Delar som helar


Utbrändhet är ett allt vanligare syndrom. Allt i från partiledare till vanligt folk drabbas. Det handlar om en folksjukdom. En sjukdom utan solklar diagnos, behandling eller medicin. Sjukdomen befinner sig antagligen någonstans i gränslandet mellan kropp och själ.

Det är verkligen kittlande att gräva djupare i orsaker och konsekvenser kring denna sjukdom. För att gå grundligt till väga skall man kanske först titta på sjukdomen utifrån ett historiskt perspektiv. Låt säga 100 år bakåt i tiden. Vad hände då med människor som inte hade kraft att ta sig an de vardagliga utmaningarna?

Då var utmaning i många fall en klassfråga. Var man rik, åkte man till en kurort och ”Drack brunn”. Var man fattig eller mindre bemedlad hamnade man på sanatorium. Fick en diagnos av en läkare som i bästa fall läst en bok av Sigmund Freud. Visade patienten inga tecken på ett snabbt tillfriskande, förklarades hen vara en s.k. sinnessvag person. Det finns alltså en tydlig historisk koppling där utbrändhet är skamfylld och något som bara händer svaga människor.

Idag vet vi bättre. Idag vet vi att utbrändhet kan drabba alla. Alla kan bli utbrända. Vi vet också att många kommer att bli utbrända.

Sen blir det tunnare med kunskap. Vi vet ganska väl att stress och påfrestningar under längre tid, utan längre sammanhängande perioder med vila gör att människor ibland blir utbrända.

Dagens samhälle berättar om hur prestationer bör utföras. Träning, materialism, jobb, hem och familj etc. är sånt som alla på något sätt kommer i kontakt med. Med andra ord det som anses vara normalt. Kanske är det just ordet ”normalt” som är boven i dramat. Tänk om OS-medaljören kommer i mål och första frågan blir; hur kändes det att utföra en normal prestation? Sannolikt ökar denna fråga att OS-medaljören blir utbränd inom kort.

Avståndet mellan individens upplevelse av en prestation och omgivningens reaktioner är sannolikt viktiga komponenter för att komma fram till ökad förståelse av utbrändhet.

Alla som följer idrott och idrottande vet att vissa individer återhämtar sig snabbt efter idrottsprestationer. Sannolikt är det just denna faktor som urskiljer den extremt framgångsrike idrottaren från den som når mera medelmåttliga resultat. Till en viss nivå kan alla träna fram resultat inom idrott. Men det sista steget upp till högsta elit är det bara några få människor som ta.

Återhämtning och omgivningens reaktioner är två komponenter som finns att hantera för en person som vill kunna hantera sitt liv på ett sätt så att risken att bli utbränd minskas.

Det handlar alltså om självkännedom. Att lära sig sin kropps återhämtningsfaser är inte lätt. Många försöker lura denna process med narkotika, alkohol och narkotika. Men det är bara att skjuta problemen framför sig. Vissa finner kanske att meditation och yoga hjälper till att påskynda återhämtningen. Faktum är att det återhämtningen bara ger marginell hjälp. Det är också viktigt att kunna skilja på vila och återhämtning. Det finns inget som säger att vila och återhämtning har med vartannat att göra. Vila kan kanske hjälpa den person som behöver ny kraft att börja jobba med sin förmåga att återhämta sig.

Att återhämta sig från en idrottsprestation handlar mycket om att kroppen skall få ny näring, att muskler skall transportera bort mjölksyra och fylla på syreunderskott. Men en mental utbrändhet som skall återhämtas är något helt annat. Det handlar om att hitta den tidpunkt där sinnet inte klarade av att återhämta sig under 8 timmars sömn. Bygga upp förståelse kring situationen så att den blir hanterbar. Utbrändhet handlar till stor del om en livssituation som blivit okontrollerbar. Små delar som vart och ett för sig skapat ett liv som sinnet valt att lämna utan åtgärd, beroende på att de är allt får svåra och obehagliga. Sinnet är som ett rovdjur, när väl den stora livsprövningen kommer, är det de svaga delarna i sinnet som angrips. Focus hamnar på fysisk överlevnad. Allt undanträngt, som kunnat döljas i vardagsrutinerna blottas. Utbrändheten är ett faktum. Denna person kan vila under 50 år helt utan effekt.

Att agera på ett sätt där omgivningens reaktioner kan föregripas och förstås är såklart näst intill omöjligt. En kontroversiell politiker bör verkligen utföra dessa tankeövningar. Kan jag själv leva med min politiska agenda? Hur mår jag när omvärlden reagerar på min politik?

Ungefär samma tankar behöver tänkas när vi vanliga människor lever våra liv. Hur lever jag mitt liv?  Kan jag påverka min omvärldsbild? Är jag ett offer av mina beslut? Eller är det jag som styr livets seglats?

Allt har åtminstone två sidor


Följandes den politiska debatten kan mycket tyckas vara motsägelsefullt. Det där med välfärd och hur olika politiska inriktningar försöker bygga upp olika bilder, av hur man vill föra fram metaforbilder med budskap, innehållande det man anser vara god välfärd.

I så gott som alla undersökningar jag läst de senaste åren, hamnar alltid Sverige minst topp fem i Världen, när det kommer till olika vinklar som behandlar att Sverige är det bästa landet att bo och leva i.

Men hör man t ex en Svensk vänsterpolitiker behandla samma ämne, får man lätt känslan att Sverige är ett krisande land som är på god väg att förlora sin välfärd. Det är t.o.m. så att den mentala uppfattningsbilden om Sveriges situation som välfärdsland är en politisk skiljelinje mellan höger och vänster.

Att det kan kännas förvirrande för den väljare som verkligen vill ge sig i kast med att sätta sig in i hur det står till, känns inte som ett långskott. För mig är kanske inte frågan först och främst ideologisk utan logisk.  Jag menar att man kan använda sig av logik och testa den välfärd, som tydligen kan uppfattas allt ifrån att den näst intill är på väg att kollapsa, till att vara Världens bästa på en och samma gång.

Det jag menar är att låta sig själv ta en stund, och åka runt i Välfärdens Sverige och skapa sig en objektiv bild. Gamlingar finns i äldrevården, barn föds, människor går till sina arbeten, socialförvaltningen betalar ut försörjningsstöd, den arbetslösa går till arbetsförmedlingen, den hemlöse söker ett natthärbärge vid statsmissionen, bryter man benet eller får en stroke och ringer 112, kommer det en ambulans och hämtar.

Det är inte så att om man lägger till eller drar bort 2 eller ens 4 miljarder från denna verksamhet, att den i någon större utsträckning kommer att förändra det vi idag kallar välfärd. Idag kan man lätt uppfatta det som om välfärden står och faller med några få miljarder som flyttas hit eller dit.

Vi har idag en offentligsektor som årligen kostar i runda tal ca 1800 miljarder Svenska kronor. Att det ur denna ganska så väl tilltagna summa innefattar ett stort antal jobb faller på sakens natur. Men lämnar vi nu logiken och faller in i ideologin, så hittar jag en stor pedagogisk uppgift som borde vara en aktiv faktor i valdebatt 2014. Vad händer med välfärdspengarna i förhållande till nyföretagandet och det personliga initiativet? Att det finns en offentligsektor har vi i Sverige lärt oss att ta för givet. Många ser det säkert som ett mål här i livet att få en offentlig statlig tjänst. Det är lite som att bli inskriven på en institution, som sen livet ut tar hand om försörjning, väl och ve åt den inskrivne. Skönt kan säkert många tycka. En form av välfärdens triumftåg för den som lyckas med den bedriften.

Men vad händer när man tittar på andra sidan. Vad händer med den lycklige som nu har sitt liv s.a.s. säkrat via en statlig anställning. Frågan man borde ställa är inte om det är värt pengarna. Frågan som är viktig ur ideologisk synvinkel är om pengarna kunde används mera effektivt på ett annat sätt. Varje krona som satsas i en offentlig statlig sektor är en krona som man skjuter från höften. Man vet sällan eller aldrig hur, var och när den kommer att göra nytta i samhället. Men låter man samma krona agera riskkapital i ett företag, där dito person kanske inte känner samma trygghet som via en statlig anställning. Men här finns såklart många risker. Ser man detta ur ett längre perspektiv har vi med största säkerhet en vinnare.

Här någonstans borde den ideologiska höger och vänster debatten utspela sig. Det måste göras synligt vad som händer när vi tar steg antingen åt höger eller vänster.

För mig känns det solklart. Sverige har idag en stor offentligsektor som både i privatregi och offentlig dito utför ett enastående bra jobb. Vi är verkligen priviligierade som bor i detta land. Men frågan är till vilket pris vi fortsättningsvis skall upprätthålla detta välfärdslandskap. Jag tycker verkligen att vi på mycket goda grunder kunde ta bort några 100 miljarder från denna enorma pott, och satsa dessa pengar på individen istället.  Jag tror verkligen att vi hade fått mera för pengarna på detta sätt. Vi hade fått än mer valfrihet. Vi hade fått än mera initiativ. Kanske även så att vi hade sett lite mindre av välfärdssjukdomar så som fetma, diabetes, stroke, mental ohälsa, hjärtinfarkt etc. På sikt även mera självständiga människor som lär sig att desto starkare man själv är, desto bättre kan man ingå en grupp och verkligen göra skillnad. På lite längre sikt hade vi kanske ingen ens märkts någon skillnad i välfärden. Vilket jag inte alls håller för omöjligt, är att det hade kanske t.o.m. resulterat i mera välfärd än tidigare med en mindre satsad peng.

Utanförskapet, Löfvén!


Högre skatter, större stat och ofria förminskade människor. Här har vi det dröm- samhälle som Stefan Löfvén och dennes rödgrönda röra, som visserligen ännu inte är tillrörd, kommer att vilja skapa.

Stefan Löfvén och dennes likar kommer att gå till val 2014 med ett och samma budskap, nämligen att det var bättre förr.

När det sen kommer till en annan gren på det politisk trädet, är det precis samma visa som utspelar sig, men texten är lite omredigerad. Inte så lite heller för den delen. Men nostalgin är ändå på topp. Jag tänker mig Sverigedemokraterna och partiets längtan till den politiska atmosfär som rådde i Tyskland under 1930 talet. Då som nu var det oroliga tider. Då som nu var det många som valde rasist stolleriet framför seriös politik som står för liberalism, mångfald, frihet, demokrati och valfrihet.

Ibland tror jag att människor helt enkelt måste uppleva ofrihet och tyranni för att lära sig att ta avstånd från galenskap, så som t ex Sverigedemokrater och annan rasist ohyra.

Valet 2014 måste även lyfta fråga om de öppna fria samhället. Kampen för frihet får inte stanna av. Sveriges väljare får absolut inte vaggas in i falsk trygghet och ta friheten för given. Frihetsperspektivet är lika användbar för att bekämpa socialister, kommunister som Sverigedemokrater. Vi Moderater tycker att friheten är värd att kämpa för. Frågan borde vara varför inte alla är beredda att ta denna kamp…

Välfärdens kärna


Nu är tiden verkligen mogen för att lyfta upp den Svenska välfärden i ljuset. Det som en gång i tiden skapades  syfte att vara en offentlig satsning, så att människor med tillfälliga problem, sjukdomar, arbetslöshet skulle kunna känns sig trygga har kanske inte utvecklats så som det en gång var tänkt.

Det är kanske så, att jobben trots allt inte blir nästa års stora valfråga. Jag vill mena att det är än viktigare att människor i allmänhet får en bredare bilda av det vi idag kallar välfärd. Jag vet verkligen inte om det är en nyhet för många människor att Sverige mer eller mindre alltid lånat pengar för att kunna genomföra sina välfärdsatsningar. Med andra ord så är allt det vi idag kallar välfärd, egentligen handlar om en gigantisk statsskuld.

Skall man vara enormt konkret så är faktiskt Sverige ett mycket hårt skuldsatt land. Skall man använda sig av förskole logik, så har Sverige gjort av med mera pengar än landet lyckat balansera med motsvarande inkomster, under en mycket lång tid. På mycket goda grunder borde landet Sverige anmälas till lyxfällan.

Vad Sverige behöver är inte mera välfärdsutbyggnad. Vad Sverige behöver är jobblinjen upphöjt till 5. För att vara än mera konkret, så har vi en välfärd i Sverige som är dyrare än vi har råd med. En välfärd som vi faktiskt inte riktig någon enda gång har haft råd med.

Att vi har skatter i landet som finanserar välfärden är kanske inte heller någon nyhet. Men det är inte sant. För det som finansierar vår välfärd i Sverige, är den konkurrenskraft som våra produkter och tjänster skapar när de går att omsätta i andra länder. Mycket enkelt och kraftig förenklat, kan man säga att ju mer vi betalar för välfärden i Sverige, så sjunker våra inhemska produkter och tjänsters konkurrenskraft ur ett globalt perspektiv. Jag vill mena att här har vi Sveriges ideologiska gränslinje.

Sammafattningsvis och grovhugget så har Socialdemokraterna och vänstern idag lyckats skaffa kommandot över samhällets utgiftssida i debatten. På samma sätt har Moderaterna med växlande framgång focuserat på samhällets inkomstsida, vilket är en betydligt tyngre uppgift inte minst retoriskt.

Att det är lättare att ge än att taga är en urgammal sanning. Problemet som vänstern traditionellt hamnar i, är att givandet inte stannar i tid och att man i så stor utstäckning levt på lögnen att det är skatterna som finansierar välfärden. Problemen för högern är att återhållsamhet ibland kan vara väl tilltagen. Sen är det kanske inte heller ett sätt att göra sig populär med förslag som dv olika jobblinjer och andra sätt som underbygger att folk går i från utanförskap till att vara uppbärare av en anställning.

Sen skall man även göra klart att allt har sin tid. Det finns tillfällen då man måste satsa och det finns tillfällen då man skall bromsa. Frågan stannar lätt och inte allt för sällan vid att skatter skall höjas eller sänkas, för att ett samhälle skall utvecklas. Men det är så förfärligt mycket man måste veta innan man ens kan vara delaktig i sådana beslut.

Först måste man slå fast att vi alla är delaktiga i att återbetala vår enorma utlandsskuld. Ett långsiktigt välfärdsbygge på kredit hamnar förr eller senare i en situation där kreditgivarna tappar tålamodet (För den delen gäller det alla skuldsatta). Man kan lugnt slå fast att det som verkligen bestämmer vår förmåga att återbetala denna skuld, är inte genom att införa fler och kostsamma reformer på det sociala planet.  Vad vi behöver är stark generell konkurrenskraft. Inte bara i form av kompetens, utan även i form av faktisk ekonomisk konkurrenskraft. Dvs att landet befinner sig i ett kostnadsläge som gör att Svenska företag och organisationer, lätt hittar omsättningsmöjligheter för sin produkter och tjänster i utlandet.

Vi är faktiskt på god väg. Men mycket återstår att göra. Kanske är det så att valet 2014 är viktigt ur ett ideologisk perspektiv på många områden. Vi måste rusta Sverige för framtiden. Då gäller det att välja rätt väg. Vi måste lära oss att se vad som är viktigt och agera därefter. Långsiktiga skattelättander och hög konkurrenskraft, där samhället klarar av att bryta människors utanförskap eller skattehöjningar med sänkt konkurrenskraft och en ny utslagningskarusell av friska arbetsföra människor. Välj själv…

Det händer med en lägre skatt


Politisk ideologi är det ämne som ligger mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden fick ett politiskt uppvaknande, så var det ordet frihet som blev min burköppnare. Jag såg du en samhällsutveckling i Sverige som prisades av en näst intill enig omvärld. Men min känsla var att det fanns inslag i den politisk som styrde Sverige, där det saknades långsiktighet och de villkor där människor fungerar. Ideologisk var det typ en snittmänniska som skulle formas fram. Visserligen kan det mycket väl vara så, att Svensken generellt trivs mycket bra med att vara en snittmänniska med ordet lagom som valspråk.

När jag senare grävde djupare i den ideologi som grundlade det Svenska samhällsbygget under 1900 talets Sverige, började oroväckande tendenser att uppenbara sig. Under 1970 talet blev det allt tydligare att den välfärd vi var i färd med att bygga upp, inte alls var en handling av soidaritet och omtanke. Det handalade om en ekonomisk konstruktion med marxistiska förtecken. Förenklat skulle man kunna kalla den utveckling som populärt benämns vara ett välfärdsbygge, för ett vänsterexperiment. Med ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet skulle ett vänstersamhälle byggas upp. Ett samhälle där löntagaren var kung. Ett samhälle där initiativ, kunskap, företagande, kapital och framåtanda var begrepp som skulle bekämpas till varje pris. Man nöjde sig inte med retorik, utan man gick mycket längre än så. Man skapade ett skattetryck som var ett av Världens högsta. Ett skattetryck som retoriskt skulle skapa ett rättvist samhälle. Men i själva verket fick vi något helt annat.  Vi fick ett välfärdssamhälle som snabbt började leva sitt eget liv. Vi fick smaka på effekterna av välfärd och demokrati i kombination. Det är intressant och se vad som händer när välfärden får vara drivkraft åt demokratins verkningar. Sannolikt är det så, att de problem vi idag ser i t ex Grekland är just en sådan effekt. Ett land som sakta är på väg att skapa ett välfärdssamhälle, tenderar att rösta bort politiker och dito partier som har sanningar att säga. I stunder av klarsynthet har många politiker i Sverige fått betala ett högt pris för sin frispråkighet. Ta t ex Kjell-Olof Feldt och dennes kritik mot löntagarfonderna som kanske inte hade undergörande positiv effekt på hans fortsatta karriär som politiker. Välfärd är liksom inget man kritiserar.  Här har vi något som bara måste skapas oavsett vad det kostar och vilka effekter det kommer att få för människor i framtiden.

Nu är det så att i människors medvetande tycks det finnas ett logiskt samband mellan välfärd, fortsatta välfärdssatsningar och höga skatter. Mycket talar för att förhållandet i själva verket är det direkt motsatta, om man ser allt ur ett lite längre och bredare mänskligt perspektiv. Svaret på frågan är hur snabbt och hur omfatande man är bredd att gå i sina välfärdsambitioner. Vägen till att bygga ett välfärdssamhälle kan vara oändligt skiftande. Ser man till hur vi gjort i Europa, så har välfärdskapande i huvudsak skett på kredit, utan en ordentlig tanke som beskriver hur kalaset skall finansieras.  Mycket tid har lagts ner på skapandet av välfärdsreformer ur ett utgiftsperspektiv. Men några ambitiösa ansträngningar som långsiktigt skall hantera hur utgifterna skall täckas, på annat sätt än via utvidgare krediter lyser verkligen med sin frånvaro. Det kan mycket väl vara så att alliansens jobblinje är den första seriösa reformen i syfte att finansiera ett fortsatt välfärdsbygge i ett Europeiskt land.

Sen består faktisk välfärdsbyggen stora utmaning inte bara i hur man balanserar ekonomin på ett kontrollerat sätt. Det finns faktiskt ytterligare en stor fara med ett okontrollerat välfärdbygge och det är ett växande utanförskap. Så gott som alla välfärdsstater har samma utmaning att bekämpa, i form av ett i varierande stor omfattning växande utanförskap.  Även på denna punkt har alliansens jobblinje hittat en modell som verkar kunna fungera. Kanske kommer det att visa sig att långsiktigheten i ett välfärdsbygge står i direkt relation till samhällets förmåga att barasera utanförskapet. Ett välfärdssamhälle som bygger upp ett växande utanförskap, har inte lyckats med att hitta finansieringsmekanismer för det fortsatta välfärdsbygget.  Det skulle mycket väl kunna spegla den utveckling som Sverige genomgick under 1990 talet. Man hade stora välfärdsambitioner som man år ut och år in, inte hade minsta lilla idé på hur man skulle finansera. Symptomatisk växte då också utanförskapet till svindlande höjder. Vilket då fick till följd att allt färre skulle vara med och betala välfärdskalaset. Samtidigt som det fattades ett antal olyckliga beslut i sjukförsäkringen, som gjorde att det i stort sett bara återstod att förtidspenisonera de som inte fick plats i samhället som aktiv samhällsbyggare. Behöver man i detta fall säga att det var nödvändigt att höja skatterna och de befintliga krediterna. Det är vad jag brukar kalla den negativa vänstersamhällssprialen.

Man måste se till helheten. Skattesänkningar är bara en del i ett paket som är helt nödvändigt för att ett fortsatt välfärdsbygge skall kunna gå att genomför långsiktigt. Grovt förenklat skulle man kunna säga, att allt handlar om skapa ett samhälle där utanförskap inte är ett alternativ. Det handlar om att skapa incitament, för att med alla medel motarbete att ett utanförskap får fotfäste landet.

Verktygen står att finna i utformningen av sjukförsäkringen, skattetrycket, arbetsmarknadspolitiken, utbildningssystemet och den generella synen på hur lönsamt man som invånare tycker det är att jobba som aktiv samhällsbyggare. Jag tror verkligen att vi här i Sverige har något som är värt att jobba vidare med. Mycket talar för att Jobblinjen är svaret på frågan, hur man långsiktigt löser finansieringen över tid av ett välfärdsbygge.

Den grundläggande ideologin


I mängder av inlägg har jag försökt sätt fingret på grundläggande politisk ideologi. Vad jag förstår är det inget som idag intresserar i någon större utsträckning.

Min tro är att glömmer eller ignorerar man grunden är det kanske svårare att sätta sig in i den politiska debatten som helhet. Är man kritisk till höga skatter eller vice versa. Tycker man att vården är dålig på den privata sidan. Vill man att tågen skall bli mera punktliga. Då har allt sin grund i den ideologi som för tillfället råder. Vill man vara med och påverka kan kanske en grundläggande kurs i politisk ideologi vara på sin plats.

Faktum är att ett land som Sverige, är det extremt svårt att på ett någorlunda lättbegripligt sätt, förhålla sig till grundläggande politisk ideologi. Det är beroende på att landet de senaste 50 åren, varit ett lapptäcka av ideologier. Med en ganska så överväldigande vänstervridning som på något sätt präglat landet, har vi alla en grundläggande småborgerlig syn på samhället. Jag brukar säga att en Svensk i sin syn på sig själv är borgerlig och konservativt traditionalistiskt när det kommer till jobb och ansvar. När det sen kommer till synen på samhället är vi socialister och kommunister. Vi bygger ett samhälle solidariskt samhälle med kluvna grundläggande ideologier. Det är en av de avigsidor man kan hamna i när man bygger ett fritt öppet demokratiskt samhälle. Att dra åt många olika håll är på andra sidan faktiskt också enormt viktigt för att upprätthålla samhällets mångfald.

Men renodlar man det som idag är politisk ideologi. Då ser jag tre tydliga linjer. För mig handlar det om synen på frihet. Jag utgår i från individen. Låt säga att vi har individen Sven-Gun Svensk framför oss. Hen står framför oss på en stor ängsvall. Sven-Gun Svensk har nu tre vägar att ansluta till sitt liv som vuxen.

Väg nummer ett är att leta upp en kotte och köra igång och göra kotletter att sälja till sina medmänniskor.

Väg nummer två är att leta upp ett kotteri och söka sig till en anställning som kotterist.

Väg nummer tre söka sig till ett samhälle där hen hoppas kunna ansluta sig till en välfärdsreform som skänker henom en grundläggande social trygghet.  

Här har vi att göra med frihet i tre olika nivåer. Man kan förenklat säga att när friheten är som störst väger också ansvaret som tyngst. Vi här i Sverige kan välja vår nivå av frihet. Men väljer man den största graden av frihet är man kraftfullt missgynnad. Senaste åren borgerliga politik har på något sätt förbättrat dessa odds en aning. Men den där fullständiga friheten är milslångt borta. Vi lider fortfarande av åren där socialism och kommunism som väst härjade i detta land.

Väg nummer ett i mitt exempel är fortfarande död mans land. Landet Sverige kan fortfarande inte erbjuda exempel nummer ett. Exempel två och tre är fortfarande i kraftfull majoritet. Hade vi kunnat skapa underlag för att utifrån smak och tycke som samhällsmedborgare i Sverige kunna välja väg nummer ett, hade Sverige tagit ett stort steg mot att vara ett fritt land. I mina ögon är inte Sverige i dag ett fritt land. Vi är en vänsterstat med högerambitioner. Skall man kunna kalla det som idag finns i Sverige för frihet och valfrihet, måste vi lära oss att vidga frihetsbegreppet. Självklart skall allt detta ske på frivillig basis. Säg att vi har tre vägar att välja. Där väg nummer ett måste bli ett seriöst alternativ.

 

Tid för jobbet med jobben


Sommaren är sen och hösten kryper sig allt närmare. Men långt i från alla har fått en önskad ledighet. Många är faktiskt ofrivilligt lediga och önskar inget annat än att få komma i jobb. Snart 5 års blogganden om jobb, sysselsättning och arbetsmarknad, har lärt mig ett och annat. Som att te x jobb så som den enskilde uppfattar arbetsmarknaden och så som arbetsmarknaden uppfattar den enskilde är två helt olika bedömningar av i princip samma sak.

Att uppbära en anställning kan vara skillnaden mellan ett bra liv och ett rent helvete som långtidsarbetslös. Den långtidsarbetslöse är vanligvis i princip helt utan möjlighet att få en vanlig anställning. Men trots detta uppmanas många långtidsarbetslöse att söka jobb. Listan kan göras lång på liknande fall där kompetensen som myndigheterna uppvisar är av bristfällig karaktär.  Det minsta man kan göra är att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör. Mycket mer måste göras. En grundläggande genomgång av de uteblivna och bristfälliga insatser som utförs de senaste 7 åren av Arbetsförmedlingen måste se dagens ljus. Sannolikt är det mycket som brister från detta håll. Det satsas stora resurser för att Arbetsförmedlingens skall vidta åtgärder för att te x minska ungdomsarbetslösheten. Men mycket få faktiskta åtgärder ser dagens ljus som praktiska insatser i vardagen på detta område.

Att ha en effektiv jobblinje på regeringsnivå, för att sen inte följa upp tagna beslut med effektiva praktiska åtgärder från myndighetshåll är ett slöseri med resurser per monumental. Ingen sten skall lämnas ovänd, ingen mossa skall tillåtas växa. Det är så fantastiskt mycket som står på spel. Det handlar om hela vår gemensamma välfärd. Tillåter man ungdomsarbetslöshet, ökande sjukskrivningar och utanförskap utan att sätta in relevanta verkningsfulla åtgärder är det början på slutet för en välfärdsstat.

Visar det sig att arbetsförmedlingen inte klara av att bära sitt ansvar, måste man kanske skrota hela upplägget med en dito myndighet. Kanske skall namnat i stället vara Arbetsberedningen. Istället för att förmedla jobb så skall man breda människor på sitt kommande liv som aktiva samhällsbyggare.  Är man te x låntidsarbetslös behövs kanske helt andra insatser från myndighetens sida, än vad som idag erbjuds. Tydliga insatser som visar på att det faktiskt är realistiskt för en långtidsarbetslös att får ett jobb.  Man hör historier om långtidsarbetslösa människor som sökt tusentals jobb utan att lyckas. Här räcker det inte med ett CV och en personlig presentation.

Sen till min hjärtefråga utanförskapet. Det borde vara varje arbetsförmedlares innersta drivkraft att minska utanförskapet. Tänk att utifrån en myndighetsposition vid arbetsförmedlingen, vara delaktig i en utanförsatts färd som handledare, när denne ger sig ut på en klassresa rakt genom samhället. En resa från den lägsta tänkbara positionen, till att succesivt stiga i graderna, för att slutligen utvecklas till en aktiv samhällsbyggare. Kanske tom. som Arbetsförmedlare och själv kunna dela med sig om sin resa för andra som är i en utanförsatt position med en ambition att bli aktiva samhällsbyggare.

Vad som verkligen behövs är i första hand inte stora resurser. Vi behöver omtanke och engagemang. Vi behöver visa varandra att de vi gör är för att alla skall få det bättre. Att vissa av oss ibland blir arbetslös, långtidsarbetslös eller utanförsatt är inte beroende på att det saknas resurser. Det handlar sent och sist om vilja. En vilja som är tvehövdad ligger direkt i relation med den potentiella förmåga som eventuellt skulle kunna skapats. Sitter man bara och hoppas på mer resurser kan man sitta där tills rumpan fastar i stolen. En arbetsförmedlare måste komma närmare de frågeställningar som grundlägger en utanförsatts vardag. Det hjälper inte med arbetscoacher od. Insatserna måste vara an blandning av resurser, djupgående relevanta ämneskunskaper,  arbetslivserfarna handläggare, ett kontaktnät bland företagare, vilja, omtanke och kärlek.

Dagens Svenska samhälle har ca 800 000 människor som beräknas befinna sig i utanförskap. Här finns enorm samhällsresurs som vi vet fantastiskt lite om. Kanske kunde man från arbetsförmedlingens sida ta några av de miljarder man årlig återsänder till staten som oförbrukade och gjorde en kraftfull djupdykning i utanförskapets grundläggande mekanismer. Samma sak borde kunna gå att göra med ungdomsarbetslösheten och som idag de kvinnor som tydligen känner att de har det jobbigt på sina arbetsplatser och därför ser ingen annan utväg än att sjukskriva sig.

Att framgångarna jobblinjen uppvisar skulle vara förföljda av utmaningar har nog ingen någonsin tvivlat på. Alla stora förändringar hur små de än är, innebär alltid att några mäniskor finner sig ha svårt att ta till sig förändringens inverkan. Nu är tiden inne för att påbörja jobbet med jobben. Ingen skall klara sig undan att påbörja sin klassresa. Alla skall känna att de är i startgroparna inför något stort. Känna återupprättad heder och förmåga. En resa som skall leda till den bättre delen av vad livet har att erbjuda.