Jordens stilla gång


Säg den som inte någon gång så här i Juletider, låter sin blick söka sig ut i en oändlig stjärnhimmel. Där ute finns kanske alla svar, eller så dyker det upp nya frågor. Kanske är det livets poäng, förmågan att bygga upp frågeställningar. Att hela tiden vara ödmjuk inför oförmåga. Oförmågan är kanske den mänskliga egenskap som är mest underskattad. Vem skulle t ex  komma på tanken att anställa en person helt utan någon som helst förmåga.

Kanske är precis det som väcker hopp inom oss när vi stitrar ut i det oändliga universum. Vi vet innerst inne att vår förmåga är bunden till moder Jord. Där ute är vi absolut ingenting. Där ute har vi ingen fömåga.

Men så vänder vi på resonanget. Den person som är helt utan förmåga eller färdigheter, är den person med störst utvecklingspotential.

Det är kanske orsaken till att känna hopp inför en gnistrande klar stjärnhimmel. Lägg där till det faktum att moder Jord snurrar oavsett vad som händer. Hur mycket som än kan tyckas vara kris, kaos och förvirring bland oss människor, så är vi ändå bara små förvirrade organismer som försöker skapa en tillvaro. Med en högst begränsad förmåga. Problem uppstår så snart någon tror sig ha alla svar. Det är då mänskligheten ställer allt på ända för att påvisa sin storslagenhet. Det är då moder Jords tålamod provas till bristningsgränsen. Det är precis då som vi människor mår som bäst av att titta ut i universum, krama vår kärestas hand, känna oss så där små inför det oändliga, för att skapa ny kraft att orka gå vidare till nya utmaningar osv..

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: