Avtalsfriheten på den Svenska arbetsmarknaden


Arbetsmarknaden är ett ämne som man kan stöta och blöta ur en mängd olika perspektiv. Men det där med bemanningsförtag är ett ämne som nästa varje gång jag lyssnar på och deltar i debatter i ämnet, slåss jag av hur ämnet missar den springande punkten.  För mig handlar frågan om avtalsfrihet. En frihet som parterna helt valt att blunda för.

Jag hör hur landets vänsterkrafter skyller alla utmaningar inom bemanningsbranschen på sittande regering och den förda politiken. Jag ser det återigen som vänsterpolitikens svårigheter att anpassa sig att fungera i ett fritt samhälle.

Är det nu så att många löntagare känner sig otrygga i det nya liberaliserade Svenska samhället, så borde det vara en fråga för arbetsmarkandens parter och kanske t.o.m. en fråga för arbetsmiljöverket. En kommunist som tittar på samhällsutmaningar har bara två verktyg att ta till, antingen förbjuder man eller så avrättar man de som är ansvariga. Men i ett fritt samhälle löser man samhällsutmaningar på andra sätt.

Jag ser den delen av arbetsmarknaden i Sverige, som vi populärt kallar bemanningsföretag och utmaningarna däromkring som en fråga för de fackliga organisationerna och representanter för de företag som befinner sig i branschen. Det är vad jag kallar att använda sig av avtalsfriheten.

Jag vill därför lägga hela ansvaret för de utmaningar som finns inom och med bemanningsförtagen på landets löntagarorganisationer. Sanningen är den att löntagarorganisationerna har inte hängt med i samhällsutvecklingen.  Vilket i och för sig är typiskt för den stelbenthet som normalt följer vänsterpolitiken i spåren. Stelbentheten är typisk för människor som sitter still allt för länge och där har vi vänsterpolitiken i sin linda.

Man har helt enkelt misslyckats med att ta in samtiden. Ett fast jobb 1950 ser inte ut på samma sätt 2013. För att en människa skall trivas och må bra på jobbet ser inte likadant ut 2013 som 1950. Att vi idag har bemanningsföretag är kanske t.o.m. beroende på löntagarorganisationernas stelbenthet och oförmåga att se samtiden så som den verklige är.

För mig som är intresserad av ideologi så handlar detta i grunden om vilken syn man har på människan. Man stöpte en människosyn i samband med att kommunismen hade sin storhetsperiod i samband med 1900 talet och östblocket med Sovjetunionen som russinet i kakan. Man skapade en människosyn som de själva beskrev med orden ”Den stora gråa massan”. Kanske var det även så man tänkte som vänstermänniska på 1950 talet, när man skapade den tidens arbetsmarknadspolitik. Man bestämde vad den stora gråa massan behövde för att trivas och må bra. Man utformade inte arbetsmarkand för varje unik människa. Att denna unika individ har alldeles unika förmågor och personliga krav för hur hon/han vill ha för att kunna skapa sitt liv och sitt liv på arbetsmarknaden.

Man undrar lite hur landets löntagarorganisationer ser på sin roll i det moderna fria samhället. Vad är det som gör att man inte tar tag i frågan och utmaningarna med bemanningsföretagen? Varför låter man sina medlemmar sköta sig själva bara för att de arbetar i ett bemanningsföretag? Är det viljan eller är det förmågan som saknas? Eller är det så att man vill beröva sina medlemmar deras avtalsfrihet, bara för att man är rädd för att förlora sin makt över sina medlemmar. För kan de skörta sig själva, då behövs det ju inte några fackliga företrädare.

Att våga vara ideologiskt rättrogen


Att stå för sin sak är ofta en mycket skör balansgång. Man får som rättrogen en mindre skara anhängare. Här pratar vi om det som statistiker brukar kalla kärnväljare. Alla partier har sådana anhängare. Här har vi anhängare som av dv olika orsaker hittat sin ideologiska övertygelse. Denna övertygelse kan sen i sin tur ha en mängd olika inkörsportar. Men inte allt för sällan har en kärnväljare hjälpliga insikter i sitt partis ideologiska rötter.

Men tar man hjälp av statistiken finner man, sett rakt över alla partigränser, här har vi en ganska så liten skara väljare. Vi pratar i mycket runda tal och kommer fram till att någonstans mellan 17-23% av den Svenska valmanskåren är sk kärnväljare.

Ser man saken ur ett syniskt perspektiv, handlar politik idag om att vara otrogen sin ideologi om man vill vara framgångsrik. Trenden inom den Svenska politiken är solklar. Men det finns en avgörande skillnad när det kommer till höger och vänsterskalan. På vänstersidan ser vi dag att samtliga partier mer eller mindre helt lämnat sina ideologiska rötter. Ser vi till högersidan så är samtliga partier troende samma ideologier som alltid. Vi ser här hela den ideologiska skalan allt ifrån liberalismen till den mörkblåa konservatismen. Här finns absolut inga avståndstagande. Här finns i hög grad politisk rättrogenhet.

Ser man sen till vänstersidan och extremhögern (Sverigedemokraterna) duggar avståndstagandena från den grundläggande ideologin som spön i backen. Vi har ett vänsterparti som helt lämnat sina rötter (kommunism och Marxism) bakom sig. Sen har vi socialdemokraterna som anser sig kunna skapa sociala demokratier där alla människor trivs och mår bra tillsammans som solidariska jämlikar. Denna ideologi fick 50 år att visa sin duglighet. Resultatet blev en astronomisk statsskuld, ett enormt skattetryck, en företagsflykt ut ur landet, och nästan var fjärde arbetsför Svensk i utanförskap. Det finns sannerligen goda orsaker att ta avstånd från dessa ideologier.

Senaste i raden av ideologiska avståndstaganden är Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Jimmie vill vara med och surfa på populismen och kan därför tänka sig att tona ner sina grundläggande ideologier som består av Rasismen, Fascismen och Nazismen. Nu säger såklart inte Jimmie att det är dessa ideologier han vill tona ner. Nej, han väljer att kalla det för att tona ner invandringspolitiken. Men de som förstår sig på politisk ideologi vet vad han menar.

Tiden är nog mogen att även räkna in populismen som en seriös politisk ideologi. Populismen har vunnit och kommer att vinna många val Världen över. Populismen kan man nog säga vara skapad av alla företag som sysslar med opinionsundersökningar.  Det finns mycket avsevärde ekonomiska intressen som mot betalning, vill berätta för politiker vad som är gångbart att säga och vad som folk i allmänhet inte vill höra.

Populismen är den ultimata politiska ideologin. Den säger alltid vad människor vill höra. Populismen är som en Trojansk häst som levererar örongodis. Men vad händer då med demokratin? Om nu alla politiker oavsett grundläggande ideologi säger det som väljarna vill höra. Den långsiktiga demokratiutvecklingen i landet Sverige, mår nog bra om det kommer upp en mer grundläggande ideologisk debatt. Jag menar, tänk en debatt där Jimmie Åkesson står upp för Nazism och Rasism, vilket partiets kärnväljare har som grundläggande ideologi.  Eller te x om Jonas Sjöstedt såg till att Marxismen blev ett vardagligt inslag i den politiska debatten. Det skulle partiets kärnväljare verkligen uppskatta. Eller kanske skulle socialdemokraten Stefan Löfvén slå ett slag för den sociala demokratin, där höga skatter gör alla människor till utslagna gråa passiva bidragsberoende samhällskuggar i jämlikhetens och solidaritetens namn.

Regionalpolitik som den borde vara


Sverige är ett avlångt land. När man kör norrut från delarna i söder och kommer till Dalälven, återstår det två tredjedelar av Sverige. Men det som sker norr om Dalälven, vet vi söder om denna Älv relativt lite om.

2014 är som bekant ett valår. Slaget om storstadsväljarna kommer med största möjliga sanning, leda till att de skarpaste förslagen kommer att försöka blidka denna skara väljare. Behöver jag säga att 90% av denna skara storstadsväljare befinner sig söder om Dalälven.

Då jag ofta använder mig av ordet i min dagliga gärning, sitter jag ofta och tänker på ord och deras betydelse efter t ex en särskrivning. Ordet regionalpolitik i en lydelse låter kanske som något som en politiker i Stockholm, vill utrycka en önskan om en järnvägsupprustning i Gällivare. Men låter man ordet glida i sär. Regional politik. Då låter kanske ordet som här någon som verkligen förstår vad som behövs i en av Sveriges 9 regioner.

Landsbygdens utamningar är på intet sätt uppförda på den politiska agendan. Tittar man historisk på tider då regional politiken varit stark, respektive svag hittar jag en minsta gemensam nämnare. Det handlar om att ha en s.k. ”käpphäst fråga”. Centern som i mina ögon är det parti i Riksdagen som bäst är utformat ur ett ideologiskt perspektiv, att hantera regional politik. Tyvärr är det så att Centern av idag inte på något sätt, har det minsta lilla initiativ i någon enda politisk fråga som berör bredare delar av det Svenska folket.

Men faktum är att det kan svänga fort och att läget är som det är, med det gröna Centerpartiet med skrivandes favorit Annie Lööf vid rodret, kan i många avseenden vara resultatet av ogina omständigheter.

Sist Centern hade en s.k. ”käpphästfråga var när Thorbjörn Fälldin villa stoppa kärnkraften på 1970 talet. Då var Centern ett 25% parti. Mycket talade då för att Centern skulle vara det politiska parti i Riksdagen som drev de gröna frågorna. Men istället så tappade man initiativet i de gröna frågorna, till den snabbväxande populistiska snobbistiska miljörörelsen i landets storstäder, det som vi idag kallar Miljöpartiet. När jag tänker tillbaka så berodde till stor det Centerns 1970 tals framgångar på att Thorbjörn Fälldins presonliga engagemang mot kärnkraften det som lyfte Centern på den tiden. Mer än att det handlade om en långsiktigt miljösatsning som skulle lyfta Center till att bli landets verkliga Miljöparti som skulle få hela landet att blomstra och vara grönt.

Sen har vi omständighet nummer två. Sven-Olle Olsson i Sjöbo. Han lyckades på egen hand omvandla Centern till det sena 1980 talets Sverigedemokraterna. Här vill jag mena att Centern definitivt tappade greppet om Regional politiken. Här öppnades sen grenar i alla tänkbara ändar ändar av den politiska skalan. Vi fick in ohyra i politiken som miljöpartiet, ny demokrati och dv olika rasistiska grupperingar såg dagens ljus.

Att sen Olof Johansson skulle samla ihop spillrorna, genom att kompromissa med sossen Göran Persson i alla tänkbara frågor, var antagligen slutet för Centern på den arena där Svensk storpolitik utspelar sig.

Med Annie Lööf ser jag en möjlighet till ett återupprättat Centerparti. Men då måste det till en käpphäst. I mina ögon är Annie Lööf en vinnare av stora mått. Hon har i princip allt utom en fråga att driva, som engagerar breda befolkningsgrupper. Men jag ser möjligheten när man gläntar in bakom den stängda dörren till landets 9 regioner.

Jag tror nog att Annie Lööf vet vad det idag kostar att köpa en kubikmeter diesel. Men vet hon hur mycket en bonde får när han säljer sin mjölk? Känner hon till sådant som verkligen berör landsbygdens folk. Vad är det för utmaningar som en Same brottas med i sin rennäring. Hur ser t ex den privata barnomsorgen ut norr om Dalälven? Hur ser det egentligen ut när man tittar lite närmare på det där med småskalig livsmedelsproduktion.  Det är en bransch som ligger skrivande varmt om hjärtat. I valet 2014 sägs det att den stora frågan blir jobben. Jag är fullt och fast övertygad om att det ligger 100 000 tals jobb och bara väntar, om småskaligheten inom livsmedelsproduktionen fick fart under sina fötter, eller drag i galoscherna, för att referera till ett tidigare parti i Sveriges riksdag som hade detta i sin slogan.

Jag vänder mig direkt till dig Annie Lööf. Du är en politiker helt i min smak. Gör nu det som Centern är bäst på. Gör en Fredde och åk ut i landet. Det kanske inte är något som du direkt tycker är märkligt, då du själv är uppvuxen på en plats i Småland som kallas Maramö. Men jag tror verkligen att det är viktigt. Gör de regionala frågorna till Centerns frågor. Lyft upp utmaningarna för landsbygdens folk. Få statsmänniskorna och snobb miljörörelsen på Stureplan att förstå att vi alla är beroende av varandra. Miljöfrågor måste hanteras regionalt och vara anpassade till de verkliga utmaningar som landsbygden står inför. Det måste man som väljare verkligen förstå och kunna ta del utav. Det är t ex vansinnigt att en människa på landsbygden lägger en röst på t ex så som miljöpartiet idag är utformat. D.v.s. att man inför höga skatter på drivmedel. Det borde inte snobbmiljörörelsen kunna komma undan med. Det är din pedagogiska uppgift att lösa, Annie..

Det händer med en lägre skatt


Politisk ideologi är det ämne som ligger mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden fick ett politiskt uppvaknande, så var det ordet frihet som blev min burköppnare. Jag såg du en samhällsutveckling i Sverige som prisades av en näst intill enig omvärld. Men min känsla var att det fanns inslag i den politisk som styrde Sverige, där det saknades långsiktighet och de villkor där människor fungerar. Ideologisk var det typ en snittmänniska som skulle formas fram. Visserligen kan det mycket väl vara så, att Svensken generellt trivs mycket bra med att vara en snittmänniska med ordet lagom som valspråk.

När jag senare grävde djupare i den ideologi som grundlade det Svenska samhällsbygget under 1900 talets Sverige, började oroväckande tendenser att uppenbara sig. Under 1970 talet blev det allt tydligare att den välfärd vi var i färd med att bygga upp, inte alls var en handling av soidaritet och omtanke. Det handalade om en ekonomisk konstruktion med marxistiska förtecken. Förenklat skulle man kunna kalla den utveckling som populärt benämns vara ett välfärdsbygge, för ett vänsterexperiment. Med ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet skulle ett vänstersamhälle byggas upp. Ett samhälle där löntagaren var kung. Ett samhälle där initiativ, kunskap, företagande, kapital och framåtanda var begrepp som skulle bekämpas till varje pris. Man nöjde sig inte med retorik, utan man gick mycket längre än så. Man skapade ett skattetryck som var ett av Världens högsta. Ett skattetryck som retoriskt skulle skapa ett rättvist samhälle. Men i själva verket fick vi något helt annat.  Vi fick ett välfärdssamhälle som snabbt började leva sitt eget liv. Vi fick smaka på effekterna av välfärd och demokrati i kombination. Det är intressant och se vad som händer när välfärden får vara drivkraft åt demokratins verkningar. Sannolikt är det så, att de problem vi idag ser i t ex Grekland är just en sådan effekt. Ett land som sakta är på väg att skapa ett välfärdssamhälle, tenderar att rösta bort politiker och dito partier som har sanningar att säga. I stunder av klarsynthet har många politiker i Sverige fått betala ett högt pris för sin frispråkighet. Ta t ex Kjell-Olof Feldt och dennes kritik mot löntagarfonderna som kanske inte hade undergörande positiv effekt på hans fortsatta karriär som politiker. Välfärd är liksom inget man kritiserar.  Här har vi något som bara måste skapas oavsett vad det kostar och vilka effekter det kommer att få för människor i framtiden.

Nu är det så att i människors medvetande tycks det finnas ett logiskt samband mellan välfärd, fortsatta välfärdssatsningar och höga skatter. Mycket talar för att förhållandet i själva verket är det direkt motsatta, om man ser allt ur ett lite längre och bredare mänskligt perspektiv. Svaret på frågan är hur snabbt och hur omfatande man är bredd att gå i sina välfärdsambitioner. Vägen till att bygga ett välfärdssamhälle kan vara oändligt skiftande. Ser man till hur vi gjort i Europa, så har välfärdskapande i huvudsak skett på kredit, utan en ordentlig tanke som beskriver hur kalaset skall finansieras.  Mycket tid har lagts ner på skapandet av välfärdsreformer ur ett utgiftsperspektiv. Men några ambitiösa ansträngningar som långsiktigt skall hantera hur utgifterna skall täckas, på annat sätt än via utvidgare krediter lyser verkligen med sin frånvaro. Det kan mycket väl vara så att alliansens jobblinje är den första seriösa reformen i syfte att finansiera ett fortsatt välfärdsbygge i ett Europeiskt land.

Sen består faktisk välfärdsbyggen stora utmaning inte bara i hur man balanserar ekonomin på ett kontrollerat sätt. Det finns faktiskt ytterligare en stor fara med ett okontrollerat välfärdbygge och det är ett växande utanförskap. Så gott som alla välfärdsstater har samma utmaning att bekämpa, i form av ett i varierande stor omfattning växande utanförskap.  Även på denna punkt har alliansens jobblinje hittat en modell som verkar kunna fungera. Kanske kommer det att visa sig att långsiktigheten i ett välfärdsbygge står i direkt relation till samhällets förmåga att barasera utanförskapet. Ett välfärdssamhälle som bygger upp ett växande utanförskap, har inte lyckats med att hitta finansieringsmekanismer för det fortsatta välfärdsbygget.  Det skulle mycket väl kunna spegla den utveckling som Sverige genomgick under 1990 talet. Man hade stora välfärdsambitioner som man år ut och år in, inte hade minsta lilla idé på hur man skulle finansera. Symptomatisk växte då också utanförskapet till svindlande höjder. Vilket då fick till följd att allt färre skulle vara med och betala välfärdskalaset. Samtidigt som det fattades ett antal olyckliga beslut i sjukförsäkringen, som gjorde att det i stort sett bara återstod att förtidspenisonera de som inte fick plats i samhället som aktiv samhällsbyggare. Behöver man i detta fall säga att det var nödvändigt att höja skatterna och de befintliga krediterna. Det är vad jag brukar kalla den negativa vänstersamhällssprialen.

Man måste se till helheten. Skattesänkningar är bara en del i ett paket som är helt nödvändigt för att ett fortsatt välfärdsbygge skall kunna gå att genomför långsiktigt. Grovt förenklat skulle man kunna säga, att allt handlar om skapa ett samhälle där utanförskap inte är ett alternativ. Det handlar om att skapa incitament, för att med alla medel motarbete att ett utanförskap får fotfäste landet.

Verktygen står att finna i utformningen av sjukförsäkringen, skattetrycket, arbetsmarknadspolitiken, utbildningssystemet och den generella synen på hur lönsamt man som invånare tycker det är att jobba som aktiv samhällsbyggare. Jag tror verkligen att vi här i Sverige har något som är värt att jobba vidare med. Mycket talar för att Jobblinjen är svaret på frågan, hur man långsiktigt löser finansieringen över tid av ett välfärdsbygge.

Så föds en Sverigedemokrat


Ingen föds som Sverigedemokrat. Däremot kan man mycket väl fostras att bli Sverigedemokrat. Vad är det då att vara Sverigedemokrat?

Fördomsprofilen trodde jag var en lätt historia att skapa: Enbart grundskola, hårdrock, Metallare, överviktig, bär Jeans, läser mindre än en bok vart annat år, har varit arbetslös det senaste året, motionerar sparsamt, gillar hamburgare utan grönt krafs, dricker öl till all mat, tittar på fotboll hemma i soffan, iförd blågul tröja, bärandes en dito färgad mössa med vikingahorn etc.

Men till min stora förvåning ser jag nu att även människor med bildning, som låter sin medborgerliga plikt försvinna ner i valurnan som Sverigedemokrat. Vad är det jag förbisett? Finns det något här som fångats upp av tiden och missat att hamna i min samhällsradar?

De senaste dagarna har skänkt mig nya insikter i ämnet. Jag tror mig hittat en ny faktor som är delaktig, när det kommer till att skapa nya Sverigedemokrater. Man skall aldrig underskatta sociala strömningar. På det sociala planet är vi människor sällan speciellt selektiva och kritiska.  Som sociala varelser är vi i stort behov av att känna delaktighet.

Ser man på saken ur ett historiskt perspektiv handlar det om ren och skär överlevnad. Var man inte delaktigt i ett samhälle, var i många fall ens liv förkastat. Det var då av yttersta vikt att lära sig passa in. Man var mer eller mindre tvungen att skaffa sig samma åsikter som sin husbonde. Kanske är det så att idag är överlevnaden inte knuten på samma sätt när man ser på sociala mönster. Men i tider av arbetslöshet och orostider i den globala ekonomin, skapas den oro och otrygghet i människors sociala mönster som grundlägger behov av sk sociala tillhörighetsbevis (STB).  Jag vill mena att te x många av de åsikter som framförs av Sverigedemokraterna är sådana sk sociala tillhörighetsbevis (STB). Sannolikt har det alltid funnits åsikter som egentligen är sociala tillhörighetsbevis. Jag kan tänka mig att åsikter om arbetsmoral, kvinnors rättigheter, synen på djur etc., var viktiga sociala tillhörighetsbevis om man ser till tiden då Sverige var ett bondesamhälle.

Ett tillhörighetsbevis i form av en åsikt måste uppfylla vissa kriterier.  Den måste för det första vara lätt att ta till sig. Den bör inte heller innehålla speciellt många eller svåra ord. Helst skall det även finns med ett eller flera ord som ofta används i breda folklager. Helst skall det även finnas med en svordom eller förbannelse.  Exempel på perfekta tillhörighetsbevis, som är syftade till att idag skapa Svenskar som en stark och unik grupp kan låta ungefär så här:  ”Släng ut de djävlarna” ” De djävlarna kommer hit och tar våra jobb”  ” När de djävlarna kommer hit skall de har en ny Mercedes, 25 000 i månaden och gratis bostad, när våra barn får gå bostads och arbetslösa”.

Nu är det så här att dessa så kallade sociala tillhörighetsbevis (STB) som ges exempel på här ovan, kan framföras i sociala situationer utan att löpa en speciellt stor risk bli motsägda. Har man hört dessa STB uttalas tillräckligt många gånger utan att någon reagerar, vaggas man in i ett socialt mönster där dessa påståenden vinner mark. Helt plötsligt tycker man sig acceptera att dessa åsikter inte bara framförs, utan att de även på mycket låga nivåer, nästan helt utan inslag av fakta och saklighet smyger sig in i den vardagliga diskussionen under ”tiofikan” på jobbet.

Diskussinen finner snart kopplingar till alla tänkbara samhällsproblem, som nu nästan helt lämnat allt som handlar om fakta och saklighet.  Man tycker sig kunna se kopplingar mellan arbetslöshet, brottslighet, utbetalningar av socialbidrag, nedskräpning i naturen, höga bensinpriser, svaga studieresultat i skolan etc. och landets invandring och integrationspolitik. Helt plötsligt tycker man sig se allt hur tydligt som helst. Argument typ; Hade vi bara inte låtit Sverige invanderas av alla dessa djävla invandrare som bryter ner landets välfärd, som våra förfärder byggt upp med sitt slit skulle vi ha så förfärligt mycket bättre i Sverige. Vips så förvandlas den tidigare saklige medborgaren i Sverige, till en fullskalig Sverigedemokrat. I många fall, intet ont anandes.

Hur skall man då agera? För det första måste man våga stå på sig i debatten. Man får inte tillåta sig falla in i de fördummande tankegångar, styrda av vår allas vilja att inte avvika socialt i samhället. Vi får helt enkelt inte acceptera att osakliga argument vinner mark i det offentliga rummet.  Ett offentligt rum kan mycket väl vara fikarummet under tio fikan. Det kan vara i kön till kassan vid det lokala ICA. Saklighet, fakta, solidaritet och mångfald är fyra faktorer som enkelt sätter stopp för samhällsgiftet i form av främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna.

Reformera mera


Kanske är det så att den ekonomisk krisen inte ens är inne i början av en process, där man kan anse att vara inne i början av slutet. Men är det Världskonjunkturen eller våra ambitioner med att utveckla samhället som skall leda oss in i framtiden. Vi har att ta ställning till vilka reformer som skall leda Sverige till att fortsätta som det välfärdsland omvärlden lärt känna oss.

Det verkar som om det är två stora breda huvudlinjer, där vi står i ett vägskäl och beskådar de vägar vi kan tänkas beträda in i framtiden.

Att vägen skall kantas av ansvarstagande inför ekonomi och rådande resurser ser jag som en självklarhet. Det rådande reformutrymmet är alltid en tvistefråga. Har vi 10, 20 eller 30 miljarder att bygga våra reformer på?  Men en sak är fullkomligt klar och det är att alla nya människor som kommer i jobb är en enorm vinst för samhället ur i stort sett alla aspekter som kan tänkas. Reformutrymmet bör därför användas där vi vet att folk kommer i arbete, lämnar utanförskap och vill vara delaktiga i samhället som aktiva samhällsbyggare. Skattesänkningarna har fram till idag indirekt hjälpt ca 200 000 människor att lämna utanförskapet till förmån för ett aktivt liv på knappt 5 år. Med skattsänkningar i samma takt som tidigare och samma takt på brutna utanförskap skulle hela utanförskapet vara utraderat på mindre än 20 år. Snabbt vandrat för att bryta ett utanförskap som tog nästan 100 år att bygga upp av socialdemokratisk utslagningspolitik.

Var inte rädd att reformera. Jag vänder mig till Anders Borg. Jag vet att 2014 är ett valår. Man skall självklart tänka sig för innan man gör något ur denna aspekt. Men fortsatta skattesänkningar är vägen framåt som leder Sverige till fortsatta framgångar. Idag har vi verkligen chansen på ett helt unikt sätt. Ett nytt steg mot nya skattelättnader gör att Sverige vinner fördelar emot övriga Europa. Sannolikt blir då Sverige ett mycket intressant land att förlägga investeringar i. Vi blir ett land med mycket lockande förutsättning. Det finns i stort sett bara ett hinder och det är den relativt starka vänstern i landet. Det kan få en avskräckande effekt på företagsetableringar i landet.

Hur man än ser på saken och på ena sida lyssnar på Calmfors syn på reformutrymmet, är det ändå övervikt åt att fortsätta på den inslagna vägen.

Effekten vi sett de senaste månaden med fallande arbetslöshet är signaler som man bör ta fasta på. Trots att experter anser att den globala ekonomiska krisen inte är över, ser vi positiva signaler här i Sverige på flera områden. På goda grunder bör vägen framåt vara att reformera mera med fortsatta skattelättnader som huvudsakligt vapen.

Tid för jobbet med jobben


Sommaren är sen och hösten kryper sig allt närmare. Men långt i från alla har fått en önskad ledighet. Många är faktiskt ofrivilligt lediga och önskar inget annat än att få komma i jobb. Snart 5 års blogganden om jobb, sysselsättning och arbetsmarknad, har lärt mig ett och annat. Som att te x jobb så som den enskilde uppfattar arbetsmarknaden och så som arbetsmarknaden uppfattar den enskilde är två helt olika bedömningar av i princip samma sak.

Att uppbära en anställning kan vara skillnaden mellan ett bra liv och ett rent helvete som långtidsarbetslös. Den långtidsarbetslöse är vanligvis i princip helt utan möjlighet att få en vanlig anställning. Men trots detta uppmanas många långtidsarbetslöse att söka jobb. Listan kan göras lång på liknande fall där kompetensen som myndigheterna uppvisar är av bristfällig karaktär.  Det minsta man kan göra är att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör. Mycket mer måste göras. En grundläggande genomgång av de uteblivna och bristfälliga insatser som utförs de senaste 7 åren av Arbetsförmedlingen måste se dagens ljus. Sannolikt är det mycket som brister från detta håll. Det satsas stora resurser för att Arbetsförmedlingens skall vidta åtgärder för att te x minska ungdomsarbetslösheten. Men mycket få faktiskta åtgärder ser dagens ljus som praktiska insatser i vardagen på detta område.

Att ha en effektiv jobblinje på regeringsnivå, för att sen inte följa upp tagna beslut med effektiva praktiska åtgärder från myndighetshåll är ett slöseri med resurser per monumental. Ingen sten skall lämnas ovänd, ingen mossa skall tillåtas växa. Det är så fantastiskt mycket som står på spel. Det handlar om hela vår gemensamma välfärd. Tillåter man ungdomsarbetslöshet, ökande sjukskrivningar och utanförskap utan att sätta in relevanta verkningsfulla åtgärder är det början på slutet för en välfärdsstat.

Visar det sig att arbetsförmedlingen inte klara av att bära sitt ansvar, måste man kanske skrota hela upplägget med en dito myndighet. Kanske skall namnat i stället vara Arbetsberedningen. Istället för att förmedla jobb så skall man breda människor på sitt kommande liv som aktiva samhällsbyggare.  Är man te x låntidsarbetslös behövs kanske helt andra insatser från myndighetens sida, än vad som idag erbjuds. Tydliga insatser som visar på att det faktiskt är realistiskt för en långtidsarbetslös att får ett jobb.  Man hör historier om långtidsarbetslösa människor som sökt tusentals jobb utan att lyckas. Här räcker det inte med ett CV och en personlig presentation.

Sen till min hjärtefråga utanförskapet. Det borde vara varje arbetsförmedlares innersta drivkraft att minska utanförskapet. Tänk att utifrån en myndighetsposition vid arbetsförmedlingen, vara delaktig i en utanförsatts färd som handledare, när denne ger sig ut på en klassresa rakt genom samhället. En resa från den lägsta tänkbara positionen, till att succesivt stiga i graderna, för att slutligen utvecklas till en aktiv samhällsbyggare. Kanske tom. som Arbetsförmedlare och själv kunna dela med sig om sin resa för andra som är i en utanförsatt position med en ambition att bli aktiva samhällsbyggare.

Vad som verkligen behövs är i första hand inte stora resurser. Vi behöver omtanke och engagemang. Vi behöver visa varandra att de vi gör är för att alla skall få det bättre. Att vissa av oss ibland blir arbetslös, långtidsarbetslös eller utanförsatt är inte beroende på att det saknas resurser. Det handlar sent och sist om vilja. En vilja som är tvehövdad ligger direkt i relation med den potentiella förmåga som eventuellt skulle kunna skapats. Sitter man bara och hoppas på mer resurser kan man sitta där tills rumpan fastar i stolen. En arbetsförmedlare måste komma närmare de frågeställningar som grundlägger en utanförsatts vardag. Det hjälper inte med arbetscoacher od. Insatserna måste vara an blandning av resurser, djupgående relevanta ämneskunskaper,  arbetslivserfarna handläggare, ett kontaktnät bland företagare, vilja, omtanke och kärlek.

Dagens Svenska samhälle har ca 800 000 människor som beräknas befinna sig i utanförskap. Här finns enorm samhällsresurs som vi vet fantastiskt lite om. Kanske kunde man från arbetsförmedlingens sida ta några av de miljarder man årlig återsänder till staten som oförbrukade och gjorde en kraftfull djupdykning i utanförskapets grundläggande mekanismer. Samma sak borde kunna gå att göra med ungdomsarbetslösheten och som idag de kvinnor som tydligen känner att de har det jobbigt på sina arbetsplatser och därför ser ingen annan utväg än att sjukskriva sig.

Att framgångarna jobblinjen uppvisar skulle vara förföljda av utmaningar har nog ingen någonsin tvivlat på. Alla stora förändringar hur små de än är, innebär alltid att några mäniskor finner sig ha svårt att ta till sig förändringens inverkan. Nu är tiden inne för att påbörja jobbet med jobben. Ingen skall klara sig undan att påbörja sin klassresa. Alla skall känna att de är i startgroparna inför något stort. Känna återupprättad heder och förmåga. En resa som skall leda till den bättre delen av vad livet har att erbjuda.