En kamp utan vinnare

De senaste veckornas fackliga strid där Almega och SEKO tagit strid om Veolias personalpolitik. Det handlar om är en strid utan vinnare. Veolia har tagit första steget mot en oundviklig utveckling av arbetsmarknaden där löner och villkor måste bli mera dynamiska. Den gamla fackliga metoden att bygga upp betonghäckar runt arbetsmarknaden tillhör det förgångna.

Industrialismen är för länge sedan båda död och begraven. Fackförbunden gräver skyttegravar i en tid då det moderna samhället krigar med drönare.

Arbetsmarknaden bör inte vara en kamp, det bör i stället handla om avvägning. Anställningsvillkor och löner är inte en fråga som skall hanteras av gråa byråkrater. I grunden hittar vi här en mycket storslagen ideologisk kamp som handlar om individens frihet.

Under Industrialismen lyckades den mänskliga frihetens motståndare (Vänsterkrafterna) övertyga människor att det nog vara klokast att inte känna sig fri. Det var bättre att offra friheten för att istället gå i hop och bilda en stor grå massa som med röda vimplar, plakat och väckelsemöten. Man skulle gräva ner sig i skyttegravar och kriga mot den hemska kapitalismen. Som vanlig människa skulle man offra sin frihet och överlämna den åt eliten att förhandla om löner och anställningsvillkor. Det enda som skiljde detta tänk från hur Karl Marx ville att kommunismen skulle fungera var i Sverige den blodiga revolutionen.

Vi vet idag att den kamp som Karl Marx villa att folk skulle utkämpa inte bär några vinnare i sitt sköte. Men kapitalismen fortsätter att skapa värden. På en punkt däremot har mänskligheten stora kliv att genomföra och det är på området mänsklig frihet. Vill man förminska det människliga tänkandet till att handla om en kamp mellan Almega och SEKO så låt det vara.

Det händer alltid något när mänsklig frihet tar ett steg framåt. Det som sker är inte allt för sällan en udda kamp. Men det händer något, något som i förlängningen alltid leder till en positiv utveckling. För skrivande står inte kampen mellan Almega och SEKO, kampen stå mellan SEKO och mänsklig frihet. Frihet att själv råda över sitt liv.

Idag precis som under industrialismens födelse kan människor välja en annan väg. Den styrka som gruppen ger en annan människa är lite som att kissa i byxorna en kall vinterdag. Varmt och sköt under en tid, men sen kommer kylan 10 gånger värre. För när allt kommer om kring är man bara en enda människa med ett liv att förvalta. Liberalismen blir ofta och felaktigt av vänsterkrafterna kallat en ideologi som endast tjänar de som redan är rika. Men förhållandet är det motsatta. Den som kämpar för sin individuella frihet på alla plan blir ofta rik. Det finns absolut inget som säger att denna frihetskämpe på något sätt skulle vara asocial. Snarare tvärt emot.

Hundra år efter Industrialismens födelse står vi nu inför ett nytt sekel. Vänsterspöket piskar upp samma hemska nidbild över mänskligheten som skall akta sig för kapitalismens hemskheter. Samtidigt gör dessa vänsterkrafter allt för att behålla den förminskade lilla gråa vänstermänniskan i sina klor. Man vill behålla makten över människan och beskära den på sin individuella frihet. Målandes upp en bild som säger att frihet är ändå inget att ha.

Men vad fick vi ut av Marxismen och dennes vänstersyn av samhället? Utanförskap, utslagning, fattigdom, krig och mänskligt elände. Kanske är det så att av de länder i Världen som fick smaka på vänsterspöktes våld, klarade sig Sverige relativt bra. Så när som på 25% av befolkningen i utanförskap, 1300 miljarder i statsskuld och Europas högsta skatter, så klarade sig landet lagom hyfsat väl. Kanske just för att Sverige är landet lagom så klarade vi oss väl. Allt under mottot; Gör man allt lite si så där mycket av allt, så går åtminstone inget precis åt pipsvängen.

Marxismen fick hundra 100 år  av mänsklig evolution. I rimlighetens namn borde nu Liberalismen få 100 år. Det känns inte mer än rätt…