Vardagsbestyr och mognad i skenet av Internet


Alla tider har sina speciella utmaningar. Kanske är det så att vardagsbestyret är denna tids stora utmaning. Vi har nu en hel generation som vuxit upp utan samhällets fostrande omsorg. Under min uppväxt fanns både hustruskola och militärtjänst. Idag finns inget av detta. Kanske var det så att den skola jag fick i det militära är den röda tråd gällande mitt privatliv, som gör att jag snabbt klarar av att anpassa mig till förändringar i livet. De tretton månader av mitt liv som bestod av militärtjänst, där jag lärde mig hur man bör strukturera sitt liv för att kunna leva på bästa tänkbara sätt, är den grund som jag ofta använder mig av som vuxen individ.

Med viss oro tänker jag ofta på den grund som mina barn idag håller på att bygga upp för sina liv. Man ägnar sig bara begränsat åt sport och idrott, inte allt för sällan sitter man under helgerna uppe hela natten och spelar dataspel. Min äldste son är nu 17 år gammal. Samma år som jag ryckte in för att göra en tretton månader lång militärtjänst. Våra liv ser ut att börja helt annorlunda. Mycket är såklart mitt eget fel. Men varje tid har sina levnadsmönster och som förälder har man kanske lätt att övertolka sin betydelse i dessa sammanhang.

Saker som jag mycket snabbt lärde mig, att mer eller mindre göra automatiskt, tycks för många av dagens 17 åringar vara en kraftfull uppförsbacke. Som att komma i säng på kvällen, borsta sina tänder, hålla ordning på sitt rum (Eget boende är inte att tänka på, dagens 17 åringar skulle svälta ihjäl på två dagar), tvätta sina egna kläder, borsta sina skor etc. är utmaningar som står mer eller mindre alla dagens 17 åringar fjärran att kunna utföra.

Med en Sergeants grad lämnade jag lumpen (Så kallades militärtjänsten i mina unga dagar), med en god lunch på Gårdsstånga gästgiveri en solig vårdag 1984. Jämför man mina livserfarenheter 1984 sittandes på Gårdsstånga gästgiveri med en tallrik egenbetald Wienersnitsel framför mig med dagens datorspelande, pizzaätande hela natten uppesittande ungdomar, svindlar perspektivet.

Att inneha Sergeants grad är lite som att har ett kvitto på att vara bra på livets grundförutsättningar. Man kan gå upp tidigt på morgonen och faktiskt fungera som människa, man kan bädda en säng, man kan borsta tänderna, man kan tvätta sin egna kläder (Även under fältmässiga omständigheter), man vet nästan allt om personlig hygien, man är en hejare på att putsa skor, vapen, golv, motorer, stridsvagnar etc. ja, man kan putsa i stort sett allt som går att putsa. Av någon orsak är man även bra på gräva gropar i marken, efter att nästan dagligen blivit beordrad att gräva ner mig i marken av mina befäl (En färdighet som jag kanske inte känner mig ha någon nytta utav som vuxen), man kan allt detta så pass bra att man även kan vägleda andra människor i alla dessa utmaningar. Men framför allt har man fått känna på livet tillsammans med andra människor under lite mera s.a.s. krävande omständigheter, helt utan minsta lilla bekvämlighet.

Vad kan då min 17 årige son idag av allt detta?  När jag ser min 17 årige son sitta framför datorn och spela ett av dessa för mig obegripliga spel som heter en förkortning typ; WOW eller LOL o.d. (Varför alla datorspel heter en förkortning, måste bero på att man egentligen tycker att alla ansträngningar, oavsett dess utmaning är en ansträngning som både är för stor och egentligen är en onödig ansträngning.) tänker jag på de enorma skillnader vi både utsätts för under vår uppväxt. Jag brukar även tänka hur länge han måste leva för att få samma livserfarenheter som jag hade som 18 åring.

Det är nog så att det tar längre tid generellt att bli vuxen idag kontra för 30 år sedan. Det heter att allt som sker, sker av en orsak. Men att hitta den evolutionistiska orsaken till att människor skjuter upp sin mognad kräver sin detektiv. I sann Sherlock Holms anda söker jag efter svar. Det första som kommer upp i mitt sinne är två avstånd som antagligen är av högsta betydelse. Det ena är avståndet till föda och den andra är avståndet till fortplantning.

Kanske är det så att det verken är lättare eller svårare att hitta sin föda och sin blivande partner via internet idag, än de mera manuella metoder som stod till buds för 30 år sedan. Men bilden man får från internet, av dessa för oss människor så viktiga funktioner, är att det idag är mycket lättare att hitta sin blivande partner och att hitta sin föda. Bilden av och verkligheten utav är i dessa fall sannolikt missvisande. Min tro är att internet lurar dagens unga att skjuta upp sin mognad. Sanningen är den att vi behöver vara lika mogna, i samma tid idag som för 30 år sedan. Inget har egentligen förändrats. Allt som förändrats är synen på och hanteringen kring det där med att mogna..

Välfärdens kärna


Nu är tiden verkligen mogen för att lyfta upp den Svenska välfärden i ljuset. Det som en gång i tiden skapades  syfte att vara en offentlig satsning, så att människor med tillfälliga problem, sjukdomar, arbetslöshet skulle kunna känns sig trygga har kanske inte utvecklats så som det en gång var tänkt.

Det är kanske så, att jobben trots allt inte blir nästa års stora valfråga. Jag vill mena att det är än viktigare att människor i allmänhet får en bredare bilda av det vi idag kallar välfärd. Jag vet verkligen inte om det är en nyhet för många människor att Sverige mer eller mindre alltid lånat pengar för att kunna genomföra sina välfärdsatsningar. Med andra ord så är allt det vi idag kallar välfärd, egentligen handlar om en gigantisk statsskuld.

Skall man vara enormt konkret så är faktiskt Sverige ett mycket hårt skuldsatt land. Skall man använda sig av förskole logik, så har Sverige gjort av med mera pengar än landet lyckat balansera med motsvarande inkomster, under en mycket lång tid. På mycket goda grunder borde landet Sverige anmälas till lyxfällan.

Vad Sverige behöver är inte mera välfärdsutbyggnad. Vad Sverige behöver är jobblinjen upphöjt till 5. För att vara än mera konkret, så har vi en välfärd i Sverige som är dyrare än vi har råd med. En välfärd som vi faktiskt inte riktig någon enda gång har haft råd med.

Att vi har skatter i landet som finanserar välfärden är kanske inte heller någon nyhet. Men det är inte sant. För det som finansierar vår välfärd i Sverige, är den konkurrenskraft som våra produkter och tjänster skapar när de går att omsätta i andra länder. Mycket enkelt och kraftig förenklat, kan man säga att ju mer vi betalar för välfärden i Sverige, så sjunker våra inhemska produkter och tjänsters konkurrenskraft ur ett globalt perspektiv. Jag vill mena att här har vi Sveriges ideologiska gränslinje.

Sammafattningsvis och grovhugget så har Socialdemokraterna och vänstern idag lyckats skaffa kommandot över samhällets utgiftssida i debatten. På samma sätt har Moderaterna med växlande framgång focuserat på samhällets inkomstsida, vilket är en betydligt tyngre uppgift inte minst retoriskt.

Att det är lättare att ge än att taga är en urgammal sanning. Problemet som vänstern traditionellt hamnar i, är att givandet inte stannar i tid och att man i så stor utstäckning levt på lögnen att det är skatterna som finansierar välfärden. Problemen för högern är att återhållsamhet ibland kan vara väl tilltagen. Sen är det kanske inte heller ett sätt att göra sig populär med förslag som dv olika jobblinjer och andra sätt som underbygger att folk går i från utanförskap till att vara uppbärare av en anställning.

