Dopingmoral


Så länge vi mäniskor ställt våra krafter emot varandra har det funnits personer som på det ena eller andra sättet velat vinna fördelar. Det där med att inta en dryck eller en liten tablett som s.a.s. gör susen har alltid varit lockande. Att förfäras över dopingfuskare idag är att glömma historien.

En prestation är summan av alla förberedelser. Idrotten är prestation. Kan man inte prestera är en idrottsman eller kvinna snabbt glömd. Lägger man focus på att prestera så är ekvationen allt mer omfattande. Missar man bara lite i förberedelserna kan en tänkt tävlingssäsong vara påverkad på ett negativt sätt. Kanske är det t.o.m så att en lång träningsperiod ur ett ekonomiskt perspektiv kräver att det inbringar inkomster under tävlingssäsongen.

Lockelsen att höja sin förmåga med preparat är ur detta perspektiv kanske inte obegripligt. Men vari ligger då moralen. Är det bara så enkelt att man inte skall dopa sig. Man skall såklart inte dopa sig. Men hur gör man då för att inte behöva dopa sig? För nog är det oftast så att doping intas när man inte på annat sätt kan prestera.

Ur moralisk synvinkel har man som fuskare en relation med allt ifrån sin egen kropp till en nyfiken förstagångsåskådare i publiken. Moral är att följa livets smala väg.

För att frågan skall få en mera Jordnära vinkel behöver man tänka sig följande. Varför håller vi på med elitidrott? Vad är det som lockar? Vem sitter på leken?

Jag tror verkligen att grunden för alla idrott är att det finns ett underliggande önskemål, om att se idrottsmän och kvinnor utföra prestationer på gränsen av vad en människa kan utföra. Här ligger även en media vinkel som lägger stor press på alla inblandade.

Skulle det varit så att doping gjort idrotten mindre intressant, skulle väl idag ingen enda människa gå och se ett friidrottsevenemang. Vi har hört och sett dopinghistorier i en strid ström de senaste 30 åren. Men intresset för idrott är idag kanske större än någonsin. Man säger att doping får människor att tappa förtroendet för idrott och idrottare. Men det är absolut inte överrenstämmande med verkligheten. Man skall kanske skilja på förtroende och intresse i denna fråga. Men om jag absolut inte har minsta lilla förtroende för något, väljer jag kanske inte att visa mitt intresse för det samma.

På hyfsat goda grunder kan man anta att doping knappast påverkat intresset för idrotter som ofta är inblandade i s.k. dopingskandaler.  Kanske är det t.o.m. så att intresset för vissa idrotter ökat beroende på dv olika dopingskandaler. Tittar man på den interna konkurrensen bland idrottare så är det djupt omoraliskt att dopa sig. Man väljer att skapa sig själv fördelar gentemot sina kamrater. Ser man i det vidare perspektivet blir synen på doping lite annorlunda. Då menar jag att te x friidrott, som en företeelse, som attraktion att bära sitt egna varumärke och locka publik i dv olika former är en publiksport av stora mått.

Publiken vill se människor prestera.  Man kan inte veta och troligvis bryr man sig relativt lite om att en idrottare är dopade eller ej. Kanske är det så att det tydligare skall ligga på individens ansvar att upprätthålla sin dopingmoral. Jag menar, sänk eller ta bort straffen för doping. Viljan att prestera måsten hamna i focus. Hur mycket är jag beredd att offra för att nå mina framgångar. Man skulle te x kunna dela in friidrott i två huvudindelningar. En dopad klass och en odopad klass. Är man te x beredd att gå extra långt för att nå sina framgångar, skall man vara aktiv i den dopade klassen. Väljer man att utvecklas i den takt som kroppen och förutsättningarna tillåter skall man vara i den odopade klassen. Alla som någon gång åkt fast för doping skall tävla i den dopade klassen.

Visst kan det uppstå oväntade problem. Med en dito uppdelning skulle man på sikt låta den form av idrottsutövande som samhället efterfrågar var  den som är gängse. Som det är idag har den dopade idrotten ett kraftfullt övertag på den odopade idrotten. Utifrån tidigare erfarenheter kan idag inga världsrekord eller mästerskapsmedaljer garanterat vara dopingfria. En idrottare som satt ett väldrekord inom en radie om fem år kan inte känna sig 100% säker på att inte bli påkommen. Utan att peka ut någon kan jag säga detta med mycket stor säkerhet. Här känns det verkligen som att det är tid att ställa tillbaka tiden.

Låt rekord få omprövas. Ställ hårdare krav för att få ett rekord. Man skall inte kunna göra en enskild prestation för att blir registrerad för ett Världsrekord. Sätter man ett världsrekort måste man inom 24 månader återupprepa prestationen +-10% för att få ett eget Världsrekord. Det skulle minska drivkraften att dopa sig till tillfälliga framgångar. Gör om mästerskap till mera långdragna serier. Skall man få en slutgiltig mästerskapsmedalj vill det till att man kan visa form under en längre tidsperiod. Detta skulle på avgörande sätt ändra hur man tränar och förbereder sig för ett mästerskapsår.

Jag ser alltså två vägar för att komma ur dopingproblemtiken. För det första, låt den enskilde idrottare ta ett aktivt beslut om  hur hon/han ser på doping. Skapa flera klasser där dopade och odopade tävlar i åtskilda klasser. För det andra, utforma mästerskap så att en idrottare måste visa en långdragen formkurva för att stå där som slutgiltig mästerskapsmedaljör. Låt inte rekord bli rekord innan en idrottare upprepat prestationen. Alla världsrekord skall ha en A och en B prestation för att bli registrerade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: