Moderaternas Sverigebild


 

I Sverige har alla rätt till sin åsikt, fria tanke och handling. Det är olagligt att begå brott, elda bilar i förorten, attackera blåljuspersonal osv. Dessa två meningar är grunden till en grundläggande ideologisk tankegång som devalverats att handla om Sveriges invandrings och integrationspolitik. Det sägs att det inte är möjligt att både ha kvar och att äta upp kakan. Men så är inte fallet när det handlar om politik. En äkta Moderat skall kunna hantera både sidor. Som Moderat är det självklart att samhället skall ha resurser tillräckligt att skapa trygghet. Men i grunden skall allt bygga på frihet ur alla tänkbara perspektiv. Här handlar inte trygghet om trygghet för trygghetens egen sak. Ett samhälle skall vara tryggt ur ett frihetsperspektiv. Den människa som känner sig otrygg är också ofri, känner man sig ofri är det osannolikt att det startas nya förtag, att nya jobb växer fram osv. Detta är grunden i Moderationernas ideologiska kamp.

Moderaterna bygger fria samhällen med en succesivt framväxande frihet, där människovärdet är målet. I grunden en könlös konstruktion där det alla människor är stöpta i samma form.

Det är skivandes djupaste övertygelse att detta är den enda långsiktigt hållbara samhällsversionen. Otrygghet kan aldrig bekämpas med auktoritära handlingar. Trygghet växer fram när frihet tillåts slå rot, när varje individ i ett samhälle tillåts forma sitt eget liv. När politisk kraft riktas till att bygga upp människovärdet. När varje individ är aktiv med att skapa sin egen frihet i samhällets trygga format. Då krävs ett ledarskap som förstår frihetens alla aspekter. När samhället finns där det behövs. När samhället är underställd individens grundläggande behov.

Föregående meningar kan kanske vara en ganska god sammanfattning av det Svenska samhället. Men det behövs bara kontakt med media i 5 minuter för att en helt annan bild tar form. Där syns inte allt för sällan uppgivna människor tala om diverse olika kriser, brott och svårigheter. Låt gå får detta, men var finns kampen för att visa samhällets andra sida. All vi människor som tror på en kamp för frihet, för ett samhälle där det växer fram nya företag, där nya jobb växer fram, där invandrade får ta del av gemenskapen och välkomnas in som nya samhällsbyggare.

Tiden är inne då vi Moderater måste gör något så ovanligt för oss som att ta upp kamp, att skapa framtidens Sverigebild. Vår ideologi har allt som behövs för att bygga framtidens samhälle. Vi skall inte öppna våra hjärtan, vi skall berätta om frihet. Vi skall berätta om trygghet. Vi skall berätta om vad som krävs för att nya företag och nya jobb växer fram i hela Sverige. Vi skall berätta om att trygghet är den ideologiska grunden till att människor kan känna sig fria. Att känna trygghet i skolan, är förutsättningen för att unga människor skall få de kunskaper som krävs för att kunna vara aktiva med att skapa sin egen frihet som vuxna samhällsbyggare.

Den stora frågan idag är vilket Moderaterna som väljarna skall värdera inför valet 2018. Antingen en darrig räddhågsen ”vända klappan efter vinden” version, eller en rakryggad ideologisk hjälte som tog striden på vinst eller förlust. Framtiden ställer en fråga..?

 

 

 

 

 

Kvinnofrid


Det sägs att kärleken är blind. Det är kanske sant, kärlek är den kraft som skapar liv. Det är när två människor finner varandra med kärlek som drivkraft det uppstår så mycket vackert och underbara känslor.Men långtifrån alla kärleksmöten mellan man och kvinna skapar underbara känslor. I nästan alla fall där kärleksmötet s.a.s går snett, är det mannen som uppvisar problem att hantera situationen.

Kvinnan som vill lämna en olycklig relation hamnar inte sällan i problem. Hot, våld och i vissa fall t.o.m systematisk fysisk och psykisk misshandel hör tyvärr till vardagen  i många av dessa fall.

Det som ofta är ett problem när utsatta kvinnor söker hjälp från samhället är att trovärdigheten sätts på prov. Inte sällan, under hot, tar misshandlade kvinnor tillbaka sina anmälningar mot de män som utsätter dem för misshandel. Då tolkar lagstiftningen kvinnan som känslomässigt instabil, att hon inte är i stånd att bära ansvar för sina handlingar. Lagstiftningen har inte enbart problem att hantera graden av rädsla hos kvinnan, utan även att väga in hennes sårade känslor. Det är en kvinnan av kött och blod som har varma känslor tillsammans med sin man, alltså samma man som dagligen utsätter henne för våld och misshandel. En misshandlad kvinna är inte enbart ett våldsoffer, utan även en sårad individ som blivit sviken av den person hon gett sitt hjärta. Här står lagstfitningen utan tänder, för att inte tala om Poliskåren som skall fatta beslut om akuta åtgärder. Det skall inte behövas blåmärken och utslagna tänder för att klockorna skall ringa, när en rädd kvinna lämnar in en anmälan mot sin man om våld i nära relationer.

Här behövs en ny kvinnofridslagstiftning som lyfter bort ansvaret från kvinnan. När en kvinna lämnar in en anmälan mot sin manliga partner, om att det förekommer våld i hemmet, då skall det vara mannen som behöver bevisa sin oskuld. Samma sak skall såklart gälla om förhållandet är det motsatta, dvs om det är kvinnan som misshandlar mannen. När en kvinna lämnar in en anmälan om våld i hemmet mot sin man, då startar automatiskt en process där mannen under 3 månader har dagslig anmälningsplikt i den lokala polisstationen och där kunna redogöra för sina förehavanden i relationen med sin fru/partner. Efter tre våldsfria månader är det kvinnan som fattar beslut om en förlängning eller om anmälningsplikten kan upphöra. Detta skall ske parallellt med att kvinnan får möjlighet att få samhällets stöd på önskat sätt. Kvinnan skall ha lagstöd för att bli sedd och hörd i förhållande till den rädsla hon uppvisar. En inlämnad anmälan om våld i nära relationer skall inte vara möjlig att dra tillbaka utan vara behäftad med en karenstid om minst 3 månader eller längre om en åklagare tycker att det är nödvändigt.

Denna lagstiftning kommer att få många andra effekter. Barn i hem där det förekommer våld, får här en chans att slippa se våld i hemmet. Det i sin tur kommer att ligga till grund för att många barn får en bättre uppväxt.

 

 

 

Den sanna förlåtelsen


Så är det då 2014. Nytt år, och detta års första dag inleds så som vilken dag som helst i samlingen av dagar som passerat. Inget nytt förutom att vi nu säger 2014 istället för 2013 när det kommer till att beskriva det år vi lever och verkar i. Nyårsafton är dagen då vi alla ser fram emot ett nytt år. Iklädda frack och galaklänning med Champageglas i handen, står vi redo att ringa in det nya och se det gamla läggas in i historiens på hög travade böcker.

Att ha en ritual typ Nyår, där man låter gammalt falla i glömska och se de nya med tillförsikt, är inte allt för sällan något som bara görs av rutin. Utan att verkligen låta handelsen drabba själen, ta in det som verkligen utspelar sig.

Förändringens dynamiska princip vilar på följande tre ben: Insikt-förlåtelse-energi. Förändring känns fullkomligt meningslöst om man inte känner att den är nödvändig. För nog är det så att all önskad förändring kanske inte är till godo eller ens nödvändig. Här har vi ett stort mått av självinikt att ta hjälp utav. Men kanske är det så att självinsikten inte är speglad av den person jag verkligen är. Självinsikten är kanske speglad av önskningar från omgivningen, så som reklam, trender, samhället, vänner, hjärtvänner eller släktens förväntningar. Att hitta den man själv är ett underlag som använts av 100 000 tals författare till böcker i ämnet självförverkligande. Men sanningen är den att det bara finns en som verkligen känner sig själv och det är du eller jaget. Här kan man kanske vara lite klyschig och säga att man skall följa sitt hjärta. Men vem vill följa ett hjärta som inte allt för sällan upplevts blivit sviket, utnyttjat, bedraget eller fört bakom ljuset. Här kan det mycket väl handla om ett moment 22. Skall man kunna komma till självinsikt och kunna följa sitt hjärta, måste man först förlåta, för att kunna hamna i ett läge av förlåtelse inför sig själv och sin omgivning, vissa lägger kanske även till Gud i  detta läge.

Förlåtelsen har alltså många skepnader. För att göra det hela lite mer greppbart kan man säga att även själva förlåtensen har olika nivåer. Vi har den fysiska förlåtelsen, dvs att men direkt förlåter den som gjort en något orätt. Sen har vi den platonska förlåtelsen, tex när man givit något utan att få något förväntat tillbaka. Sen har vi den överlägset svåraste förlåtelsen och då förstår alla att det handlar om kärlek. Det är kanske inte så svårt att förstå varför denna förlåtelse är så svårt att både ge och ta emot. Det handlar som bekant om två människor som tagit varandras hjärtan, dessutom inte allt för sällan med ömsesidigt godkännande. I det fall det inte varit ömsesidigt kan det kanske båda vara lättare och svårare att skänka och ta mot förlåtelse. Men när det kommer till kärlek vill jag lägga stor vikt vid inre förlåtelse av sig själv. Kanske kan man inte läka fullt ut på detta sätt. Men att förlåta sig själv, för att man en gång i tiden varit förälskad och kanske den finaste present man kan skänka sig själv. Hitta ett rum i själen där man ömt vårdar sin tidigare förälskelser.

Sen behöver inte nödvändigtvis förlåtelse i kärlek alltid handla om banden mellan två älskande människor. Det kan handla om kärleken till släkt, mor, far och inför sina egna barn. Men här brukar ett uppriktigt samtal ha undergörande effekt. Den som verkligen vill uppnå förlåtse, skall slå den nära släkting ett samtal som man tidigare inte känt sig bekväm med och berätta om sina ärliga känslor. Det kanske slutar i att denne släkting inte kan ta emot en förlåtse men då har man i alla fall skänkt sin egen förlåtelse till denne.

Detta om förlåtande, nu är vi framme vid förlåtelsen. Vi står alltså nu med vårt rena hjärta på nyårsafton och är redo att känna förlåtselsens kraft i våra kroppar. Gemensamt med blickarna i skyn höjer vi våra glas i ett unisont skål. Den som inte då känner ny energi strömma in i kroppen har antagligen ytterligare ett eller flera förlåtanden att genomföra. Men den som känner förlåtelsens energi har laddat sin kropp med energi att ta sig an ett Nyårslöfte och till fullo genomföra detta under 2014 med  ett 100% lyckat resultat.

Högrisklandet Sverige


Öppenheten har ett pris. Ett mycket högt pris. På ca 200 år har en statschef. en statsminister och en utrikesminister kallblodigt mördats på mer eller mindre öppen gata.

1792 mördas Gustav 111 under en teaterföreställning. 1986 mördas Olof Palme på öppen gata. 2003 mördas utrikesminseter Anna Lindh under en shopping runda.

Paradoxen är ett av mitt största intressen. Ett land som Sverige där fred, frihet och öppenhet är vägledande rubriker som varit gångbara i så gått som alla strävanden, när det modena samhället vuxit fram. Man har i sina strävanden kanske inte varit naiv. Men mycket talar för att alltid när fred och frihet skapas, uppstår på andra sidan en otrygghet som kräver sitt utlopp. Det handlar inte allt för sällan om människor som har en avvikande relation till sin personlighet. Man har svårt att förhålla sig till den frihet som samhället skapar.

Av någon orsak har alla öppna samhällen sina kanaler där dessa avvikande personligheter hittar vägar att få utlopp för sina behov. Jag säger absolut inte att det fria öppna samhället föder personer som gärna mördar högt uppsatta ledare och politiker. Det är snarare så att i det öppna fria samhället finns möjligheten på ett helt annat sätt tillgänglig.

Det som verkligen är intressant står att hitta i hur dessa kanaler hittar sina ventiler. I USA sker processen genom att en galning går in i en skola och börjar skjuta. I Sverige går en person med liknande symptom fram och mördar en hög politiker eller en statsminister. Samma orsak, samma motiv och antagligen ungefär samma person ur ett psykologiskt perspektiv.

Man kan säkert prata om tillfälligheter.  Med slumpen kan man i stort sett påvisa vad som helst.  Men tveklöst är det så att det öppna samhället kräver sina offer.

Anders Bering Breivik är intressant ur många perspektiv. Men framför allt ur en vinkel är han avvikande. Han verkar vara en blandning mellan Mijailo Mijailovic, Christer Pettersson och en av de i USA som utför skolskjutningar. Han har ett tydligt politiskt motiv. Den typen av mördare brukar bara vilja ge sig på ett offer. En hög politiker eller samhällsledare. Men Anders Bering Breivik utvidgar sitt mördande till att både utföra massmord och samtidigt ha en hög politiker som måltavla.

Men i och med Anders Bering Breivik och det hemska som hände på Utöya i Norge 2012, känns det som om en cirkel blir sluten. Mönstret blir bara allt tydligare. Det är på något sätt det öppna samhällets förbannelse att frihet bara kan kombineras med risker att hemska saker kan inträffa. Att det är företrädarna för denna öppenhet som provocerar den något skadade själen, är precis på samma sätt uppenbart. Frihet är för många ett underbart ord. Men för den som har svårt att hantera denna frihet, kanske inte ser friheten som en tillfällighet att känna sig fri, utan kanske på något sätt känner friheten som ett fängelse. Men känner sig vare sig sedd eller hörd för den man verkligen är. Då är friheten inte en frihet. I dessa lägen är friheten kanske som det mest hårdbevakade bunkerfängelse man kan tänka sig.

Nu är det tack och väl så att så gått som 100% av te x Sveriges befolkning tycker att det öppna samhället inte har några praktiska alternativ. Utmaningen för det öppna samhället står istället att finna i hur vi alla lär känna varandra. Här har te x skolan en stor uppgift. Här gäller det att hitta den unge Anders Bering Breivik och verkligen lära sig förstå hur han fungerar. Lyssna och lära utav vad han har att säga. Låta honom tömma ut sin missförstådda själ. Hur tilltrasslad den än må vara. Jag skulle tro att det inte behövs speciellt mycket med facit i hand för att kunna urskilja te x  Mijailo Mijailovic, Christer Pettersson och Anders Bering Breivik från övriga studenter, om man fick chansen att spola tillbaka tiden.

Tid att ta tag i en skamfläck


I alla hem finns nog en sådan där hörna som man tänker sig, behöver städas ut ordentligt. Men istället för att städa denna plats, går man istället och lägger sådana saker som man borde åkt och lämnat på en återvinningsstation, på hög vid just denna plats. De flesta av oss vet nog vad jag menar. Man kanske tänker typ; Jag gör det imorgon. Eller, det ligger ju redan så mycket där att jag måste gå och hyra en släpvagn för att bli av med allt. Just därför blir denna hörna konstant ostädad.

Att mina tankar nu kommer in på Sverigedemokraterna, kan kanske vid en ytlig anblick tyckas långsökt. Men nog är det som så att det är en skamfläck för ett land som Sverige, att ha ett främlingsfientligt parti i den högsta styrande församlingen, Riksdagen.

Grundbulten för allt levande är att kunna känna tillgång till ett utrymme för sitt liv, oavsett vart man kommer ifrån och oavsett vart man väljer att förlägga sitt liv och sin livsgärning. Man behöver inte vifta med fina ord som medmänsklighet, humanism, mångfald och kulturellt utbyte för att känna avsky inför främlingsfientlighet och segregation.

Beräknar man att det finns ungefär sju miljoner röstberättigade människor i Sverige. Normalt brukar det vara ett röstdeltagande till Riksdagsvalet på ca 82-84%. I de senaste opinionsundersökningarna  hamnar Sverigedemokraterna på oroväckande höga nivåer. Runt 10% av valmanskåren tycker att SD är det parti som bäst ska kunna förvalta Sveriges framtid. Räknat i personer handlar det alltså om mer än en halv miljon som har främlingsfientlighet i tankar och sinnelag, när deras röstsedel dimper ner i valurnan.

Vi står alltså inför en situation i Svensk politik där valmanskåren väljer bort traditionellt Liberala humanistiska partier som Folkpartiet och Centern, till förmån för främlingsfintliga inhumana Sverigedemokraterna. Inte ens om man slår i hop Centern och Folkpartiet i de senaste mätningarna kommer man upp i Sverigedemokraternas läge i dagens opinion.

Många säger att allt egentligen beror på ett allmänt missnöje, riktat emot de etablerade partierna. Själv har även jag gjort flertalet ansträngningar på området och försökt hitta förklaringar till varför så många idag tycker att främlingsfientlighet är något bra och önskvärt.

Kanske kan det även bero på att Sverigedemokraterna som parti, skickligt och med stor framgång klara av att dölja sitt verkliga budskap. För i grunden är handlar allt om rasism och en önskan om att skapa ett segregerat samhälle.

Det Lundsbergska samhällsperspektivtet


Jämlikhet, broderskap och solidaritet. Slagord som byggde upp landets arbetarrörelse. På något sätt känns det som ordet ”Slagord” kan ha dubbelbetydelse i detta sammanhang. När man betänker det som hänt på skolor som te x Lundsberg i århundraden och jämför den kamp som landets arbetarrörelse utkämpat under ungefär samma tidsperiod, vaknar igenkännandets känslor till liv. Betänker man att Lundsberg fostrat landets överklass under pennalismens blåslampa, så har på andra sidan en arbetarklass vuxit fram under vackra slagord som Jämlikhet, broderskap och solidaritet.

Slagord på båda sidor med diametralt motsatt betydelse.  Man kan på goda grunder påstå att alla mynt verkligen har två sidor.

Jag vill nu försöka att ge mig in i ett litet tankeexperiment. Vi tänker oss de tiden när Sveriges arbetarrörelse väcks till liv. Låt säga att vi befinner oss i Ådalen den 14 maj 1931. På något sätt upplever jag denna tidpunkt som det slutgiltiga startskottet i dubbel bemärkelse för landets arbetarrörelse.  Unga män och kvinnor slåss för sina rättigheter på arbetsmarknaden. En välbehövlig kamp då många levde enormt knapert under dessa tider. Under parollen Jämlikhet, broderskap och solidaritet slåss nu alla i Ådalen för ett bättre och rättvisare samhälle.

Ungefär samtidigt skrivs den då tretton årige August Ankarstjärna in på Lundsbergs internat skola. Under större delen av sitt liv har han vuxit upp med sin mamma och barnflicka. Då hans far är general vid infanteriet och av den anledningen nästan aldrig hemma, har den lille August bara sett sin Pappa vid stora högtider och vid en av sina tretton födelsedagar. Det råder absolut ingen nöd på den lille August ur ett materiellt perspektiv. Men idag står lille August och vinkar farväl åt sin barnflicka, som hastar över gårdsplanen framför Lundsbergs huvudingång. Han ser hur hon kliver in i en svart taxi och försvinner i ett rökmoln av damm.

Här stannar vi tiden för ett ögonblick och begrundar det som är på väg att hända. Man får lätt känslan av att här handlar det om att välja mellan pest eller kolera. En av sidorna har åtminstone ett någorlunda fritt val. Men lille August tror att han skall gå på internat som hans pappa bestämt. Men i själva verket vet han inte ett dyft om vad som väntar honom. Han har idag inte en aning om vad som skall hända med honom. Att det i själva verket kommer att handla om 6 år av pennalism för honom, är han än så länge ovetandes om.

Mitt tankeexperiment går ut på hur en kämpande arbetare i Ådalen skulle reagera om han fick höra talas om det öde som väntar lille August Ankarstjärna. Sannolikt skulle den kämpande arbetaren i Ådalen bara spotta på marken, säga ett skällsord och gå vidare. För ur ett strikt materiellt perspektiv skulle arbetaren uppfatta det som händer. Han skulle inte ta till sig och betänka den unge August som en människa, ett litet barn, utan som en blivande förtryckare. Men någonstans i djupet av hjärtat tror jag att han blir påverkad. Jag tror verkligen att barn som far illa påverkar oss alla.

Kanske var det så att flydda tider behövde pennalism för att få människor på höga positioner i samhället att fungera. Svarat på frågan kan vi tyvärr aldrig ta del av. För flydda tider är just flydda tider.  Men idag känns det verklighetsfrånvänt och konstigt, för att inte säga bisarrt.

Utanförskapets samhällsperspektiv


Det var flera år sedan hoppet om att ens kunna börja söka jobb dog ut. Bostad, bil och socialt umgänge är bara skuggor i en övrigt genomgrå vardag. Trots en bra utbildning som bilmekaniker tog livet en oväntad vändning, den där vinerdagen för några år sedan. En lätt sladd på bilen och livet skulle visa sig vara väg åt ett halt annat hål. Efter 7 st operationer är nu ryggen så gott som helt återställd. Men som långtidssjukskriven 45 åring är man tydligen inget som arbetsmarknaden vill ha eller känner sig vara i behov utav.

Denna historia är bara en påhittad dito. Men den kan spegla många människors situation i landet Sverige anno 2013. Säg den människa som lever livet utan berg och dalar. Säg den människa som verkligen inte i grunden vill försörja sig själv. Skall man bygga ett rättvist och jämlikt samhälle måste man skapa möjligheter för alla att komma tillbaka. Oavsett hur djup dalen i livet är så går det att komma upp. De är en fråga om tid, vilja, kunskap och resurser. Att en långtidssjukskrivning övergår i ett utanförskap är en handling som nästan inte behöver någon knuff alls åt fel håll för att den skall ske. När sen den utanförsatta människan skall återgå som aktiv samhällsbyggare är uppförbacken oändligt tung och svår. För att inte säga näst intill omöjlig om inte samhället är utformat på ett sätt så att det går att genomföra processen.

Förändringarna som idag är genomförda i sjukförsäkringen är ett steg i rätt riktning i denna process. Att lägga focus på arbetsförmåga i stället för oförmåga har inneburit att många människor idag har fått en andra chans till ett liv som aktiv samhällsbyggare. Man har kanske helt plötsligt fått upp ögonen för det där gamla drömjobbet som man tidigare inte trodde var möjligt och påbörjat en utbildning. Många sitter kanske och vantrivs inom reformen jobb och utvecklingsgarantins olika faser. Men mycket mer finns att göra. Årligen återsänder arbetsförmedlingen över 3 miljarder oförbrukade kronor till staten.

Just är det spännande att låta fantasin flöda. Här är ett område som inte vet sina gränser, utom när människa väljer att sätt dem. Här borde det vara fullt möjligt att s.a.s. tänka utanför boxen. Med focus på utanförskapets perspektiv, borde det kunna vara fullt möjligt att hitta underlag till dv olika reformer, som skulle kunna sätta sprätt på de 3 miljarderna som tydligen inte arbetsförmedlingen förmår att omsätta.

Jag ser det så här. Det finns mång aspekter att beakta när man tar sig an och försöker skapa jobb på s.a.s. konstgjord väg. Dvs när det inte egentligen finns några marknadsmässiga villkor som gör att ett arbetstillfälle uppstår. Det finns alltså ingen efterfrågan ur ett strikt marknadsperspektiv. Väljer man ändå att skapa detta jobb med pengar från te x staten, finns risk för att snedvriden konkurrens slår ut redan etablerades företag på marknaden med liknande tjänster och produkter.

Låt säga att man kan starta ett utbytesprojekt alt reform. Man byter utanförskap mot att få vara samhällbyggare. Prova att byta ditt utanförskap mot att under en tidsbegränsad period för vara del i en verksamhet eller samhällstjänst. Det skall vara obligatoriskt att minst en vecka i månaden vara aktiv i utbytestjänsten, med fullvärdig lön, samtidigt som man söker jobb på vanligt sätt, hämtad från arbetsförmedlingens 3 återlämnade miljarder kronor.

Här går att hämta så förfärligt mycket mer. Man hör te x socialdemokraternas Stefan Löfvén ropa efter mera utbildning. Men jag tror verkligen inte att svaret på att bryta utanförskap är mera utbildning. Utbildning är bara ett av alla de verktyg man bryter utanförskap med. Men kanske det viktigaste redskapet vi alla människor besitter i denna samhällsutmaning är medkänsla. Att vi verklige bryr oss om de som för tillfället har det jobbigt i livet på det ena eller andra sättet. Slutar vi människor att bry oss om varandra är alla miljarder i Världen helt värdelösa. Det kan mycket väl vara så att den bästa hjälpen är ett vänligt ord på vägen. Stöttande och omtänksamhet är näst intill kostnadsfria. Men är redskap med mycket hög effekt och kvalité när det kommer till att bryta människors utanförskap.