Välfärdens vinster


Frihet är ett ord och en företeelse som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Som ism växer frihetsbegreppet till politisk ideologi. Frihet i denna form är förpackat i formen av mänskliga strävanden och mänsklig vilja. Vi människor strävar efter ett gott liv och vi vill vara fria och behandlas på ett rättvist demokratiskt sätt.

Så här långt möter man knappast något större motstånd. När detta uppenbara skall speglas utifrån politisk ideologi uppstår helt plötsligt en höger och vänsterskala. Det vi kallar ett välfärdssamhällen har helt plötsligt olika ingångar, och i grunden helt olika metoder för hur man bygger upp detta s.k. välfärdssamhälle. Förvillande är också att både sidor använder just begreppet frihet.

Skall man då kanske börja med att definiera ordet frihet utifrån den politiska ideologins horisont. Man får börja med att kunna skilja på att frihet i te x Ukraina och frihet här i Sverige i grunden handlar om nästan två helt olika saker. Precis på samma sätt som när en socialdemokrat eller vänsterpolitiker pratar frihet, kan det betyda något helt annorlunda än när en moderat tar ordet frihet i sin mun.

Skall man koka ner denna soppa i lite mera koncentrerad form, kan man säga att frihet i den politiska ideologins Värld handlar om den relation en individ har att förhålla sig till, när det kommer till det samhälle som är skapat runt omkring individen. Vänder man på steken kan man säga att frihet också är den yta där samhället lämnar individen att leva sitt liv utifrån egna tankar, smak och tycke. Valfrihetens grundsten är faktiskt att man har något att välja emellan. I ett samhälle där det inte finns några valmöjligheter i samhällsapparaten (Typ Sverige för 25 år sedan) kan man säga att befolkningen lever i ett land med begränsad frihet. Vi Svenskar är så invanda vid att inte själva välja så är vi idag tycker vi det är helt ok att lämna över ansvar över våra liv på en mängd olika områden till samhället. Vi låter facket förhandla om vår lön, i de allra flesta fall är det andra som hanterar våra sociala egenavgifter etc. Går man tillbaka 25 år i tiden kunde vi inte välja vilka tv och radio kanaler vi ville lyssna på, inte välja äldre omsorg, läkare eller ens tandläkare. Vad menar då en socialdemokrat eller vänsterpartist när han/hon pratar om frihet (För ordet valfrihet har man aldrig hört från detta håll)?

Man kan säga att frihet i en socialdemokrats bemenande är inte frihet. Det de menar med frihet är antagligen det som blir över av dagen när alla sysslor i varden är utförda. Att man skall ha råd med tid för frihet. För hela iden med vänsterpolitik bygger på att begränsa frihet och skapa ett samhälle där alla kollektivt skall ha det ungefär lika risigt. Ingen skall kunna växa och dra med sig andra att förkovran sig. Bäst är om man kan stämpla en människa redan i grundskolan och sen tvinga denna människa att leva sitt liv precis så som det därifrån utveckar sig.

Den liberala friheten (Antagligen kan man inte säga så) är något helt annat. Ett välfärdssamhälle enligt liberalismen är ett samhälle som ständigt kämpar för en framväxande frihet. Under ständig förändring för att på bästa tänkbara sätt understödja den mänskliga frihetskampen. Sverige har under snart 8 år varit försatt under en sådan politik. Många idag förstå kanske inte fullt ut hur viktig denna kamp är. Att vi idag kan välja vård, skola och omsorg har kanske i måna fall reducerats till en diskussion om vi skall tillåta vinster i välfärdens företag. För mig tappar debatten alla sans och balans när detta sker. Att det är verklighetsfrånvända vänsterpartister(Kommunister) som driver denna kampanj är absolut inte förvånande. Man klarar helt enkelt inte av att ta in det som driver människor framåt. Det som i Kommunsitstater kallas korruption är alla människor vilja till ett gott liv. Mycket kan man begränsa och kuva hos människor som kommunist och socialist men vilja att tjäna penar kan man inte radera bort.

Mycket förenklat skulle man kunna säga att valfriheten bygger på att det finns medmänniskor som vill anstränga sig och göra vinst. Tar man bort denna drivkraft återstår bara det som socialism och kommunism vill skapa, nämligen att en befolkning förvandals till en stor grå massa av själsligt kuvade korrupta människor, som lever ett liv i förtvivlan och hopplöshet som tar sig igenom dagen dagdrömmandes om ett liberalt liv i frihet.

I en tid där sanningar behöver sägas


Kanske är det så att Sverige är ett av de få länder i Världen, som har en aktiv politisk linje som syftar till att långsiktigt kunna finansiera sin välfärd. Jobblinjen är ur ett Globalt perspektiv unik. Vi vet idag att välfärd på kredit inte är en framgångsfaktor. Idag finns bara två sätt att finansiera välfärd och det är via jobb och så är det på kredit. Tar man välfärden på kredit och glömmer de där detaljerna med att skapa nya jobb, har en bra skola och bryter utanförskap, har man för eller senare ett nytt Grekland.

Jag vill se striden som idag utspelar sig i USA som en mycket intressant vattendelare i denna fråga. En röda sida, som med president Barack Obama säger skattefinansierad välfärd till varje pris, och så en blå sida som gör bedömningen att landet vare sig skall ha eller har råd med välfärd på kredit.

Tiden är verkligen mogen för att sanningar skall sägas i denna fråga. Men så griper demokratin in och tar bort obehagliga sanningar från den dagliga debatten. Jag vill säga att det är här hela Europa står och stampar.

Det är nu sanningar behöver se dagens ljus. Vänsterretoriker har lyckats klara sig undan ansvar i denna fråga genom att skylla på skatteflyktingar och girighet. Men de pengar som försvinner ur skattesystemet på detta sätt är som droppar i Stillahavet. Det som verkligen kostar är varje människa i ett samhälle som inte kan bidra i samhällsbygget. Ser man t ex Sveriges utanförskap som en kostnad uppenbarar sig astronomiska värden.

Räknar man om de 800 000 utanförsatta i Sverige i reda pengar så får vi följande: Säg att varje Svensk som jobbar heltid i snitt betala ca 75 000 kr per år till statskassan. Multiplicerar man 800 000 med 75 000 så får vi 60.000.000.000. Alltså 60 miljarder kronor om året kostar utanförskapet, om man bara tittar på uteblivna intäkter till staten. Lägger man sen till dv olika bidrag som säkert kommer vissa utanförsatta till del, kan man säker lägga till ytterligare 10 talet miljarder i denna karusell.

För mig har det alltid varit självklart att ett land som Sverige skall vara ett välfärdsland. Men när vi nu snart har 100 år av välfärdsbygge i backspegeln, känns det inte som om vi någon gång varit fullt ut redo för att bygga välfärd på ett långsiktigt sätt. Först nu de sista åren har vi sakta börjat bygga en politik där man sörjer för att få välfärden finansierad. Jobblinjen är bara ett första steg på vägen. Vi behöver så förfärligt mycket mer.

Det behövs t ex tydligare och effektivare redskap för att  bryta utanförskap. Vi behöver ta tag i alla utmaningar som står mellan arbetsmarknaden och den arbetslöse. Vi måste förfina arbetsmiljöarbetet så att vi får en arbetsmiljö som ligger i fas med samhällsutvecklingen. För på något sätt måste vi se till att minska på statsskulden. Alla stenar som går att vända skall vändas i denna strävan.

Men kanske är det så att det effektivaste sättet att skapa nya intäkter till statskassan och samtidigt minska det mänskliga lidandet, är att hitta nya vägar för utanförsatta att ta sig in i samhället som aktiva samhällsbyggare. Enligt mig är det förödande för Sverige om vi skulle få en återgång till bidragssamhället. Jag skulle kunna säga att vi likt USA helt enkelt inte har råd med högre skatter, minskad konkurrenskraft och ökade statsutgifter i form av utökade bidragssystem.  Välfärd på kredit är en återvändsgränd som idag kan vara likvärdigt med slutet för en nation. Vi är nu inne i en situation där vi måste satsa, vi kan satsa framåt för att vi tidigare sparat. Men långsiktigt måste vi bryta utanförskap, minska statsskulden och förhålla oss restriktiva till välfärd på kredit.  Så som vi borgare alltid varit försiktiga till det där med välfärd, som vi vet att samhället inte har råd med. Gärna välfärd, men då skall det finnas en jobblinje på andra sidan som bryter utanförskap och skapar nya jobb i samma takt parallellt.

Rasism och främlingsfientlighet i vardagen


Det verkar nu som om vi alla får börja lära oss att leva med Rasism och främlingsfientlighet. Kyrkovalet 2013 ger en indikation på vad som  komma skall. Det verkar som om samhällsbilden släpper fram den ofria människosyn som presenteras av landets Sverigedemokarter. Den smygrasism som bitit sig fast hos medelsvensson, verkar nu allt tydligare blossa upp. Vi ser de oroväckande tendenserna i årets kyrkoval. När det skall till att röstas i valet 2014 finns en överhängande risk att över 10% av valmanskåren lägger en främlingsfientlig, rasistisk röst i valurnan.

För mig som alltid kämpat för frihet och valfrihet mot kommunsiter och socialister, står nu ytterligare en kamp att utkämpa. Kampen för frihet står nu att utkämpa på den ytterska politiska högerkanten.

Man får aldrig låta kampen svalna. Kampen för frihet är en ständigt pågående process. De små kornen av rasism är som virus i en sjuk kropp. Det verkar som om vi människor har nedsatt immunförsvar, när det kommer till den epidemiska sjukdomen rasism.

Oro för det okända verkar kunna resa upp de mest anmärkningsvärda fördomar som grundlägger rasismen. Främlingsfientligheten är allt utom att vara analytisk, solidarisk, selektiv och inkännande. Det är med mångfald man bemöter den otrygga, inhuman, omänskliga och oroliga främlingsfientligheten. Det är genom att bjuda in och välkomna man överbryggar den otrygga och oroliga främlingsfientligheten. Argumentet är kärlek, medkänsla och förståelse. Man bemöter inte den järnrörsbeväpnade oroliga och rädda rasisten med våld och stora hårda ord. Mot denne finns bara trygghet, värme, kärlek och välkomnande som motmedel.

Det finns även en annan väg där Sverige behöver förbättra sig, som har med främlingsfientligheten att göra. På något sätt måste vi hitta vägar där samhälleligt missnöje kan urladdas. Mycket av de framgångar som Sveriges rasister och främlingsfientliga idag får uppleva, är en följd av ett missnöje med samhället i stort. I detta missnöje kan man spåra det som vi brukar kalla politikerförakt. En form av systematiskt genererat missnöje som samhället alltid varit bärare utav. Men idag har tydligen Sverigedemokraterna i retoriken lyckas öppna ett gatt där detta missnöje hittar dagens ljus. I retoriken har Jimmie Åkesson skickligt lyckats få Sverigedemokraterna att framstå som Riksdagens enda parti som verkligen utför opposition.

Det är en utmaning för de etablerade partierna att verkligen ta denna s.k. politiska puck på allvar. Det är viktigt att bygga retoriken på ett sådant sätt att man hela tiden bjuder in missnöjet till debatt och diskussion. Jag är övertygad om att hälften av de som idag överväger att lägga en röst på Sverigedemokraterna är stöpta ur samhällsmissnöjets kategori. Frågor som berör t. ex. Sveriges invandring behöver nyanseras på ett sätt som bjuder in samhällsmissnöjet till debatt. Låta människor förstå att mångfalden är samhällsberikande på alla tänkbara sätt. Få upp frågor på agendan som belyser t.ex. vad som händer med ett samhälle om man låter missnöje, främlingsfientlighet, rasism och missunnsamhet få fäste.

Få människor att förstå vikten av frihet och demokrati. Förstå att man inte någonsin kan släppa kampen för frihet till förmån för rasism, rädslor och främlingsfintlighet. Det är med kärlek, välkomnande och medmänsklighet man bäst bemöter rädslorna i rasism och främlingsfientlighet.

Den grundläggande ideologin


I mängder av inlägg har jag försökt sätt fingret på grundläggande politisk ideologi. Vad jag förstår är det inget som idag intresserar i någon större utsträckning.

Min tro är att glömmer eller ignorerar man grunden är det kanske svårare att sätta sig in i den politiska debatten som helhet. Är man kritisk till höga skatter eller vice versa. Tycker man att vården är dålig på den privata sidan. Vill man att tågen skall bli mera punktliga. Då har allt sin grund i den ideologi som för tillfället råder. Vill man vara med och påverka kan kanske en grundläggande kurs i politisk ideologi vara på sin plats.

Faktum är att ett land som Sverige, är det extremt svårt att på ett någorlunda lättbegripligt sätt, förhålla sig till grundläggande politisk ideologi. Det är beroende på att landet de senaste 50 åren, varit ett lapptäcka av ideologier. Med en ganska så överväldigande vänstervridning som på något sätt präglat landet, har vi alla en grundläggande småborgerlig syn på samhället. Jag brukar säga att en Svensk i sin syn på sig själv är borgerlig och konservativt traditionalistiskt när det kommer till jobb och ansvar. När det sen kommer till synen på samhället är vi socialister och kommunister. Vi bygger ett samhälle solidariskt samhälle med kluvna grundläggande ideologier. Det är en av de avigsidor man kan hamna i när man bygger ett fritt öppet demokratiskt samhälle. Att dra åt många olika håll är på andra sidan faktiskt också enormt viktigt för att upprätthålla samhällets mångfald.

Men renodlar man det som idag är politisk ideologi. Då ser jag tre tydliga linjer. För mig handlar det om synen på frihet. Jag utgår i från individen. Låt säga att vi har individen Sven-Gun Svensk framför oss. Hen står framför oss på en stor ängsvall. Sven-Gun Svensk har nu tre vägar att ansluta till sitt liv som vuxen.

Väg nummer ett är att leta upp en kotte och köra igång och göra kotletter att sälja till sina medmänniskor.

Väg nummer två är att leta upp ett kotteri och söka sig till en anställning som kotterist.

Väg nummer tre söka sig till ett samhälle där hen hoppas kunna ansluta sig till en välfärdsreform som skänker henom en grundläggande social trygghet.  

Här har vi att göra med frihet i tre olika nivåer. Man kan förenklat säga att när friheten är som störst väger också ansvaret som tyngst. Vi här i Sverige kan välja vår nivå av frihet. Men väljer man den största graden av frihet är man kraftfullt missgynnad. Senaste åren borgerliga politik har på något sätt förbättrat dessa odds en aning. Men den där fullständiga friheten är milslångt borta. Vi lider fortfarande av åren där socialism och kommunism som väst härjade i detta land.

Väg nummer ett i mitt exempel är fortfarande död mans land. Landet Sverige kan fortfarande inte erbjuda exempel nummer ett. Exempel två och tre är fortfarande i kraftfull majoritet. Hade vi kunnat skapa underlag för att utifrån smak och tycke som samhällsmedborgare i Sverige kunna välja väg nummer ett, hade Sverige tagit ett stort steg mot att vara ett fritt land. I mina ögon är inte Sverige i dag ett fritt land. Vi är en vänsterstat med högerambitioner. Skall man kunna kalla det som idag finns i Sverige för frihet och valfrihet, måste vi lära oss att vidga frihetsbegreppet. Självklart skall allt detta ske på frivillig basis. Säg att vi har tre vägar att välja. Där väg nummer ett måste bli ett seriöst alternativ.

 

Barn har vi alla varit


Säg den som inte påverkas om ett barn inte mår bra. Vi hör ständigt hjärtskärande historier som handlar om vuxna som genomlevt en svår uppväxt. Senast i raden hörde jag en intervju med Kicki Danielsson där hon berättar om hur hon bokstavligt talat slitits i från sina biologiska föräldrar. Hon berättar hur hon i hela sitt liv brottats med dåligt självförtroende, sannolikt beroende på de traumatiska upplevelser hon fick genomlida när hon skildes ifrån sina biologiska föräldrar.

Dagens politiska debatt har kommit lite vid sidan av det som verkligen är viktigt, när det kommer till omsorgen av våra barn och ungdomar. Ideologiskt svingas frågan om privat eller offentlig skola. Vi ser idag skolor gå i konkurs, läggs ner eller så stängs de av skolinspektionen.

Men skolor är ändå bara skolor. Det som finns där inne i verksamheten är ämnen, som tydligen inte ligger på topplistan över intressanta att debattera.

Kanske är det som så att det behövs lite mer av barnens perspektiv. Kanske blir frågan om privat eller offentlig skola mindre viktig i detta perspektiv. Kanske är det så att vi då ser helt andra sidor av begrepp som mobbing, pennalism, betyg, läs o skivsvårigheter etc. För allt detta handlar om de människor, som skall vara med om allt det som idag utspelar sig i det vi alla brukar kalla för den Svenska skolan.

För inte är det väl så att vi vuxna alltid vet vad som är bäst för våra barn. Det kanske t.o.m. är så att vi allt som oftast har svårt med att veta vad som är bäst för våra barn. Vi skiljer oss och ser ibland till att trassla till det ordentligt för våra barn. Men när det kommer till att spela den s.a.s. vuxna vuxenrollen, gör vi inte allt för sällan det på ett sätt som vi tror är bra för våra barn. Inte för att vi väljer att spegla det genom barnens vilja och önskemål, utan vi gör det snarare på ett sätt som speglar hur våra förhoppningar ser på utmaningen.

Inte för att jag vet speciellt mycket om vilka möjligheter man har som elev att vara med och framföra sina synpunkter vid förändringar i skolan.  Har vi verkligen idag kanaler för att plocka upp vad eleverna tycker inför förändringar och ger dem laglig rätt att vara med i beslut som rör deras vardagliga omständigheter . Var befinner sig te x elevperspektivet vid de skolor som under året gått i konkurs, blivit nerlagda eller stängts.  Ambitiösa värdegrunder skrivs årliga vid alla skolor privata som offentliga.  Vuxna skriver ner det som man hoppas skall kunna göra skolan till en tryggare och bättre plats att vara på för alla. Men tittar man sen på själva utfallet utspelar sig i många fall en helt annan verklighet. Den ambitiösa värdegrunden framstår då som en s.k. papperstiger. Jag vill med detta inte på något sätt säga at det är fel att skriva ambitiösa värdegrunder. Problemet uppstår när det kommer till att validera dessa värdegrunder. Kanske är det så att skolan får ägna lite mera tid åt elevperspektivet. Varför inte ett ämne som hanterar livsfrågor.

Barn har i alla tider hamnat i situationer där de far illa. Det går antagligen inte att bygga ett samhälle där alla barn alltid mår bra. Men det går att börja jobba med frågor som skall ligga till grund för att alla barn skall kunna få bästa tänkbara förutsättningar. Antagligen är det så att de satsningar man gör ur ett samhällsperspektiv, för att barn skall få bästa tänkbara uppväxt, är den satsaning som ger den största avkastningen.

Att som vuxen ha en tendens att glömma sin uppväxt är absolut inget ovanligt. Men nu står vi inför tider där vi måste bygga en skolan som verkligen speglar våra barn och deras kamp med att vandra mot ett vuxenliv, under trygga och omsorgfulla omständigheter, där barnens bästa måste vara ledstjärnan.

Tid för jobbet med jobben


Sommaren är sen och hösten kryper sig allt närmare. Men långt i från alla har fått en önskad ledighet. Många är faktiskt ofrivilligt lediga och önskar inget annat än att få komma i jobb. Snart 5 års blogganden om jobb, sysselsättning och arbetsmarknad, har lärt mig ett och annat. Som att te x jobb så som den enskilde uppfattar arbetsmarknaden och så som arbetsmarknaden uppfattar den enskilde är två helt olika bedömningar av i princip samma sak.

Att uppbära en anställning kan vara skillnaden mellan ett bra liv och ett rent helvete som långtidsarbetslös. Den långtidsarbetslöse är vanligvis i princip helt utan möjlighet att få en vanlig anställning. Men trots detta uppmanas många långtidsarbetslöse att söka jobb. Listan kan göras lång på liknande fall där kompetensen som myndigheterna uppvisar är av bristfällig karaktär.  Det minsta man kan göra är att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör. Mycket mer måste göras. En grundläggande genomgång av de uteblivna och bristfälliga insatser som utförs de senaste 7 åren av Arbetsförmedlingen måste se dagens ljus. Sannolikt är det mycket som brister från detta håll. Det satsas stora resurser för att Arbetsförmedlingens skall vidta åtgärder för att te x minska ungdomsarbetslösheten. Men mycket få faktiskta åtgärder ser dagens ljus som praktiska insatser i vardagen på detta område.

Att ha en effektiv jobblinje på regeringsnivå, för att sen inte följa upp tagna beslut med effektiva praktiska åtgärder från myndighetshåll är ett slöseri med resurser per monumental. Ingen sten skall lämnas ovänd, ingen mossa skall tillåtas växa. Det är så fantastiskt mycket som står på spel. Det handlar om hela vår gemensamma välfärd. Tillåter man ungdomsarbetslöshet, ökande sjukskrivningar och utanförskap utan att sätta in relevanta verkningsfulla åtgärder är det början på slutet för en välfärdsstat.

Visar det sig att arbetsförmedlingen inte klara av att bära sitt ansvar, måste man kanske skrota hela upplägget med en dito myndighet. Kanske skall namnat i stället vara Arbetsberedningen. Istället för att förmedla jobb så skall man breda människor på sitt kommande liv som aktiva samhällsbyggare.  Är man te x låntidsarbetslös behövs kanske helt andra insatser från myndighetens sida, än vad som idag erbjuds. Tydliga insatser som visar på att det faktiskt är realistiskt för en långtidsarbetslös att får ett jobb.  Man hör historier om långtidsarbetslösa människor som sökt tusentals jobb utan att lyckas. Här räcker det inte med ett CV och en personlig presentation.

Sen till min hjärtefråga utanförskapet. Det borde vara varje arbetsförmedlares innersta drivkraft att minska utanförskapet. Tänk att utifrån en myndighetsposition vid arbetsförmedlingen, vara delaktig i en utanförsatts färd som handledare, när denne ger sig ut på en klassresa rakt genom samhället. En resa från den lägsta tänkbara positionen, till att succesivt stiga i graderna, för att slutligen utvecklas till en aktiv samhällsbyggare. Kanske tom. som Arbetsförmedlare och själv kunna dela med sig om sin resa för andra som är i en utanförsatt position med en ambition att bli aktiva samhällsbyggare.

Vad som verkligen behövs är i första hand inte stora resurser. Vi behöver omtanke och engagemang. Vi behöver visa varandra att de vi gör är för att alla skall få det bättre. Att vissa av oss ibland blir arbetslös, långtidsarbetslös eller utanförsatt är inte beroende på att det saknas resurser. Det handlar sent och sist om vilja. En vilja som är tvehövdad ligger direkt i relation med den potentiella förmåga som eventuellt skulle kunna skapats. Sitter man bara och hoppas på mer resurser kan man sitta där tills rumpan fastar i stolen. En arbetsförmedlare måste komma närmare de frågeställningar som grundlägger en utanförsatts vardag. Det hjälper inte med arbetscoacher od. Insatserna måste vara an blandning av resurser, djupgående relevanta ämneskunskaper,  arbetslivserfarna handläggare, ett kontaktnät bland företagare, vilja, omtanke och kärlek.

Dagens Svenska samhälle har ca 800 000 människor som beräknas befinna sig i utanförskap. Här finns enorm samhällsresurs som vi vet fantastiskt lite om. Kanske kunde man från arbetsförmedlingens sida ta några av de miljarder man årlig återsänder till staten som oförbrukade och gjorde en kraftfull djupdykning i utanförskapets grundläggande mekanismer. Samma sak borde kunna gå att göra med ungdomsarbetslösheten och som idag de kvinnor som tydligen känner att de har det jobbigt på sina arbetsplatser och därför ser ingen annan utväg än att sjukskriva sig.

Att framgångarna jobblinjen uppvisar skulle vara förföljda av utmaningar har nog ingen någonsin tvivlat på. Alla stora förändringar hur små de än är, innebär alltid att några mäniskor finner sig ha svårt att ta till sig förändringens inverkan. Nu är tiden inne för att påbörja jobbet med jobben. Ingen skall klara sig undan att påbörja sin klassresa. Alla skall känna att de är i startgroparna inför något stort. Känna återupprättad heder och förmåga. En resa som skall leda till den bättre delen av vad livet har att erbjuda.

Fördelarna med mångfald


Att känna tillhörighet är inte en mänsklig rättighet. Tillhörighet och att ingå i ett samhälle är ett mål att stäva efter. Att födas i ett land är inget man väljer. Det är en sak som absolut helt och hållet står utanför en människas förmåga att påverka. Det som därefter utspelar sig är att man får ett band till den plats där man förlägger sin uppväxt. Fram tills dess att man är 18 år är man överlämnad till sina föräldrar val av plats, var denna uppväxt kommer att utspela sig.

Mångfalden sätts på prov när mäniskor med skadade band till sin uppväxt söker tillhörighet i ett nytt samhälle. Alla har vi en relation till vår uppväxt. Nästa alla värderingar, åsikter och värderingar skapas under inverkan av den miljö och tidsperiod där vi förlägger den första delen av livet. Vilket absolut inte är några nyheter. Att jag påtalar dessa välkända faktum är i syfte att belysa det där med mångfald. Sätta focus på de delar av vår kultur som tydligen upplever svårigheter att se mångfaldens fördelar.

För det första, en person som väljer att söka asyl i te x Sverige, gör det oftast med utgångspunkt av ett påtvingat val. Utmaningen står i hur mångfalden hanterar situationen i asyllandet. Reaktionerna står i proportion till hur ett samhälle klarar av att möta förändring och se sina grundläggande värderingar bli utmanade.

Kan man då hamna i en situation där man släpper synen på mångfald helt fri. När man helt enkelt glömmer att vårda den relation alla har till den plats där man vuxit upp och där man lärt sig allt om livet och levernet. Jag vill påstå att det även här finns en gräns. Men gränsen är individuell. I toleranta och insiktsfulla miljöer är det säkert så att mångfalden har lättare att få fäste. Precis som att miljöer där man inte klarar av att hantera nyheter och förändringar, kan göra det svårt för mångfalden att komma igång.

Med andra ord. För att mångfalden skall utvecklas behöver man kanske arbeta med två täter. Skall mångfalden hitta nya dimensioner, bör inte bara vi som idag ser oss som Svenskar jobba med våra perspektiv och hur vi ser på det där med förändring. Det behöver även ske en understödd integration som gör det möjligt för den asylsökande att lära sig hur man hanterar mångfaldens utmaningar. Vi infödda Svenskar behöver lära oss de band som en asylsökande skapat i det land där han/hon växte upp. Precis på samma sätt bör man göra från andra sidan. Här bör man kunna särhålla regionala skillnader. Svårigheter som kan komma i dagen är att man kommer för nära den personliga integriteten. Men jag tror verkligen att det går ett utforma ett utbyte som håller en viss höjd över den personliga nivån.

Min tro är ett sådant arbete skall underlätta för att komma igång med ett bredare integrationsarbete. Det pratas om samhällsklyftor och andra samhällsutmaningar. Men en stor klyfta som finns i samhället är nysvenskarnas vandring in i det Svenska samhället.