Då skapas långsiktig välfärd


Det är ett faktum att skillnaderna mellan rik och fattig ökar som en följd att den ekonomiska krisen i Europa. Den rike blir rikare och den fattige blir fattigare. Samtidigt som skuldsättningen i många av Europas länder ökar. Men då infattar debatten de människor som är aktiva i bygget av Europas samlade välfärd. Den nedersta gränsen i debatten handlar ofta om de människor som är arbetslösa. Definitionen av en arbetslös är en människa som idag ser det som en realistisk möjlighet att få ett jobb inom 48 månader. Hur många människor som idag befinner sig under denna gräns i Europa är en obesvarad fråga. Sanningen är dessutom att det inte ens är en fråga.

Att söka svar på denna fråga, om man mot förmodan skulle vilja ställa en sådan, är inte lätt. Det handlar om att ”klippa och klistra” med dv olika faktaunderlag. Men breda mått, pekar det på att gruppen är stor. Kanske så stor som 12-15% av Europas samlade arbetskraft. Även här är det svårt att ta fram enhetliga siffror som går att verifiera som korrekta. Men den samlade arbetskraften i Europa ligger sannolikt någonstans i trakterna runt 400-450 miljoner människor. Lågt räknat befinner sig alltså 40-45 miljoner människor i Europa i ett läge av att inte se det som realistiskt att kunna ta ett jobb inom 48 månader. Låt oss kalla denna grupp för noll-gruppen. I storleksordningen fyra Sverige. Skillnaden mellan de fattigaste i denna grupp och den rikaste procenten i Europa är kanske att bäst liknas vid avståndet mellan två galaxer.

En långsiktig balanserad välfärd bör bygga på en statsbudget som väger in kostnader för noll-gruppen. Idag finns inte noll-gruppen representerad. I noll-gruppen föds i stort sett alla oönskade samhällsinslag. Kanske är det så att i noll-gruppen föds nya samhällsinslag så som nya musikstilar och trender. Men i huvudsak är noll-gruppens inverkan på samhället negativ.

En välfärd för alla. Ett sådant påstående förpliktigar. Det handlar såklart om att alla skall kunna omfattas av välfärdens alla förmåner. Men samhällets stora uppgift är att bygga en långsiktig välfärdsmodell. En modell som svarar på frågan; Hur skapas en långsiktigt hållbar välfärd som omfattar alla?

En av de stora hindren /enligt skrivande/ är att socialismen byggt upp ett motsatsförhållande mellan sociala utmaningar och det som i daglig tal kallas jobbpolitik (Arbetsmarknadspolitik) i förhållande till det i samhället som skapar långsiktiga värden (Kapitalismen) och den fria företagsamhetens behov av flexibilitet och konkurrenskraft.

En långsiktig hållbar välfärd bygger på ackumulerade ekonomiska värdens förmåga. Välfärdssamhället framväxt bygger på ett lands förmåga att skapa långsiktiga värden. Välfärden har alltid en stor social dimension. På samma sätt måste kapitalismens dimension vägas in. Det är inte så att kapitalismen motverkar den sociala dimensionen. Kapitalismens värden är en av välfärdens grundförutsättningar.

Inget företag skulle klara sig många dagar om 12-15% av personalen inte ingick i företagets verksamhet. Om det sen visar sig att 12-15% av personalen dessutom ägnar sig verksamhet som motverkar företagets värderingar och syfte, är konkursen inte lång borta. Har sen dessutom företagets styrelse idéer om att väga upp dessa brister i driften av företaget med fortlöpande krediter, då är det bara en fråga om timmar innan företaget måste ställa in betalningarna.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: