Sjuka


Debatten om sjukföräkringen går vidare. Förändringar som faktiskt leder till att sjukförsäkringen återgår till det som den faktiskt urspungligen var utformad att hantera, nämligen personer med sjukdom, har kritiserats hårt.

Allt för godtyckliga och ibland även felaktiga bedömningar har gjort att personer som inte är kvalificerade att uppbära sjukersättning, har på bekostnad av att allvarligt sjuka uppburit sjukersättning.

En debatt som av flera själ och orsaker som urspungligen är medicinsk, har upplyfts till nationell topppolitik.

För mig är det enkelt. Antingen är man av medicinska, psykologiska eller kroppsliga orsaker förhindrad att delta i det fortsatta samhällsbygget. Eller så är man frisk och aktivt deltar dagligen i samhällsbygget efter sin egen vilja och förmåga.

I grund och botten handlar det om samhällsmoral. Kan jag sjukskriva mig för att hinna hämta barnen? Kan jag sjukskriva mig för att det blev lite sent igår? Kan jag sjukskriva mig för att jag inte trivs på jobbet? Kan jag tänka mig att dra en vals för min doktor om ett ryggont som inte finns? Kan jag ”vabba” på fredag för att hinna till systemet innan stängning?

Frågan är var man drar den moraliska gränsen? Vad är en rimlig orsak till att inte delta i samhällsbygget?

Troligtvis är det så som det beskrivs i sagan om ”pojken som ropade vargen kommer” för ofta. När allt för många anser sig sjuka på lösa grunder, blir det till sist svårt att bli trodd när man verkligen blir sjuk.

Kanske är det just det som händer idag med en del av de fall som hamnar mellan stolarna?

8 svar

  1. Ditt cyniska ruttna sätt att se på andra människor är så totalt vidrig att det finns inga ord.

    Du har lagt detta inlägg under etiketten ”Humanism, Solidaritet”.

    Vari ligger det humanistiska och solidariska att sparka på de som redan ligger? De som är döende i cancer? De som du säger hamnat mellan stolarna och ropar på vargen.

    Du borde skämmas.

  2. Ah, kärt ämne. Jag har haft ryggproblem i 10 år, sen jag var drygt 20. De senaste 8 med återkommande ryggskott nästan varje månad, konstant kronisk smärta, skolios, diskbråck, både vanligt och akut och en ryggoperation. Jag har inte blivit beviljad en enda krona i sjukpenning trots att jag inte kommer fram utan rullstol, varit sängliggande i perioder, eller ens får på mig strumpor och skor ibland – det gör för ont. Är jag en av dem som du påstår hamnat mellan stolarna?

    Nej. För systemet som det är nu är så skevt. Jag blev av med jobbet när jag sjukskrev mig för ofta (arbetsbrist…) och eftersom jag sedan dess är arbetslös anser försäkringskassan att jag kan söka ett jobb jag klarar av att utföra, ger mig därför inte sjukpenning och hänvisar till AF. Och jag håller med, men jag har aldrig sett ett yrke som jag kan göra i framstupa sidoläge när det gör för ont, och eftersom jag ibland inte ens klarar av att ta mig till tunnelbanan så förstår jag inte riktigt hur jag ska försörja mig. Att som vuxen behöva låna pengar och leva på andras bekostnad känns riktigt, riktigt dåligt.

    Det är min vardag, medan jag ser mina kollegor där jag arbetstränar få sjukpenning för förkylningar och vanliga ryggskott, känns det som att samhället sparkar på mig där jag ligger. Men felet ligger inte, som du verkar påstå, i att de får sjukpenning för småsaker – felet är att vi som behöver det mest inte får det alls.

    • Hej Klara
      – Jag känner ganska många som är i din situation – Ryggproblem är verkligen ett problem ur alla synvinklar –

      – Men sjukförsäkringen är glasklar på en punkt, man måste vara diagnostiserat sjuk för att den skall börja gälla – Allt i grunden en rättvisefråga och att den eventuella sjukdomen skall kunna värderas ut ifrån den faktiska arbetsförmågan –
      – Svårigheter med att diagnostisera ryggproblem är tyvärr en tvådelad historia. På ena sidan värderingen av den faktiska sjukdomen och på den andra sidan svårigheten med att ställa diagnosen och få den fastställd –

      – Att man känner sig utsatt och utlämnad är mycket lätt att förstå – De människor jag känner med dina problem har en ganska jobbig vardag – Men vissa har påpekat att det i vissa fall kan vara lättare nu med de nya reglerna att få sin diagnos fasställd, beroende på att försäkringskassan nu själv har sina egna läkare –

      – Ett råd skall jag ändå försöka mig på att komma med. Se verkligen till att få en ordentlig kontakt med din handläggare på försäkringskassan – Beskriv grundligt dina symptom och reaktioner – Tryck på om att få tala med din utredande läkare och be denne komma med konkreta utlåtanden, så att då fort kommer i kontakt med vården. Väl där kan bör du kunna få den hjälp du behöver –
      – Ett stort problem som många med dig dras med i sina kontakter med läkare, är att man i många fall kommer ifrån långa perioder med sjukskrivining utan en konkret diagnos – Mitt råd är entydigt vid ryggproblem. Gå inte långa perioder och ta värkmedicin med korta sjukskrivningar återkommande – Vid ryggproblem, be tidigt att få tala med en läkare som snabbt remitterar den rätt vården –

      Hälsningar
      Roger Södervall

      • Tack för svar, jag håller med dig att många ryggproblem är vaga och att alldeles för få människor gör något åt sin egen situation, det är dock inte mitt problem. Jag har flera diagnoser. Skolios, diskbråck, ischias, samt ett brutet korsben som läkt snett.

        Att överhuvudtaget få tala med en handläggare på försäkringskassan (nu menar jag inte de i kundcenter som ständigt ger felaktig information) är i stort sett omöjligt. Jag har avslutat ett av de nya arbetsinriktade rehabprogrammen för något år sedan; KBT-kurs, smärthantering, mindfulness och allt annat som de lär ut (trots att jag använt mig av det i närmare 10 år). Det var ett fullständigt slöseri med resurser.

        Jag går hos en specialistläkare varje månad, vanlig allmänläkare/husläkare varannan månad, samt sjukgymnast 2-3 gånger per vecka. Och har så gjort i ett par år. Min kontakt med vården är inga problem – och alla är överens: Jag bör inte jobba mer än 50% och då med ett anpassat arbete. Jag bör även få hjälp med resor tilll och från jobbet. Jag äter morfinbaserade läkemedel varje dag sedan flera år, och utsikten för att jag ska bli bättre än vad jag är nu, är dålig.

        Inte ens nu i somras när jag låg på operationsbordet med akut diskbråck (vilket är ett potentiellt livshotande tillstånd), veckan innan då jag inte ens kunde stå upp en minut, eller de efterföljande 8 veckorna med ett öppet operationssår på ryggen, återkommande infektioner av stafylokocker, inte ens då tyckte försäkringskassan att jag var berättigad till sjukpenning. Det är där jag anser att problemet ligger. Försäkringskassan fokuserar inte på arbetsförmåga, de fokuserar på förmågan att söka ett jobb, och det kan vem som helst klara av, när som helst. Tydligen.

  3. Jag håller med Peter, skäms på er och hela moderata samlingspartiet eller nya moderaterna!

  4. Försäkringskassan har försäkrings medicinsk rådgivare ibland som är med i en gruppdiskussion med handläggaren,men rättså ofta bedömer handläggaren utan försäkringsmedicinsk rådgivare,och ger förslag till beslutsfattaren.
    Roger, det heter fmr och inte läkare som fk använder sig av.

  5. Reblogga detta på Människovärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: