Barnfattigdom är ett symptom inte en sjukdom


Till att börja med så bör man kanske vara försiktig när man väljer att hantera frågor som rör, om vi har fattiga barn i Sverige eller ej. Alla dessa begrepp är relativa. Att vara fattig i Sverige är absolut inte samma sak som att vara fattig i te x Nigeria. I Sverige har te x alla barn oavsett föräldrarnas inkomster rätt till sjukvård och utbildning. Det finns familjer med barn i Sverige som har det mycket knapert, det vet jag. Familjer som lever på ett sätt som gör att de nätt och jämt klarar av att leva. Ofta handlar det om en ensamstående förälder som löper en udda kamp mot sina omständigheter och förutsättningar.

Men jag tror mig veta var allt detta har sin rot. Som siffernörd kan jag inte lämna detta därhän. Mina inlägg under året har ofta handlat om ett samhällsfaktum som förbryllar och väcker min nyfikenhet. Jag tänker då på det som populärt brukar kallas utanförskap. Ungefär 15% av alla Svenskar beräknas leva under omständigheter som gör att de inte deltar under samhällets tak. De är inte samhällsaktiva i någon form. De uppbär visserligen ett medborgarskap, men där slutar deras intresse för det Svenska samhället.

Precis som Barnfattigdomen varierar siffrorna för utanförskapet över tid. Men jag vill påstå att 1990 talets mitt är en vattendelare i detta sammanhang. Något börjar hända under denna tid, som gör att vi får en hög växande barnfattigdom och ett växande utanförskap. Precis som om dessa två parameterar på något sätt har med varandra att göra.  Jag vet inte om forskare har tittat på detta ur någon aspekt. Men vad jag kan se så har det inte skett.

Men man kan inte blunda för att det kanske kan vara så att här finns en länk. Skulle man bara använda sig av sk ”lekmannalogik”, så verkar allt väldigt logiskt. Barn som växer upp i familjer som lever i ett utanförskap, blir kanske följdaktligen inte speciellt rika. Eller kan det kanske finnas något helt annat där bakom, som vi inte ser.

Jag tror verkligen att det är så. Jag tänker mig då tre scenario. Man kan leva som utanförsatt. Men likväl behöver man tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen. På något sätt klarar dessa 15% utanförsatta Svenskar av att försörja sig. Vi har då som sagt här två vägar. Proffskriminell eller Svartjobbare. Visserligen är man även proffskrikminell som Svartjobbare. Jag tycker mig ändå se skillnader i levnadsmönster mellan dessa två kategorier.

Jag har nu konstaterat att det händer något under mitten av 1990 talet. Barnfattigdomen och utanförskapet växer lavinartat. Allt detta ske samtidigt som företag skattas ut ur landet, den offentliga sektorn skärs ner till sparlåga, vård, skola och omsorg genomgår ungefär samma sak som dagens Grekland. Stora skaror hederliga människor står helt plötsligt utan försörjning. Helt plötsligt återstår bara 3 vägar för miljontals Svenskar. Bli proffskriminell, börja svartjobba eller bli förtidspenisionär.

Här stöps grunden. I denna miljö växer det upp parallella samhällen. Samhällen som mer eller mindre har sina egna ekonomier. Människor som officiellt saknar inkomst. Men som egentligen lever goda liv med gott om både pengar och materiell standard. Människor som visserligen finns med i statistiken men då som utanförsatta och med barn som lever i fattigdom.

ROT o RUT, den sänkta restaurang momsen är gode exempel på vad man kan göra för att närma sig dessa grupperingar. I dessa branscher finns många av de människor som i statistiken är utanförsatta, medans de i själva verket är de heta framgångsrika företagare. Inte sällan kvinnor, inte sällan invandrare, inte sällan ungdomar etc etc. Nu skall inte detta inlägg uppfattas som att jag målar ut kvinnor, invandrare och ungdomar som skattesmitare. Nej, jag tror inte det löser några som helst samhällsproblem. Problemet är att dessa människor inte får komma till tals i samhällsdebatten. Det skall inte behöva vara så att vi bara ser dessa människor när det handlar om problem, missnöjesyttringar och brottslighet. Säkerligen är det så att Sverigedemokraternas framgångar beror på att, hos dem kan man ge utlopp för sin samhällskritik som utanförsatt. Jag menar att vi alla måste ändra attityd. Vi måste lära oss att se möjligheten och inte problematisera. Här har vi en stor skara människor som besitter en enorm mängd framåtanda och idérikedom. Kanske är det så att det är här vi hittar framtidens Svenska storföretag och alla nya jobb, som vi så innerligt väl behöver. Vi pratar alltså om 800 000 människor. Vad skulle inte hända om alla dessa började bjuda bara lita av sin kraft till samhällsbygget av framtidens Sverige?

På mycket goda grunder är min utgångspunkt för detta inlägg att det finns en koppling mellan Barnfattigdom och utanförskap. Men kopplingen är mångfaciterad. Det finns kanske lika många infallsvinklar som det finns utanförsatta människor. Men en sak är säker och det är att vi måste börja agera nu. Varje outnyttjad sekund är en förlorad dito.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: