Juholtare, Löfvénare. Vad kommer här näst?


Listan med inkompetenta partiledare för det socialdemokratiska partiet bara växer. Med Håkan Juholt trodde man att måttet var rågat. Men så träder Stefan Löfvén fram ur kulisserna. Visserligen lyckades han bli statsminister. Men väl där blev det tvärstopp. På några få månader radar fiaskona upp sig. Som kronan på detta ”fiaskoverk” försätter Stefan Löfvén och dennes kollegor i den rödgröna samarbets-regeringen, Sverige i regeringskris och utlyser extraval. Ställ inte frågan vad Stefan Löfvén kunde uträttat under ett helt år, eller /Gud förbjuder/ under en hel mandatperiod.

Det kan omöjligt vara en tillfällighet att Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu Stefan Löfvén hamnat på ”sossetronen”. Det är lätt att få känslan att rekryteringsprocessen till detta ämbete handlar om vem som drar Svarte Petter. Det är kanske bäst att springa förbi entrén på Sveavägen 68 i framtiden, så att man inte helt plötsligt blir sjanghajad som partiledarkandidat för Socialdemokraterna.

Allt går att skämta om, men nog måste det finns djupare gruvor att gräva i när det kommer till en analys av misslyckade partiledare rekryteringar inom socialdemokratin. När man tittar lite lätt på saken är det speciellt faktor som är gemensam för Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfvén. Det handlar om utbildning. Mona Sahlin har visserligen läst på gymnasienivå, men på meritlistan finns diskare och kontorist. Håkan Juholt är fotograf. Stefan Löfvén är svetsare. Absolut ingen ont om dessa högst hedervärda yrken. Men i positionen som partiledare och statsminister är det att rekommendera högre utbildning än så. På något sätt sker det inte en kritisk analys inom det socialdemokratiska partiet när det kommer till vilka som kan och bör klättra till de högre posterna. Kan det vara så att socialdemokraternas nedvärderande syn på utbildning som på något sätt ligger bakom allt detta?

Om det skulle vara så uppenbarar sig här en intressant paradox. På något sätt drabbas man här av sin egen ideologiska medicin. Socialismen menar att alla skall vara lika. Alla skall stöpas i samma form. Men hur blir det då när ett sådant parti skall rekrytera sin partiledare. Hur skall man kunna hitta en ledare i ett parti där alla är precis likvärdiga. Där ingen personlig särart sticker ut. Där ingen tillåts växa och utvecklas. Återigen stöter socialismen på patrull. Återigen visar sig bristerna på det humana planet. Återigen ser vi problemen som uppstår när den mänskliga friheten begränsas.

Helt plötsligt står man nu mitt i klyftan mellan höger och vänster. Vi har nu facit i hand. När socialdemokraterna fick styra Sverige under 1990 talet var inte utbildning och elevernas omsorg i focus. Man drev en hårdför ideologisk kamp, som hade ett enda syfte och det var att forma Sverige till en kommuniststat. Man skar ner på utbildning, det var inte viktigt med vare sig utbildade lärare eller studiematerial. Äldrevården var ett enda stort besparingspaket(Eller ett Köttberg). Sjukvården genomgick smärtsamma nedskärningar. Var 5;e Svensk befann sig i utanförskap.

Det som idag händer inom socialdemokraterna, var det samma som drabbade Sverige under 1900 talets sista hälft. Samma sak som kanske i stort sett drabbade hela den utvecklad Världen. Vi fick välstånd. Men till vilket pris. Om sanningen skall fram handlade det inte om välstånd utan om kreditvärdighet. Så länge ett land fortfarande hade kreditvärdigheten intakt kunde välståndet fortlöpa. Det fanns ingen tanke på att välståndsfesten en dag skall betalas. Välfärden ändrade karaktär från att vara en förmån till att övergå att bli en mänsklig rättighet.

När allt är lika mycket värt, upphör alla värden att vara aktiva. Ett värde är bara ett värde så länge det har ett värde att relatera till. Det har ett högre värde att vara statsminister än att vara diskare. Men som människa har man alltid sitt mänskliga värde. Socialismen klarar inte av att intellektuellt förhålla sig till dessa faktum. Man trasslar in sig i teoretiseringar om samhällsklasser o.d. Det skall vara upp till individen om man anser sig tillhöra en samhällsklass eller ingår i en klubb för frimärkssamlare etc.

Först och främst är alla i grund och botten människor. Alla har ett liv att förvalta. De bitar som kommer därefter är mycket mera avancerade. Men har en individ för avsikt att bli statsminister, är det i ett liberalt samhälle självklart att denna individ tillåts och stimuleras att växa fritt, precis som alla andra i ett liberalt samhälle. Det är bra för individen, det är bra för samhället. För nog är det så att omständigheterna visat vad som händer när en svetsare blir statsminister, eller när en fotograf blir partiledare och så när en kontorist tar sig an utmaningen att vara statsministerkandidat. Kan det bli tydligare än så?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: