Lönande jobb med lönade lön


Det måste löna sig att jobba. Det där med slogans är en spännande historia. Säg den som hade jobbat om det inte lönat sig. Men det är lätt att irra bort sig i denna debatt. Vi moderater använder ofta en retorik som ställer jobb mot bidrag. Men jag menar att då missas mycket av det som är positivt med borgerlig arbetsmarknadspolitik.

Många människor ser i dag det där med bidrag som en stor del av det som gå under namnet välfärd. Många människor med mig som idag har ett jobb, räknar kallt med att bidrag skall vara en del av vardagen, även efter valet 2014.

Merparten av de som idag har ett jobb ser inte lönsamheten av detta jobb som ett problem. Man ser däremot ett problem i att löpa riska att helt plötsligt förlora sitt jobb. Man väger även in den tid man måste spenderar för att kunna genomföra sitt jobb.

För att inte bli för långrandig i dessa funderingar, skall jag snabbt sätt fingret på utmaningens kärna och det är de fackliga löneförhandlingarna och sossarnas nyvunna initiativ i jobbfråga. Det borgerliga Schlingmanska ”Det måste löna sig att jobba” har förlorat sin politiska kraft. Politikens innebörd är däremot exakt den samma.

Tiden är nu inne för att lansera nya grepp, för att den borgerliga synen på vad som gör ett land framgångsrikt, ytterligare en gång skall vinna väljarnas förtroende. Vi vet idag att den bogerliga jobblinjen skapat ca 35 000 nya jobb om året. Vi vet också att ca 30-40 000 människor årligen de senaste 7 åren lämnat sitt utanförskap, för att återinträda som aktiva samhällsbyggare. Vi vet också att många av dessa människor idag är arbetslösa, lever på socialbidrag eller bara av dv olika anledningar sitter fast i sjukskrivningar eller någonstans i en arbetsmarkandsåtgärd, typ fas 3 ed.

Vägen framåt är inte att fastna i en retorik som ställer bidrag mot jobb. Det finns en klar tendens att vi borgare blir statiska och upprepande när politikens iskalla vindar blåser oss i ansiktet. Kanske är det så, att det är när motståndaren känner ett övertag som den samme också är som mest känslig för nya angrep.

Det går bara inte att föra en politik som kallas välfärd för ett land med 800 000 människor i utanförskap. För första gången på 25 år har faktisk Sverige verkligen tagit sig an frågan, när det kommer till att minska utanförskapet. Med hjälp av den bogerliga jobblinjen, ser vi nu att det är fullt möjligt att hjälpa människor tillbaka som aktiva samhällsbyggare. Jag ser det som mycket relevant att fråga Stefan Löfvén hur hans politik skall angripa utanförskapet. Det hade också varit spännande att höra Stefan Löfvén förklara hur hans parti ser på faktumet att 800 000 människor befinner sig utanför välfärden i den Svenska gemenskapen.

Stefan Löfvén har nog redan i sin tankevärld börjat sätta sig in i hur det är att vara statsminister. Jag tror verkligen att frågor som berör utanförskapet är de frågeställningar som minst upptar Stefan Löfvéns tankevärld. Han kommer säkert att braka på med miljardsatsningar och åthävor utöver det vanliga. Jag vet att tidigare socialdemokratiska regeringar inte har haft förmågan att hjälpa de utanförsatta. Snarare är det så att fler och fler hamnar i utanförskap med en vänsterregering ledd av socialdemokrater. Min tro är att ett växande utanförskap är ett sätt för vänsterregeringar att minska arbetslösheten. Man snyggar statistiken genom att flytta människor bort från att vara arbetssökande, till ett utanförskap för att vinna opinion och trovärdighet åt den egna politiken. Jag vet att Göran Persson, Leif Pagrotsky och Magdalena Andersson är en anhängare åt Keynes och dennes teorier. Teorier där man mycket grovt kan tolka det som att vänsterpolitik kräver både arbetslöshet och utanförskap för att kunna praktiseras. Underförstått kan man också tolka Keynes och dennes teorier, som att vänsterpolitik inte är att satsa på, om man vill ha skapa en politik som långsiktigt bygger upp ett land med full sysselsättning.

Visst är det så att det måste löna sig att arbeta. Men än viktigare är det att alla invånare i ett land bereds möjligheten att vara med och bidra som aktiva samhällsbyggare. Välfärdens kärna står att hämta i det solidariska deltagandet.

Omkostnaderna för att upprätthålla ett arbete måste helt enkelt vila hos den enskilde individen, i allt större utsträckning. Jag tänker mig t ex de centrala fackliga löneförhandlingarna. Varför skall så många vara med och betala pengar till människor, för att de årligen skall vara med och förhandla om 1-2% i löneökningar. Jag ser det som en skymf mot Svenska medborgares intelligens. Räknar men på kostnaderna för att genomföra dessa Marxistiska förhandlingar, i förhållande till vad det ger den enskilde facklige medlemmen, så är det ett hån utan dess like.

Jag menar att det är fullt möjligt för Fredrik Reinfeld att gå till kraftfullt angrepp på dessa punkter. Låt arbetsmiljöverket sköta arbetsmiljön och lämna över till individen att sköta sina löneförhandlingar. Låt arbetsmiljöverket se till så att alla Sveriges arbetsplatser får en arbetsmiljö, där varje individ känner sig starkt nog att genomföra sina löneförhandlingar. Fackavgiften kan kanske redan i dag bli ett underlag till några tusenlappar i lönehöjning om man går ur facket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: