Utanförskap i skolan och i samhället


Det enligt mig gamla och förlegade begreppet mobbing bör helt tas bort från skolans värld. Lika så alla tidigare teorier med samma rubrik.

Mycket känslomässigt lidande och ibland har även hela liv slagits i spillror, av denna felaktiag behandling som begreppet mobbing utsatt unga människor för de senaste decennierna.

Enligt mig ligger hela problemtiken i den omvärldeuppfattning som ligger till grund i de olika fallen. Att som förälder eller samhällsmedborgare bygga upp en idealiserad bild av det sociala spelet människor emellan, som inte överrenstämmer med den sociala verklighet vi befinner oss är första steget mot ett utanförskap för en ung människa.

För mig är skillnaden mellan mobbaren och den mobbade deras verklighetsuppfattning. Ett socialt samspel kan bara uppstå ur samförstånd och ömsesidig förståelse och respekt för varandras verklighetsuppfattning. Ger man sig i kast med att försöka manipulerar verklighetesuppfattningen via höga ideal och teorier om hur människor borde vara, skapar man grogrunden till att vissa männniskor inte passar in.

För att ta aktuella exempel på sådan teorier så har vi kommunismen och socialdemokratin som avskräckande exempel. Här vill man och önskar att människor skall gå bort i från sina normala sociala och känslomässiga relationer och leva enligt de sk högre och bättre idealen i dessa irrläror.

Det är här problemen börjar uppstå. En konflikt uppstår mellan det vi upplever som sanning och det som vi anser oss behöva leve upp till. Här har vi säkert roten till den av många av oss upplevda otillräckligheten de senaste 40-50 åren. Vi kommer fran en lång tid av vänsterstryre i detta land. En lång tid där vi lärt våra barn i snart 100 år, att det de känner är fult. Du skall inte göra som du känner utan du skall göra det som är bäst för andra och inte dig själv. Visserligen höga ideal men med största säkherhet mycket svårt att förstå för en 3;e klassare.

För att återgå till det där med mobbing och utanförskapshantering av unga indivder, så har vi här ett monumentalt problem. Vi har att hantera människors rätt till sin egenupplevda verklighet. Jag är en mycket starkt troende humanist. Jag tror verkligen att människan och männskligheten i sin friaste möjliga form, är ur alla synvinklar dennes bästa möjliga överlevnadsförmåga. Enligt mig är alla människor i grunden mycket vänliga, ömsinta och extremt sociala. Sitt i en knäpptyst teaterlokal och hosta så får ni svaret till vad jag menar.

Det som händer med människan innan hon/han gör ett misstag, är alltid att någon relation som påverkar dennes sociala status förändras eller påverkas, så att han/hon av dv olika orsaker behöver omvärdera sin verklighetsuppfattning.

Allt som händer under livets gång påverkar oss. Ingen går opåverkad av livets erosion. Vi stöter ständigt emot varande på det en eller det andra sättet. Törnar och socialakollisioner gör oss till vilka vi idag är. Vi skapar oss utifrån dessa händelser en bild, som vi hela tiden måste vara beredda att korrigera av verkligheten. Av bilden gör vi bedömningar som vi från dag till dag skapar bästa tänkbara överlevnad. Överlevnad för oss själva, vår släkt och våra barn. Lever man sen i ett samhälle där man dessutom måste passa in bilden i en övergripande ideologisk plan, så förstår nog alla vilken nivå svårigheterna hamnar på.

Det är utifrån dessa förutsättningar vi skickar våra barn till skolan. Vi ser till att de får med sig den av oss vuxna egenupplevade bästa tänkbara verklighetesuppfattningen. Att det sen i skolan uppstår en slags tävlan mellan barnen, om vem som har den bästa verklighetesuppfattningen är inte svårt att förstå. Sannolikt är det även så att den som har en verklighetesuppfattning längst i från den verkliga verkligheten, blir såklart den som får de största problemen i det sociala spelet.

Enligt mig löser man idag dessa problem genom att problematisera de som mobbar. Där hittar man de människor som är dumma och bryter de höga vänsteridealen. Det är rätt att sas vara på den svages sida. För enligt gammal god vänstertradition är det alltid den svage det är synd om. Något annat kan absolut inte komma på tal. Den svage behöver all hjälp och stöd. Men sanningen är precis den motsatta. För ju mer stöd man ger till den sas svage, destu mer faller han/hon bort i från sin önskan att bara vara en i gruppen som tex spelar fotboll. Det är absolut inte alltid så att det är en speciellt svag person som blir utsatt. Det är snarare så att den som blir utsatt har av dv olika orsaker en avvikande verklighetsuppfattning från den uppfattning som är gängse i den grupp han/hon avser var med i.

Vad kan man då göra som förälder/samhällsmedborgare för att hjälpa till att få fler att känna delaktighet i samhället, såväl som i skolansvärld. För det första kan man börja med att kliva ned fråna sina höga vänsterideal. Sen kan man börja bejaka det generellt människliga. Bara för att man någon gång under en dag känner att man inte är en mönstermänniska, så behöver absolut inte det förta allt det goda man faktsikt gör för sina medmänniskor. Med 99,99% säkerhet är det som vi alla känner och tänker helt rätt och det absolut bästa sättet, för oss att växa och utvecklas som samhällsbyggare och medmänniskor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: