt liv i vänsterliket. På mindre än ett halvår var det bara kvar ca 20 % av väljarna i partiet. Det är ett öde som Stefan Löfvén är obehagligt medveten om. Sannolikt är det återkommande mardrömmar hos såväl Stefan Löfvén som Carin Jämtin. Stefan Löfvén vänder i dag på självaste första maj, hela s-partiets själ ryggen och gör ett haltande försök att blidka väljarna i mitten. Men sällan eller aldrig är det meningsfullt att sälja sin själ. Likt den åldrande horan på Sergels torg som gör allt för att behålla sina gamla kunder, säljer man nu ut det sista i sin själ inom socialdemokratin, i ett sista desperat försök att hitta nya väljare.

För mig som har borgerliga sympatier är detta en skänk från ovan. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förställa mig, att de gamla stolta arbetarna som var med och byggde upp Sveriges socialdemokrati känner stolhet här de hör sin pratiledare tala första maj 2012. En generation som sätter stolhet och ärlighet som en av de ädlaste av egenskaper en människa kan uppbära. Jag förstår mycket väl om de (s)aliga är vacklande i sin tro.

Första maj och de röda rosorna står i blom som aldrig förr. Vad vinden i ryggen skall det nu levas upp till mycket högt ställda förväntningar. Inte bara Götaplatsen skall fyllas upp, utan även en partiledarkostym. Sen har vi den där lilla detaljen som kallas sakpolitik. För nog är det så att det sitter miljontals väljare runt om i landet som vill se och höra vilken politik som är den socialdemokratiska anno 2012.

Än så länge har vi bara de grova penseldrag som Håkan Juhult skvätte omkring sig och sin person 2011 att förhålla oss till. Är det kanske så att Stefan Löfvén klurar på något annat och nytt. Svaret på den frågan för vi förhoppningvis i morgon. Ska Stefan Löfvén komma med något som inte är kopierat från alliansens arbetslinje? Hur mycket inflytande kommer vänsterpartiet att få i ett eventuellt rödgrönt samarbete? Vill miljöpartiet ingå i ett rödgrönt samarbete? Vem är oppositionsledare: Sjöstedt, Fridolin eller Löfvén? Hur ser grunddragen ut i den kommande skuggbudget som läggs inom kort?

Frågorna är verkligen staplade i en mycket hög, hög av gamla utspel. Utspel som Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt inte lyckade skapa allmänhetens förtroende kring. Stefan Löfven skall försöka finna en övergripande politik som kan härbärgera alla dessa spridda utspel. Lättare utmaningar kan mycket lätt gå att finna. Eller går Stefan Löfvén vidare med att lämna sina olycksbröder och systrar till sina öden. Väljer Löfvén att sälja sitt hjärta och lämna den gamla mossiga vänsterpolitiken i spindevävsbeprydda historiasalar. Är det kanske så att vi är på väg att få ett nytt högerparti?

Men nog är det så att vi har precis samma gamla betongsossar som vi alltid har haft. Skatter och pålagor som skall se till att befolkningen håller sig på mattan är mantrat som med största säkerhet kommer att kablas ut. Eller är det så att Löfvén har något oväntat under västen….?

Läste att Håkan Juholt skall 1 maj-tala i Sölvesborg. Ett tal som verkligen skulle varit intressant att lyssna in. Vad skall karln prata om? Allt vad han står för, är sedan Stefan Lövfén tillträtt, förbjudet att föra fram i debatten. Barnfattigdomen, arbetslösheten, samhällklyftorna, a-kassan, socialförsäkringen, utanförskapet, skatterna, fördelningspolitiken, den sociala demokratin, etc etc är förbjuden mark om du idag skall vara en god socialdemokrat.

Är man inne idag och socialdemokrat så är det den borgerliga arbetslinjen som gäller. Det är i det Lövfénska sosse-partiet helt förbjudet att prata politik om det handlar om något annat än den borgerliga arbetslinjen. Kommer något annat på tal så skall man som en god socialdemokrat hänvisa till framtida utredningar.

Det skall verkligen bli spännande att höra och se hur Håkan Juholt löser denna gordiska sosse-knut. Tänka sig Håkan Juholt stå och prisa den borgerliga arbetslinje, som han under ett års tid lade hela som dagliga energi åt att bekämpa. Sannerligen blir detta ett märkligt 1 maj spektakel att beskåda.

Det höjs i debatten antydningar som pekar på att 1 maj 2012 är startskottet på valrörelsen 2014. Säkerligen är det så. Men att det skulle vara Håkan Juholt och Stefan Löfvén som för fram det borgerliga budskapet på 1 maj är verkligen en överraskning av rang.

Knappast har bläcket i skuggbudgeten torkat, innan det blir offentligt med en av många kommande  S skattehöjningar. Sannolikt kliar det i fingrarna hos ofrihetens ivrare i det socialdemokratiska partiet, att få kalkylerar med nya pålagor och avgifter.

Visserligen sker det i en något mera balanserad takt, än den vi under förra året fick vänja oss vid av Håkan Juholt. Men att det var ungdomarna som skulle få den fösta råsopen var kanske en aning oväntat. Att det tidigare sk arbetarpartiet alltid har gjort sitt bästa för att slå ut folk ur samhället, är absolut ingen nyhet. Men att nu ta så pass stora summor (16-20 miljarder) från denna redan utsatta kategori människor, kommer såklart att i praktiken bli en käftsmäll som kommer att ge blodsmak i munnen på 100 000 tals ungdomar, om det mot förmodan skulle bli verklighet.

Vad man inte riktigt kan utläsa är vad de överblivna pengarna kommer att gå till, då reformen är beräknad att kosta ca 2 miljarder. Oavsett vad som är tänkt så är denna politik en politik som leder bort i från nya jobb och jobbsatsningar. Ví ser här ett klassikt S – exempel på hur man kan använda pengar till att förstöra människoliv.

Så var då den socialdemokratiska skuggbudgeten sjösatt. Likt Vasa som den 10 augusti år 1628 seglade ut på sin jungfrufärd, får vi nu se hur S vill straffa ut våra ungdomar från både arbetsmarknad och samhälle. Genom skattehöjningar (Höjning av arbetsgivaravgiften) med ca 16-20 miljarder vill man sätta hinder i vägen för företag som vill anställa ungdomar, som är på väg ut på arbetsmarknaden.

Som kompensation för detta debackel vill man lägga plåster på såret genom en satsning på sk utbildningskontrakt. Man vill satsa på att stressa människor att genomföra utbildningar. Klarar men sen inte av att fullfölja sitt kontrakt, löper man risk att blir man av med studiebidraget. Med andra ord något form av kuggkontrakt, där man med hot skall driva människor att utbilda sig.

Att satsa två miljarder på studier, traineejobb och praktik med högran, för att sen ta 16-20 miljarder med vänstran är verkligen inte vad jag kallar satsningar på utbildning och jobb för ungdomar.

Titta in den som vågar, vill och kan. Vissa av oss ha redan passerat. Vissa verkar inte bry sig. Vissa varken vill eller kan. Vissa är av tradition skeptiska. Vad jag pratar om är porten mot det nya samhället. Det samhälle som vi borgare hjälpt, och stadigt allt jämt hjälper 100 000 tals människor att känna sig delaktiga i. Det samhälle som idag lyfter passivitet och utanförskap till delaktighet och framtidstro.

Att vi idag har två vägar in i framtiden står nu allt klarare. Vi har en fantasilös flummig vänster och en handfast verklighetsförankrad höger att ta ställning till. Att vänstern med Stefan Löfvén i spetsen pratar om att hugga i sten är föga förvånande. Det har man som bekant ägnat sig åt de senaste 15-20 åren. Men något nytt eller vederkvickande har man absolut inte kunnat presentera. Man slår i princip fast att det skall vara som det alltid har varit. Man förespråkar en statisk socialdemokratisk utsugningsstrategi, som bygger på att begränsa det individuella initiativet, så mycket som det bara är möjligt. Men ser bara en väg in i det nya samhället och det är vi pålagor, begränsningar och bakåtstävanden. Allt det som mycket ärligt och rakt förklarades av en naiv Håkan Juholt. För mindre än ett år sedan gjorde man bedömningen, att denna politik var så viktig att man lät Håkan Juholt åka land och rike runt och predika denna vänster lära.

Bara för att man idag väljer att hålla tyst, betyder inte det att Håkan Juholts alla tal är utraderade. Snarare är det så att man idag mycket väl kan gå till val 2014 och i stort sett inte säga något av värde. Man kan hänvisa till Håkan Juholts alla tal och säga att det var den politiken man gick till val på.

Det är viktigare nu än någonsin, att tvinga fram svar från den sittande s-ledningen. Vilken är nu s-politiken som gäller inför valet 2014. Är det Håkan Juholts vänster-vänster eller är det den Löfvénska tystnaden som gäller. Hur ser det Löfvénska samhället ut? Hur blir det med jobben, statskassan, arbetslösheten, jämställdheten, skolan, skatterna, rättvisefrågorna, utanförskapet, socialförsäkringen, a-kassan, samhällsklyftorrna, barnfattigdomen etc etc?

Frågor som bara delvis besvarats av Håkan Juholt, men helt undvikits alt ignorerats av Stefan Löfvén….

Som många idag tycks tro är politik och politiker en yrkeskår som skriver budgetar, och debatterar om hur man bäst fördelar och sköter landets ekonomiska resurser.  Vad som allt mera sällan hamnar i fucos idag är de grundläggande tankar och ideer som faktiskt ligger bakom en politikers ställningstaganden.

Otydlighetet och grundlösheten när det kommer till den politiska ideologin, speglar kanske i stora drag ett tilltagande politikerförakt. Även när det kommer till de svårigheter som idag finns, att rekrytera nya krafter i te x kommunalpolitiken, ser vi antagligen effekter hämtade ur samma källa.

Meningen med att ha ett flerpartisystem är just att det skall finnas en bred ideologisk bas. Där man kan hitta hela det politiska spektrat. Som det ser ut idag har vi i stort sett alla partier samlade i mitten.

Vad som händer, och är på väg att hända är att vi släcker de källor som bereder politiken med ideolgisk kraft och vitalitet. Vi skapar ett politiskt debattklimat som bäst kan liknas vid pojklagsfotboll. Dv s alla i laget/lagen är där bollen är, och så fort man ser målet vill man till varje pris göra mål själv.

Rädslor att göra fel och viljan att vinna till varje pris, är antagligen de drivkrafter som idag överröstar den ideologiska debatten i det politiska landskapet.

Om det varit så att mittens politik alltid är den populäraste, då borde folkpartiet vara det största partiet. Men sanningen är den att det parti som mest efterliknar folkpartiet och dess liberala hållning i retoriken, är det parti som bäst faller väljarna i smaken. Orsaken är att den som allt igenom är liberal, måste hela tiden överträffa sig själv för att framstå som just liberal. Det är mycket enklare för ett parti som tex socialdemokraterna att framstå med en liberal idé i retoriken, då man absolut inte själv är liberal i sina grundläggande ideal. Det kan t.o.m vara så att den ideologi som förspråkas av socialdemokrater, är liberalismens direkta motpol.

Att detta blir en möjlighet, är beroende på alla partiers vilja att röra sig emot mitten. Lättar man sin syn på sina grundläggande ideologi, så blir man s.a.s fri att känna populismens vind i ansiktet eller i ryggen. För den som vill framåt och vara med i maktens boningar är det idag nästan ett krav att lätta sina ideologiska band.

Med allt detta vill jag absolut inte förhärliga det förgångna. Men jag vill höja ett varningens finger vad gäller den nypåtagna liberala kostym som för dagen lyfter det socialdemokratiska partiet. Det kan mycket väl handla om en Trojansk häst…

Med en stigande arbetslöshet tar vi oss an framtiden. Att sänka arbetslösheten är ett självskrivet mål. För att detta självskrivna mål inte skall bli ett självmål, väljer man nu inom socialdemokratin att ställa sig på den politiska högerkanten. Man tar och lånar jobblinjen och försöker snickra i bästa gör-det-själv anda enligt den Martin Timellska principen, om att själv är bästa dräng.

Men i verkligheten handlar detta om något helt annat och mycket djupare problem som tyngt landets vänsterkrafter i sekler. Sanningen är den att det inte finns någon politik som kan kallas vänster och samtidigt vara för den fria konkurrensen och de fri marknadskrafterna. Man tror helt enkelt inte på att människans fria initiativ och drivkrafter är något att satsa på.  Jag citerar här ett utdrag från en motion framställd av handelsanställdas förbund, inför LO kongressen 2012:

Enda reella möjligheten att tillvarata och förbättra dessa gruppers förhållanden är genom facklig organisering. Som fackföreningar har vi därför ett uppenbart ansvar. Vårt uppdrag är att teckna avtal och organisera alla anställda som är verksamma inom respektive förbunds branscher, inte bara de som råkar passa vår organisation. Personer med svag anknytning till arbetsmarknaden väljer i stor utsträckning att inte gå med i facket.Det är hög tid att inse att grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden i många fall faktiskt har goda skäl att stå utanför fackföreningen.

//Slut citat

Den nyliberala väg som tillsynes är de Löfvénska socialdemokraternas, är en chimär.  Det finns absolut inte ett brett stöd inom socialdemokraterna, där man har minsta lilla möjlighet att lämna sina rötter. Rötterna sitter mycket djup nedgrävda i LO.

Min övertygels ligger i att Sverige som nation behöver dessa båda krafter för att optimat fungera. Vi behöver helt enkelt inte två liberala samhällsinitiativ. Vi behöver en landsorganisation som arbetar med sina frågor. Vi behöver liberala och konservativa frihetstankar och värderingar.

Sannolikt i förlängningen vinner alltid friheten, den fria tanken och de goda samhällvärderingarna, som de alltid har gjort när allt ställs på kant. Kanske är det t.o.m med så att tiden redan idag helt löpt ifrån den politik som i dagligt tal är klassisk socialdemokratisk politik, enligt den modell som ständigt är den kamp som förs av LO.