Sen skall man även göra klart att allt har sin tid. Det finns tillfällen då man måste satsa och det finns tillfällen då man skall bromsa. Frågan stannar lätt och inte allt för sällan vid att skatter skall höjas eller sänkas, för att ett samhälle skall utvecklas. Men det är så förfärligt mycket man måste veta innan man ens kan vara delaktig i sådana beslut.

Först måste man slå fast att vi alla är delaktiga i att återbetala vår enorma utlandsskuld. Ett långsiktigt välfärdsbygge på kredit hamnar förr eller senare i en situation där kreditgivarna tappar tålamodet (För den delen gäller det alla skuldsatta). Man kan lugnt slå fast att det som verkligen bestämmer vår förmåga att återbetala denna skuld, är inte genom att införa fler och kostsamma reformer på det sociala planet.  Vad vi behöver är stark generell konkurrenskraft. Inte bara i form av kompetens, utan även i form av faktisk ekonomisk konkurrenskraft. Dvs att landet befinner sig i ett kostnadsläge som gör att Svenska företag och organisationer, lätt hittar omsättningsmöjligheter för sin produkter och tjänster i utlandet.

Vi är faktiskt på god väg. Men mycket återstår att göra. Kanske är det så att valet 2014 är viktigt ur ett ideologisk perspektiv på många områden. Vi måste rusta Sverige för framtiden. Då gäller det att välja rätt väg. Vi måste lära oss att se vad som är viktigt och agera därefter. Långsiktiga skattelättander och hög konkurrenskraft, där samhället klarar av att bryta människors utanförskap eller skattehöjningar med sänkt konkurrenskraft och en ny utslagningskarusell av friska arbetsföra människor. Välj själv…

Inte illa pinkat…


Jobbpaket och satsningar på över 3 miljarder för att unga skall kunna komma i jobb.

Jag brukar nästa alltid ta till en ideologisk vinkel när det kommer till jobb och synen på att skapa nya jobb. Så även denna gång. Det finns faktiskt mycket att säga om saken ur detta perspektiv.

Man kan prova att blanda om korten och kasta focus än det ena och en det andra. Men faktum är att Sverige klara sig bra. Så till den grad bra att vi satsar när andra länder bara får spara, dra ner och ställa in.  Vi har ingen olja eller gas som göder vår statskassa likt te x Norge. Vi har bara vår råa arbetskraft och individens initiativ att förlita oss till här i Sverige.

Vattendelaren står att finna vid valet 2006. Då hände det något i Sverige som vi idag verkligen har stor nytta utav. Som ett av de första länderna i Europa började något stort att hända. Passivitet förbyttes mot aktivitet. Utanförskap förbyttes mot delakatighet. Vi fick en sjukförsäkring som började titta på arbetsförmåga i stället för oförmåga.

Med en borgerlig valseger 2006 lärde vi oss alla Svenskar att det lönar sig att arbeta och att vara aktiv. Effekten slår rakt igenom hel samhället. Den som arbetar, får mer i plånboken och när fler arbetar och bryter sitt utanförskap regnar det även in nya friska pengar i moder Sveas statskassa.

Oppositionen må spy galla. Belackarna må kalla regeringen Reinfeldt trött och regeringsoduglig. Men då vet jag inte riktigt vad man rimligen kan förvänta sig av en sittande regering. För inte är det så att Sverige och dess befolkning lider av trötthet i någon större utsträckning. Sverige går för högtryck och det jobbas som om samhället vore en myrstack. Fler och fler känner sig manade att dra sitt myrägg till stacken. Det är inte fråga om att hamna i utanförskap. Strömmen in i samhället från tidigare utanförsatta är konstant. 50-60 000 människor om året går i från utanförskap, för att via kortare och längre stunder i jobb och utvecklingsgarantins olika faser, fortsätter färden mot självförsörjning som aktiv samhällsbyggare.

Ideologin är hämtad från en typ av logik som kunde vara hämtad från vilken som helst av Sveriges många förskolor. Jobbar du mer får du mer i plånboken. Får du mer i plånboken blir det företag du jobbar vid även rikare. Sist men inte minst så hamnar en större slant i statskassan, som sen i sin tur gör det möjligt att investera i nya jobbskapande åtgärder. Det är vad jag bruka kalla högerpolitikens positiva samhällsspiral.  Vad är det man brukar säga, förbaskat bra jobbat…

Tid för jobbet med jobben


Sommaren är sen och hösten kryper sig allt närmare. Men långt i från alla har fått en önskad ledighet. Många är faktiskt ofrivilligt lediga och önskar inget annat än att få komma i jobb. Snart 5 års blogganden om jobb, sysselsättning och arbetsmarknad, har lärt mig ett och annat. Som att te x jobb så som den enskilde uppfattar arbetsmarknaden och så som arbetsmarknaden uppfattar den enskilde är två helt olika bedömningar av i princip samma sak.

Att uppbära en anställning kan vara skillnaden mellan ett bra liv och ett rent helvete som långtidsarbetslös. Den långtidsarbetslöse är vanligvis i princip helt utan möjlighet att få en vanlig anställning. Men trots detta uppmanas många långtidsarbetslöse att söka jobb. Listan kan göras lång på liknande fall där kompetensen som myndigheterna uppvisar är av bristfällig karaktär.  Det minsta man kan göra är att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör. Mycket mer måste göras. En grundläggande genomgång av de uteblivna och bristfälliga insatser som utförs de senaste 7 åren av Arbetsförmedlingen måste se dagens ljus. Sannolikt är det mycket som brister från detta håll. Det satsas stora resurser för att Arbetsförmedlingens skall vidta åtgärder för att te x minska ungdomsarbetslösheten. Men mycket få faktiskta åtgärder ser dagens ljus som praktiska insatser i vardagen på detta område.

Att ha en effektiv jobblinje på regeringsnivå, för att sen inte följa upp tagna beslut med effektiva praktiska åtgärder från myndighetshåll är ett slöseri med resurser per monumental. Ingen sten skall lämnas ovänd, ingen mossa skall tillåtas växa. Det är så fantastiskt mycket som står på spel. Det handlar om hela vår gemensamma välfärd. Tillåter man ungdomsarbetslöshet, ökande sjukskrivningar och utanförskap utan att sätta in relevanta verkningsfulla åtgärder är det början på slutet för en välfärdsstat.

Visar det sig att arbetsförmedlingen inte klara av att bära sitt ansvar, måste man kanske skrota hela upplägget med en dito myndighet. Kanske skall namnat i stället vara Arbetsberedningen. Istället för att förmedla jobb så skall man breda människor på sitt kommande liv som aktiva samhällsbyggare.  Är man te x låntidsarbetslös behövs kanske helt andra insatser från myndighetens sida, än vad som idag erbjuds. Tydliga insatser som visar på att det faktiskt är realistiskt för en långtidsarbetslös att får ett jobb.  Man hör historier om långtidsarbetslösa människor som sökt tusentals jobb utan att lyckas. Här räcker det inte med ett CV och en personlig presentation.

Sen till min hjärtefråga utanförskapet. Det borde vara varje arbetsförmedlares innersta drivkraft att minska utanförskapet. Tänk att utifrån en myndighetsposition vid arbetsförmedlingen, vara delaktig i en utanförsatts färd som handledare, när denne ger sig ut på en klassresa rakt genom samhället. En resa från den lägsta tänkbara positionen, till att succesivt stiga i graderna, för att slutligen utvecklas till en aktiv samhällsbyggare. Kanske tom. som Arbetsförmedlare och själv kunna dela med sig om sin resa för andra som är i en utanförsatt position med en ambition att bli aktiva samhällsbyggare.

Vad som verkligen behövs är i första hand inte stora resurser. Vi behöver omtanke och engagemang. Vi behöver visa varandra att de vi gör är för att alla skall få det bättre. Att vissa av oss ibland blir arbetslös, långtidsarbetslös eller utanförsatt är inte beroende på att det saknas resurser. Det handlar sent och sist om vilja. En vilja som är tvehövdad ligger direkt i relation med den potentiella förmåga som eventuellt skulle kunna skapats. Sitter man bara och hoppas på mer resurser kan man sitta där tills rumpan fastar i stolen. En arbetsförmedlare måste komma närmare de frågeställningar som grundlägger en utanförsatts vardag. Det hjälper inte med arbetscoacher od. Insatserna måste vara an blandning av resurser, djupgående relevanta ämneskunskaper,  arbetslivserfarna handläggare, ett kontaktnät bland företagare, vilja, omtanke och kärlek.

Dagens Svenska samhälle har ca 800 000 människor som beräknas befinna sig i utanförskap. Här finns enorm samhällsresurs som vi vet fantastiskt lite om. Kanske kunde man från arbetsförmedlingens sida ta några av de miljarder man årlig återsänder till staten som oförbrukade och gjorde en kraftfull djupdykning i utanförskapets grundläggande mekanismer. Samma sak borde kunna gå att göra med ungdomsarbetslösheten och som idag de kvinnor som tydligen känner att de har det jobbigt på sina arbetsplatser och därför ser ingen annan utväg än att sjukskriva sig.

Att framgångarna jobblinjen uppvisar skulle vara förföljda av utmaningar har nog ingen någonsin tvivlat på. Alla stora förändringar hur små de än är, innebär alltid att några mäniskor finner sig ha svårt att ta till sig förändringens inverkan. Nu är tiden inne för att påbörja jobbet med jobben. Ingen skall klara sig undan att påbörja sin klassresa. Alla skall känna att de är i startgroparna inför något stort. Känna återupprättad heder och förmåga. En resa som skall leda till den bättre delen av vad livet har att erbjuda.

Framtiden är att skapa


Ett oskrivet papper är ett papper som i framtiden kan innehålla en text med mening och innehåll. Det är en fråga med filosofisk tyngd att hantera för alla och en var.
Frågor måste ställas så problem och utmaningar får en så bred belysning som det bara är möjligt. Samhällsutmaningar som arbetslöshet, utanförskap, jämställdhet, skolan, vården, omsorgen, barnfattigdom, statskuld, skatter, företagande är alla i förhållande till varandra.
Att ensidigt ge sig på att försöka minska arbetslösheten är bara ett utfall av okunskap. Skall Sverige bli ett land med minskande arbetslöshet på kort sikt enligt den Löfvenska modell som presenterades idag, kan bara ske på bekostnad av något annat i samhället.
Vi har alla sett vad som hände när Göran Persson på gammalt kommunist maner, försökte sig på att minska arbetslösheten på 1990 talet. Vi fick i stället en kraftig ökning av antalet marginaliserade människor i samhället.

Minskar man antalet utanförsatta i samhället ökar man istället på antalet arbetslösa. Det finns i princip bara ett sätt att konstant och långsiktigt hålla arbetslösheten i schack och det är att se till att ett land har långsiktigt stabila finanser. Inte lockas att dra in landet i omfattande skuldsättning och oberoende.

Starka finanser är en garant för att företag skall våga sig på att genomföra långsiktiga investeringar. Det är långsiktiga investeringar som gör att riskvilligt kapaital vågar sig på att komma i rörelse. Över tid så är det så man bygger ett samhälle och nya jobb ser dagens ljus. Allt som påverkar eller oroar det riskvilliga kapitalet är ett samhällshot. Exempel på sådana samhällshot är skattehöjningar, begränsningar av vinstuttag eller bara hot om kommunism etc.

Vill man verkligen sänka arbetslösheten så är det en översyn av hur vi hanterar det riskviliga kapitalet som behövs. Man måste tona ner allt snack om begränsningar av vinstuttag etc.

Kopplingen som ger nya jobb är som följer. Stabilitet, kompetens, innovation, produktion, marknad och konsumtion. Frågan är vilken koppling Stefan Löfvén har tänkt sig när han nu skall skapa 200 000 nya jobb och samtidigt begränsa Svenska företags möjligheter att tjäna pengar.

Ungdomens tidsperiod


Alla har vi varit unga. Ungdomen är en tid i livets början. En fas i livet vi alla skall gå igenom. En kronoligisk fas där viktiga kunskaper och erfarenheter bygger upp själsliv, mentalitet och kroppsliga förmågor så att en indivd kan ta sig an livet så som vuxen.

Det faller på vuxenvärlden att ha förståelse för detta faktum. Det faller även an på vuxenvärlden att ha ödmjukhet inför ungdomens utmaningar och våndor. Man måste förstå de faktorer som gör att en ungdom tar de slutgiltiga kliven in i vuxenvärlden.

Man säger att det idag tar längre tid att bli vuxen. Jag tror verkligen att det är sant. Idag krävs att man besitter en generellt högre kunskap, än för låt säga 40 år sedan. Men bara för att det tar längre tid idag för en ungdom att ta de slutiltiga kliven in i vuxenvärlden, behöver vi inte misshandla frågan till den grad som idag görs.

Politiker pratar om en ungdomsarbetslöshet på 23% men i själva verket ser bilden helt annorlunda ut. 14% av dessa arbetslösa ungdomar är i själva verket arbetssökande studenter. Ser men denna siffra i en historisk spegel så tror jag att siffran varit kostant de senaste 100 åren.  10-15% av de som kan kallas ungdomar har i alla tider varit sökande, inte bara på arbetsmarknaden utan även sökande i vad de vill ha ut av livet. De står någonstans på ungdomens trappa, redo att kliva mot det som slutgiltigt är vuxenlivet. Nu är det så att vi alla är olika. Vi tar alla dessa steg i olika takt, i förhållande till vår förmåga och mognadsnivå, på enormt många olika sätt.

Jag vill mena att speciellt på det sätt som landets vänsterpolitiker tar sig an denna utmaning är mycket klandervärd. Man har valt att använda Ungdomens tidsperiod och svärta ner den, för att göra politiska poänger på ungdomarnas bekostnad. Helt utan selektivitet använder man siffran 23% för att beskriva ungdomarnas utmaningar i samhället. Jag vill mena att så gott som alla de 14% jobbsökande studenterna i Sverige i de flesta fall, är jobbsökande för att de hoppas få något tillfälligt jobb att utöka sitt studiebidrag med. Ser man sen till vad som händer med de ungdomar som idag finns bland dessa 14% räknat fem år framåt i tiden, så är ytters få av dem arbetslösa. Sannolikt handlar det då om promille.

Vad man kanske bör betänka är hur dessa 14% ungdomar mår, som idag växer upp. Studerar heltid, aktiva som arbetssökande och ständigt får höra vilket enomt stort samhällsproblem de är. Hur stark man än är så blir man säkert negativt påverkad.

Kanske är det så att man måste hitta nya former för hur man tar sig an dessa frågor. Det största problemet som jag ser det är inte lösningarna, utan de frågsställningar som grundlägger dagens lösningar. Jag menar att vi behöver få mera tydliga bilder av de vilkor som idag styr de Svenska medborgare som befinner sig i gruppen 18-25 år. Det behövs inte bara ökad känslighet från vuxenvärlden och politikerna. Det behövs även finnas representater i gruppen som tar till orda. Ett eller flera unga ansikten som syns och gör sig kända.

Men faktiskt kan vi alla göra något. Det behövs kanske att var och en av oss idag vuxna, vågar ta tag i ungdomsfrågorna i stort och smått på ett positivt sätt. Jag skall nu gå emot strömmen. Här kommer kärlek från en som verkligen förstår (Kommer ihåg) hur det är att vara ungdom. Man längtar helt enkelt efter en vuxen som ser och bekräftar. En som förstår hur jobbigt det kan vara att ta klivet in i vuxenvärlden. För det är faktiskt ni 14% som idag både studerar och söker jobb, som kommer att bära samhället om ca 10 år. Det är ni som skall mata mig på ålderdomshemmet. Glöm då inte bort mina vackra ord…

Ett fattigt barn


Få företeelser väcker så mycket känslor som bilden av ett fattigt barn. Man tänker sig ett barn sittandes längs vägkanten en kylslagen höstdag. Med slitna skor, hål i de trasiga byxorna, med en söndrig jacka och en vindpinad mössa med hål. Varken mor eller far är i livet, tiggandes med tårar längs kinderna, försöker detta stakars barn hitta något att äta. Detta fattiga barn vet inte ens vad en fritidsaktivitet är för något. Att gå i skola, finns inte ens som en fantasi.

I dagens Sverige har vi barn som lever och växer upp under mycket knappa ekonomiska och materiella betingelser. Det är inte ovanligt att barn helt enkelt får avstå fritidsaktiviteter, för att man inte har råd att köpa nya idrottsskor. Att man kanske får avstå att följa med på klassresan, för att föräldrarna helt enkelt inte har råd att låta sitt barn följa med. Det finns barn i Sverige som kanske borde ha glasögon, men som få vänta beroende på att föräldrarna inte har råd med en sådan utgift.

Vad är då fattigdom? Hur bör man förhålla sig till detta begrepp?

Jag menar att vänsterpolitiken och många intresseorganisationer profiterar på fattigdoms begreppet när det kommer till de påstått fattiga barnen i Sverige. Man gör en medial happening av att kalla Svenska barn fattiga. Man söker uppmärksamhet och medel genom att utnyttja de barn i Sverige som lever på marginalen för sina egna syften. På något sätt kan jag köpa den agenda som intresseorganisationerna driver. Även Röda Korset etc. måste ju leva på något. Men att de politiska företrädarna använder sina uppdragsgivare (Väljarna) för denna smutsiga sak gör mig illa. Jag har svårt att se hur det skall gynna de familjer som lever på marginalen, som fattiga på gränsen till armod. Jag kan mycket väl tänka mig att de familjer som lever på gränsen redan är prövade till det yttersta, utan att de behöver bli utmålade av sina företrädare som ett stort samhällsproblem.

En gemensam faktor för vänsterpolitiken och alla dessa organisationer som förfäras över/profiterar på Sveriges maginaliserade barn är att det saknas idéer över hur man ser på dv olika lösningar. Man är duktig på att skiva diagram som beskriver det som man upplever. Men vad är det som gör att vi har marginaliserade familjer och barn i Sverige? Svaret på denna fråga står inte att finna någonstans. Skulle sysselsättning kunna var en tänkbar lösning. Ett bra sätt att motarbeta utanförskap och utslagning samt fattigdom.

Hur ser detta fattiga barn ut? Var i Sverige finns det fattiga barnet?

Generellt och i procentsatser går allt att påvisa. Men ta gärna fram ett konkret bevis för hur och var i Sverige vi har fattiga barn. Om det nu är så att vi verkligen har fattiga barn i Sverige så måste det åtgärdas. Det måste ske omgående. Den by, stad eller kommun där de fattiga barnen finns måste omedelbart kontaktas, så att vi snabbt kan åtgärd problemet. Här får man anta att det finns tillräckligt med civilkorage för att snabbt lösa detta problem.

%d bloggare gillar detta: