Full sysselsättning


Ett samhälle utan arbetslöshet. Ett strävansmål med ett oändligt antal uttryck. Skrivande ser detta som en tredelad utmaning. Vägen in, vägen ut och utanför. En mängd olika teorier gör sitt bästa genom att säga sig äga denna fråga. Det finns även en fjärde och en femte utmaning, det är vad som händer i samhällsekonomin och miljön när alla arbetsföra i samhället är sysselsatta?

Det är kanske lätt att förställa sig att vägen till full sysselsättning huvudsakligen består av att skapa nya jobb. Enligt skrivande är det bara en tredje del av jobbet med jobben. En skarp arbetsmarknads politik måste också kunna hantera de människor som är på väg bort från arbetmarknaden, helst i god tid innan detta sker. Sen kommer den sista tredjedelen och den handlar om de männisor som befinner sig långt bort från arbetsmarknaden.

Vägen in på arbetmarknaden är fylld av fördomar, hinder och komplikationer. Men vägen in på arbetsmarknaden, ur skrivandes perspektiv börjar långt tidigare än första inskrivningen till arbetsförmedlingen. Vägen in till arbetsmarknaden börjar med ett jobbskapande initiativ. På steget därefter finns ett växande företag som fattar beslut om att nyanställa. Sen kommer en synkad arbetsmarknadspolitik som klarar av att anpassa den Svenska skolans utbud, så att utbildningar och kunskaper svarar mot arbetsmarknadens behov. Först därefter står den jobbsökande och knackar på dörren till stadens arbetsförmedling.

Alltså, den första vägen in på arbetsmarkanden går via:

1, Jobbskapande initiativ.

2, Växande företag.

3, Utbildning.

4, Förmågan att söka jobb där jobben finns.

 

Vad är då den andra vägen? Vägen ut från arbetsmarknaden. Självklart skulle man kunna säga att vägen ut från arbetsmarknaden är att jobbskapande initiativ uteblir, växande företag försvinner, människor saknar utbildning eller innehar fel utbildning, samt att förmågan att söka jobben där de finns saknas eller hindras. Men det är att göra det enkelt för sig. Vägen ut ur arbetsmarknaden kan handla om många olika händelser och vila på ett oändligt antal orsaker. Det kan låta som en paradox, men kanske är det så att den jobbskapare i Sverige med störst potential är vägen ut ur arbetsmarknaden. Här finns faktorer som långa och korta sjukskrivningar, diskriminering, mobbing, arbetsskador, drogmissbruk, otrivsel, arbetsbrist, samarbetssvårigheter, mental ohälsa, privata problem, stress, dålig arbetsmiljö etc etc.  Här finns området där kloka politiska beslut verkligen kan göra stor skillnad, både på kort och lång sikt.

Sen kommer den tredje vägen som leder fram till skapandet av nya jobb. Det handlar om att nå fram till människor som befinner sig utanför samhället. I dagsläget består denna grupp av ca 850 000 människor. Här finns kanske den sammantaget idag största samhällsresurs som Sverige kan frambringa. Här vilar åtskilliga 100 tals miljarder kronor och väntar på att hitta sin väg in i samhällsekonomin. Det har visat sig att sociala företag i alla dess former snabbt fångar upp människor i denna grupp. ROT o RUT har visat sig vara mycket effektivt för framväxten av enklare tjänster utan att den ordinarie marknadnade påverkats. I denna grupp finns mycket kompetens. Människor med hög utbildning och arbetslivserfarenhet, precis som det finns människor helt utan utbildning med lite mindre arbetslivserfarenhet.

Skall högtravade tal från LO och socialdemokraterna om full sysselsättning och ett mera jämlikt samhälle kunna tas på allvar, måste gruppen utanförsatta hanteras med större respekt. Skall deras mått om samhällsklyftor vinna skrivandes förtroende måste hela bilden målas upp. Alltså, avståndet mellan den arbetsföre som är längst bort från ett samhällsdeltagande, till den som uppbär landets högsta inkomst.

Framtidens arbetsmarknadspolitik måste kunna hantera jobbväg 1-3. Det måste finnas ett kreativt företagsklimat, där nya företag stimmuleras att växa i såväl landsbygd som i storstadsmiljö. Utbildningsväsendet måste ha en framtidsvision som synkroniseras med rådande marknadsvilkor. Jobbsökandet måste anpassas till rådande omständigheter i tid och rum. Behovet av en flexibel jämställd arbetsmarknad måste succesivt vägas mot trygga anställningvillkor. Arbetsmiljön är framtidens stora politiska utmaning. Låt vägen ut bli, vägen in. Att inte låta Sveriges största bärare av kapital (De som idag kallas utanförsatta) vara med och forma samhällsbilden kan mycket väl vara Världshistoriens största slöseri med kapital.

 

Ett svar

  1. Bra inlägg.

    Jag skulle vilja ha pensionstiden som den tredje delen.

    Tillbaka till det gamla – och riktiga – förslaget om premiereservsystem. Det systemet vann faktiskt folkomröstningen med förlorade riksdagsomröstningen.

    Socialister tror inte att medborgarna har förnuft nog att planera för sin pensionärstid. Låt då facket etablera en pensionsstiftelse med procentuellt uttag på lönen men utbetalning av samma pension till alla medlemmarna.

    Liberaler tror att medborgarna har förnuft att planera för sin pensionärstid. Låt medlemskap i en pensionsstiftelse bli frivillig. Liberaler skall dessutom hävda att pensionssparande är den sparandes enskilda egendom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: