Finns kommunister?


Viktigt att uttrycka sig rätt, Sveriges kommunuistiska parti finns, men hur tänker partiets anhängare? Det finns alltså några 1000 personer här i det öppna fria demokratiska Sverige som går runt och hoppas på en blodig statskupp. Vill se landet byta statsskick, en politisk kamp som mynnar ut i att omvandla Sverige till en diktatur. En kamp som har för avsikt att riva ner landets välstånd och förvandla allt till öppet kaos. Det finns tydligen en person som kan tänka sig bli Sveriges Kim Jung il. Han heter Robert Mathiasson. Han är en person som hyllar den Ryske revolutionens ledare Vladimir Lenin som en stor tänkare, ser väpnad kamp som ett naturligt inslag när det kommer till samhällsförandring osv.

I klartext, Robert Mathiasson politiska kamp handlar om att avrätta (Alltså, inte avsätta) landets Kung och Drottning, även landets Moderater, Centerpartister, Kristdemokrater och Liberaler i syfte att sätta sig själv som landets Diktator, tillsammans med en av honom utsedd maktelit. Sverige är ett demokratiskt land där det råder uttrycksfrihet. Idag finns inte en gräns där uttrycksfrihet övergår i galenskap, men kanske är det tid att börja utforma en sådan.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är ofta farligt nära denna fiktiva gräns.Men Robert Mathiasson passerar gränsen med god marginal. Om man på något sätt vill rädda sin menatala hälsa i detta sammanhang, går det kanske att se Robert Mathiasson och dennes anhängare som avskräckande exempel. Hade det varit så att Robert Mathiasson varit född i Ryssland i skepnad av Vladimir Lenin kunde det varit han som idag bar ansvar för miljontals oliktänkandes död.

 

Kommunismens andedräkt


Då sitter vi återigen i TV-soffan och tittar på en kommunist som vräker ur sig förbannelser och mördar sin befolkning. Att det handlar om den där Kim i Nordkorea, är det snart ingen som reagerar över. Hans vardag består tydligen huvudsakligen av att svälta, mörda och bestraffa den befolkning har självutnämnt är satt att leda. För mig är det självklart att vi i den fria Världen måste reagerar. Vi kan inte stilla sittande låta detta galenskap få fortgå.

Vi talar om dv olika humanitära katastrofer. I Nordkorea har vi troligtvis en katastrof som närmas sig randen av kollaps. Man ser tydligt att Kim inte på något sätt är i balans. Säkerligen är det så att han varken har förmågan eller förståndet att uppbära den uppgift han försöker sig på sköta. Sannolikt är det så att han är på väg att brytas ner menatalt av att se sitt folk svälta, plågas och lida. Han är nu en av de sista här på Jordklotet som andas med hjälp av kommunismens svavelångande andedräkt. Jag ber en stilla bön om att stackars Kim skall få bli den siste att försöka sig på detta kamiakze uppdrag.

Återigen får vi beskåda den enorma inhumanitet och våldsstrategi som följer kommunismen och socialismen i spåren. Jag är verkligen själv s.a.s kantstött på denna punkt. Jag var själv politiskt aktiv under en period i Sverige man absolut inte kunde säga sanningen om kommunism och socialism. Gjorde man det så var man politiskt inkorrekt. Predikade man liberalismen på den tiden kunde man mycket väl förvänta sig ett kastat ruttet ägg ed. Ty, är det något som inte går hem hos kommunister och socialister så är det frihet. Idag kan man kanske lite ironiskt säga att ett kastat ruttet ägg på en invånare i Nordkorea, skulle kanske innebär att denna person kunde få mat för dagen. Kanske skulle samme person även känna lättnad över att det inte var en handgranat.

Det svider verkligen i mig att vi har parti i detta land, som för bara 10 talet år sedan hade en ledare som var en uttalad kommunist. Alltså tillbedjandes och troende exakt samma ideologi som Kim Jong-un. Faktum är att även landets socialdemokrater har lagt till ordet demokrater i sitt partinamn, urskiljer dem på ett aningen hedrande sätt genom att man tidigt insåg att kommunismen i sitt ursprungsutförande är samhällsfarligt och inhumant. Men även det socialdemokratiska partiet i sitt urspungsutförande är ett socialistiskt parti med revolution som ett av sina politiska målsättningar.

Det finns mycket goda grunder måste friheten mycket snart få komma till den av kommunismen terroriserade befolkningen i Nordkorea. Kanske är det även så att Kim Jong-un skulle känna det som en befrielse att slippa det uppdrag som han så tydligt inte klarar av att sköta.

Det händer med en lägre skatt


Politisk ideologi är det ämne som ligger mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden fick ett politiskt uppvaknande, så var det ordet frihet som blev min burköppnare. Jag såg du en samhällsutveckling i Sverige som prisades av en näst intill enig omvärld. Men min känsla var att det fanns inslag i den politisk som styrde Sverige, där det saknades långsiktighet och de villkor där människor fungerar. Ideologisk var det typ en snittmänniska som skulle formas fram. Visserligen kan det mycket väl vara så, att Svensken generellt trivs mycket bra med att vara en snittmänniska med ordet lagom som valspråk.

När jag senare grävde djupare i den ideologi som grundlade det Svenska samhällsbygget under 1900 talets Sverige, började oroväckande tendenser att uppenbara sig. Under 1970 talet blev det allt tydligare att den välfärd vi var i färd med att bygga upp, inte alls var en handling av soidaritet och omtanke. Det handalade om en ekonomisk konstruktion med marxistiska förtecken. Förenklat skulle man kunna kalla den utveckling som populärt benämns vara ett välfärdsbygge, för ett vänsterexperiment. Med ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet skulle ett vänstersamhälle byggas upp. Ett samhälle där löntagaren var kung. Ett samhälle där initiativ, kunskap, företagande, kapital och framåtanda var begrepp som skulle bekämpas till varje pris. Man nöjde sig inte med retorik, utan man gick mycket längre än så. Man skapade ett skattetryck som var ett av Världens högsta. Ett skattetryck som retoriskt skulle skapa ett rättvist samhälle. Men i själva verket fick vi något helt annat.  Vi fick ett välfärdssamhälle som snabbt började leva sitt eget liv. Vi fick smaka på effekterna av välfärd och demokrati i kombination. Det är intressant och se vad som händer när välfärden får vara drivkraft åt demokratins verkningar. Sannolikt är det så, att de problem vi idag ser i t ex Grekland är just en sådan effekt. Ett land som sakta är på väg att skapa ett välfärdssamhälle, tenderar att rösta bort politiker och dito partier som har sanningar att säga. I stunder av klarsynthet har många politiker i Sverige fått betala ett högt pris för sin frispråkighet. Ta t ex Kjell-Olof Feldt och dennes kritik mot löntagarfonderna som kanske inte hade undergörande positiv effekt på hans fortsatta karriär som politiker. Välfärd är liksom inget man kritiserar.  Här har vi något som bara måste skapas oavsett vad det kostar och vilka effekter det kommer att få för människor i framtiden.

Nu är det så att i människors medvetande tycks det finnas ett logiskt samband mellan välfärd, fortsatta välfärdssatsningar och höga skatter. Mycket talar för att förhållandet i själva verket är det direkt motsatta, om man ser allt ur ett lite längre och bredare mänskligt perspektiv. Svaret på frågan är hur snabbt och hur omfatande man är bredd att gå i sina välfärdsambitioner. Vägen till att bygga ett välfärdssamhälle kan vara oändligt skiftande. Ser man till hur vi gjort i Europa, så har välfärdskapande i huvudsak skett på kredit, utan en ordentlig tanke som beskriver hur kalaset skall finansieras.  Mycket tid har lagts ner på skapandet av välfärdsreformer ur ett utgiftsperspektiv. Men några ambitiösa ansträngningar som långsiktigt skall hantera hur utgifterna skall täckas, på annat sätt än via utvidgare krediter lyser verkligen med sin frånvaro. Det kan mycket väl vara så att alliansens jobblinje är den första seriösa reformen i syfte att finansiera ett fortsatt välfärdsbygge i ett Europeiskt land.

Sen består faktisk välfärdsbyggen stora utmaning inte bara i hur man balanserar ekonomin på ett kontrollerat sätt. Det finns faktiskt ytterligare en stor fara med ett okontrollerat välfärdbygge och det är ett växande utanförskap. Så gott som alla välfärdsstater har samma utmaning att bekämpa, i form av ett i varierande stor omfattning växande utanförskap.  Även på denna punkt har alliansens jobblinje hittat en modell som verkar kunna fungera. Kanske kommer det att visa sig att långsiktigheten i ett välfärdsbygge står i direkt relation till samhällets förmåga att barasera utanförskapet. Ett välfärdssamhälle som bygger upp ett växande utanförskap, har inte lyckats med att hitta finansieringsmekanismer för det fortsatta välfärdsbygget.  Det skulle mycket väl kunna spegla den utveckling som Sverige genomgick under 1990 talet. Man hade stora välfärdsambitioner som man år ut och år in, inte hade minsta lilla idé på hur man skulle finansera. Symptomatisk växte då också utanförskapet till svindlande höjder. Vilket då fick till följd att allt färre skulle vara med och betala välfärdskalaset. Samtidigt som det fattades ett antal olyckliga beslut i sjukförsäkringen, som gjorde att det i stort sett bara återstod att förtidspenisonera de som inte fick plats i samhället som aktiv samhällsbyggare. Behöver man i detta fall säga att det var nödvändigt att höja skatterna och de befintliga krediterna. Det är vad jag brukar kalla den negativa vänstersamhällssprialen.

Man måste se till helheten. Skattesänkningar är bara en del i ett paket som är helt nödvändigt för att ett fortsatt välfärdsbygge skall kunna gå att genomför långsiktigt. Grovt förenklat skulle man kunna säga, att allt handlar om skapa ett samhälle där utanförskap inte är ett alternativ. Det handlar om att skapa incitament, för att med alla medel motarbete att ett utanförskap får fotfäste landet.

Verktygen står att finna i utformningen av sjukförsäkringen, skattetrycket, arbetsmarknadspolitiken, utbildningssystemet och den generella synen på hur lönsamt man som invånare tycker det är att jobba som aktiv samhällsbyggare. Jag tror verkligen att vi här i Sverige har något som är värt att jobba vidare med. Mycket talar för att Jobblinjen är svaret på frågan, hur man långsiktigt löser finansieringen över tid av ett välfärdsbygge.

Rasism och främlingsfientlighet i vardagen


Det verkar nu som om vi alla får börja lära oss att leva med Rasism och främlingsfientlighet. Kyrkovalet 2013 ger en indikation på vad som  komma skall. Det verkar som om samhällsbilden släpper fram den ofria människosyn som presenteras av landets Sverigedemokarter. Den smygrasism som bitit sig fast hos medelsvensson, verkar nu allt tydligare blossa upp. Vi ser de oroväckande tendenserna i årets kyrkoval. När det skall till att röstas i valet 2014 finns en överhängande risk att över 10% av valmanskåren lägger en främlingsfientlig, rasistisk röst i valurnan.

För mig som alltid kämpat för frihet och valfrihet mot kommunsiter och socialister, står nu ytterligare en kamp att utkämpa. Kampen för frihet står nu att utkämpa på den ytterska politiska högerkanten.

Man får aldrig låta kampen svalna. Kampen för frihet är en ständigt pågående process. De små kornen av rasism är som virus i en sjuk kropp. Det verkar som om vi människor har nedsatt immunförsvar, när det kommer till den epidemiska sjukdomen rasism.

Oro för det okända verkar kunna resa upp de mest anmärkningsvärda fördomar som grundlägger rasismen. Främlingsfientligheten är allt utom att vara analytisk, solidarisk, selektiv och inkännande. Det är med mångfald man bemöter den otrygga, inhuman, omänskliga och oroliga främlingsfientligheten. Det är genom att bjuda in och välkomna man överbryggar den otrygga och oroliga främlingsfientligheten. Argumentet är kärlek, medkänsla och förståelse. Man bemöter inte den järnrörsbeväpnade oroliga och rädda rasisten med våld och stora hårda ord. Mot denne finns bara trygghet, värme, kärlek och välkomnande som motmedel.

Det finns även en annan väg där Sverige behöver förbättra sig, som har med främlingsfientligheten att göra. På något sätt måste vi hitta vägar där samhälleligt missnöje kan urladdas. Mycket av de framgångar som Sveriges rasister och främlingsfientliga idag får uppleva, är en följd av ett missnöje med samhället i stort. I detta missnöje kan man spåra det som vi brukar kalla politikerförakt. En form av systematiskt genererat missnöje som samhället alltid varit bärare utav. Men idag har tydligen Sverigedemokraterna i retoriken lyckas öppna ett gatt där detta missnöje hittar dagens ljus. I retoriken har Jimmie Åkesson skickligt lyckats få Sverigedemokraterna att framstå som Riksdagens enda parti som verkligen utför opposition.

Det är en utmaning för de etablerade partierna att verkligen ta denna s.k. politiska puck på allvar. Det är viktigt att bygga retoriken på ett sådant sätt att man hela tiden bjuder in missnöjet till debatt och diskussion. Jag är övertygad om att hälften av de som idag överväger att lägga en röst på Sverigedemokraterna är stöpta ur samhällsmissnöjets kategori. Frågor som berör t. ex. Sveriges invandring behöver nyanseras på ett sätt som bjuder in samhällsmissnöjet till debatt. Låta människor förstå att mångfalden är samhällsberikande på alla tänkbara sätt. Få upp frågor på agendan som belyser t.ex. vad som händer med ett samhälle om man låter missnöje, främlingsfientlighet, rasism och missunnsamhet få fäste.

Få människor att förstå vikten av frihet och demokrati. Förstå att man inte någonsin kan släppa kampen för frihet till förmån för rasism, rädslor och främlingsfintlighet. Det är med kärlek, välkomnande och medmänsklighet man bäst bemöter rädslorna i rasism och främlingsfientlighet.

Har också noterat att..


Kommunisterna i Danmark lägger ner sin verksamhet (Snart är det förhoppningsvis även tid för Sveriges dito att vandra samma väg). Det värmer mig verkligen i hjärtat. Så många gånger jag fått ta emot verbalt stryk av komminister genom tidernas gång. Nu händer det som jag sa på 1970 talet. Kommunism och socialism är inte långsiktigt ansvarstagande för ett samhälle. Kommunism och socialism är bara skitprat som alla någon gång i framtiden kommer att få betala dyrt. Det är mina exakta ord en gång i tiden.

Vi har sett hur det ena efter det andra sossesamhället och kommunisstaten gå under. Vi ser nu att välfärd på kredit inte är en framgångsfaktor. Att ständigt behöva säga ”vad var det sa” känns lite övermodigt och drygt. Men det är inte utan viss portion av tillfredsställelse jag kan konstatera att kommunister och socialister, en efter en annan försvinner från Jordens yta.

%d bloggare gillar detta: