Moderaternas Sverigebild


 

I Sverige har alla rätt till sin åsikt, fria tanke och handling. Det är olagligt att begå brott, elda bilar i förorten, attackera blåljuspersonal osv. Dessa två meningar är grunden till en grundläggande ideologisk tankegång som devalverats att handla om Sveriges invandrings och integrationspolitik. Det sägs att det inte är möjligt att både ha kvar och att äta upp kakan. Men så är inte fallet när det handlar om politik. En äkta Moderat skall kunna hantera både sidor. Som Moderat är det självklart att samhället skall ha resurser tillräckligt att skapa trygghet. Men i grunden skall allt bygga på frihet ur alla tänkbara perspektiv. Här handlar inte trygghet om trygghet för trygghetens egen sak. Ett samhälle skall vara tryggt ur ett frihetsperspektiv. Den människa som känner sig otrygg är också ofri, känner man sig ofri är det osannolikt att det startas nya förtag, att nya jobb växer fram osv. Detta är grunden i Moderationernas ideologiska kamp.

Moderaterna bygger fria samhällen med en succesivt framväxande frihet, där människovärdet är målet. I grunden en könlös konstruktion där det alla människor är stöpta i samma form.

Det är skivandes djupaste övertygelse att detta är den enda långsiktigt hållbara samhällsversionen. Otrygghet kan aldrig bekämpas med auktoritära handlingar. Trygghet växer fram när frihet tillåts slå rot, när varje individ i ett samhälle tillåts forma sitt eget liv. När politisk kraft riktas till att bygga upp människovärdet. När varje individ är aktiv med att skapa sin egen frihet i samhällets trygga format. Då krävs ett ledarskap som förstår frihetens alla aspekter. När samhället finns där det behövs. När samhället är underställd individens grundläggande behov.

Föregående meningar kan kanske vara en ganska god sammanfattning av det Svenska samhället. Men det behövs bara kontakt med media i 5 minuter för att en helt annan bild tar form. Där syns inte allt för sällan uppgivna människor tala om diverse olika kriser, brott och svårigheter. Låt gå får detta, men var finns kampen för att visa samhällets andra sida. All vi människor som tror på en kamp för frihet, för ett samhälle där det växer fram nya företag, där nya jobb växer fram, där invandrade får ta del av gemenskapen och välkomnas in som nya samhällsbyggare.

Tiden är inne då vi Moderater måste gör något så ovanligt för oss som att ta upp kamp, att skapa framtidens Sverigebild. Vår ideologi har allt som behövs för att bygga framtidens samhälle. Vi skall inte öppna våra hjärtan, vi skall berätta om frihet. Vi skall berätta om trygghet. Vi skall berätta om vad som krävs för att nya företag och nya jobb växer fram i hela Sverige. Vi skall berätta om att trygghet är den ideologiska grunden till att människor kan känna sig fria. Att känna trygghet i skolan, är förutsättningen för att unga människor skall få de kunskaper som krävs för att kunna vara aktiva med att skapa sin egen frihet som vuxna samhällsbyggare.

Den stora frågan idag är vilket Moderaterna som väljarna skall värdera inför valet 2018. Antingen en darrig räddhågsen ”vända klappan efter vinden” version, eller en rakryggad ideologisk hjälte som tog striden på vinst eller förlust. Framtiden ställer en fråga..?

 

 

 

 

 

Ny kraft, nya jobb och framtidstro


Det är såklart alltid klokt att vara försiktig. Men det är nu framtiden skapas. Det fanns en tid då stora drömmar om att lösa livets gåta, utforska planeten och åka till månen var drivkrafter som skapade tillväxt och välfärd. Men idag är utmaningarna på en helt annan nivå. Idag är utmaningen att använda Jordens resurser på ett sätt som långsiktigt skapar nya jobb, och som kan komma alla till del. Att göra planeten till en dräglig plats där alla efter bästa förmåga har en möjlighet att skapa sina egna liv, på ett sätt som skapar nya visioner om en hoppfull framtid.

Idag finns mycket få som ser en resa till Månen som svaret på mänsklighetens stora utmaningar. Idag behövs visioner och kunskap som sätter individens frihet i första rummet. Med andra ord den kamp som vi Moderater alltid sätter överst på agendan. Den människa som känner frihet, är en människa med kraft och framtidstro. Den människa som känner kraft och framtidstro är en människa som inte sällan skapar nya jobb.

