Inte hån, utan förvåning


Mycket medial kraft läggs nu på att analysera den nyligen genomförda partiledardebatten. Sakfrågor tenderar dock att drunkna i det mediala brus som sveper över oss ibland oanades mediakonsumenter.

Men ibland kan de där små stunderna fastna, där det oväntade inträffar. Ett litet leende som tolkas vara utfört av ett speciellt syfte. Men när man sen väver in händelsen i sitt rätta sammanhang, framstår inte allt för sällan en helt annan bild.

Mycket av den bild som förmedlas under partiledardebatten av Stefan Löfvén, väcker åtminstone min förvåning. Idogt trummar han på med klassisk vänsterretorik, som om den var hämtad ur den vänsterretoriska grundmanualen kurs 1 A. Jag har svårt att förstå hur man tänker som debattör i en dito situation. Vi ha sett ett pärlband av sosseledare försöka sig på denna näst intill självmordsbenägna strategi. Visar det sig sen dessutom att det smugit sig in sakfel i retoriken, faller den till golvet som den plattaste av pannkakor. Fråga gärna Håkan Juholt om hans erfarenheter på denna punkt.

Det många uppfattar det som att Fredrik Reinfeldt hånler åt Stefan Löfvén, är inget annat än förvåning. Fredrik blir förvånad över att det inte behövs mer för att den tidigare så slipade Stefan Löfvén skall visa sitt rätta skinn. När han blir pressad börjar han direkt att leta i den klassiska vänsterretoriklådan och börjar leverera gamla sossefloskler i en takt som nästa kan mäta sig med vänsterflosklernas okrönte konung Håkan Juholt.

Det verkar som att vänsterretoriken är svår att förena med verkligheten. Det som låter bra i ord med vänsterretorik är i praktiken inte genomförbart. Man säger sig kunna skapa jobb i princip samtidigt som man beskär de som står för jobbskapandet. Man säger sig vilja skapa ett rättvist samhälle åt alla. Man sanningen är den att vänsterpolitiken leder till att fler blir tvingade ut ur samhället. Hur man än försöker så går det inte att få ordet solidaritet att passa in någonstans, när man tittar på praktisk vänsterpolitik. Sanningen är den att med vänsterpolitik får vi ett osolidariskt samhälle, där vi helt enkelt inte har råd med välfärd, för att jobbskaparna flyr landet och de som inte lyckas få ett jobb försätts i ett oåterkalleligt utanförskap.

Det är alltså företrädare för denna vänsterpolitik, som på fullt allvar står och tittar in i kameran på bästa sändningstid och påstår sig kunna sänka landets arbetslöshet. Det behövs inte någon högre intelligens för att sticka hål på dessa vänsterfloskler. Jag tror verkligen att vem som helst har förmågan att skapa sig en bredare bild av samhället, utanför dessa vänsterfloskler och förstår att detta bara är trams och skojerier.

Att vänsterretoriken fungerade i tider där befolkningen hade lägre utbildningsnivå än idag är förståeligt. Men i dessa tider av media fokusering och allmän utbildningsnivå i samhället, är det förståeligt att vänsterretoriken har svårt att gå hem hos gemene man och kvinna.

När man kommer till den flumskola som verkar vara vänsterkrafternas ambitioner att skapa, blir kanske allt mer förståeligt. Det är nog så att man inte vill ha an kunskapsbaserad skola som verkligen ser till att människor utbildar sig till högre nivåer. Man vill ha en skola med outbildade lärare som saknar samhällsstatus. Med en befolkning som har minskande kunskaper, finns kanske chansen för att det skall gå och sälja in de gamla slitna vänsterfloskler till befolkningen ytterligare en gång.

Välfärdens kärna


Nu är tiden verkligen mogen för att lyfta upp den Svenska välfärden i ljuset. Det som en gång i tiden skapades  syfte att vara en offentlig satsning, så att människor med tillfälliga problem, sjukdomar, arbetslöshet skulle kunna känns sig trygga har kanske inte utvecklats så som det en gång var tänkt.

Det är kanske så, att jobben trots allt inte blir nästa års stora valfråga. Jag vill mena att det är än viktigare att människor i allmänhet får en bredare bilda av det vi idag kallar välfärd. Jag vet verkligen inte om det är en nyhet för många människor att Sverige mer eller mindre alltid lånat pengar för att kunna genomföra sina välfärdsatsningar. Med andra ord så är allt det vi idag kallar välfärd, egentligen handlar om en gigantisk statsskuld.

Skall man vara enormt konkret så är faktiskt Sverige ett mycket hårt skuldsatt land. Skall man använda sig av förskole logik, så har Sverige gjort av med mera pengar än landet lyckat balansera med motsvarande inkomster, under en mycket lång tid. På mycket goda grunder borde landet Sverige anmälas till lyxfällan.

Vad Sverige behöver är inte mera välfärdsutbyggnad. Vad Sverige behöver är jobblinjen upphöjt till 5. För att vara än mera konkret, så har vi en välfärd i Sverige som är dyrare än vi har råd med. En välfärd som vi faktiskt inte riktig någon enda gång har haft råd med.

Att vi har skatter i landet som finanserar välfärden är kanske inte heller någon nyhet. Men det är inte sant. För det som finansierar vår välfärd i Sverige, är den konkurrenskraft som våra produkter och tjänster skapar när de går att omsätta i andra länder. Mycket enkelt och kraftig förenklat, kan man säga att ju mer vi betalar för välfärden i Sverige, så sjunker våra inhemska produkter och tjänsters konkurrenskraft ur ett globalt perspektiv. Jag vill mena att här har vi Sveriges ideologiska gränslinje.

Sammafattningsvis och grovhugget så har Socialdemokraterna och vänstern idag lyckats skaffa kommandot över samhällets utgiftssida i debatten. På samma sätt har Moderaterna med växlande framgång focuserat på samhällets inkomstsida, vilket är en betydligt tyngre uppgift inte minst retoriskt.

Att det är lättare att ge än att taga är en urgammal sanning. Problemet som vänstern traditionellt hamnar i, är att givandet inte stannar i tid och att man i så stor utstäckning levt på lögnen att det är skatterna som finansierar välfärden. Problemen för högern är att återhållsamhet ibland kan vara väl tilltagen. Sen är det kanske inte heller ett sätt att göra sig populär med förslag som dv olika jobblinjer och andra sätt som underbygger att folk går i från utanförskap till att vara uppbärare av en anställning.

Sen skall man även göra klart att allt har sin tid. Det finns tillfällen då man måste satsa och det finns tillfällen då man skall bromsa. Frågan stannar lätt och inte allt för sällan vid att skatter skall höjas eller sänkas, för att ett samhälle skall utvecklas. Men det är så förfärligt mycket man måste veta innan man ens kan vara delaktig i sådana beslut.

Först måste man slå fast att vi alla är delaktiga i att återbetala vår enorma utlandsskuld. Ett långsiktigt välfärdsbygge på kredit hamnar förr eller senare i en situation där kreditgivarna tappar tålamodet (För den delen gäller det alla skuldsatta). Man kan lugnt slå fast att det som verkligen bestämmer vår förmåga att återbetala denna skuld, är inte genom att införa fler och kostsamma reformer på det sociala planet.  Vad vi behöver är stark generell konkurrenskraft. Inte bara i form av kompetens, utan även i form av faktisk ekonomisk konkurrenskraft. Dvs att landet befinner sig i ett kostnadsläge som gör att Svenska företag och organisationer, lätt hittar omsättningsmöjligheter för sin produkter och tjänster i utlandet.

Vi är faktiskt på god väg. Men mycket återstår att göra. Kanske är det så att valet 2014 är viktigt ur ett ideologisk perspektiv på många områden. Vi måste rusta Sverige för framtiden. Då gäller det att välja rätt väg. Vi måste lära oss att se vad som är viktigt och agera därefter. Långsiktiga skattelättander och hög konkurrenskraft, där samhället klarar av att bryta människors utanförskap eller skattehöjningar med sänkt konkurrenskraft och en ny utslagningskarusell av friska arbetsföra människor. Välj själv…

Inte illa pinkat…


Jobbpaket och satsningar på över 3 miljarder för att unga skall kunna komma i jobb.

Jag brukar nästa alltid ta till en ideologisk vinkel när det kommer till jobb och synen på att skapa nya jobb. Så även denna gång. Det finns faktiskt mycket att säga om saken ur detta perspektiv.

Man kan prova att blanda om korten och kasta focus än det ena och en det andra. Men faktum är att Sverige klara sig bra. Så till den grad bra att vi satsar när andra länder bara får spara, dra ner och ställa in.  Vi har ingen olja eller gas som göder vår statskassa likt te x Norge. Vi har bara vår råa arbetskraft och individens initiativ att förlita oss till här i Sverige.

Vattendelaren står att finna vid valet 2006. Då hände det något i Sverige som vi idag verkligen har stor nytta utav. Som ett av de första länderna i Europa började något stort att hända. Passivitet förbyttes mot aktivitet. Utanförskap förbyttes mot delakatighet. Vi fick en sjukförsäkring som började titta på arbetsförmåga i stället för oförmåga.

Med en borgerlig valseger 2006 lärde vi oss alla Svenskar att det lönar sig att arbeta och att vara aktiv. Effekten slår rakt igenom hel samhället. Den som arbetar, får mer i plånboken och när fler arbetar och bryter sitt utanförskap regnar det även in nya friska pengar i moder Sveas statskassa.

Oppositionen må spy galla. Belackarna må kalla regeringen Reinfeldt trött och regeringsoduglig. Men då vet jag inte riktigt vad man rimligen kan förvänta sig av en sittande regering. För inte är det så att Sverige och dess befolkning lider av trötthet i någon större utsträckning. Sverige går för högtryck och det jobbas som om samhället vore en myrstack. Fler och fler känner sig manade att dra sitt myrägg till stacken. Det är inte fråga om att hamna i utanförskap. Strömmen in i samhället från tidigare utanförsatta är konstant. 50-60 000 människor om året går i från utanförskap, för att via kortare och längre stunder i jobb och utvecklingsgarantins olika faser, fortsätter färden mot självförsörjning som aktiv samhällsbyggare.

Ideologin är hämtad från en typ av logik som kunde vara hämtad från vilken som helst av Sveriges många förskolor. Jobbar du mer får du mer i plånboken. Får du mer i plånboken blir det företag du jobbar vid även rikare. Sist men inte minst så hamnar en större slant i statskassan, som sen i sin tur gör det möjligt att investera i nya jobbskapande åtgärder. Det är vad jag bruka kalla högerpolitikens positiva samhällsspiral.  Vad är det man brukar säga, förbaskat bra jobbat…

Utanförskapets samhällsperspektiv


Det var flera år sedan hoppet om att ens kunna börja söka jobb dog ut. Bostad, bil och socialt umgänge är bara skuggor i en övrigt genomgrå vardag. Trots en bra utbildning som bilmekaniker tog livet en oväntad vändning, den där vinerdagen för några år sedan. En lätt sladd på bilen och livet skulle visa sig vara väg åt ett halt annat hål. Efter 7 st operationer är nu ryggen så gott som helt återställd. Men som långtidssjukskriven 45 åring är man tydligen inget som arbetsmarknaden vill ha eller känner sig vara i behov utav.

Denna historia är bara en påhittad dito. Men den kan spegla många människors situation i landet Sverige anno 2013. Säg den människa som lever livet utan berg och dalar. Säg den människa som verkligen inte i grunden vill försörja sig själv. Skall man bygga ett rättvist och jämlikt samhälle måste man skapa möjligheter för alla att komma tillbaka. Oavsett hur djup dalen i livet är så går det att komma upp. De är en fråga om tid, vilja, kunskap och resurser. Att en långtidssjukskrivning övergår i ett utanförskap är en handling som nästan inte behöver någon knuff alls åt fel håll för att den skall ske. När sen den utanförsatta människan skall återgå som aktiv samhällsbyggare är uppförbacken oändligt tung och svår. För att inte säga näst intill omöjlig om inte samhället är utformat på ett sätt så att det går att genomföra processen.

Förändringarna som idag är genomförda i sjukförsäkringen är ett steg i rätt riktning i denna process. Att lägga focus på arbetsförmåga i stället för oförmåga har inneburit att många människor idag har fått en andra chans till ett liv som aktiv samhällsbyggare. Man har kanske helt plötsligt fått upp ögonen för det där gamla drömjobbet som man tidigare inte trodde var möjligt och påbörjat en utbildning. Många sitter kanske och vantrivs inom reformen jobb och utvecklingsgarantins olika faser. Men mycket mer finns att göra. Årligen återsänder arbetsförmedlingen över 3 miljarder oförbrukade kronor till staten.

Just är det spännande att låta fantasin flöda. Här är ett område som inte vet sina gränser, utom när människa väljer att sätt dem. Här borde det vara fullt möjligt att s.a.s. tänka utanför boxen. Med focus på utanförskapets perspektiv, borde det kunna vara fullt möjligt att hitta underlag till dv olika reformer, som skulle kunna sätta sprätt på de 3 miljarderna som tydligen inte arbetsförmedlingen förmår att omsätta.

Jag ser det så här. Det finns mång aspekter att beakta när man tar sig an och försöker skapa jobb på s.a.s. konstgjord väg. Dvs när det inte egentligen finns några marknadsmässiga villkor som gör att ett arbetstillfälle uppstår. Det finns alltså ingen efterfrågan ur ett strikt marknadsperspektiv. Väljer man ändå att skapa detta jobb med pengar från te x staten, finns risk för att snedvriden konkurrens slår ut redan etablerades företag på marknaden med liknande tjänster och produkter.

Låt säga att man kan starta ett utbytesprojekt alt reform. Man byter utanförskap mot att få vara samhällbyggare. Prova att byta ditt utanförskap mot att under en tidsbegränsad period för vara del i en verksamhet eller samhällstjänst. Det skall vara obligatoriskt att minst en vecka i månaden vara aktiv i utbytestjänsten, med fullvärdig lön, samtidigt som man söker jobb på vanligt sätt, hämtad från arbetsförmedlingens 3 återlämnade miljarder kronor.

Här går att hämta så förfärligt mycket mer. Man hör te x socialdemokraternas Stefan Löfvén ropa efter mera utbildning. Men jag tror verkligen inte att svaret på att bryta utanförskap är mera utbildning. Utbildning är bara ett av alla de verktyg man bryter utanförskap med. Men kanske det viktigaste redskapet vi alla människor besitter i denna samhällsutmaning är medkänsla. Att vi verklige bryr oss om de som för tillfället har det jobbigt i livet på det ena eller andra sättet. Slutar vi människor att bry oss om varandra är alla miljarder i Världen helt värdelösa. Det kan mycket väl vara så att den bästa hjälpen är ett vänligt ord på vägen. Stöttande och omtänksamhet är näst intill kostnadsfria. Men är redskap med mycket hög effekt och kvalité när det kommer till att bryta människors utanförskap.

Tid för jobbet med jobben


Sommaren är sen och hösten kryper sig allt närmare. Men långt i från alla har fått en önskad ledighet. Många är faktiskt ofrivilligt lediga och önskar inget annat än att få komma i jobb. Snart 5 års blogganden om jobb, sysselsättning och arbetsmarknad, har lärt mig ett och annat. Som att te x jobb så som den enskilde uppfattar arbetsmarknaden och så som arbetsmarknaden uppfattar den enskilde är två helt olika bedömningar av i princip samma sak.

Att uppbära en anställning kan vara skillnaden mellan ett bra liv och ett rent helvete som långtidsarbetslös. Den långtidsarbetslöse är vanligvis i princip helt utan möjlighet att få en vanlig anställning. Men trots detta uppmanas många långtidsarbetslöse att söka jobb. Listan kan göras lång på liknande fall där kompetensen som myndigheterna uppvisar är av bristfällig karaktär.  Det minsta man kan göra är att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör. Mycket mer måste göras. En grundläggande genomgång av de uteblivna och bristfälliga insatser som utförs de senaste 7 åren av Arbetsförmedlingen måste se dagens ljus. Sannolikt är det mycket som brister från detta håll. Det satsas stora resurser för att Arbetsförmedlingens skall vidta åtgärder för att te x minska ungdomsarbetslösheten. Men mycket få faktiskta åtgärder ser dagens ljus som praktiska insatser i vardagen på detta område.

Att ha en effektiv jobblinje på regeringsnivå, för att sen inte följa upp tagna beslut med effektiva praktiska åtgärder från myndighetshåll är ett slöseri med resurser per monumental. Ingen sten skall lämnas ovänd, ingen mossa skall tillåtas växa. Det är så fantastiskt mycket som står på spel. Det handlar om hela vår gemensamma välfärd. Tillåter man ungdomsarbetslöshet, ökande sjukskrivningar och utanförskap utan att sätta in relevanta verkningsfulla åtgärder är det början på slutet för en välfärdsstat.

Visar det sig att arbetsförmedlingen inte klara av att bära sitt ansvar, måste man kanske skrota hela upplägget med en dito myndighet. Kanske skall namnat i stället vara Arbetsberedningen. Istället för att förmedla jobb så skall man breda människor på sitt kommande liv som aktiva samhällsbyggare.  Är man te x låntidsarbetslös behövs kanske helt andra insatser från myndighetens sida, än vad som idag erbjuds. Tydliga insatser som visar på att det faktiskt är realistiskt för en långtidsarbetslös att får ett jobb.  Man hör historier om långtidsarbetslösa människor som sökt tusentals jobb utan att lyckas. Här räcker det inte med ett CV och en personlig presentation.

Sen till min hjärtefråga utanförskapet. Det borde vara varje arbetsförmedlares innersta drivkraft att minska utanförskapet. Tänk att utifrån en myndighetsposition vid arbetsförmedlingen, vara delaktig i en utanförsatts färd som handledare, när denne ger sig ut på en klassresa rakt genom samhället. En resa från den lägsta tänkbara positionen, till att succesivt stiga i graderna, för att slutligen utvecklas till en aktiv samhällsbyggare. Kanske tom. som Arbetsförmedlare och själv kunna dela med sig om sin resa för andra som är i en utanförsatt position med en ambition att bli aktiva samhällsbyggare.

Vad som verkligen behövs är i första hand inte stora resurser. Vi behöver omtanke och engagemang. Vi behöver visa varandra att de vi gör är för att alla skall få det bättre. Att vissa av oss ibland blir arbetslös, långtidsarbetslös eller utanförsatt är inte beroende på att det saknas resurser. Det handlar sent och sist om vilja. En vilja som är tvehövdad ligger direkt i relation med den potentiella förmåga som eventuellt skulle kunna skapats. Sitter man bara och hoppas på mer resurser kan man sitta där tills rumpan fastar i stolen. En arbetsförmedlare måste komma närmare de frågeställningar som grundlägger en utanförsatts vardag. Det hjälper inte med arbetscoacher od. Insatserna måste vara an blandning av resurser, djupgående relevanta ämneskunskaper,  arbetslivserfarna handläggare, ett kontaktnät bland företagare, vilja, omtanke och kärlek.

Dagens Svenska samhälle har ca 800 000 människor som beräknas befinna sig i utanförskap. Här finns enorm samhällsresurs som vi vet fantastiskt lite om. Kanske kunde man från arbetsförmedlingens sida ta några av de miljarder man årlig återsänder till staten som oförbrukade och gjorde en kraftfull djupdykning i utanförskapets grundläggande mekanismer. Samma sak borde kunna gå att göra med ungdomsarbetslösheten och som idag de kvinnor som tydligen känner att de har det jobbigt på sina arbetsplatser och därför ser ingen annan utväg än att sjukskriva sig.

Att framgångarna jobblinjen uppvisar skulle vara förföljda av utmaningar har nog ingen någonsin tvivlat på. Alla stora förändringar hur små de än är, innebär alltid att några mäniskor finner sig ha svårt att ta till sig förändringens inverkan. Nu är tiden inne för att påbörja jobbet med jobben. Ingen skall klara sig undan att påbörja sin klassresa. Alla skall känna att de är i startgroparna inför något stort. Känna återupprättad heder och förmåga. En resa som skall leda till den bättre delen av vad livet har att erbjuda.

Drömmen om midsommar 2013


Midsommar står för dörren. Tiden då det är som ljusast, dock inte alltid som varmast. För att ta till lite pragmatism så är nog midsommar en ganska så regnsäker period. Men lik väl är förväntningarna enorma om en solig och varm midsommar. Det är lite som om förväntningen slår själva eventet midsommar i sig. Själva sinnesbilden alla går och bär på gällande midsommar, är kanske minst lika stor som själva firandet på den stora dagen. Jag menar, det kan verkligen inte vara maten om lockar. Sill och potatis med en klar snaps och ljummen öl är kanske inte vad som innefattar en prunkande midsommardröm.  Maten på midsommar är lite av vad jag kallar nödkost. Under tider av svält i detta land åt vi sill och potatis, som vi sköljde ner med en snaps i förhoppning om att inte bli allt för mycket matförgiftade. Kanske var det även så att spriten skulle få oss att glömma allt det tråkiga som pågick.

Då jag går och bär på två mycket stora intressen, där det ena är historia och det andra filosofi vill jag lägga båda dessa vinklar på det där med midsommar.

Att det är ljuset och fruktbarheten som firas vid midsommar har kanske ingen missat. Men varför äter vi sill och potatis och dricker rent brännvin till detta?

Exakt hur gammal denna tradition är vet jag inte. Men enligt gammal bondetradition tog man det sista som fanns kvar från vinterns matlager och gjorde en fest av allt. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att det enda som fanns kvar var den inlagda sillen. Allt annat i matväg borde rimligtvis vara så pass dåligt att det inte gick att äta. Att det blev ny/färskpotatis är kanske inte heller så konstigt. Man hade helt enkelt ingen annan råd än att plocka upp potatis i det skick de var. Det var så ny/färskpotatisen uppfanns. Sen kryddade man allt detta med sur grädde (Gräddfil) och tillsatte gräslök för att ta bort de värsta bismaken från den lätt härskna sillen. Det är lätt att förstå att man intog rikligt med brännvin under dessa s.k. midsommarfestligheter.

En filosofisk vinkel var också utlovad. En fest som alla går och längtar efter i månader där alla vet att maten kanske inte är den allra bästa (Kanske möjligtvis den sämsta tänkbara) har kanske något annat som lockar. Även de som i bondesamhället anordnade dessa festligheter hade en baktanke med den minst sagt spartanska maten och den rikligt tillagna mängden brännvin. Att stora mängder brännvin är lockande för många, förtar inte det jag skall komma till. Det handlar såklart om avlandet av barn.

Under långa ljusa nätter fanns gott om tid för avlande av nya människor.  En idealisk tid att bli gravid. Höggraviditeten infaller då vindertid (Nov, dec Jan) när man har som minst att göra på gården. Samtidigt har den nyblivna modern god tid på sig att återhämta ful arbetsförmåga inför sådd och slåtter. Även det nyfödda barnet blir lättare att ta hand om då babyfasen infinner sig under den varmaste och ljusaste tiden på året. Sannolikt är det även bra för barnets utveckling att få sin första tid i livet då det är varmt och ljust.

I dag behöver vi inte tänka på allt detta. Men faktum är att mycket i dagens samhälle är rester från detta urgamla s.k. bondesamhälletänk. Mycket av det vi gör och tänker idag är rester från det förgångna. Då fanns en förklaring som mycket väl gick att relatera till. Det var av vikt att vara försiktig när det dök upp en främling i granskapet. Det var viktigt att ha så pass mycket mjöl/mat att vintern skulle gå att överleva, även så att det räckte till sådden efterkommande år etc. Relationer mellan man och kvinna var utformade från ett praktiskt perspektiv.

Idag är dessa frågor upplyfta under rubriker som heter främlingsfientlighet, fördelningspolitik, ekonomisk politik och jämställdhet/genus. Idag har vi samma frågor. Men min utgångspunkt är att vi inte relaterar till dessa frågor utifrån den verklighet vi idag lever i. Frågorna låter sig styras av ideal en bit över den praktiska vardag de är satta att verka i.

Vad vill jag nu ha sagt med  allt detta. För med än 100 år sedan dog den sista resten av bondesamhället. Vi lever idag i mångfaldens och välfärdens Sverige. Kanske är det så att Sverige på många sätt är ett föregångsland. Då behöver vi också vara det land som är först med att ta klivet fullt ut i den nya tiden.

Vi måste bygga samhället på ett sätt som verkligen tjänar alla. På ett sätt som underbygger och förstärker mångfalden. Ser till att manligt och kvinnligt har samma förutsättningar. Ser över fördelningspolitiken på ett sätt som verkligen gynnar alla. Så allt alla både vill och kan vara med och bygga samhället. Bygger upp en ekonomi som underbygger detta tänk. Jag menar att en bättre balansstyrning behövs när det kommer in på kreditsidan av ekonomin.  Allt detta är absolut inget nytt. Här har vi utmaningarna inför framtiden.

Allt detta bara för att jag under ett infall av midsommaryrsel blev bländad av solen…

Ett jobb är ett jobb


I väntan på något bättre är det bäst att inget göra. Avståndet mellan passivitet och aktivet borde finnas på högsta tänkbara politiska nivå. Att status och lön är faktorer som är viktiga när man söker sig ut på arbetsmarknaden är inget nytt. Det är vi vana vid att hantera. Men sen finns en avgrund att lära sig förstå.

Jag har varit inne på detta tema i många av min inlägg.  Bildligt talat så tänker jag mig en ravin som ligger framför passivitet, som verkar vara hopplöst svår att ta sig över. Har man väl hamnat på fel sig om passivitetsravinen, så ter sig ett aktivt liv näst intill omöjligt att komma i kontakt med.

Känslor som kommer av att kunna försörja sig själv skjuts undan i vrår som härbärgerar utanförskap och armmod. Jobb som innebär att man kanske får lite smuts på händerna, kanske lite stekos o håret, ratas till förmån för utanförskapets pris. Vän av ordning frågar sig varför i hel friden har det blivit så här? Vem kan man ställa till svars?

Spegelbilden får kanske gälla som riktmärke i detta fall. Men jag ser en steroetyp arbetsmarknad där där aktörerna endast spelar två roller. Antingen arbetslös eller så arbetande. Om jag vill vara mittemellan är jag inget för arbetsmarknaden.

Om man är en arbetslös person som går och väntar på något bättre. Då borde det även gå att utforma en arbetsmarkand för dessa personer. Nu finns såklart Mcdonalds etc. Men tydligare utformade riktlinjer som förenar både abetsgivare och arbetstagare i denna fråga är nog nödvändigt. En del skulle kanske säga att deltidsanställningar inte är något nytt.

Det jag menar borde vara något nytt och bättre. I grunden borde finnas en sk antipassivitetsreform. En form av konstruktion som kan agera bro mellan passivitet och aktivitetsklyftan. Jag tänker mig något bortom jobb och utvecklingsgarantin. Där samhället i en övergångsfas ser till att belöna de som tar steget. Det är lätta att i detta läga börja tänka i termer om ekonomisk ersättning. Men jag vill gå ytterligare ett steg. Jag tänker mig en folkrörelse. En folkrörelse med antipassivitet som huvudtema. En folkrörelse som i förlängningen kanske kan bli ett underlag till en statlig instutition.

Antipassivitetsreformen skall inte finansiera dv olika jobbinsatser, om det nu inte ligger i rörelsens intresse så klart. Det skall vara ett ekonomiskt underlag för folkbildning på ett nytt innovativt sätt. Man skall vara arbetssökande och uppfylla kraven som sådan. Man skall mot ersättning under en viss tid kunna välja mellan att vara aktiv i antipassivitetsakiviteter eller så tacka ja till de jobb som erbjuds.

Antipassivititetsrörelsen skall vara ett nationellt nätverk. Dit företagare med dv olika behov skall bjudas in för att bätttre under en viss period kunna matcha arbetskraften mot de behov som arbetsmarknaden ställer. Samtidigt som deltagare aktivt kämpar med att hitta vägar ut ur sitt passiva livsmönster. Alltså, människor där de faktiskt befinner sig så som de faktiskt idag är, tillsammans med arbetsmarknadens parter, utformandes gemensamt framtidens jobb och arbetsmarknad. En form av Hells Angels mot utanförskap och passivitet. Jag kan tänka mig skinnhuvuden som går ut på gator och torg, aktivt propagerandes mot utanförskap och passivitet. Antipassivitetsrörelsens hulliganer.

En annan tänke är att antipassivitetsrörelsen skulle kanske kunna ta över utbetalningarna av försörjningsstöd ed. Lite vild and crazy men kanske något att tänka på…

%d bloggare gillar detta: