Så länge vi färdas syns förändring


I mitt konservativa hjärta speglas förändring med kritiska ögon. Långsamt bit för bit under resans gång mot förändring faller förändringen på plats. Resan mot förändring blir sällan den samma som planerna förutsade. Under resans gång uppstår det oväntade. Det som inte ens någon kunde förutse. Det som får alla att förundras. Men den syniska och förberedde resenären ser annorlunda på saken. Han uppfattar det som sker under resans gång som erfarenheter. Han förstår att det är så här utvekling sker.

Du uppstår ibland den ganska djupa diskussionen, vad är viktigast? Resan eller målet.

Filosofiskt måste man nu ställa sig ett antal följdfrågor. För det första, varför reser jag? Vi Svenskar har ett mycket spännande förhållande till denna fråga. Vi reser för att komma i från. En orsak så god som någon.

Det man kan slå fast är att resandet i sig alltid har ett mål. Men viktighetsgraden av detta mål är alltid försatt i relation till resans utformning. För att beskriva detta med två ytterligheter, så är reseupplevensen näst in till oviktig när vi reser till ICA för att köpa mat, kontra när vi far i väg på en cykelsemester. Att åka till ICA för att handla mat är resans mål helt överskuggande, medan cykelsemestern kanske ställer själva målet som näst intill oviktigt.

Nu kan man kanske tycka att det är öppna dörrar som försöker öppnas. Men jag vill beskriva hur man egentligen låter mycket av livet gå till spillo bara för att man vänjer sig vid den miljö och samtid man befinner sig i. Många drömmer om att resa till en förändring, själsligt såväl som kroppsligt, men hur många har drivkraften och tror sig kunna förändras och verkligen lyckas med detta. Jag tänker då i första hand på alla människor som försökt sig på att banta. Man läser i en tidning, ser en trådsmal modell och tänker så vill jag se ut. Dvs man skapar sig en bild av ett mål. Ungefär som att åka till ICA och handla. Men det berättar ingenting om man verkligen är beredd att resa den långa väg det faktiskt innebär att nå detta mål.  Kanske är det t.o.m. så att innerst inne är man inte alls redo för en dito resa. Kanske är det så att en sådan resa ter sig skrämmande och väcker inre rädslor till liv.

Jag menar att viljan och förmågan att genomgå förändring sker när man är redo att börja färdas. När man finner glädje och harmoni inför resan. När man bestämmer sig för att aktivt delta i allt vad resan har att erbjuda, gott som ont, då kan färden börja. Alla som någon gång färdats längre än till ICA för att handla mat, vet att resandet långt i från alltid är bekvämt. Snarare är det så att resan nästan alltid innebär någon form av obekväm förändring.

Det är alltså en mycket signifikativ skillnad på den förändring som många går och drömmer om, och den förändring där man aktivt börjar skapa incitament för att genomföra en aktiv förändring av sitt liv. Så fort beslutet är fattat börjar våra sinnen att uppleva förändring, vanor bryts och det inre Terra incognita börjar befolkas av tidigare okända upplevelser, känslor och sinnesintryck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: