Människovärlden

Två krondrottningar på rad har vad jag vet inte inträffat i detta lands historia. Men nu står vi inför fullbordat faktum. Om det nu blir en Ingrid, Alice, Astrid eller Alisia återstår att se. Men vad som däremot är helt klart, är att vi förlänger tronföljden med ytterligare en Drottning. Under överskådlig tid kommer Sverige att ha en kvinnlig statschef. Antagligen är det bra på alla sätt.

Dottern till gymägare Daniel och Bernadotten Victoria, kan antagligen inte i sin vildaste fantasi ens fantisera om vad som väntar henne i framtiden. Efter det att vi hört de 42 skotten vet vi alla vad vi har att vänta. Vi har att se en kronprinsessa, som fött en kronprinsessa vilket är helt unikt i vår historia och kanske även i världshistorien.

En Monark skall alltid vara höjd över allmogen. En Monark skall vara oantastlig och helt unik. En Monark skall vara något att se upp till och få framtidstro. En Monark skall vara vara på krogen och titta på ”kaffeflickor”, det liksom hör till sakens natur. Med överhetens lite galna öga hamnar allt på; ironins, jag bjuder på mig själv konto.

Att Sverige har Monarki (Åtminstone på pappret) är något som vi bör slå vakt om. Försök starta den reklambyrå som ens kommer i närheten av den mediaexponering vår Monarki får globalt.

Att vi nu får en ny liten Monark att visa upp för Världen gör ine saken sämre. För den delen, det inte Victoria som ensamt väntar ett barn. Det är hela Sverige som väntar en tronarvinge.

Det förpliktigar. Hela nationen går i väntans tider. Metaforen går att överföra på nästan allt och alla. Beskriv den känslan när man går att väntar på något man verkligen vill ha. Den känslan kan verkligen förflytta berg. Kanske är metoforen även användbar på det 5,e jobbskatteavdraget eller varför inte ett nytt jobb för en som länge varit arbetslös.

Den 14 juli 1977 föddes inte bara Victoria Ingrid Alice Désirée Bernadotte, utan en ny tidsera stod för dörren. En tid där även en kvinna automatiskt hade rätten att bestiga tronen som Statschef.

Säg den som inte spänd av förväntan den där juli dagen 1977 inväntade salutskjutningen som skulle tillkännage vilket som var barnets kön. Men från min sida var kärleken könlös. Mitt royalistiska hjärta är okuvligt.

När det sen stod klart att Carl XIV Gustavs förstfödde var en flicka, förstod jag att riksdegen skulle få bråda dagar med att ändra socessionsordningen så att även en kvinna skulla kunna ärva tronen. Kalla det gärna för tecken i tiden före den som vill och har lust.

Att vi sen fick se en övermåttan glad liten tjej med mörka ögon och ett leende som smälter isberg, gjorde att vi alla royalister kunde andas ut. Vi insåg då att Monarkins framtid var säkrad lång tid framöver.