Särbehandlingens inkorrekta särdrag

Mobbing, utanförskap och en känsla av att befinna sig utanför. Ingen människa förtjänar att mobbas eller stötas ut. Tolerans, förståelse och medkänsla är det som krävs av dem eller de som känner sig vara en del av det som är inne och det allmänt vedertagna. Med andra ord de människor som inte känner sig utanför eller mobbade. Problemet med detta resonemang är att mobbare och mobboffer sällan eller aldrig är precis exakt samma personer. Ett mobboffer är inte alltid mobboffer i alla medmänniskors ögon. Samma sak gäller den eller de som mobbar.

Det är nog så att alla människor som lever, någon gång under sin levnad upplevt sig vara utstötta och kanske till viss del även mobbade. Känslan av att vara lite annorlunda, är nog något som många säkert upplevt och känt.

Men när det kommer till de politiskt korrekta reaktioner som samhället uppvisar i syfte att få stopp på mobbandet, är någon form av Världsmästerskap i snusförnuft. Allt enligt parollen sila mygg och svälja elefanter. Ett samhälle som håller sig med 800 000 utanförsatta, bör inte låta sina företrädare skriva vackra texter om hur man förebygger mobbing och negativ särbehandling.

Men samtidigt skall alla som lider till följd av mobbing och negativ särbehandling ha stöd och hjälp. Där finns inga tveksamheter att belysa. Utmaningen finns på helt andra plan.

Allt handlar om synen på individer som en norm. Det handlar även om att våga stå upp för sina personliga unika särdrag.

Tid för lite förtydligande. Ett samhälle som skapas i syfte att skapa en bild av en norm, som kan användas att beskriva i individ har utmaningar i två riktningar. Delvis när individen med marginal missar normen underifrån, samma problem uppstår när en individ med råge överträffar normens förväntningar. Vill man föregripa detta inläggs andemening går det att hitta en ganska enkel bot på detta problem. Det är att sätta focus på individens frihet. Att individer tidigt i livet lär sig att hantera sin egen frihet. Skrivande är mycket medveten om att detta låter banalt i överkant. Men det är ett problem som antagligen samhällen har brottats med så länge det faktiskt funnits s.k. samhällen.

Allt har sin grund i hur samhällen inordnas. Det handlar om makt, inflytande och ambitioner. Ett samhälle där alla har samma makt, inflytande och ambitioner är såklart en omöjlig utopi. Men det förtar inte att alla som vill, kan och vågar verkligen aktivt kämpar för att utvecklar sin fria handlingskraft.

Särbehandling och mobbing är en positiv evolutionär effekt. Låt säga att det gick att skapa ett samhälle där alla invånare faktiskt ingick exakt i normen. Alla är då att betrakta som en del av det som alla kan acceptera som normalt. Ingen avviker, klär sig eller utrycker sig på att avvikande sätt. Alla är precis exakt det samma, står för samma åsikter och bildar en enda stor norm. Visst låter det fantastiskt. Men vad händer då med utvecklingen? Vem uppfinner hjulet i denna församling? Vem går ut och gör de där galna misstagen som leder fram till uppfinningen av dynamiten? Vem lyckas sälja bara ett av sina konsverk, skär sen av sig ena örat, för att sen bli enormt berömd efter sin död. Vem står på startlinjen i utförsåkningens Världscup och yttrar några få ord typ; ”de e bar o åk”?

Ingen har sagt att livet skall vara fritt från smärta och sorg. Det är när människan prövas, vågar göra det där lilla extra som gör livet stort. Storhet föds inte ur normen. Storhet utförs trots normen. Vardagens jobbiga prövningar är en stor del av livet. Kanske den största delen. Är det då inte så att de krafter som står på startlinjen och yttrar orden ”de är bar o åk” är de krafter som för mänskligheten framåt. Det är inte normen som skapar utveckling. Det är individer som inte passar in i normen skapar utveckling.