Att våga vara ideologiskt rättrogen

Att stå för sin sak är ofta en mycket skör balansgång. Man får som rättrogen en mindre skara anhängare. Här pratar vi om det som statistiker brukar kalla kärnväljare. Alla partier har sådana anhängare. Här har vi anhängare som av dv olika orsaker hittat sin ideologiska övertygelse. Denna övertygelse kan sen i sin tur ha en mängd olika inkörsportar. Men inte allt för sällan har en kärnväljare hjälpliga insikter i sitt partis ideologiska rötter.

Men tar man hjälp av statistiken finner man, sett rakt över alla partigränser, här har vi en ganska så liten skara väljare. Vi pratar i mycket runda tal och kommer fram till att någonstans mellan 17-23% av den Svenska valmanskåren är sk kärnväljare.

Ser man saken ur ett syniskt perspektiv, handlar politik idag om att vara otrogen sin ideologi om man vill vara framgångsrik. Trenden inom den Svenska politiken är solklar. Men det finns en avgörande skillnad när det kommer till höger och vänsterskalan. På vänstersidan ser vi dag att samtliga partier mer eller mindre helt lämnat sina ideologiska rötter. Ser vi till högersidan så är samtliga partier troende samma ideologier som alltid. Vi ser här hela den ideologiska skalan allt ifrån liberalismen till den mörkblåa konservatismen. Här finns absolut inga avståndstagande. Här finns i hög grad politisk rättrogenhet.

Ser man sen till vänstersidan och extremhögern (Sverigedemokraterna) duggar avståndstagandena från den grundläggande ideologin som spön i backen. Vi har ett vänsterparti som helt lämnat sina rötter (kommunism och Marxism) bakom sig. Sen har vi socialdemokraterna som anser sig kunna skapa sociala demokratier där alla människor trivs och mår bra tillsammans som solidariska jämlikar. Denna ideologi fick 50 år att visa sin duglighet. Resultatet blev en astronomisk statsskuld, ett enormt skattetryck, en företagsflykt ut ur landet, och nästan var fjärde arbetsför Svensk i utanförskap. Det finns sannerligen goda orsaker att ta avstånd från dessa ideologier.

Senaste i raden av ideologiska avståndstaganden är Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Jimmie vill vara med och surfa på populismen och kan därför tänka sig att tona ner sina grundläggande ideologier som består av Rasismen, Fascismen och Nazismen. Nu säger såklart inte Jimmie att det är dessa ideologier han vill tona ner. Nej, han väljer att kalla det för att tona ner invandringspolitiken. Men de som förstår sig på politisk ideologi vet vad han menar.

Tiden är nog mogen att även räkna in populismen som en seriös politisk ideologi. Populismen har vunnit och kommer att vinna många val Världen över. Populismen kan man nog säga vara skapad av alla företag som sysslar med opinionsundersökningar.  Det finns mycket avsevärde ekonomiska intressen som mot betalning, vill berätta för politiker vad som är gångbart att säga och vad som folk i allmänhet inte vill höra.

Populismen är den ultimata politiska ideologin. Den säger alltid vad människor vill höra. Populismen är som en Trojansk häst som levererar örongodis. Men vad händer då med demokratin? Om nu alla politiker oavsett grundläggande ideologi säger det som väljarna vill höra. Den långsiktiga demokratiutvecklingen i landet Sverige, mår nog bra om det kommer upp en mer grundläggande ideologisk debatt. Jag menar, tänk en debatt där Jimmie Åkesson står upp för Nazism och Rasism, vilket partiets kärnväljare har som grundläggande ideologi.  Eller te x om Jonas Sjöstedt såg till att Marxismen blev ett vardagligt inslag i den politiska debatten. Det skulle partiets kärnväljare verkligen uppskatta. Eller kanske skulle socialdemokraten Stefan Löfvén slå ett slag för den sociala demokratin, där höga skatter gör alla människor till utslagna gråa passiva bidragsberoende samhällskuggar i jämlikhetens och solidaritetens namn.