Effekten av ett delat samhälle


En hårt, kanske förgäves kämpande Riksbank brottas med penningpolitiska utmaningar som kanske enbart berör vissa delar av det Svenska samhället. Ett fenomen där Sverige enbart utgör är en mindre del ur ett Europeiskt perspektiv, även ur ett Globalt dito. Under s.a.s normala  omständigheter är räntan ett effektivt redskap som fungera ungefär som en katalysator. Rensar bort oönskade inslag och ser till att gynna sånt som är önskvärt. Ökar priser och löner på ett oönskat sätt (Risk för växande inflation) då är det normalt enkelt att höja räntan så att efterfrågan och tillgång balanserar. Förhållandet mellan ränta och inflation är i grunden en ganska enkel konstruktion.

Det som idag utspelar sig är unikt. Räntevapnet fungerar inte så som erfarenheten vill göra gällande. Räntan sänks regelbundet, men önskad effekt uteblir. Syftet med sänkt ränta att skapa högre löner och priser resulterar inte i ökad inflation, utan enbart en inflation i sänkningar av räntan.

Denna blogg har uppreptat lyft fram utanförskapet i alla dess olika former. Med detta inlägg är tanken att lyft upp ett nytt perspektiv i ämnet utanförskap. Det som händer idag är att den ”dopingeffekt” som samhället skapar med extremt låg ränta och en jobbfientlig rödgrön skattehöjar politik, förvandlas till riskabla prishöjningar i storstäderna och ett ökat bidragsberoende i övriga Sverige.

En samhällsrörelse som kan liknas vid en dopad idrottsman som utan att tävla och träna vinner första pris. Det finns egentligen enbart en väg framåt. För det första, måste det skapas ett samhälle där ansträngning och hårt jobb premieras. Sen behöver skatter vara anpassade att gynna sånt som som bygger samhället starkt i framtiden. Ett dynamiskt skattesystem som gynnar Ekologiska livsmedel, Ekologiska produkter och material, nya klimatsäkra energisnåla boendefomer, samåkning, kollektiva färdsätt, moderna enkla tjänster, bra skolor, en effektiv modern välfärd, ökad valfrihet osv.

Med dagens samhällsutveckling gynnas s.k. ”gamla värden”. Den låga räntan gynnar att bo i en dyr omodern innerstadslägenhet, leva en dyr energislukande livsstil, bära billiga importerade kläder, att konsumera kött och dålig importerad snabbmat, att leva en osund livsstil, driva dåliga skolor osv.

Det är denna samhällsutveckling som grundlägger dagens växande utanförskap. Vi ser idag en politisk rödgrön värdekjedja utan tydliga ideologiska linjer som angriper denna utmaning. Om utvecklingen skall vändas måste det finnas fler som väljer ett aktivt samhällsdeltagande. Det måste finnas fler som väljer att anstränga sig och ta mer ansvar i samhällsbygget.  När det skapas mer och fler ”moderna värden” i fler delar av Sverige kommer det att få till följd att efterfrågan ökar. Det kommer att driva upp priser och löner. Då behövs en plan för ett starkare Sverige. En plan som i grunden tar sig an alla dessa utmaningar på ett sätt så att fler erbjuds enklare vägar in i samhälllet.

 

 

 

Låt DÖ leva


Decemberöverenskommelsen är antidemokratisk. För dagens vinner den inte ens majoritetens gillande. Men den vinner något som Alliansen har dåligt med och det är tid. Dessutom ser det ut som Moderaterna gynnas av DÖ i opinionen.

Visserligen kommer den rödgröna budgeten kosta nya jobb, sysselsättning, ökad utslagning och välfärdssatsningar. Men Alliansen är inte laddad för en ny regeringsperiod.

Moderaterna har alltid en bra grundsyn om hur ett land bör skötas. Men som det idag ser ut är politiken en förlängning av den framgångsrika jobblinjen. Jobblinjen var framgångsrik av två orsaker. Den va bra utformad, presenterad och genomförd. Men framför allt kom den i en tid då utanförskapet var på god väg att knäcka Sverige. Det fanns ett uppdämt behov att få Sverige på fötter. Idag ser det lite annorlunda ut. Visserligen är utanförskapet fortfarande alarmerandes stort. Men det finns idag flera dimensioner i problembilden än att bara peka på skapandet av nya jobb.

Under 1970 talet var det få som förstörd när vi pratade om frihet. Under 1990 talet hamnade vi moderater fel beroende på att alla våra förslag reducerades till att handla om sänkt skatt. Idag när vi pratar om det breda samhällsdeltagandet fastnar vi i diskussioner om sänka ingångslöner.

Efter att Järnridån föll, förstår nog de flesta vad vi moderater menar när vi pratar frihet. Efter Alliansens framgångsrika år med skattesänkningar, förstår nog de flesta vad sänkt skatt, på rätt sätt (Med Anders Borg) kan skänka ett land.

Nu handlar det om att lyfta fram det breda samhällsdeltagandet. Utforma en politik som bjuder in alla att delta i samhällsbygget. Det är ett enormt arbete. Här behövs ideologisk kraft. Här behövs att bryta alla tänkbara fördomar, könsbarriärer, generationsklyftor etc. En arbetsmarknad där alla växer. En arbetsmarknad där små företag växer oavsett var i landet de verkar. Kanske nya former av socialt företagande. Ett företagande som bygger på skattereduktioner som riktar sig till socialt företagande på landsbygden (BRYT-avdrag). Säg en likande avdragsmodell som RUT och ROT. Kanske att bolagsformen kan vara ideell förening. Att staten står för ett mindre startkapital. Sen kan medlemmar i föreningen (Och alla andra) göra skatteavdrag när de utnyttjar tjänster som föreningen tillhandahåller. BRYT-föreningen skall i huvudsak anställa ungdomar mellan 18-25 år och människor som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden.

En kommunal tröskelsektion. En kommunal tjänsteman som lyfter fram de vanligaste lokala effekterna som hindrar samhällsdeltagare. Uppdraget skall vara brett. Här skall fördomar, missförhållanden, segregation, genus, kultur etc vägas in som tröskeleffekter, så att de fortlöpande kan hanteras i vardagen.

Ett nytt lönesystem. Ett system med fler och kortare ingångssteg. Kanske kan BRYT-avdraget kopplas in. BRYT kan också bli en egen reform. En reform som befintliga företag kan anslutas till. Anslutna företag kan ansöka om BRYT-bidrag när de anställer ungdomar och långtidsarbetslösa människor.

Att utforma en ny arbetsmarknadspolitik tar tid. Nya idéer måste bli bra idéer. Jobbet med att skapa vinster som bygger välfärd.

Budget omröstningens ansvarstagande utgångspunkt


Den kommande Julen är något att se fram emot. Oavsett om det kommer snö eller inte tillönskas alla en vit jul. Kanske är även den bästa julklappen att få ingenting förutom kärlek och vila. Men innan den 24,e står Sverige inför att ödesval. Det gäller den 3 december i Sveriges Riksdag. Det gäller då om de rödgrönas budget skall vinna Riksdagens gillande. I sanning en ödesdag för Sverige. Fortsatt framåt med borgerlig politik eller tvärnit med rödgrön kommunist röra.

Det bästa för Sverige måste stå i focus. Det kan aldrig komma något bra ur en regering som har inslag av kommunister och miljöpartister. Landets kommunister och miljöpratister skrapar kanske i hop ca 10 % av valmanskårens samlade röster. Men i förhandlingar om rikets budget är det tydligt att man håller sig framme. Det får bara inte inträffa att rödgröna röra, där kommunister och miljöpartister får sätta avgörande avtryck i något så viktigt som i en nationell budget. Marxismen har inte tillfört mänskligheten annat än lidande, ofrihet och fattigdom. Miljöpartiets längtan att kasta Sverige tillbaka till bondesamhället, kan gå mycket snabbare än väntat om kommunisterna för möjlighet att få inflytande i ytterligare några av Sveriges statsbudgetar. Det är synonymt med denna ideologi att befolkningen där denna ideologi utövas torteras, fängslas och svälter.

Skall det finnas något utöver Jesus födelse att fira den 24 December, krävs att den rödgröna budgeten faller i Sveriges Riksdag den 3 december 2014.

Vem kallar sig Nazist, Rasist eller Kommunist?


Att ha förståelse och insikt i vad det innebär att tillhöra en viss politisk ideologi borde ses som en självklarhet. Med stolthet bör man rakryggat kunna stå för sina åsikter. Men att spraya sina Nazistiska, Rasistiska och främlingsfientliga åsikter på en skola i centrala Stockholm bjuder på mycket övrigt att önska.

Man kan för sin inre fantasi fundera över vad en Liberal skulle spraya på skolväggarna i Stockholm. Typ tex ”Mera kunskap åt folket som skapar ett liv i frihet” eller ”Lägre skatter stärker nationens globala konkurrenskraft” eller ” I ett fritt samhälle där individen är överställd staten finns inget utanförskap” eller ” Starka statsfinanser och positiv global konkurrenskraft är det som skapar välfärd och nya jobb”. Det är lätt att rakryggad stå för dessa åsikter…

Men vem skall rakryggad ställa sig upp och försvara ”Judeäckel” eller ”Släng ut alla blattar” eller ” Islam är en religion som förespråkar våldtäckt”. Att många av dessa som förspråkar dito vokabulär, bär ansiktsmask är kanske inte helt omöjligt att förstå sig på. Man går till och med så långa att det parti i Riksdagen(Sverigedemokraterna)som hittar stora delar i sin valmanskår bland dessa människor, valt att slänga ut den som när dessa åsikter ur partiet.

Tänk te x om moderaterna skulle börja slänga ut medlemmar från det egna paritet som tycker att ” Starka statsfinanser och positiv global konkurrenskraft är det som skapar välfärd och nya jobb”. Den som säger att politik är lätt har sannerligen inte sett eller hört speciellt mycket av det som serveras på politikens långa smörgåsbord.

Men faktum är att det bli än märkligare när man kommer in på vänstersidan av det politiska smörgåsbordet. Solidaritet, broderskap och rättvisa är slagord hämtade från mycket tydliga ideologiska rötter. Marxismen som är kommunismens grundläggande ideologiska bas är den självklara inspirationskällan. Mycket tydligt, rakryggat och med renrakade halsar står man upp för sin ideologi den 1 maj varje år. Så lång allt väl. Men sen börjar det bli krångligt. När det kommer till den allmänpolitiska debatten, så tar man avstånd från dessa ideologier. Det är till och med gått så långt att det politiska vänsterparti i Sveriges Riksdag (Vänsterpartiet) som i stort sett plankat hela marxismen i sitt ideologiska partiprogram, väljer att helt ta avstånd från den samme. Att komma närmare det läge där man kan tala om politisk schizofreni blir svår att framkalla. Det är lätt att förstå att denna politiska strömning befinner sig i ett ideologsikt läge som bäst beskrivs som kaos.

Men konstigheterna stannar inte där. Här haglar paradoxerna som om det vore mitt i en vårvinter storm. Här finns en mycket uttalad retorisk rättvisekamp. Typ den store skall inte sätta sig på den som är liten och svag. Men effekten av politiken när det kommer till verklighet, blir precis exakt att den store sätter sig på den som är liten och svag. Dessutom i fler olika lager. Först vill man bygga upp en stor stat som berättar för den lille vad som är rätt och vad som är fel. Sen väljer man att beskatta befolkning till den grad att konkurrenskraften för landet faller till den nivå där landets produkter inte går att omsätta på den globala marknaden. Följden blir att färre får jobb, som i sin tur bygger upp ett växande oåterkalleligt samhälleligt utanförskap. Här har vi ytterligare en vänsterparadox. Befolkningen får betala mera i skatt för att få se sig själv bli utslagen, beroende på att landet har för höga skatter som gör att landets produkter inte längre är konkurrenskraftiga på den globala markanden. Det handlar om vad man kan kalla vänsterpolitikens nedåtgående utslagningsspiral.

Sammanfattningsvis vad gäller vänsterpolitik. Den första maj varje år, står man ärligt och rakryggat upp för en ideologi som man i själva verket helt tar avstånd i från. Man tror sig bedriva en ärlig rättvisepolitik, men i själva verket är man själv aktiv i en politisk ideologi som både förtrycker och slår ut människor ur samhället i en mycket stor omfattning. Det finns både färska i närtid och historiska bevis för att det verkligen är så det sker.

Politisk ideologi är något som verkligen borde hamna i dagens ljus på ett helt annat sätt än vad som idag sker. Det finns verkligen mycket goda orsaker att tänka till både ett och två varv, när dessa frågor kommer upp på agendan inför de stundande valen 2014.

Jobbet med jobben intensifieras


Jag har länge varit kritisk till det sätt arbetsförmedlingen jobbar. Mycket talar för att vi idag har en stor del av jobbförmedlandet som lever kvar i en förgången tid. Tidigare vänster-betonghäckpolitik kunde ju alltid slå ut den ur samhället som inte gick att hitta ett jobb till. Men den människosyn vi moderater har tillåter inte att sådant sker. Vi vill att alla skall vara med och bygga samhällets välfärd stark in i framtiden. Vi har helt enkelt inte råd ur alla perspektiv att lämna människor utanför samhället. Framtidens stora utmaning må vara jobben. Men skall vi verkligen utveckla samhället till nästa nivå måste vi först och främst se till att utanförskapet försvinner. Vi borgare har minskat det med 250 000 människor av kött och blod. Människor som nu skall vara med och ta plats på arbetsmarknaden, ställer de som jobbar med jobben i helt nya och kanske för dem ovanliga situationer.

Jag tycker verkligen att det är svagt av de som är satta att jobba med jobben som arbetsförmedlare. De känns som att de helt enkelt tappat greppet om vad deras arbetsuppgifter går ut på. Sedan vi borgare tog makten har det årligen strömmat in ca 40 000 människor som kommer i från ett tidigare utanförskap. Människor som på mycket goda grunder kan förvänta sig att de som jobbar med jobben, både tar tag i sina arbetsuppgifter och samtidigt förstår sig på vad det är som är på väg att hända i samhället. Det skall inte ta 7 år för att förstå att den borgerliga arbetslinjen bryter upp utanförskap. Att det kommer nya kategorier högintressanta människor med nya och spännande behov för att kunna återinträda i samhället som aktiva samhällsbyggare av välfärd. Agerandet kan bara sammanställas med tre ord; skäms på er. För skam och ånger är det som skall kännas. Man kanske t.o.m. skall kalla det för ett svek. För nog är det så många tidigare utanförsatta som inte kunnat bli hjälpta av vår arbetsförmedling känner.

Nog om det förgångna. Nu är det framtiden som gäller. Mycket talar för att det just är jobbet med jobben som sitter på nyckeln till ett kortare avstånd mellan utanförskap och ett inträde som aktiv samhällsbyggare. Det ligger i sakens natur att vägen däremellan både handlar om personliga trauman och dv olika svårigheter på det mänskliga planet. Självklart är det så att en utanförsatt inte kan gå rakt ut och konkurrera med alla andra redan etablerade på arbetsmarkanden. Man kan kanske förstå att det för arbetsförmedlingen kan vara svårt att gå från att vara socialdemokraternas utslagningsmaskin till att bli en omsorgsfull medmänsklig grindvakt. En sådan där varmhjärtad grindvakt som hellre släpper igenom än att han stoppar den som vill komma in. Välkomnande, inbjudande, stöttande och kärleksfull, hellre än kall, ifrågasättande och kontrollerande byråkrati. Det handlar om attityd. Men sen kommer vi in på området kompetens. All framgångs moder heter kunskap och talang i en lagom blandning. Detaljkunskap om hur man gör för att smidigt se till att korta vägen mellan utanförskap och ett inträde som aktiv samhällsbyggare. Varför inte presentera en glödhet aktuell samhällsanalys där vi belyser vägen den utanförsatte vanligen vandrar. Belys de utmaningar och stötestenar som ligger i vägen. För nog är det så att hindrande stenar på vägen som ingen känner till går följaktligen inte heller att montera bort. Samtidigt som det är ett hinder som utsatter människor för enorma risker.

Vilka krav är rimliga att ställa på en arbetsmarknadspolitik?


Ständigt ökande sysselsättning, ett krympande utanförskap och en fallande arbetslöshet. Så ser det ut idag. Men jag vill gärna vandra lite bland mina minnen från ett ganska så aktivt bloggande de senaste 8 åren.

Jag tänker då först och främst på två ministerposter som varit hårt prövade under den borgerliga regeringens styre. Att vara arbetsmarknadsminister och socialminister, har i ljuset av vad som inträffat, varit påpassat medialt på ett sätt som bäst beskrivs som påfrestande. Jag tänker mig en kulen novembermorgon där en reporter trycker upp Christina Husmark Persson mot en vägg, med frågor om förändringarna i sjukförsäkringen som hon absolut inte hade några vettiga svar på. Sen har vi hela stormen om det där med Jobb och – utvecklingsgarantins olika faser.

Så här med facit i hand kan man med fog påstå att striden var väl värd att genomföra. I ärlighetens namn vill jag nog påstå att förändringarna i övervägande del av fallen varit positiva. Jag vill på det bestämdaste säga att, hade vi te x inte kunnat presenterat och genofört en jobblinje 2006 kunde Greklands öde varit vårt. 2006 pekade i stort sett alla parametrar mot att vi bara var år ifrån att hamna i ohållbara ekonomiska situationer, sett ur i stort sett alla perspektiv. Men det perspektiv som kanske var det allvarligaste står att finna på humanismens konto. Utslagningen ur samhället under denna tid var enorm. Nära nog var fjärde arbetsför Svensk befann sig i utanförskap. Tillståndet i nationen under denna period kan nog bäst beskrivas som att sitta fast i välfärdsalkoholism. Kanske kan man beskriva den socialdemokratiska politik under denna period, som om en alkoholist som skall försök att få en annan alkoholist att sluta supa. I stället för att komma med nyktra logiska lösningar för att lyfta välfärdsmissbrukarna ur sitt välfärdsmissbruk, stod man där med en viggad hundring och försåg välfärdsalkoholisterna med bidrag till sitt fortsatta missbruk.

Jag brukar tänka på detta faktum när vilsna vänsterpolitiker anklagar den borgerliga alliansen för att låna till skattesänkningar. När vi nu i ljuset av alliansens två mandatperioder blickar bakåt  tiden uppstår dessa intressanta faktum:

1, Vi vet att skattesänkningar och mer intäkter till statskassan är synonyma.

2, Utanförskap bekämpas bäst av en aktiv sysselsättningspolitik, som te x jobb och utvecklingsgarantins olika faser.

3, En politik med focus på att öka individens handlingskraft och förmåga, är grunden för en förändrad syn på den solidariska viljan att delta i samhället.

4, Positiv konkurrenskraft för ett land och skattesänkningar är synonyma. Vilket bevisligen ledet till fler nya jobb.

5, En sjukförsäkring som sätter focus på förmåga istället för oförmåga är grundstenen i ett modernt välfärdsbygge.

Dessa fem meningar skulle mycket väl kunna vara en form av A.A för nationer som ramlat ner i en situation där man missbrukar välfärd.  För att en färd skall vara väl i ett samhälle behövs, konservativ borgerlig humanistisk realism och liberalismens grundläggande syn på individens frihet ur alla perspektiv.

Barnfattigdomen måste bekämpas


Barnfattigdomen är en skamfläck i en välfärdsstat. Att det finns fattiga barn i välfärdsland, är ur ett globalt perspektiv ett välkänt faktum. Men tänker man ett varv till, så är det faktisk så att det är föräldrarna till barnen som gör barnen fattiga.

När det kommer till synen på detta faktum, verkar det som att man kan hitta en mycket tydlig ideologisk skillnad, när det kommer till den politiska höger och vänsterskalan. Visserligen har jag inte hört Stefan Löfvén göra några glasklara uttalanden när det kommer till barnfattigdomen. Däremot är hans förgångare Håkan Juholt mycket mera frispråkig när det kommer till detta ämne. Så sent som hösten 2012 tar denna socialdemokratiska pamp till orda i frågan. Man får anta att han vidarebefordrar partiets hållning i frågan, då ha är partiets fördetta ordförande. I anförandet inledning säger han sig göra allt står i sin makt för att hjälpa Stefan Löfvén att bli statsminister.

Här följer några intressanta uttalanden från denna maktperson i det socialdemokratiska partiet.

1, Han konstaterar att barnfattigdomen nu ökar i landet.

2, En utjämnande politik gör också skillnad för hälsa och medellivslängd.

3, Ojämlikheten minskar möjligheten till ökad sysselsättning.

Jag vill på mycket goda grunder säga att dessa tre uttalanden strider mycket starkt mot sanningen och samtidigt strider mot sossarnas skuggbudget och politika förslag.

Att vi idag ser att barnfattigdomen minskar är en direkt följd av de satsningar som alliansen gjort för att upprätthålla sysselsättningen, trots mycket svåra ekonomiska globala omständigheter.  När det sen kommer till realpolitik så ser vi nu att skattesänkningarna och realöneökningarna de senaste åren är den direkta orsaken till att vi idag ser färre fattiga barn i Sverige. Vi ser alltså att en ökad sysselsättning minskar ojämlikheten i samhället. Vilket då får till följd att vi får färre fattiga barn i Sverige. Vi ser även andra intressant fakta när det kommer till hälsa. Vi ser idag tydligt att den ökade sysselsättningen som har blivit en direkt följd av den borgerliga jobblinjen, även har positiv effekt genom att vi idag kan se minskande ohälsotal  . Vi ser samma sak när man tittar på siffror för det minskande utanförskapet.

Mycket talar för att den linje som presenteras av Håkan Juholt, är en mycket mer ärlig bild av den socialdemokratiska politiken än den förskönade populistiska bild som framförs av Stefan Löfvén. För i sanning är det så att allt det i den borgerliga politiken som inneburit så mycket fördelar, att under denna svåra tid varit Svensk, både är man emot och har varit mot som socialdemokrat. Vi ser rykande heta bilder där man vänder sig emot kommande skattesänkningar. Man är emot jobb och utvecklingsgarantin. Man lägger dessutom en budget som tydligt gör det dyrare för företag att nyanställa.

Mycket talar alltså för att den bild som målas upp av socialdemokraternas före detta ledare Håkan Juholt, är den som utgår ifrån deras samtidsanalys när gäller tillståndet i Sverige. Här ser man ett tydligt glapp mellan verkligheten och det som grundlägger den socialdemokratiska politiken som man tänker gå till val med 2014.

Jag skulle gärna vilja ställa några frågor och höra hur Håkan Juholt tänker sig svaren:

1, Hur skall högre skatter leda till fler jobb?

2, Vilka faktorer är viktigast att jobba med när det kommer till att minska barnfattigdomen?

3, Hur man bygger ett jämlikt samhälle genom att göra det dyrare att nyanställa?

4, Hur man gör för att öka delaktigheten i samhället genom att minska sysselsättningen?

5, Vad finns i den socialdemokratiska politiken som leder till att vanliga löntagare får mer köpkraft i plånboken?

6, Vad är den bästa metoden för att minska utanförskapet?

7, Hur en minskad sysselsättning skall leda till minskande ohälsotal.

8, Hur tycker du man bygger ett solidariskt samhälle där alla är delaktiga i skapandet av välfärden?

Jag kan tänka mig att ta emot svar via alla tänkbara kanaler. Men bästa hade kanske varit att svara direkt här på bloggen via en kommentar.