Rasism och främlingsfientlighet i vardagen


Det verkar nu som om vi alla får börja lära oss att leva med Rasism och främlingsfientlighet. Kyrkovalet 2013 ger en indikation på vad som  komma skall. Det verkar som om samhällsbilden släpper fram den ofria människosyn som presenteras av landets Sverigedemokarter. Den smygrasism som bitit sig fast hos medelsvensson, verkar nu allt tydligare blossa upp. Vi ser de oroväckande tendenserna i årets kyrkoval. När det skall till att röstas i valet 2014 finns en överhängande risk att över 10% av valmanskåren lägger en främlingsfientlig, rasistisk röst i valurnan.

För mig som alltid kämpat för frihet och valfrihet mot kommunsiter och socialister, står nu ytterligare en kamp att utkämpa. Kampen för frihet står nu att utkämpa på den ytterska politiska högerkanten.

Man får aldrig låta kampen svalna. Kampen för frihet är en ständigt pågående process. De små kornen av rasism är som virus i en sjuk kropp. Det verkar som om vi människor har nedsatt immunförsvar, när det kommer till den epidemiska sjukdomen rasism.

Oro för det okända verkar kunna resa upp de mest anmärkningsvärda fördomar som grundlägger rasismen. Främlingsfientligheten är allt utom att vara analytisk, solidarisk, selektiv och inkännande. Det är med mångfald man bemöter den otrygga, inhuman, omänskliga och oroliga främlingsfientligheten. Det är genom att bjuda in och välkomna man överbryggar den otrygga och oroliga främlingsfientligheten. Argumentet är kärlek, medkänsla och förståelse. Man bemöter inte den järnrörsbeväpnade oroliga och rädda rasisten med våld och stora hårda ord. Mot denne finns bara trygghet, värme, kärlek och välkomnande som motmedel.

Det finns även en annan väg där Sverige behöver förbättra sig, som har med främlingsfientligheten att göra. På något sätt måste vi hitta vägar där samhälleligt missnöje kan urladdas. Mycket av de framgångar som Sveriges rasister och främlingsfientliga idag får uppleva, är en följd av ett missnöje med samhället i stort. I detta missnöje kan man spåra det som vi brukar kalla politikerförakt. En form av systematiskt genererat missnöje som samhället alltid varit bärare utav. Men idag har tydligen Sverigedemokraterna i retoriken lyckas öppna ett gatt där detta missnöje hittar dagens ljus. I retoriken har Jimmie Åkesson skickligt lyckats få Sverigedemokraterna att framstå som Riksdagens enda parti som verkligen utför opposition.

Det är en utmaning för de etablerade partierna att verkligen ta denna s.k. politiska puck på allvar. Det är viktigt att bygga retoriken på ett sådant sätt att man hela tiden bjuder in missnöjet till debatt och diskussion. Jag är övertygad om att hälften av de som idag överväger att lägga en röst på Sverigedemokraterna är stöpta ur samhällsmissnöjets kategori. Frågor som berör t. ex. Sveriges invandring behöver nyanseras på ett sätt som bjuder in samhällsmissnöjet till debatt. Låta människor förstå att mångfalden är samhällsberikande på alla tänkbara sätt. Få upp frågor på agendan som belyser t.ex. vad som händer med ett samhälle om man låter missnöje, främlingsfientlighet, rasism och missunnsamhet få fäste.

Få människor att förstå vikten av frihet och demokrati. Förstå att man inte någonsin kan släppa kampen för frihet till förmån för rasism, rädslor och främlingsfintlighet. Det är med kärlek, välkomnande och medmänsklighet man bäst bemöter rädslorna i rasism och främlingsfientlighet.

Tid att ta tag i en skamfläck


I alla hem finns nog en sådan där hörna som man tänker sig, behöver städas ut ordentligt. Men istället för att städa denna plats, går man istället och lägger sådana saker som man borde åkt och lämnat på en återvinningsstation, på hög vid just denna plats. De flesta av oss vet nog vad jag menar. Man kanske tänker typ; Jag gör det imorgon. Eller, det ligger ju redan så mycket där att jag måste gå och hyra en släpvagn för att bli av med allt. Just därför blir denna hörna konstant ostädad.

Att mina tankar nu kommer in på Sverigedemokraterna, kan kanske vid en ytlig anblick tyckas långsökt. Men nog är det som så att det är en skamfläck för ett land som Sverige, att ha ett främlingsfientligt parti i den högsta styrande församlingen, Riksdagen.

Grundbulten för allt levande är att kunna känna tillgång till ett utrymme för sitt liv, oavsett vart man kommer ifrån och oavsett vart man väljer att förlägga sitt liv och sin livsgärning. Man behöver inte vifta med fina ord som medmänsklighet, humanism, mångfald och kulturellt utbyte för att känna avsky inför främlingsfientlighet och segregation.

Beräknar man att det finns ungefär sju miljoner röstberättigade människor i Sverige. Normalt brukar det vara ett röstdeltagande till Riksdagsvalet på ca 82-84%. I de senaste opinionsundersökningarna  hamnar Sverigedemokraterna på oroväckande höga nivåer. Runt 10% av valmanskåren tycker att SD är det parti som bäst ska kunna förvalta Sveriges framtid. Räknat i personer handlar det alltså om mer än en halv miljon som har främlingsfientlighet i tankar och sinnelag, när deras röstsedel dimper ner i valurnan.

Vi står alltså inför en situation i Svensk politik där valmanskåren väljer bort traditionellt Liberala humanistiska partier som Folkpartiet och Centern, till förmån för främlingsfintliga inhumana Sverigedemokraterna. Inte ens om man slår i hop Centern och Folkpartiet i de senaste mätningarna kommer man upp i Sverigedemokraternas läge i dagens opinion.

Många säger att allt egentligen beror på ett allmänt missnöje, riktat emot de etablerade partierna. Själv har även jag gjort flertalet ansträngningar på området och försökt hitta förklaringar till varför så många idag tycker att främlingsfientlighet är något bra och önskvärt.

Kanske kan det även bero på att Sverigedemokraterna som parti, skickligt och med stor framgång klara av att dölja sitt verkliga budskap. För i grunden är handlar allt om rasism och en önskan om att skapa ett segregerat samhälle.

Päron får aldrig bli äpplen


A-kassa eller arbetslöshetsersättning är till för den som tvingas lämna ett avlönat arbete och för stunden befinner sig utan avlönad sysselsättning. Att uppbära det vi på min tid kallade socialbidrag, men som senare bytte namn till försörjningsstöd är något helt annat.

Mycket talar för att vi här har ett problem med definitionerna. När alla andra möjligheter till försörjning är uttömda skall denna ersättning utfalla. En livlina som det går att ta tag i när alla andra försörjningsmöjligheter tycks vara låsta. Här kommer vi in på de delen som hanterar en människas förmåga att hitta sociala kontakter och där bygga upp sin sociala struktur blanda sina likar och bekanta.

Det är förvisso sant att en människa som söker socialbidrag följaktligen är arbetslös. Men i detta läge är kanske inte förmåga att uppbära en heltidsanställning något som ens personen i fråga önskar. Det finns sannolikt en hoper av andra utmaningar som måste lösas innan det kan bli tal om att uppbära en heltidstjänst i ett dito fall.

Idén med att samtidigt som man uppbär socialbidrag kunna tjäna några kronor, är en kreativ idé som väl ligger i linje med den borgerliga arbetslinjen. Viljan till eget initiativ skall alltid prioriteras. En människas arbetsförmåga kan variera ganska så påtagligt under en levnad. Det måste finnas utrymme för att kunna hamna i situationer där man får ordentliga svårigheter i sitt liv och ändå snabbt kunna se nya och oanade möjligheter för sig själv och sin omgivning.

Jag menar att här har politiker, myndigheter och övriga makthavare en stor pedagogisk uppgift att fullfölja. Det måste bli allmänt känt att samhällsgråskalan på detta område har fått nya och fler nyanser. Att uppbära försörjningsstöd är ett första steg in i samhället, och inte så som man skambelagts behandlade frågan under 1900 talet.

Det nya med att  personer som uppbär försörjningsstöd skall kunna tjäna 25 kr på varje utbetald 100 lapp i försörjningsstöd, är ett steg i rätt riktning. Ytterligare en av alla bogerliga vägar som bjuder in människor att bli aktiva samhällsbyggare.

2000 människor av kött och blod


Vägval 2014 framstår idag klarare än någonsin. Dagens partiledardebatt sätter verkligen fingret på skillnaderna mellan höger och vänster i Svensk politik. Jag ser den politik som idag förespråkas av socialdemokrater som ogenomtänkt på gränsen till aningslös. Om det nu är så att Mikael Damberg i dagens partiledardebatt, verkligen fullt ut var påläst om de egna förslagen, så handlar det om en sossepolitik som kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för Sverige.

Valet att helt utelämna de 30 miljarder i skattehöjningar som kommer att slå mycket hårt mot svaga grupper i Sverige, ser jag som ett hån mot Svenskarnas samlade intelligens.

Att som Mikael Damberg i sitt huvudanförande, prata om dagens Teliavarsel och samtidigt stå och mörka sina förslag som kommer att innebära 30 miljarder i försvagad konkurrenskraft för Svenska företag är skamligt, på gränsen till bedrägeri.

Kan absolut inte låta bli att dra vidare detta resonemang. Det är inte bara ett allvarligt påhopp på Svenskarna, ett hårt slag mot att kunna skapa nya jobb. Det avslöjar också en skrämmande människosyn.

Man ger ”blanke dän” i den lilla människan. I denna allvarliga situation tror man att allt går att bergava i en haltande satsning på skolan som bl a innebär 25 öre om dagen, i stöd till läxhjälp åt Sveriges elever i grundskolan. Skamligt och respektlöst är de enda ord som går att använda för att beskriva situationen.

Inte med ett enda ord nämnde Socialdemokraternas i Riksdagen utsedda talsperson Mikael Damberg, något som kan kännas som en lindring för de idag 2000 varslade Telia medarbetarna.  I stället väljer denna person att med några hundra miljoner i sossesatsningar, gå till angrepp på de breda multimiljardsatsningar på den Svenska skolan, som alliansen genomfört och står i begrepp att genomföra 2013.

Det var med skam och djup oro i bröstet jag bevittnade Mikael Damberg i dagens partiledardebatt. Att det Svenska socialdemokratiska partiet sjunkit till denna bottennoterning är för mig en gåta. Är det så att åren med Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt, så till denna grad urholkat socialdemokratin på solidaritet, empati, talang och intelligens?

Samhället i samhället i stället


Samhället eller individen är inte frågan. Frågan är om samhället lever upp till individens önskemål? En annan fråga är om individen lever upp till samhällets förväntningar?

Följdfrågor som väcks av detta resonemang, är om man skall vara korrekt som följer. Vem eller vilka är individen? Vem eller vilka är samhället?

Vardagsfilosofi i all ära. Men frågorna är förvisso enkla i sin framställning, men tolkningarna och innebörden kan mana till eftertanke.

Vägen vi valde när det moderna samhället Sverige skulle bygga sin välfärd, var en satsning som skulle leda det för hundra år sedan ganska så fattiga Sverige in i framtiden. Med stor kraft och med en gemensam övertygelse skulle det minsann byggas välfärd. Med landets arbetarrörelse i ryggen tog man i så det knakade, för att vi inte längre skulle behöva svälta i detta land. Ingen skulle behöva vara så fattiga, att man inte kunde ge sina barn en dräglig uppväxt.

Här fanns det drag av ära och heder när man blickade framåt i tiden. Då var det individen som skapade samhället. Då vare sig visste man eller ens i sin fantasi kunde man lägga något ansvar på det samhälle som man var på väg att bygga upp, oavsett hur snett man då kunde uppfatta sin samtid. För på den tiden var det alla individer som gemensamt representerade samhället.

Dagens syn på samhället kan mycket väl förklaras med att vi många gånger i det dagliga talet pratar om samhället, som om det är en enskild företeelse som vi inte själva är delaktiga i. Som om det fanns ytterligare ett samhälle inuti det samhälle vi lever och verkar i. Det är liksom inte vi som är ansvariga. Det är kommunerna, riksdagen, oppositionen och regeringen som ligger bakom allt som sker. Du och jag är bara oskyldiga offer som inte har något som helst ansvar för samhället. Nej, allt det där andra får samhället ta hand om. Jag är ju bara en liten obetydlig människa, som inget vara sig vill eller kan göra något för att ens förändra det minsta lilla i samhället. Nej, det får samhället sköta om.

Kan man eller ens borde man göra något, för att ta sig an de stora samhällsutmaningarna som en liten vanlig ynklig medborgare. Eller skall man överlåta alla samhällsutmaningar till samhället i stället.

Individen och dess vilja är samhällets fundament. Så snart viljan hos individen avtar, då avtar även bilden av en ljus framtid. Då minskas samhällets förmåga i samma takt som individens vilja och initiativ avtar. Precis på samma sätt kan man gå åt det andra hållet. Dvs mot framgångar och vinster. Det handlar då i huvudsak om två saker, där samhället inte alls med med saken att göra. Ett samhälles framgång handlar uteslutande om den lilla vanliga individen och dennes vilja, ambition att ta sig an samhällsutmaningarna.

Av 119 sossar blev endast en alén Löfvén


Ingen sosse ville dra Svarte Petter och bli partiledare. Nu fortsätter farsen i riksdagen. Nu verkar det som om ingen vill bli gruppledare för sossarna i riksdagen. Nu gör man  tappra försök att kunna använda Svarte Petter Löfvén även i riksdagen.

Man få kanske tolka den uppkomna situationen som så, att det idag inte finns ena enda person i S-riksdagsgruppen som anser sig ha de rätta kompetensen. Eller är det möjligvis så att det handlar om självbevarelsedrift?

Splittringen är så stor att det idag i praktiken är helt omöjligt, att på ett enande sätt föra samman denna spillra till politiskt parti, som S idag faktiskt är. Överväger man te x att lägga sin röst på detta parti har man sannerligen inte det lätt. För tre veckor sedan var Håkan Juholts socialdemokraterna ett vänsterparti. I dag ett helt tyst parti som vare sig har synpunkter på deltagande i SVT, vinster i privata bolag som bedriver offentligverksamhet, barnfattigdom, hotelser om orättvisor och förmodat tilltagande samhällsklyftor. Dessutom helt utan något som kan liknas vid ett alternativ som på allvar kan utmana alliansen. Snarare den direkta motsatsen. Det finns idag ingen organiserad opposition i Sverige.

Sanning och säga, så består socialdemokraternas representation i riksdagen idag av 119 lätt (Till svårt) förvirrade ledamöter, som gör allt för att undvika ledande uppdrag i partiet. Det verkar som om alla försiktigt vill flyta med, och se vad som händer. Man vill såklart inte vara bland de sista som tvingas lämna partiet efter nästa val. För idag pekar allt på att socialdemokraterna kommer att tappa många riksdagsplatser. Ur detta perspektiv är det lätt att förstå varför det finns så många sossar, som är minimalt intresserade av ledande positioner i partiet. Likt kaptenen på Costa Concordia vill man så snabbt som möjligt, med kort varsel kunna lämna den sakta sjunkande sosseskutan.

Reinfeldts argument synade Juholts brister


I en debatt där olika politiska alternativ sätts på prov gäller det för deltagarna att vara pålästa om detaljer i sin sakpolitik. Att säga A innebär alltid att man måste säga B för att vinna förtroende och opinion.

Alliansen arbetslinje vann enligt mig stort över den socialdemokratiska motsvarigheten på walkover. Nu hade socialdemokratin med Håkan Juholt i spetsen verkligen chansen att leverera ett trovärdigt alternativ. I stället vinglar Håkan Juholt i väg i retoriken och framstår som Lars Ohlys allierade kompis.

Min dom är hård, men Håkan Juholt är otillräcklig som partiordförande. Han visar stora brister i sin förmåga att leverera trovärdighet. Han faller offer för sitt känslomässiga engagemang i vänsterpolitiken. Han är ingen äkta saklig politiker utan en aktivist som drivs av sin känslomässiga sak.

Den falang av vänsterpolitiken som framförs i partiledardebatten av Håkan Juholt kunde mycket väl (Precis som Lars Ohly sa i debatten) varit framförd av kommunisten Lars Ohly själv.