Den sista stunden


Alla stunder är unika. Det är i stunden allt sker. Det är våra uppleverser av stunden som varierar. Allt handlar om att kunna vårda stunden. Närheten till det som sker är skillnaden som formar våra upplevelser.

Förtvivlan och kaos uppstår när avståndet till stundens verklighet blir allt för avlägset. När verkligheten är allt för tung och svår väljer vi ofta distansen som problemets lösning.  Att tänka ”fånga dagen” när allt känns tungt och motigt låter kanske bara patetiskt för en som genomgår svåra tider.

Att ta till sig av svårigheter och utmaningar kräver förmåga att närma sig. Att kunna känna sig vara i stunden. Även om känslan är som om man är i den sista stunden.

Filosofer säger att man skall leva så som att man lever i den sista stunden. Varför det är så beror nog på att när man är på väg att möta döden, har man inget som längre ligger i vägen för att möta livet. För inget har längre någon betydelse då man snart skall förlora det samma. Avståndet mellan livet och döden är då det nästan kortaste tänkbara.

Här uppenbarar sig en paradox. Rädslan för den sista stunden gör att vi distanserar oss från livet. När vi närmar oss den sista stunden förstår vi livets verkliga värden. Då förstår vi vikten av de närståendes kärlek. Då ser vi våra tillkortakommanden på ett förlikande sätt. Vi värdesätter då de stunder vi kunnat ge och ta emot kärlek.

Nu skall jag inte spåra in detta inlägg i teologins snårskog. Min tanke var att förhärliga stunden och närheten till de sanna värden vi allt som oftast bara låter passera utan minsta lilla omsorg och eftertanke.

Välfärd och utvecklade samhällsstukturer lär oss att vi har rättigheter. Vi lär oss också att god arbetsmoral, ärlighet och plikttrogenhet är samhällets grundpelare. Hur kan man då leva på ett sätt som gör att vi vårdar stunden?

Det absolut vanligaste sättet när man känner att det är viktigt att vårda stunden är när man hamnar i en svår situation. Ramlar ner i en depression, hamnar i en kris, blir utbränd, blir lämnad etc. I dessa stunder träffar vi oss själva på ett försonande sätt. Då är det helt  plötsligt inte så värst viktigt att ha rätta kroppsformen, stora egendomar eller mycket pengar. Varför det är så är kanske inte så värst svårt att tänka sig.

Men i allt detta finns en mening. Lever man ett distanserat liv när allt s.a.s är bra, är det bara en tidsfråga innan det verkliga livet börjar göra sig påmint. Den väg man hade behövt leva för att livet skall kunna skapa själslig balans. När distansen till livet, allt för länge varit allt för stort. När stunder i allt för stor utsträckning inte vårdats på ett sätt som skapar grunder till kärleksfulla miljöer.

Jag tänker mig te x äktenskap som spricker, företag som går i konkurs, föräldrar som tappa kontakten med sina barn etc. Allt detta sker när det levande inte utspelar sig i stunden. När stunden allt för ofta bara flyger förbi utan att någon tar den i sin hand och omsorgfullt delar med sig av sina upplevelser.

Man skulle nu kunna sammanfatta hela detta inlägg med orden; Lev livet som om varje dag vore den sista. Men det är ju inte så enkelt. Det ligger så förfärligt mycket prestation i detta påstående. En mindre prestationstyngd aktivitet är att någon gång i veckan plocka upp en speciell stund och berätta om upplevelsen för en människa man tycker är viktig för det egna livet. Att vårda stunden behöver inte nödvändigtvis vara en kärleksfull stund. Det kan mycket väl vara den direkta motsatsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: