Vilka krav är rimliga att ställa på en arbetsmarknadspolitik?


Ständigt ökande sysselsättning, ett krympande utanförskap och en fallande arbetslöshet. Så ser det ut idag. Men jag vill gärna vandra lite bland mina minnen från ett ganska så aktivt bloggande de senaste 8 åren.

Jag tänker då först och främst på två ministerposter som varit hårt prövade under den borgerliga regeringens styre. Att vara arbetsmarknadsminister och socialminister, har i ljuset av vad som inträffat, varit påpassat medialt på ett sätt som bäst beskrivs som påfrestande. Jag tänker mig en kulen novembermorgon där en reporter trycker upp Christina Husmark Persson mot en vägg, med frågor om förändringarna i sjukförsäkringen som hon absolut inte hade några vettiga svar på. Sen har vi hela stormen om det där med Jobb och – utvecklingsgarantins olika faser.

Så här med facit i hand kan man med fog påstå att striden var väl värd att genomföra. I ärlighetens namn vill jag nog påstå att förändringarna i övervägande del av fallen varit positiva. Jag vill på det bestämdaste säga att, hade vi te x inte kunnat presenterat och genofört en jobblinje 2006 kunde Greklands öde varit vårt. 2006 pekade i stort sett alla parametrar mot att vi bara var år ifrån att hamna i ohållbara ekonomiska situationer, sett ur i stort sett alla perspektiv. Men det perspektiv som kanske var det allvarligaste står att finna på humanismens konto. Utslagningen ur samhället under denna tid var enorm. Nära nog var fjärde arbetsför Svensk befann sig i utanförskap. Tillståndet i nationen under denna period kan nog bäst beskrivas som att sitta fast i välfärdsalkoholism. Kanske kan man beskriva den socialdemokratiska politik under denna period, som om en alkoholist som skall försök att få en annan alkoholist att sluta supa. I stället för att komma med nyktra logiska lösningar för att lyfta välfärdsmissbrukarna ur sitt välfärdsmissbruk, stod man där med en viggad hundring och försåg välfärdsalkoholisterna med bidrag till sitt fortsatta missbruk.

Jag brukar tänka på detta faktum när vilsna vänsterpolitiker anklagar den borgerliga alliansen för att låna till skattesänkningar. När vi nu i ljuset av alliansens två mandatperioder blickar bakåt  tiden uppstår dessa intressanta faktum:

1, Vi vet att skattesänkningar och mer intäkter till statskassan är synonyma.

2, Utanförskap bekämpas bäst av en aktiv sysselsättningspolitik, som te x jobb och utvecklingsgarantins olika faser.

3, En politik med focus på att öka individens handlingskraft och förmåga, är grunden för en förändrad syn på den solidariska viljan att delta i samhället.

4, Positiv konkurrenskraft för ett land och skattesänkningar är synonyma. Vilket bevisligen ledet till fler nya jobb.

5, En sjukförsäkring som sätter focus på förmåga istället för oförmåga är grundstenen i ett modernt välfärdsbygge.

Dessa fem meningar skulle mycket väl kunna vara en form av A.A för nationer som ramlat ner i en situation där man missbrukar välfärd.  För att en färd skall vara väl i ett samhälle behövs, konservativ borgerlig humanistisk realism och liberalismens grundläggande syn på individens frihet ur alla perspektiv.

Mångfalden möter enfalden 2014


Kanske kunde man sätta detta (Mångfalden mot enfalden) som rubrik på den politiska nutidsutvecklingen i Sverige. Till höger och vänster om den borgerliga Alliansen ser vi enfalden växa sig stark. Faktum är att enfalden är i överläge sett ur perspektivet väljarsympatier i opinionsmätningar.

Vi ser en vänster som vänder sig emot mångfald när det kommer till valfrihet ur i stort sett alla samhällsperspektiv. Vi har en ultrahöger som vänder sig emot den kulturella, etniska mångfalden i samhället. Vi ser en s.k. Miljörörelse som vill beskära den regionala mångfalden till förmån för urbaniseringens enfald.  Vi ser en vänster som till synes outtröttligt använder sig av enfalden när det kommer till människovärde och människosyn, som bara i förlängningen leder till arbetslöshet och utslagning. Vi ser vänsterns enfaldiga tro på att skattehöjningar leder till fler jobb.

Att våga vara ideologiskt rättrogen


Att stå för sin sak är ofta en mycket skör balansgång. Man får som rättrogen en mindre skara anhängare. Här pratar vi om det som statistiker brukar kalla kärnväljare. Alla partier har sådana anhängare. Här har vi anhängare som av dv olika orsaker hittat sin ideologiska övertygelse. Denna övertygelse kan sen i sin tur ha en mängd olika inkörsportar. Men inte allt för sällan har en kärnväljare hjälpliga insikter i sitt partis ideologiska rötter.

Men tar man hjälp av statistiken finner man, sett rakt över alla partigränser, här har vi en ganska så liten skara väljare. Vi pratar i mycket runda tal och kommer fram till att någonstans mellan 17-23% av den Svenska valmanskåren är sk kärnväljare.

Ser man saken ur ett syniskt perspektiv, handlar politik idag om att vara otrogen sin ideologi om man vill vara framgångsrik. Trenden inom den Svenska politiken är solklar. Men det finns en avgörande skillnad när det kommer till höger och vänsterskalan. På vänstersidan ser vi dag att samtliga partier mer eller mindre helt lämnat sina ideologiska rötter. Ser vi till högersidan så är samtliga partier troende samma ideologier som alltid. Vi ser här hela den ideologiska skalan allt ifrån liberalismen till den mörkblåa konservatismen. Här finns absolut inga avståndstagande. Här finns i hög grad politisk rättrogenhet.

Ser man sen till vänstersidan och extremhögern (Sverigedemokraterna) duggar avståndstagandena från den grundläggande ideologin som spön i backen. Vi har ett vänsterparti som helt lämnat sina rötter (kommunism och Marxism) bakom sig. Sen har vi socialdemokraterna som anser sig kunna skapa sociala demokratier där alla människor trivs och mår bra tillsammans som solidariska jämlikar. Denna ideologi fick 50 år att visa sin duglighet. Resultatet blev en astronomisk statsskuld, ett enormt skattetryck, en företagsflykt ut ur landet, och nästan var fjärde arbetsför Svensk i utanförskap. Det finns sannerligen goda orsaker att ta avstånd från dessa ideologier.

Senaste i raden av ideologiska avståndstaganden är Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Jimmie vill vara med och surfa på populismen och kan därför tänka sig att tona ner sina grundläggande ideologier som består av Rasismen, Fascismen och Nazismen. Nu säger såklart inte Jimmie att det är dessa ideologier han vill tona ner. Nej, han väljer att kalla det för att tona ner invandringspolitiken. Men de som förstår sig på politisk ideologi vet vad han menar.

Tiden är nog mogen att även räkna in populismen som en seriös politisk ideologi. Populismen har vunnit och kommer att vinna många val Världen över. Populismen kan man nog säga vara skapad av alla företag som sysslar med opinionsundersökningar.  Det finns mycket avsevärde ekonomiska intressen som mot betalning, vill berätta för politiker vad som är gångbart att säga och vad som folk i allmänhet inte vill höra.

Populismen är den ultimata politiska ideologin. Den säger alltid vad människor vill höra. Populismen är som en Trojansk häst som levererar örongodis. Men vad händer då med demokratin? Om nu alla politiker oavsett grundläggande ideologi säger det som väljarna vill höra. Den långsiktiga demokratiutvecklingen i landet Sverige, mår nog bra om det kommer upp en mer grundläggande ideologisk debatt. Jag menar, tänk en debatt där Jimmie Åkesson står upp för Nazism och Rasism, vilket partiets kärnväljare har som grundläggande ideologi.  Eller te x om Jonas Sjöstedt såg till att Marxismen blev ett vardagligt inslag i den politiska debatten. Det skulle partiets kärnväljare verkligen uppskatta. Eller kanske skulle socialdemokraten Stefan Löfvén slå ett slag för den sociala demokratin, där höga skatter gör alla människor till utslagna gråa passiva bidragsberoende samhällskuggar i jämlikhetens och solidaritetens namn.

Regionalpolitik som den borde vara


Sverige är ett avlångt land. När man kör norrut från delarna i söder och kommer till Dalälven, återstår det två tredjedelar av Sverige. Men det som sker norr om Dalälven, vet vi söder om denna Älv relativt lite om.

2014 är som bekant ett valår. Slaget om storstadsväljarna kommer med största möjliga sanning, leda till att de skarpaste förslagen kommer att försöka blidka denna skara väljare. Behöver jag säga att 90% av denna skara storstadsväljare befinner sig söder om Dalälven.

Då jag ofta använder mig av ordet i min dagliga gärning, sitter jag ofta och tänker på ord och deras betydelse efter t ex en särskrivning. Ordet regionalpolitik i en lydelse låter kanske som något som en politiker i Stockholm, vill utrycka en önskan om en järnvägsupprustning i Gällivare. Men låter man ordet glida i sär. Regional politik. Då låter kanske ordet som här någon som verkligen förstår vad som behövs i en av Sveriges 9 regioner.

Landsbygdens utamningar är på intet sätt uppförda på den politiska agendan. Tittar man historisk på tider då regional politiken varit stark, respektive svag hittar jag en minsta gemensam nämnare. Det handlar om att ha en s.k. ”käpphäst fråga”. Centern som i mina ögon är det parti i Riksdagen som bäst är utformat ur ett ideologiskt perspektiv, att hantera regional politik. Tyvärr är det så att Centern av idag inte på något sätt, har det minsta lilla initiativ i någon enda politisk fråga som berör bredare delar av det Svenska folket.

Men faktum är att det kan svänga fort och att läget är som det är, med det gröna Centerpartiet med skrivandes favorit Annie Lööf vid rodret, kan i många avseenden vara resultatet av ogina omständigheter.

Sist Centern hade en s.k. ”käpphästfråga var när Thorbjörn Fälldin villa stoppa kärnkraften på 1970 talet. Då var Centern ett 25% parti. Mycket talade då för att Centern skulle vara det politiska parti i Riksdagen som drev de gröna frågorna. Men istället så tappade man initiativet i de gröna frågorna, till den snabbväxande populistiska snobbistiska miljörörelsen i landets storstäder, det som vi idag kallar Miljöpartiet. När jag tänker tillbaka så berodde till stor det Centerns 1970 tals framgångar på att Thorbjörn Fälldins presonliga engagemang mot kärnkraften det som lyfte Centern på den tiden. Mer än att det handlade om en långsiktigt miljösatsning som skulle lyfta Center till att bli landets verkliga Miljöparti som skulle få hela landet att blomstra och vara grönt.

Sen har vi omständighet nummer två. Sven-Olle Olsson i Sjöbo. Han lyckades på egen hand omvandla Centern till det sena 1980 talets Sverigedemokraterna. Här vill jag mena att Centern definitivt tappade greppet om Regional politiken. Här öppnades sen grenar i alla tänkbara ändar ändar av den politiska skalan. Vi fick in ohyra i politiken som miljöpartiet, ny demokrati och dv olika rasistiska grupperingar såg dagens ljus.

Att sen Olof Johansson skulle samla ihop spillrorna, genom att kompromissa med sossen Göran Persson i alla tänkbara frågor, var antagligen slutet för Centern på den arena där Svensk storpolitik utspelar sig.

Med Annie Lööf ser jag en möjlighet till ett återupprättat Centerparti. Men då måste det till en käpphäst. I mina ögon är Annie Lööf en vinnare av stora mått. Hon har i princip allt utom en fråga att driva, som engagerar breda befolkningsgrupper. Men jag ser möjligheten när man gläntar in bakom den stängda dörren till landets 9 regioner.

Jag tror nog att Annie Lööf vet vad det idag kostar att köpa en kubikmeter diesel. Men vet hon hur mycket en bonde får när han säljer sin mjölk? Känner hon till sådant som verkligen berör landsbygdens folk. Vad är det för utmaningar som en Same brottas med i sin rennäring. Hur ser t ex den privata barnomsorgen ut norr om Dalälven? Hur ser det egentligen ut när man tittar lite närmare på det där med småskalig livsmedelsproduktion.  Det är en bransch som ligger skrivande varmt om hjärtat. I valet 2014 sägs det att den stora frågan blir jobben. Jag är fullt och fast övertygad om att det ligger 100 000 tals jobb och bara väntar, om småskaligheten inom livsmedelsproduktionen fick fart under sina fötter, eller drag i galoscherna, för att referera till ett tidigare parti i Sveriges riksdag som hade detta i sin slogan.

Jag vänder mig direkt till dig Annie Lööf. Du är en politiker helt i min smak. Gör nu det som Centern är bäst på. Gör en Fredde och åk ut i landet. Det kanske inte är något som du direkt tycker är märkligt, då du själv är uppvuxen på en plats i Småland som kallas Maramö. Men jag tror verkligen att det är viktigt. Gör de regionala frågorna till Centerns frågor. Lyft upp utmaningarna för landsbygdens folk. Få statsmänniskorna och snobb miljörörelsen på Stureplan att förstå att vi alla är beroende av varandra. Miljöfrågor måste hanteras regionalt och vara anpassade till de verkliga utmaningar som landsbygden står inför. Det måste man som väljare verkligen förstå och kunna ta del utav. Det är t ex vansinnigt att en människa på landsbygden lägger en röst på t ex så som miljöpartiet idag är utformat. D.v.s. att man inför höga skatter på drivmedel. Det borde inte snobbmiljörörelsen kunna komma undan med. Det är din pedagogiska uppgift att lösa, Annie..

Det händer med en lägre skatt


Politisk ideologi är det ämne som ligger mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden fick ett politiskt uppvaknande, så var det ordet frihet som blev min burköppnare. Jag såg du en samhällsutveckling i Sverige som prisades av en näst intill enig omvärld. Men min känsla var att det fanns inslag i den politisk som styrde Sverige, där det saknades långsiktighet och de villkor där människor fungerar. Ideologisk var det typ en snittmänniska som skulle formas fram. Visserligen kan det mycket väl vara så, att Svensken generellt trivs mycket bra med att vara en snittmänniska med ordet lagom som valspråk.

När jag senare grävde djupare i den ideologi som grundlade det Svenska samhällsbygget under 1900 talets Sverige, började oroväckande tendenser att uppenbara sig. Under 1970 talet blev det allt tydligare att den välfärd vi var i färd med att bygga upp, inte alls var en handling av soidaritet och omtanke. Det handalade om en ekonomisk konstruktion med marxistiska förtecken. Förenklat skulle man kunna kalla den utveckling som populärt benämns vara ett välfärdsbygge, för ett vänsterexperiment. Med ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet skulle ett vänstersamhälle byggas upp. Ett samhälle där löntagaren var kung. Ett samhälle där initiativ, kunskap, företagande, kapital och framåtanda var begrepp som skulle bekämpas till varje pris. Man nöjde sig inte med retorik, utan man gick mycket längre än så. Man skapade ett skattetryck som var ett av Världens högsta. Ett skattetryck som retoriskt skulle skapa ett rättvist samhälle. Men i själva verket fick vi något helt annat.  Vi fick ett välfärdssamhälle som snabbt började leva sitt eget liv. Vi fick smaka på effekterna av välfärd och demokrati i kombination. Det är intressant och se vad som händer när välfärden får vara drivkraft åt demokratins verkningar. Sannolikt är det så, att de problem vi idag ser i t ex Grekland är just en sådan effekt. Ett land som sakta är på väg att skapa ett välfärdssamhälle, tenderar att rösta bort politiker och dito partier som har sanningar att säga. I stunder av klarsynthet har många politiker i Sverige fått betala ett högt pris för sin frispråkighet. Ta t ex Kjell-Olof Feldt och dennes kritik mot löntagarfonderna som kanske inte hade undergörande positiv effekt på hans fortsatta karriär som politiker. Välfärd är liksom inget man kritiserar.  Här har vi något som bara måste skapas oavsett vad det kostar och vilka effekter det kommer att få för människor i framtiden.

Nu är det så att i människors medvetande tycks det finnas ett logiskt samband mellan välfärd, fortsatta välfärdssatsningar och höga skatter. Mycket talar för att förhållandet i själva verket är det direkt motsatta, om man ser allt ur ett lite längre och bredare mänskligt perspektiv. Svaret på frågan är hur snabbt och hur omfatande man är bredd att gå i sina välfärdsambitioner. Vägen till att bygga ett välfärdssamhälle kan vara oändligt skiftande. Ser man till hur vi gjort i Europa, så har välfärdskapande i huvudsak skett på kredit, utan en ordentlig tanke som beskriver hur kalaset skall finansieras.  Mycket tid har lagts ner på skapandet av välfärdsreformer ur ett utgiftsperspektiv. Men några ambitiösa ansträngningar som långsiktigt skall hantera hur utgifterna skall täckas, på annat sätt än via utvidgare krediter lyser verkligen med sin frånvaro. Det kan mycket väl vara så att alliansens jobblinje är den första seriösa reformen i syfte att finansiera ett fortsatt välfärdsbygge i ett Europeiskt land.

Sen består faktisk välfärdsbyggen stora utmaning inte bara i hur man balanserar ekonomin på ett kontrollerat sätt. Det finns faktiskt ytterligare en stor fara med ett okontrollerat välfärdbygge och det är ett växande utanförskap. Så gott som alla välfärdsstater har samma utmaning att bekämpa, i form av ett i varierande stor omfattning växande utanförskap.  Även på denna punkt har alliansens jobblinje hittat en modell som verkar kunna fungera. Kanske kommer det att visa sig att långsiktigheten i ett välfärdsbygge står i direkt relation till samhällets förmåga att barasera utanförskapet. Ett välfärdssamhälle som bygger upp ett växande utanförskap, har inte lyckats med att hitta finansieringsmekanismer för det fortsatta välfärdsbygget.  Det skulle mycket väl kunna spegla den utveckling som Sverige genomgick under 1990 talet. Man hade stora välfärdsambitioner som man år ut och år in, inte hade minsta lilla idé på hur man skulle finansera. Symptomatisk växte då också utanförskapet till svindlande höjder. Vilket då fick till följd att allt färre skulle vara med och betala välfärdskalaset. Samtidigt som det fattades ett antal olyckliga beslut i sjukförsäkringen, som gjorde att det i stort sett bara återstod att förtidspenisonera de som inte fick plats i samhället som aktiv samhällsbyggare. Behöver man i detta fall säga att det var nödvändigt att höja skatterna och de befintliga krediterna. Det är vad jag brukar kalla den negativa vänstersamhällssprialen.

Man måste se till helheten. Skattesänkningar är bara en del i ett paket som är helt nödvändigt för att ett fortsatt välfärdsbygge skall kunna gå att genomför långsiktigt. Grovt förenklat skulle man kunna säga, att allt handlar om skapa ett samhälle där utanförskap inte är ett alternativ. Det handlar om att skapa incitament, för att med alla medel motarbete att ett utanförskap får fotfäste landet.

Verktygen står att finna i utformningen av sjukförsäkringen, skattetrycket, arbetsmarknadspolitiken, utbildningssystemet och den generella synen på hur lönsamt man som invånare tycker det är att jobba som aktiv samhällsbyggare. Jag tror verkligen att vi här i Sverige har något som är värt att jobba vidare med. Mycket talar för att Jobblinjen är svaret på frågan, hur man långsiktigt löser finansieringen över tid av ett välfärdsbygge.

Utanförskapets många ansikten


Att det i landet finns en kultur där brottslighet och motorcykelåkning är en och samma sak är kanske ingen nyhet. Nu säger jag såklart inte att alla som åker motorcykel är kriminella eller ens har minsta lilla koppling till kriminella motorcykelgäng.

Nu är det så att jag egentligen inte är intresserad av vare sig brottslighet eller motorcykelåkning. Men efter att läst en historia om en lokalreporter någonstans i detta avlånga land, som blivit hotad till tystnad av sk MC-gäng, vaknade mitt intresse ur den synvinel som denna blogg är tänkt att verka i från. Humanismens lampa tändes.

Något vaknade i mina tankar som verkar ha lämnat de som valt att viga sitt liv åt just motorcykelåkning i kombination med kriminalitet.

Åtskilliga är de inlägg som producerata av denna blogg, som handlar om utanförskapets alla nyanser.  I de allra flesta fall är de som hamnat i utanförskap, offer av de omständigheter som livet försatt dem i. Man har långa sjukskrivningar, mental ohälsa eller ett missbruk som varit grundläggande faktorer som utlöst utanförskapet. Men i den kriminella Mc-världen verkar utanförskapet i det närmaste vara en merit eller i vissa fall t.o.m. en grundförutsättning. Här bygger man stolt upp sitt utanförskap och inom gruppen verkar det som om själva utanförskapet, på något sätt är kittet som upprätthåller gemenskapen.

Man känner igen mönstret från liknande organisationer typ Italienska maffian etc. Att det är viktigt i dessa kretsar att kunna lita på varandra hör liksom till sakens natur. Om man sen betänker Mc-kriminalitetens grund, hittar vi inte helt överraskande en längtan efter frihet och en vilja att leva ett alternativt liv.  Med andra ord har vi här ett exempel på ett självvalt utanförskap. Man ser sig inte som utanförsatt, utan man ser sig som en del av något annat än det samhälle som är allmänt vedertaget.

Så lång låter allt bra. Men sen kommer frågan om försörjning in i bilden. Personligen tror jag att det är här kriminalitet gör entré i mc-gängen. Har man en önskan om att inte vara en dal av det vedetagna samhället, då kan man följaktligen inte heller försörja sig som om man vore en del av det vedertagna samhället. Då tycker man sig bara kunna se den kriminella banan, som om det vore det enda alternativet.

I min smak känns det andefattigt. Det känns som om en organisationen med så pass smala tankebanor behöver en kurs i management. På rak arm kan jag komma på fler olika områden där en organisation som te x Hells Angels, kunde bli mycket framgångsrik som företagare och entreprenör, utan att ta till minsta lilla kriminalitet.

I min smak var Ralph Hubert ”Sonny” Barger absolut inte en stor visionär. Hans ledarskap var verkligen inte något att hänga i Julgranen. Varför tog han inte chansen att bygga upp en organisation som stod på rätt sida om lagen. Då hade han kunna ge upprättelse åt alla de som inte tyckte om samhället, i den form som de tydligen var så missnöjda med. I stället lyckades han brännmärka hela Hells Angels och hela MC-kulturen, så att den mer eller mindre är fördömd av det vedertagna samhället, vart man än i Världen vänder sig.

Det finns absolut ingen motsättningen mellan att vilja leva ett alternativt liv, att känna frihet och samtidigt befinna sig på rätt sida om lagen, åtminstone i den fria delen av Världen. Branscher där Hells Angels med stor framgångs skulle kunna verka på rätt sida om lagen i samhället är te x bevakning och säkerhet, inkasso (Där är de tydligen redan aktiva), fordonsreparationer, fordonsförsäljning, klädesbranschen, tatuering, design och konst, frisöryrket, musikbranschen, restaurangbranschen, etc.

Det en gåta att Mc-gängen så envist försöker upprätthålla den kriminella stilen. Hade man valt en annan väg kunde faktiskt de idag kriminella gängen, vara en kraftfull samhällsresurs. Jag skulle på detta område tänka mig flera olika typer av samhällsinsatser. Stöd och hjälp till ungdomar som är på väg att komma snett i samhället. Eller kanske, vara en fungera som länk mellan de som idag är utanförsatta i samhället och ett kommande liv för dem som önskar sig ett dito som aktiv samhällsbyggare. Stöd och hjälp åt tidigare straffade medborgare, etc.

Tiden är nog mogen för att ändra stil. Varför inte genomföra ett kraftfullt omtag. Varför inte börja om på nytt och tvätta bort den gamla stämpeln som fördomsfullt säger att alla mc-gäng faktiskt är kriminella. För alla mc-gäng är ju faktiskt inte kriminella.

Inte illa pinkat…


Jobbpaket och satsningar på över 3 miljarder för att unga skall kunna komma i jobb.

Jag brukar nästa alltid ta till en ideologisk vinkel när det kommer till jobb och synen på att skapa nya jobb. Så även denna gång. Det finns faktiskt mycket att säga om saken ur detta perspektiv.

Man kan prova att blanda om korten och kasta focus än det ena och en det andra. Men faktum är att Sverige klara sig bra. Så till den grad bra att vi satsar när andra länder bara får spara, dra ner och ställa in.  Vi har ingen olja eller gas som göder vår statskassa likt te x Norge. Vi har bara vår råa arbetskraft och individens initiativ att förlita oss till här i Sverige.

Vattendelaren står att finna vid valet 2006. Då hände det något i Sverige som vi idag verkligen har stor nytta utav. Som ett av de första länderna i Europa började något stort att hända. Passivitet förbyttes mot aktivitet. Utanförskap förbyttes mot delakatighet. Vi fick en sjukförsäkring som började titta på arbetsförmåga i stället för oförmåga.

Med en borgerlig valseger 2006 lärde vi oss alla Svenskar att det lönar sig att arbeta och att vara aktiv. Effekten slår rakt igenom hel samhället. Den som arbetar, får mer i plånboken och när fler arbetar och bryter sitt utanförskap regnar det även in nya friska pengar i moder Sveas statskassa.

Oppositionen må spy galla. Belackarna må kalla regeringen Reinfeldt trött och regeringsoduglig. Men då vet jag inte riktigt vad man rimligen kan förvänta sig av en sittande regering. För inte är det så att Sverige och dess befolkning lider av trötthet i någon större utsträckning. Sverige går för högtryck och det jobbas som om samhället vore en myrstack. Fler och fler känner sig manade att dra sitt myrägg till stacken. Det är inte fråga om att hamna i utanförskap. Strömmen in i samhället från tidigare utanförsatta är konstant. 50-60 000 människor om året går i från utanförskap, för att via kortare och längre stunder i jobb och utvecklingsgarantins olika faser, fortsätter färden mot självförsörjning som aktiv samhällsbyggare.

Ideologin är hämtad från en typ av logik som kunde vara hämtad från vilken som helst av Sveriges många förskolor. Jobbar du mer får du mer i plånboken. Får du mer i plånboken blir det företag du jobbar vid även rikare. Sist men inte minst så hamnar en större slant i statskassan, som sen i sin tur gör det möjligt att investera i nya jobbskapande åtgärder. Det är vad jag bruka kalla högerpolitikens positiva samhällsspiral.  Vad är det man brukar säga, förbaskat bra jobbat…