Det som idag behövs är mera frihet, mera av människors tro på förmågan att vara aktiv med att skapa sin egen frihet. Mer än någon gång tidigare behövs Moderat politik. Under tiden då ofrihetens Marxister och Socialister stod som våra motståndare är dagens hot mot friheten mycket mera komplexa. Idag behövs krafttag för att man och kvinna skall blir helt jämställda. Idag måste fler förstå frihetens alla aspekter, det får inte vara så att frihetens motståndare får ny kraft, nu när frihetens århundrade är här. Tiden där Liberala krafter skall bli samhällsbärare. Det är nu vi Moderater skall ta över styråran och visa vägen in till framtiden..

 

 

Effekten av ett delat samhälle


En hårt, kanske förgäves kämpande Riksbank brottas med penningpolitiska utmaningar som kanske enbart berör vissa delar av det Svenska samhället. Ett fenomen där Sverige enbart utgör är en mindre del ur ett Europeiskt perspektiv, även ur ett Globalt dito. Under s.a.s normala  omständigheter är räntan ett effektivt redskap som fungera ungefär som en katalysator. Rensar bort oönskade inslag och ser till att gynna sånt som är önskvärt. Ökar priser och löner på ett oönskat sätt (Risk för växande inflation) då är det normalt enkelt att höja räntan så att efterfrågan och tillgång balanserar. Förhållandet mellan ränta och inflation är i grunden en ganska enkel konstruktion.

Det som idag utspelar sig är unikt. Räntevapnet fungerar inte så som erfarenheten vill göra gällande. Räntan sänks regelbundet, men önskad effekt uteblir. Syftet med sänkt ränta att skapa högre löner och priser resulterar inte i ökad inflation, utan enbart en inflation i sänkningar av räntan.

Denna blogg har uppreptat lyft fram utanförskapet i alla dess olika former. Med detta inlägg är tanken att lyft upp ett nytt perspektiv i ämnet utanförskap. Det som händer idag är att den ”dopingeffekt” som samhället skapar med extremt låg ränta och en jobbfientlig rödgrön skattehöjar politik, förvandlas till riskabla prishöjningar i storstäderna och ett ökat bidragsberoende i övriga Sverige.

En samhällsrörelse som kan liknas vid en dopad idrottsman som utan att tävla och träna vinner första pris. Det finns egentligen enbart en väg framåt. För det första, måste det skapas ett samhälle där ansträngning och hårt jobb premieras. Sen behöver skatter vara anpassade att gynna sånt som som bygger samhället starkt i framtiden. Ett dynamiskt skattesystem som gynnar Ekologiska livsmedel, Ekologiska produkter och material, nya klimatsäkra energisnåla boendefomer, samåkning, kollektiva färdsätt, moderna enkla tjänster, bra skolor, en effektiv modern välfärd, ökad valfrihet osv.

Med dagens samhällsutveckling gynnas s.k. ”gamla värden”. Den låga räntan gynnar att bo i en dyr omodern innerstadslägenhet, leva en dyr energislukande livsstil, bära billiga importerade kläder, att konsumera kött och dålig importerad snabbmat, att leva en osund livsstil, driva dåliga skolor osv.

Det är denna samhällsutveckling som grundlägger dagens växande utanförskap. Vi ser idag en politisk rödgrön värdekjedja utan tydliga ideologiska linjer som angriper denna utmaning. Om utvecklingen skall vändas måste det finnas fler som väljer ett aktivt samhällsdeltagande. Det måste finnas fler som väljer att anstränga sig och ta mer ansvar i samhällsbygget.  När det skapas mer och fler ”moderna värden” i fler delar av Sverige kommer det att få till följd att efterfrågan ökar. Det kommer att driva upp priser och löner. Då behövs en plan för ett starkare Sverige. En plan som i grunden tar sig an alla dessa utmaningar på ett sätt så att fler erbjuds enklare vägar in i samhälllet.

 

 

 

FAS 3, utbildning och vägen till ett jobb


Ett inlägg på denna blogg som gjordes för ett antal år sedan gällande jobb och utvecklingsgarantins fas 3 fick oväntat mycket respons. Inlägget fick ta emot mycket hån, spott och spe. Det ansågs vara förkastligt att erbjuda utanförsatta en väg in i samhället. Man ansåg att vägen in i samhället måste ske via utbildning. Även ledare för landets socialdemokrater och kommunister (Mona Sahlin, Jonas Sjöstedt och Håkan Juholt) tyckte att det var förfärligt att utanförsatta skulle få en möjlighet att komma tillbaka som aktiva samhällsbyggare. Man ansåg även att den ersättning som utlovas i samband med fas 3 var på tok för låg och att jobb och – utvecklingsgarantin inte erbjöd de arbetslösa och utanförsatta någon utbildning. Det var i stort sett bara landets företagare som tjänade pengar på denna reform enligt dessa belackare.

Idag vet vi bättre. Utanförskapet har minskat med ca 200 000 människor på 7 år. Minskar i ökande takt med ca 2000 människor i månaden året runt . Mer än 200 000 människor har på 7 år vandrat via jobb och utvecklingsgarantins olika faser och är idag aktiva samhällsbyggare. Alltså en gång till. Utanförsatta finns idag inne i samhällsapparaten, som tidigare befann sig utanför samhället. I en takt som till och med spränger tidigare prognoser. De budgeterade utbildningspengarna är på väg att ta slut. Pengar till utbildning som utanförsatta enligt Mona Sahlin, Jonas Sjöstedt och Håkan Juholt inte skulle få, är nu alltså på väg att ta slut.

Det är ingen tvekan om vilken politik som verkar för ett solidariskt samhälle. Vi borgare tror på att alla måste vara med och bygga samhället för att långsiktig välfärd skall vara möjlig. Vi har inte råd att likt vänsterpolitiken med socialdemokrater, miljöpartister och kommunister i spetsen, lämna en fjärdedel av samhällets medborgare utanför samhällets gränser. Alla måste vara med och bygga framtidens välfärd. På denna punkt måste man vara tydlig. Det sker genom en soldarisk arbetsmarkandspolitik, med ett stort antal vägar in i samhället. Att ingen får glida långt bort i från arbetsmarknaden eller fastna bakom skattetrösklar. Men framför allt måste alla bli sedda och hörda utifrån den situation man befinner sig i. Individen måste få vara utgångspunkten. Det måste ske som en röd tråd i allt från födseln, skolan till graven. Individen är ändå det som allt handlar om. Individens frihet och självklara rätt till valfrihet är grundbulten i borgerlig politik.

Inte hån, utan förvåning


Mycket medial kraft läggs nu på att analysera den nyligen genomförda partiledardebatten. Sakfrågor tenderar dock att drunkna i det mediala brus som sveper över oss ibland oanades mediakonsumenter.

Men ibland kan de där små stunderna fastna, där det oväntade inträffar. Ett litet leende som tolkas vara utfört av ett speciellt syfte. Men när man sen väver in händelsen i sitt rätta sammanhang, framstår inte allt för sällan en helt annan bild.

Mycket av den bild som förmedlas under partiledardebatten av Stefan Löfvén, väcker åtminstone min förvåning. Idogt trummar han på med klassisk vänsterretorik, som om den var hämtad ur den vänsterretoriska grundmanualen kurs 1 A. Jag har svårt att förstå hur man tänker som debattör i en dito situation. Vi ha sett ett pärlband av sosseledare försöka sig på denna näst intill självmordsbenägna strategi. Visar det sig sen dessutom att det smugit sig in sakfel i retoriken, faller den till golvet som den plattaste av pannkakor. Fråga gärna Håkan Juholt om hans erfarenheter på denna punkt.

Det många uppfattar det som att Fredrik Reinfeldt hånler åt Stefan Löfvén, är inget annat än förvåning. Fredrik blir förvånad över att det inte behövs mer för att den tidigare så slipade Stefan Löfvén skall visa sitt rätta skinn. När han blir pressad börjar han direkt att leta i den klassiska vänsterretoriklådan och börjar leverera gamla sossefloskler i en takt som nästa kan mäta sig med vänsterflosklernas okrönte konung Håkan Juholt.

Det verkar som att vänsterretoriken är svår att förena med verkligheten. Det som låter bra i ord med vänsterretorik är i praktiken inte genomförbart. Man säger sig kunna skapa jobb i princip samtidigt som man beskär de som står för jobbskapandet. Man säger sig vilja skapa ett rättvist samhälle åt alla. Man sanningen är den att vänsterpolitiken leder till att fler blir tvingade ut ur samhället. Hur man än försöker så går det inte att få ordet solidaritet att passa in någonstans, när man tittar på praktisk vänsterpolitik. Sanningen är den att med vänsterpolitik får vi ett osolidariskt samhälle, där vi helt enkelt inte har råd med välfärd, för att jobbskaparna flyr landet och de som inte lyckas få ett jobb försätts i ett oåterkalleligt utanförskap.

Det är alltså företrädare för denna vänsterpolitik, som på fullt allvar står och tittar in i kameran på bästa sändningstid och påstår sig kunna sänka landets arbetslöshet. Det behövs inte någon högre intelligens för att sticka hål på dessa vänsterfloskler. Jag tror verkligen att vem som helst har förmågan att skapa sig en bredare bild av samhället, utanför dessa vänsterfloskler och förstår att detta bara är trams och skojerier.

Att vänsterretoriken fungerade i tider där befolkningen hade lägre utbildningsnivå än idag är förståeligt. Men i dessa tider av media fokusering och allmän utbildningsnivå i samhället, är det förståeligt att vänsterretoriken har svårt att gå hem hos gemene man och kvinna.

När man kommer till den flumskola som verkar vara vänsterkrafternas ambitioner att skapa, blir kanske allt mer förståeligt. Det är nog så att man inte vill ha an kunskapsbaserad skola som verkligen ser till att människor utbildar sig till högre nivåer. Man vill ha en skola med outbildade lärare som saknar samhällsstatus. Med en befolkning som har minskande kunskaper, finns kanske chansen för att det skall gå och sälja in de gamla slitna vänsterfloskler till befolkningen ytterligare en gång.

Stefan Löfvén är svaren skyldig


Dagarna är räknade. Vägen inför valet 2014 är utstakad. Skall man döma av gårdagens partiledardebatt blir det en tuff resa. Kanske är det så att resan blir tuffare för vissa än vissa andra.

Det sägs att anfall är bästa försvar. En devis som Fredrik Reinfeldt verkligen anammar. Men debatt teknik i alla ära. Det som verkligen är anmärkningsvärt är den svarslöshet Socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén uppvisar. sannolikt fik har tömma hela sin inövade arsenal av floskler för att inte bli ståendens helt tyst när den borgerliga sidan pumpade på med saklighet och positiv kraftfull retorik.

Att beskriva den rödgröna sidan som ett fotbollslag, där man är tillbakatryckt i det egna straffområdet och tvingas slå bort bollen panik känns inte avlägset. Mina farhågor om att det var den borgerliga sidan som skulle framstå trötta och statiska blev till intet. I stället fick vi se ett rödgrönt alternativ (Som enligt Stefan Löfvén inte är ett alternativ) hamna på hälarna och fick ta skott de på förhand inte hade en chans att rädda. Faktum är att Kommunisten Jonas Sjöstedt fick plocka på sig sina målvaktshandskar och rädda med förbjudna och förbannade kommunistfloskler, som han nog helst hade sluppit. Dessutom öppnades möjligheten en gång för Janne Björklund att kalla Jonas Sjöstedt för sitt riktiga jag, nämligen Kommunist.

Jag vill ösa beröm över Fredrik Reinfeld. Det krävs mod att som politiker våga ta sig an min personliga hjärtefråga. Utanförskapet är vårt samhälles stora utmaning. Det kan inte vara förenligt med ett modernt välfärdssamhälls grundidé, att 15% av befolkningen skall finnas utanför det vi alla känner som vårt gemsamma samhälle och moderland. En gång i tiden prisades idén om att Sverige skulle vara ett Folkhem. Men varför socialdemokraterna och Stefan Löfvén så envist håller fast vid att lämna stora människor utanför samhället, bara för att arbetslöshetsstatistiken skall hållas nere och skatterna skall hållas uppe är inte bara svårbegripligt utan även djupt inhumant och extremt orättvist. Snacka om ett samhälle som är söndertrast där skillnaden mellan rik och fattig blir enormt stor.

Under debattens så slår det mig plötsligt. Jag ser vad som kan bli effekten av en rödgrön regering. Plötsligt förstår jag fullt ut varför Stefan Löfvén så gärna vill förhala beslutet om ett eventuella rödgröna regeringsalternativ.

Det är nog så att oavsett vart han vänder sig i den rödgröna röran, så är det just inget annat än röra. Hans potentiella kamrater går då verkligen inte av för hackor. Jag menar, med en kommunist på den ena sidan och en verklighetsfrånvänd gröngöling på den andra finns kanske bara ett allternativ. Det är att Stefan Löfvén och socialdemokraterna försöker sig på att själva ta över stafettpinnen där på tronen.  Efter att hört Jonas Sjöstedt och Åsa Romson i debatten, känns faktiskt ett rödgrönt regeringsalternativ ganska så avlägset.

Så till sist måste jag kommentera den beklämmande syn landets vänsterpolitiker besitter när det kommer till skolpolitik. Kommunisten Jonas Sjöstedt och även socialisten Stefan Löfvén förbannar privata skolalternativ. De konstaterar helt korrekt att skolresultaten i Sverige går åt fel håll. Deras lösning består av att det skall tillsättas fler lärare i skolan och att eleverna skall undervisas i mindre klasser. Men inte ett ljud nämns om vad som skall ske under lektionerna. De vill heller inte att elevernas kunskaper skall kontrolleras. Inte med ett ord nämns hur alla dessa lärare skall utbildas och rekryteras. Mina vänner, det är såhär kommunism är tänkt att bakbinda och förslava människor. Man säger, du skall vara lärare. Det är inte så viktigt att du kan något, du kommer inte att få speciellt mycket i lön, men fram för allt, du skall inte tro att du är något, du skall inrätta dig i ledet och låta dig bli ledd av oss stora starka kommunist ledare. För mig är det en gåta att det faktiskt finns 5-6% kommunister kvar i Sverige. Att Lars Ohly var kommunist kan jag på något sätt förstå. Man såg tydligt att karln inte hade alla hästar hemma. Men Jonas Sjöstedt verkar vara fullt frisk och utan synbara störningar. Vem eller vad som vilselett honom skulle jag bara gärna vilja veta.

Måste även nämna några ord om min favoritpolitiker. Annie Lööf har i princip allt en bra politiker skall ha. Varför  hon inte går hem i stugorna är en, än större gåta. Kvinnlig, Smart, snygg och har utstrålning. Har sylvassa repliker är alltid påläst och kan i princip resonera om allt och kommer ifrån en liten bondhåla i Småland. Jag måste säga att det verkligen är svårt att förstå. Men så återkommer jag till det där med att ha en käpphäst och förstå sig på hur man bäst rider en sådan. Annie Lööf är Annie Lööf. Jag får konstant frågan i mitt huvud. Where is your gun, Annie. Kanske är det så att Annie sitter på fel departement. Jag såg en annan glöd i Annies ögon när Juridik kom på tal. En tanke så god som någon.

Till den yttersta spets


Så gryr en ny dag. Måhända att det är en söndag. Men allt är sig likt. Känslan är att göra ett blogginlägg om politisk kraft och handlingsförmåga. Den för dagen något statiska debatt om hur olika politiska alternativ tror sig kunna skapa nya jobb och nya företag, ter sig ibland oproportionerlig. Det som borde kunna vitalisera debatten är att belysa den eller de människor som faktiskt står i begrepp att visa sitt initiativ i form av att precis vara på väg att anta en ny utmaning.

Det är en sak att säga sig bedriva en politik, som skall underbygga och hjälpa den som verkligen vill visa sig på styva linan som jobbskapade företagare. Men i sanning borde det vara den jobbskapande företagaren som bäst är skickad att belysa sakens natur.

Men sen när allt kommer omkring, så är det helt andra saker än politik som verkligen till sist avgör om en företagare kommer så långt i sin karriär så att en nyanställning är på väg att bli aktuell. Viss kan det hjälpa lite på marginalen med lägre skatt alt moms. Men det som verkligen är avgörande för en företagare det är att ha en konkurrenskraftig produkt, som gör det möjligt att bedriva företaget med en hållbar omsättning och vinst. Nu är det säkert så att absolut ingen blir överraskad. Här handlar det om att slå in öppna dörrar.  Jag hade verkligen inte tänkt ägna detta blogginlägg åt att förklara vikten av att gå med vinst om man driver företag. Jag hade tänkt gräva ner mig i de drivkrafter som får en människa att gå över tröskeln, in i Världen där jobb skapas, nämligen i landets alla företag.

En företagare kan i princip vara vem som helst. Skulle man vara lite elak, skulle man kanske kunna kalla de flesta nyföretagare, godtrogna på gränsen till naiva. Konkret kan man säga att skillnaden mellan en företagare och en som är anställd, är att arbetsdagen för en företagare är två-fyra timmar längre. Extra timmars arbete som absolut inte per automatik behöver betyda att man för den delen tjänar mer pengar. Snarare är det så att man kanske tjänar lite mindre och behöver jobba lite mer som företagare kontra om man är anställd. Vanligtvis är detta kunskaper som drabbar företagren efter ett år eller så.  Men åter till huvudämnet, nämligen drivkrafter att hantera sitt initiativ genom att driva företag. Än så länge verkar det som jag bara kommer att prata om det som normalt ter sig avskräckande med att vara företagare.

Men det måste ändå fastslås att företagandet inte är en dans på rosor, eller ens en dans överhuvudtaget. Det handlar om ett vardagsslit, som inte bara är riktat mot att hantera den tjänst eller produkt man har för avsikt att omsätta. Det handlar om ett socialt engagemang, då det alltid kräver att man har sociala kontakter och kontaktnät för att ett företag, hur litet det än är skall fungera. Därutöver behövs att man själv som företagare har kontakter med myndigheter, finansiärer och även har en känsla för hur marknaden påverkas av det sätt, man bedriver sin verksamhet. Eller med andra ord, hur mina kunder påverkas av det marknadsspråk mitt företag förmedlar.

Som politiker är man kanske vinklad att se det som bäst passar den ideologi man försöker förmedla, när det kommer till jobbskapande och nyföretagande. Det är i mångas ögon förväntat och tas kanske för att vara en självklarhet.

Den politiker som tar första steget in i verklighetens jobbskapandeprocess, kan mycket väl vara en vinnare. Ser man till de två senaste valens vinnande slogens, behöver man inte ha mycket fantasi för att förstå vad som väljarkåren förväntar sig. Man förväntar sig en politik som skapar nya jobb. Sen att faktiskt få mer i plånboken när man jobbar, än om man lever på bidrag är nog av underordnad karaktär. Det där med lön och löneförhandlingar kommer jag att ta upp i ett kommande inlägg. Här är ett område som verkligen väcker min nyfikenhet. Paradoxerna bara haglar under rubriken lönesättning och lönepolitik. Här har vi ytterligare ett exempel på vad som händer när Marxismens galenskaper släpps lösa. Men det återkommer jag till.

Arbetsmarknadspolitikens grundförutsättning är enkel. Antingen skapar man som politisk ledare nya jobb eller så skapas det inga nya jobb. Hade det slutat där hade det varit enkelt att vara arbetsmarknadsminister. Det handlar även om att det skapas tillräckligt många jobb och dessutom i branscher där det finns utbildad personal att rekrytera. Nu är vi inne i en helt annan  historia. Drar man sen vidare tankebanorna och omvandlar allt till en parameter och döper om utmaningen till att bekämpa arbetslöshet, öppnas ett spektrum att frågeställningar, utmaningar och direkt uttalade problem.

Det läggs idag resurser på att hitta kopplingar mellan skattesänkningar och de nya jobb som skapats till följd av gärningen. Jag vill mena att här handlar det om att kunna skilja på mål och medel.  Här gäller det även att kunna bryta ner utanmaningarna i mindre delar. Övergripande storslagna målsättningar som tenderar att bli missvisande, beroende på att för få grundläggande faktorer inte kunna beräknas utifrån korrekta fakta, bygger på ett redan växande politikerförakt. Jag vill mena att det t ex är på denna gren som det knoppar fram en rekryteringsbas till Sverigedemokraterna.

Ser man jobbskapandet på lokal nivå, ur ett regionalt perspektiv lyser de kreativa åtgärdena med sin frånvaro. Det kan mycket väl vara så att problemen inom arbetsförmedlingen, är en bidragande orsakerna till att jobbskapandet inte fått del av de resurser som jobblinjen ackumulerat. Vi vet idag att t ex matchningen på arbetsmarknaden står inför stora utmaningar.

Sammafattningsvis kan man säga att här har vi mycket kvar att göra. Pedagogiskt gäller det att visa hur nya jobb skapas. Det gäller självklart att visa på förhållandet mellan nyskapade jobb och den faktiska arbetslöshetssiffran, på ett sätt som gör att väljaren 2014 blir nyfiken på att vara aktiv som både jobbsökande och jobbskapare i det fortlöpande välfärdsbygget av nationen Sverige.