Nya Tider!


Det är med bubblande känslor som bloggandet tar sin början, så här i tider av Moderaternas partistämma i Karlstad. Måste börja med att berömma partisekreterare Tobés tal. Det var faktiskt länge sedan ett sådant ideologiskt laddat tal framförts av en ledande Moderat. Bra, starkt och modigt gjort av dig Tomas..

Skrivande tar till sig av Tomas tal på ett sådant sätt att det nu stundar nya Moderata tider. Reinfeldt och Borg-nostalgin är underbar att vältra sig i, men nu stundar en tid med ny Nymoderat politik som tar sig an framtidens alla utmaningar.

Det finns idag många tomrum i Svensk politik som måste fyllas med Moderata initiativ. Men först måste Sverige få en politik som klarar av att skapa förutsättningar så att jobben skall kunna växa fram. Men en sådan politik följer automatiskt lösningar till många av dagens stora och ofta kluriga samhällsutmaningar. Med en snabb och effektiv integrationsprocess blir dagens nyanlända Svenska medborgare välkomna tillskott i det glesbefolkade Sverige. En chans som Sverige inte har råd att misslyckas med. Med en storslagen moderat politik finns inga hinder, bara möjligheter..

Det är moderaternas uppgift att hjälpa alla nyanlända att känna sig fria att skapa sina liv efter bästa tänkbara förut-sättningar. Moderaterna behöver införa ny energi i integrationsdebatten. Något som står upp mot SD-retoriken. Börja med att införa hederlighet i denna debatt som smutsats ner av floskler som sammankopplar kostnader för välfärd och kostnader för integration. Det behövs en debatt som gör gällande att Sverige och Svenskarna skall vara stolta över att så många väljer detta land framför andra länder. Att så många nya människor väljer att leva sina liv som samhällsbyggare i Sverige. Påtala alla nya och positiva möjligheter allt detta öppnar för framtiden. Sverige borde sätta upp banderoller vid alla gränsstationer där det står ”Välkomna in till det Svenska samhällsbygget”. Men då behövs såklart moderat jobbpolitik…

Låt DÖ leva


Decemberöverenskommelsen är antidemokratisk. För dagens vinner den inte ens majoritetens gillande. Men den vinner något som Alliansen har dåligt med och det är tid. Dessutom ser det ut som Moderaterna gynnas av DÖ i opinionen.

Visserligen kommer den rödgröna budgeten kosta nya jobb, sysselsättning, ökad utslagning och välfärdssatsningar. Men Alliansen är inte laddad för en ny regeringsperiod.

Moderaterna har alltid en bra grundsyn om hur ett land bör skötas. Men som det idag ser ut är politiken en förlängning av den framgångsrika jobblinjen. Jobblinjen var framgångsrik av två orsaker. Den va bra utformad, presenterad och genomförd. Men framför allt kom den i en tid då utanförskapet var på god väg att knäcka Sverige. Det fanns ett uppdämt behov att få Sverige på fötter. Idag ser det lite annorlunda ut. Visserligen är utanförskapet fortfarande alarmerandes stort. Men det finns idag flera dimensioner i problembilden än att bara peka på skapandet av nya jobb.

Under 1970 talet var det få som förstörd när vi pratade om frihet. Under 1990 talet hamnade vi moderater fel beroende på att alla våra förslag reducerades till att handla om sänkt skatt. Idag när vi pratar om det breda samhällsdeltagandet fastnar vi i diskussioner om sänka ingångslöner.

Efter att Järnridån föll, förstår nog de flesta vad vi moderater menar när vi pratar frihet. Efter Alliansens framgångsrika år med skattesänkningar, förstår nog de flesta vad sänkt skatt, på rätt sätt (Med Anders Borg) kan skänka ett land.

Nu handlar det om att lyfta fram det breda samhällsdeltagandet. Utforma en politik som bjuder in alla att delta i samhällsbygget. Det är ett enormt arbete. Här behövs ideologisk kraft. Här behövs att bryta alla tänkbara fördomar, könsbarriärer, generationsklyftor etc. En arbetsmarknad där alla växer. En arbetsmarknad där små företag växer oavsett var i landet de verkar. Kanske nya former av socialt företagande. Ett företagande som bygger på skattereduktioner som riktar sig till socialt företagande på landsbygden (BRYT-avdrag). Säg en likande avdragsmodell som RUT och ROT. Kanske att bolagsformen kan vara ideell förening. Att staten står för ett mindre startkapital. Sen kan medlemmar i föreningen (Och alla andra) göra skatteavdrag när de utnyttjar tjänster som föreningen tillhandahåller. BRYT-föreningen skall i huvudsak anställa ungdomar mellan 18-25 år och människor som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden.

En kommunal tröskelsektion. En kommunal tjänsteman som lyfter fram de vanligaste lokala effekterna som hindrar samhällsdeltagare. Uppdraget skall vara brett. Här skall fördomar, missförhållanden, segregation, genus, kultur etc vägas in som tröskeleffekter, så att de fortlöpande kan hanteras i vardagen.

Ett nytt lönesystem. Ett system med fler och kortare ingångssteg. Kanske kan BRYT-avdraget kopplas in. BRYT kan också bli en egen reform. En reform som befintliga företag kan anslutas till. Anslutna företag kan ansöka om BRYT-bidrag när de anställer ungdomar och långtidsarbetslösa människor.

Att utforma en ny arbetsmarknadspolitik tar tid. Nya idéer måste bli bra idéer. Jobbet med att skapa vinster som bygger välfärd.

Lönande jobb med lönade lön


Det måste löna sig att jobba. Det där med slogans är en spännande historia. Säg den som hade jobbat om det inte lönat sig. Men det är lätt att irra bort sig i denna debatt. Vi moderater använder ofta en retorik som ställer jobb mot bidrag. Men jag menar att då missas mycket av det som är positivt med borgerlig arbetsmarknadspolitik.

Många människor ser i dag det där med bidrag som en stor del av det som gå under namnet välfärd. Många människor med mig som idag har ett jobb, räknar kallt med att bidrag skall vara en del av vardagen, även efter valet 2014.

Merparten av de som idag har ett jobb ser inte lönsamheten av detta jobb som ett problem. Man ser däremot ett problem i att löpa riska att helt plötsligt förlora sitt jobb. Man väger även in den tid man måste spenderar för att kunna genomföra sitt jobb.

För att inte bli för långrandig i dessa funderingar, skall jag snabbt sätt fingret på utmaningens kärna och det är de fackliga löneförhandlingarna och sossarnas nyvunna initiativ i jobbfråga. Det borgerliga Schlingmanska ”Det måste löna sig att jobba” har förlorat sin politiska kraft. Politikens innebörd är däremot exakt den samma.

Tiden är nu inne för att lansera nya grepp, för att den borgerliga synen på vad som gör ett land framgångsrikt, ytterligare en gång skall vinna väljarnas förtroende. Vi vet idag att den bogerliga jobblinjen skapat ca 35 000 nya jobb om året. Vi vet också att ca 30-40 000 människor årligen de senaste 7 åren lämnat sitt utanförskap, för att återinträda som aktiva samhällsbyggare. Vi vet också att många av dessa människor idag är arbetslösa, lever på socialbidrag eller bara av dv olika anledningar sitter fast i sjukskrivningar eller någonstans i en arbetsmarkandsåtgärd, typ fas 3 ed.

Vägen framåt är inte att fastna i en retorik som ställer bidrag mot jobb. Det finns en klar tendens att vi borgare blir statiska och upprepande när politikens iskalla vindar blåser oss i ansiktet. Kanske är det så, att det är när motståndaren känner ett övertag som den samme också är som mest känslig för nya angrep.

Det går bara inte att föra en politik som kallas välfärd för ett land med 800 000 människor i utanförskap. För första gången på 25 år har faktisk Sverige verkligen tagit sig an frågan, när det kommer till att minska utanförskapet. Med hjälp av den bogerliga jobblinjen, ser vi nu att det är fullt möjligt att hjälpa människor tillbaka som aktiva samhällsbyggare. Jag ser det som mycket relevant att fråga Stefan Löfvén hur hans politik skall angripa utanförskapet. Det hade också varit spännande att höra Stefan Löfvén förklara hur hans parti ser på faktumet att 800 000 människor befinner sig utanför välfärden i den Svenska gemenskapen.

Stefan Löfvén har nog redan i sin tankevärld börjat sätta sig in i hur det är att vara statsminister. Jag tror verkligen att frågor som berör utanförskapet är de frågeställningar som minst upptar Stefan Löfvéns tankevärld. Han kommer säkert att braka på med miljardsatsningar och åthävor utöver det vanliga. Jag vet att tidigare socialdemokratiska regeringar inte har haft förmågan att hjälpa de utanförsatta. Snarare är det så att fler och fler hamnar i utanförskap med en vänsterregering ledd av socialdemokrater. Min tro är att ett växande utanförskap är ett sätt för vänsterregeringar att minska arbetslösheten. Man snyggar statistiken genom att flytta människor bort från att vara arbetssökande, till ett utanförskap för att vinna opinion och trovärdighet åt den egna politiken. Jag vet att Göran Persson, Leif Pagrotsky och Magdalena Andersson är en anhängare åt Keynes och dennes teorier. Teorier där man mycket grovt kan tolka det som att vänsterpolitik kräver både arbetslöshet och utanförskap för att kunna praktiseras. Underförstått kan man också tolka Keynes och dennes teorier, som att vänsterpolitik inte är att satsa på, om man vill ha skapa en politik som långsiktigt bygger upp ett land med full sysselsättning.

Visst är det så att det måste löna sig att arbeta. Men än viktigare är det att alla invånare i ett land bereds möjligheten att vara med och bidra som aktiva samhällsbyggare. Välfärdens kärna står att hämta i det solidariska deltagandet.

Omkostnaderna för att upprätthålla ett arbete måste helt enkelt vila hos den enskilde individen, i allt större utsträckning. Jag tänker mig t ex de centrala fackliga löneförhandlingarna. Varför skall så många vara med och betala pengar till människor, för att de årligen skall vara med och förhandla om 1-2% i löneökningar. Jag ser det som en skymf mot Svenska medborgares intelligens. Räknar men på kostnaderna för att genomföra dessa Marxistiska förhandlingar, i förhållande till vad det ger den enskilde facklige medlemmen, så är det ett hån utan dess like.

Jag menar att det är fullt möjligt för Fredrik Reinfeld att gå till kraftfullt angrepp på dessa punkter. Låt arbetsmiljöverket sköta arbetsmiljön och lämna över till individen att sköta sina löneförhandlingar. Låt arbetsmiljöverket se till så att alla Sveriges arbetsplatser får en arbetsmiljö, där varje individ känner sig starkt nog att genomföra sina löneförhandlingar. Fackavgiften kan kanske redan i dag bli ett underlag till några tusenlappar i lönehöjning om man går ur facket.

I en tid där sanningar behöver sägas


Kanske är det så att Sverige är ett av de få länder i Världen, som har en aktiv politisk linje som syftar till att långsiktigt kunna finansiera sin välfärd. Jobblinjen är ur ett Globalt perspektiv unik. Vi vet idag att välfärd på kredit inte är en framgångsfaktor. Idag finns bara två sätt att finansiera välfärd och det är via jobb och så är det på kredit. Tar man välfärden på kredit och glömmer de där detaljerna med att skapa nya jobb, har en bra skola och bryter utanförskap, har man för eller senare ett nytt Grekland.

Jag vill se striden som idag utspelar sig i USA som en mycket intressant vattendelare i denna fråga. En röda sida, som med president Barack Obama säger skattefinansierad välfärd till varje pris, och så en blå sida som gör bedömningen att landet vare sig skall ha eller har råd med välfärd på kredit.

Tiden är verkligen mogen för att sanningar skall sägas i denna fråga. Men så griper demokratin in och tar bort obehagliga sanningar från den dagliga debatten. Jag vill säga att det är här hela Europa står och stampar.

Det är nu sanningar behöver se dagens ljus. Vänsterretoriker har lyckats klara sig undan ansvar i denna fråga genom att skylla på skatteflyktingar och girighet. Men de pengar som försvinner ur skattesystemet på detta sätt är som droppar i Stillahavet. Det som verkligen kostar är varje människa i ett samhälle som inte kan bidra i samhällsbygget. Ser man t ex Sveriges utanförskap som en kostnad uppenbarar sig astronomiska värden.

Räknar man om de 800 000 utanförsatta i Sverige i reda pengar så får vi följande: Säg att varje Svensk som jobbar heltid i snitt betala ca 75 000 kr per år till statskassan. Multiplicerar man 800 000 med 75 000 så får vi 60.000.000.000. Alltså 60 miljarder kronor om året kostar utanförskapet, om man bara tittar på uteblivna intäkter till staten. Lägger man sen till dv olika bidrag som säkert kommer vissa utanförsatta till del, kan man säker lägga till ytterligare 10 talet miljarder i denna karusell.

För mig har det alltid varit självklart att ett land som Sverige skall vara ett välfärdsland. Men när vi nu snart har 100 år av välfärdsbygge i backspegeln, känns det inte som om vi någon gång varit fullt ut redo för att bygga välfärd på ett långsiktigt sätt. Först nu de sista åren har vi sakta börjat bygga en politik där man sörjer för att få välfärden finansierad. Jobblinjen är bara ett första steg på vägen. Vi behöver så förfärligt mycket mer.

Det behövs t ex tydligare och effektivare redskap för att  bryta utanförskap. Vi behöver ta tag i alla utmaningar som står mellan arbetsmarknaden och den arbetslöse. Vi måste förfina arbetsmiljöarbetet så att vi får en arbetsmiljö som ligger i fas med samhällsutvecklingen. För på något sätt måste vi se till att minska på statsskulden. Alla stenar som går att vända skall vändas i denna strävan.

Men kanske är det så att det effektivaste sättet att skapa nya intäkter till statskassan och samtidigt minska det mänskliga lidandet, är att hitta nya vägar för utanförsatta att ta sig in i samhället som aktiva samhällsbyggare. Enligt mig är det förödande för Sverige om vi skulle få en återgång till bidragssamhället. Jag skulle kunna säga att vi likt USA helt enkelt inte har råd med högre skatter, minskad konkurrenskraft och ökade statsutgifter i form av utökade bidragssystem.  Välfärd på kredit är en återvändsgränd som idag kan vara likvärdigt med slutet för en nation. Vi är nu inne i en situation där vi måste satsa, vi kan satsa framåt för att vi tidigare sparat. Men långsiktigt måste vi bryta utanförskap, minska statsskulden och förhålla oss restriktiva till välfärd på kredit.  Så som vi borgare alltid varit försiktiga till det där med välfärd, som vi vet att samhället inte har råd med. Gärna välfärd, men då skall det finnas en jobblinje på andra sidan som bryter utanförskap och skapar nya jobb i samma takt parallellt.

Välfärdens kärna


Nu är tiden verkligen mogen för att lyfta upp den Svenska välfärden i ljuset. Det som en gång i tiden skapades  syfte att vara en offentlig satsning, så att människor med tillfälliga problem, sjukdomar, arbetslöshet skulle kunna känns sig trygga har kanske inte utvecklats så som det en gång var tänkt.

Det är kanske så, att jobben trots allt inte blir nästa års stora valfråga. Jag vill mena att det är än viktigare att människor i allmänhet får en bredare bilda av det vi idag kallar välfärd. Jag vet verkligen inte om det är en nyhet för många människor att Sverige mer eller mindre alltid lånat pengar för att kunna genomföra sina välfärdsatsningar. Med andra ord så är allt det vi idag kallar välfärd, egentligen handlar om en gigantisk statsskuld.

Skall man vara enormt konkret så är faktiskt Sverige ett mycket hårt skuldsatt land. Skall man använda sig av förskole logik, så har Sverige gjort av med mera pengar än landet lyckat balansera med motsvarande inkomster, under en mycket lång tid. På mycket goda grunder borde landet Sverige anmälas till lyxfällan.

Vad Sverige behöver är inte mera välfärdsutbyggnad. Vad Sverige behöver är jobblinjen upphöjt till 5. För att vara än mera konkret, så har vi en välfärd i Sverige som är dyrare än vi har råd med. En välfärd som vi faktiskt inte riktig någon enda gång har haft råd med.

Att vi har skatter i landet som finanserar välfärden är kanske inte heller någon nyhet. Men det är inte sant. För det som finansierar vår välfärd i Sverige, är den konkurrenskraft som våra produkter och tjänster skapar när de går att omsätta i andra länder. Mycket enkelt och kraftig förenklat, kan man säga att ju mer vi betalar för välfärden i Sverige, så sjunker våra inhemska produkter och tjänsters konkurrenskraft ur ett globalt perspektiv. Jag vill mena att här har vi Sveriges ideologiska gränslinje.

Sammafattningsvis och grovhugget så har Socialdemokraterna och vänstern idag lyckats skaffa kommandot över samhällets utgiftssida i debatten. På samma sätt har Moderaterna med växlande framgång focuserat på samhällets inkomstsida, vilket är en betydligt tyngre uppgift inte minst retoriskt.

Att det är lättare att ge än att taga är en urgammal sanning. Problemet som vänstern traditionellt hamnar i, är att givandet inte stannar i tid och att man i så stor utstäckning levt på lögnen att det är skatterna som finansierar välfärden. Problemen för högern är att återhållsamhet ibland kan vara väl tilltagen. Sen är det kanske inte heller ett sätt att göra sig populär med förslag som dv olika jobblinjer och andra sätt som underbygger att folk går i från utanförskap till att vara uppbärare av en anställning.

Sen skall man även göra klart att allt har sin tid. Det finns tillfällen då man måste satsa och det finns tillfällen då man skall bromsa. Frågan stannar lätt och inte allt för sällan vid att skatter skall höjas eller sänkas, för att ett samhälle skall utvecklas. Men det är så förfärligt mycket man måste veta innan man ens kan vara delaktig i sådana beslut.

Först måste man slå fast att vi alla är delaktiga i att återbetala vår enorma utlandsskuld. Ett långsiktigt välfärdsbygge på kredit hamnar förr eller senare i en situation där kreditgivarna tappar tålamodet (För den delen gäller det alla skuldsatta). Man kan lugnt slå fast att det som verkligen bestämmer vår förmåga att återbetala denna skuld, är inte genom att införa fler och kostsamma reformer på det sociala planet.  Vad vi behöver är stark generell konkurrenskraft. Inte bara i form av kompetens, utan även i form av faktisk ekonomisk konkurrenskraft. Dvs att landet befinner sig i ett kostnadsläge som gör att Svenska företag och organisationer, lätt hittar omsättningsmöjligheter för sin produkter och tjänster i utlandet.

Vi är faktiskt på god väg. Men mycket återstår att göra. Kanske är det så att valet 2014 är viktigt ur ett ideologisk perspektiv på många områden. Vi måste rusta Sverige för framtiden. Då gäller det att välja rätt väg. Vi måste lära oss att se vad som är viktigt och agera därefter. Långsiktiga skattelättander och hög konkurrenskraft, där samhället klarar av att bryta människors utanförskap eller skattehöjningar med sänkt konkurrenskraft och en ny utslagningskarusell av friska arbetsföra människor. Välj själv…

Skattesänkningar som blir reformutrymme


 

Allt är inte lättbegripligt eller lätt att hantera när det kommer till ekonomi på nationsnivå. Men faktum är att det övergripande resultatet av senaste årens skattesänkningar är att 200 000 människor lämnat ett utanförskap och att Sverige klarat ekonomin bättre än de flest andra jämförbara länderna i Europa.  En politik som aktiv leder till att människor blir aktiva i sina dagliga insatser, på ett sätt som gynnar en nations fortsatta välfärdsbygge är alltid positivt. Det för med sig effekter som ibland tom. överraskar de största cynikerna. Men egentligen är ekvationen inte speciellt svår att förstå sig på. Varje människa som befinner sig i utanförskap är ur alla perspektiv en tung sten att bära för ett samhälle. Den största bördan står att finna i den risk som uppstår, är att hamna i ett levnadsmönster som förhöjer risken för att bli sjuk och att drabbas av långvariga sviter som omöjliggör ett aktivt liv som samhällsbyggare. Det är bara att konstatera att de är på det personliga planet där de största riskerna står att finna med ett liv i utanförskap. Det är i första hand en personlig tragedi att befinna sig i utanförskap. Det lidande och de risker man utsätter sig för är på alla sätt enormt stora och svåra att hantera, för såväl den drabbade som för de anhöriga.

Man kan säga mycket om skattesänkningar och jobbskatteavdrag. Socialdemokraterna vill gärna styra över debatten till att vi Borgare lånar pengar för att kunna sänka skatter. Med samma /Haltande/ retorik skulle man kunna säga att den Politik med höga skattetryck som Socialdemokraterna/Vänstern vill föra, lånar de /alt själ pengar från de människor som lämnas utanför samhället. Eller, omskrivet lånar de pengar från utlandet för att finansiera att människor blir utslagna ur samhällsbilden som aktiva samhällsbyggare.

Förenklat och ganska så grovhugget skulle man kunna säga att Sveriges framgångar de senaste åren, på det ekonomiska planet är beroende på att vi har en politik som klarar av att bryta människors utanförskap. Vi har alltså 200 000 fler människor som är med och bygger vår allas välfärd. Oavsett vilken position man utgår ifrån så är man en samhällsbyggare, när man är med och bidrar till samhällets utbyggnad. Gatsopare, fas 3are eller direktör har i princip ingen som helst betydelse. Bara man aktivt deltar i samhällsbygget, så är positionen av näst intill ingen som helst betydelse.

Säg det land i Europa som ens kan föra en debatt om vad man skall göra med sitt reformutrymme. Vi i Sverige är verkligen priviligierade på många olika fronter. Vi har verkligen ett läge som vi kan vara stolta över. Men också enormt många olika områden där vi måste jobba hårdare. Men vi har inte problemet med att helt sakna möjlighet till att genomföra nya reformer. Vi har en kista full med guld att köra igång och börja jobba med. En kista som konstant blir påfylld av effekterna från skattesänkningar.

Reformera mera


Kanske är det så att den ekonomisk krisen inte ens är inne i början av en process, där man kan anse att vara inne i början av slutet. Men är det Världskonjunkturen eller våra ambitioner med att utveckla samhället som skall leda oss in i framtiden. Vi har att ta ställning till vilka reformer som skall leda Sverige till att fortsätta som det välfärdsland omvärlden lärt känna oss.

Det verkar som om det är två stora breda huvudlinjer, där vi står i ett vägskäl och beskådar de vägar vi kan tänkas beträda in i framtiden.

Att vägen skall kantas av ansvarstagande inför ekonomi och rådande resurser ser jag som en självklarhet. Det rådande reformutrymmet är alltid en tvistefråga. Har vi 10, 20 eller 30 miljarder att bygga våra reformer på?  Men en sak är fullkomligt klar och det är att alla nya människor som kommer i jobb är en enorm vinst för samhället ur i stort sett alla aspekter som kan tänkas. Reformutrymmet bör därför användas där vi vet att folk kommer i arbete, lämnar utanförskap och vill vara delaktiga i samhället som aktiva samhällsbyggare. Skattesänkningarna har fram till idag indirekt hjälpt ca 200 000 människor att lämna utanförskapet till förmån för ett aktivt liv på knappt 5 år. Med skattsänkningar i samma takt som tidigare och samma takt på brutna utanförskap skulle hela utanförskapet vara utraderat på mindre än 20 år. Snabbt vandrat för att bryta ett utanförskap som tog nästan 100 år att bygga upp av socialdemokratisk utslagningspolitik.

Var inte rädd att reformera. Jag vänder mig till Anders Borg. Jag vet att 2014 är ett valår. Man skall självklart tänka sig för innan man gör något ur denna aspekt. Men fortsatta skattesänkningar är vägen framåt som leder Sverige till fortsatta framgångar. Idag har vi verkligen chansen på ett helt unikt sätt. Ett nytt steg mot nya skattelättnader gör att Sverige vinner fördelar emot övriga Europa. Sannolikt blir då Sverige ett mycket intressant land att förlägga investeringar i. Vi blir ett land med mycket lockande förutsättning. Det finns i stort sett bara ett hinder och det är den relativt starka vänstern i landet. Det kan få en avskräckande effekt på företagsetableringar i landet.

Hur man än ser på saken och på ena sida lyssnar på Calmfors syn på reformutrymmet, är det ändå övervikt åt att fortsätta på den inslagna vägen.

Effekten vi sett de senaste månaden med fallande arbetslöshet är signaler som man bör ta fasta på. Trots att experter anser att den globala ekonomiska krisen inte är över, ser vi positiva signaler här i Sverige på flera områden. På goda grunder bör vägen framåt vara att reformera mera med fortsatta skattelättnader som huvudsakligt vapen.

%d bloggare gillar detta: