Kvinnofrid


Det sägs att kärleken är blind. Det är kanske sant, kärlek är den kraft som skapar liv. Det är när två människor finner varandra med kärlek som drivkraft det uppstår så mycket vackert och underbara känslor.Men långtifrån alla kärleksmöten mellan man och kvinna skapar underbara känslor. I nästan alla fall där kärleksmötet s.a.s går snett, är det mannen som uppvisar problem att hantera situationen.

Kvinnan som vill lämna en olycklig relation hamnar inte sällan i problem. Hot, våld och i vissa fall t.o.m systematisk fysisk och psykisk misshandel hör tyvärr till vardagen  i många av dessa fall.

Det som ofta är ett problem när utsatta kvinnor söker hjälp från samhället är att trovärdigheten sätts på prov. Inte sällan, under hot, tar misshandlade kvinnor tillbaka sina anmälningar mot de män som utsätter dem för misshandel. Då tolkar lagstiftningen kvinnan som känslomässigt instabil, att hon inte är i stånd att bära ansvar för sina handlingar. Lagstiftningen har inte enbart problem att hantera graden av rädsla hos kvinnan, utan även att väga in hennes sårade känslor. Det är en kvinnan av kött och blod som har varma känslor tillsammans med sin man, alltså samma man som dagligen utsätter henne för våld och misshandel. En misshandlad kvinna är inte enbart ett våldsoffer, utan även en sårad individ som blivit sviken av den person hon gett sitt hjärta. Här står lagstfitningen utan tänder, för att inte tala om Poliskåren som skall fatta beslut om akuta åtgärder. Det skall inte behövas blåmärken och utslagna tänder för att klockorna skall ringa, när en rädd kvinna lämnar in en anmälan mot sin man om våld i nära relationer.

Här behövs en ny kvinnofridslagstiftning som lyfter bort ansvaret från kvinnan. När en kvinna lämnar in en anmälan mot sin manliga partner, om att det förekommer våld i hemmet, då skall det vara mannen som behöver bevisa sin oskuld. Samma sak skall såklart gälla om förhållandet är det motsatta, dvs om det är kvinnan som misshandlar mannen. När en kvinna lämnar in en anmälan om våld i hemmet mot sin man, då startar automatiskt en process där mannen under 3 månader har dagslig anmälningsplikt i den lokala polisstationen och där kunna redogöra för sina förehavanden i relationen med sin fru/partner. Efter tre våldsfria månader är det kvinnan som fattar beslut om en förlängning eller om anmälningsplikten kan upphöra. Detta skall ske parallellt med att kvinnan får möjlighet att få samhällets stöd på önskat sätt. Kvinnan skall ha lagstöd för att bli sedd och hörd i förhållande till den rädsla hon uppvisar. En inlämnad anmälan om våld i nära relationer skall inte vara möjlig att dra tillbaka utan vara behäftad med en karenstid om minst 3 månader eller längre om en åklagare tycker att det är nödvändigt.

Denna lagstiftning kommer att få många andra effekter. Barn i hem där det förekommer våld, får här en chans att slippa se våld i hemmet. Det i sin tur kommer att ligga till grund för att många barn får en bättre uppväxt.

 

 

 

Minskande Brott och ökande gemenskap..


Brott och straff är liksom inget som normalt väcker min nyfikenhet. Men det som nu väcker min nyfiken är det som går under betäckningen organiserad brottslighet.

Säkerligen har mängder med akademiska utredningar tagit på sig stora tunga analystäcken, i försök att ringa in denna aktivitet. Man löper som alltid en viss risk att slå in redan öppna dörrar, när man ger sig i kast med att titta på den som alltid välanalyserade polisära verksamheten.

Som den gode moderat jag är följer jag såklart utvecklingen på kongressen i Norrköping med stor entusiasm och nyfikenhet. Som alltid tenderar vi moderater att lite väl ofta kalla på straffet som brottets enda lösning.

Bevisligen är det så att brottsligheten i Sverige sett ur ett bredare perspektiv är i minskande. Men likt alla färger finns det alltid nyanser att beakta. De som mot förmoda följt min blogg, vet att jag lägger ner mycket tid på det där med utanförskapet. Det Svenska samhället är idag bärare av ganska så omfattande utanförskap. ca 14% av alla arbetsföra Svenskar befinner sig i utanförskap. Det vi borgare lyckats med, är att på 7 år minska detta utanförskap med en bit över 200 000 människor. Människor som tidigare befann sig så långt i från en delaktighet i samhället som man bara kan tänka sig, finns idag någon stans i gemenskapstrappan, på väg in i samhället som aktiva samhällsbyggare.

Man kan kallt konstatera att i takt med att den borgerliga jobblinjen implementeras i samhället sjunker också brottsligheten. På något sätt känns det naturligt att den som befinner sig i utanförskap löper större risk att hamna i brottslighet.  Man kan kalla på strängare straff för brottsligen, men vill man verkligen ta sig an brottsligheten skall man satsa än mer på att utrota utanförskapet.  Jag ser det som självklart att stora delar av utanförskapet försörjer sig på den kriminella banan. Som utanförskapskriminell vilar helt enkelt på två inkomster. Delvis lever man på bidrag från samhället och delvis får man sin försörjning från sin kriminella verksamhet.

Vägen bort och ur denna livsstil påverkas högst marginellt om så dubblar antalet poliser i Sverige, eller kraftfullt höjer straffvärdet för brott kopplad till denna verksamhet. Jag ser bara en väg och det är den sociala vägen. Man måste titta på denna livsstil som det antagligen kan kallas att vara utanförsatt och lära sig vad som gäller. Jag tror verkligen inte ett en enda människa i grund och botten vill vara utanförsatt. Väl inne i detta levnadsmönster är man en het aspirant att te x bli medlem i de kriminella motorcykelgängen. En ung människa som växer upp med en förälder som är utanförsatt, ser man kanske bara en möjlighet som framtidsperspektiv, och det är att ansluta sig till den kriminella Världen. Då ligger te x Hells Angels när till hands.

Det borde inte vara svårt att börja nysta i detta ur ett samhällsperspektiv, om man bara bestämmer sig att börja ta sig an de social utmaningar som följer i spåren på dessa tankegångar.  Jag tror säkert att te x polisen ganska så fort kan hitta social vinklar i sin verksamhet, som gör det möjligt att snabbt börja hitta ingångar i denna undre Värld som rekryterar medlemma ur skaran samhällets utanförsatta.

Jobbar man sen parallellt med utökade satsningar på arbetsmarkandsåtgärder typ jobb och-utvecklingsgarantins olika faser, borde det samtidigt gå att minska den organiserade kriminella världen och reducera utanförskapet. Jag tror personligen att det finns en kraftfull gemensam nämnare här som borde belysas än tydligare.

Visst är det så att alla behövs..

Och så lite Genus..


Skola, jobb och skatter är klart viktigt för allt och alla. Men ämnet som kanske är både större, bredare och mera spännande är Genus. Detta ämne som antagligen styr våra liv mer än vi ens är medvetna om, lämnas gärna utanför debatten.

Vi moderater genomgår nu jobbet med att utforma våra strategier inför valet 2014. Vi har nu chansen att verkligen bredda debatten på ett spännande och innovativt sätt med vänstersidan. Det skulle vara roligt att höra Stefan Löfvén krångla sig in i ämnet Genus.  Faktum är att där finns ett genusperspektiv att lyfta i alla politiska frågor. Så väl vården, omsorgen, skolan, arbetsmarknaden, skatterna har en tät koppling till Genus.

Bara det faktum att vi har så stora löneskillnader mellan man och kvinna i vårt moderna välfärdssamhälle, känns provocerande. Mycket pekar på att det är något som sker från födsel, där man och kvinna börjar livets vandring mot helt olika liv beroende på det kön man av slumpens skördar utrustas med.

Kanske är det så att många samhällsproblem har sin grund i detta ämne kallat Genus. Kunde vi hitta verktyg för att kunna se vad som verkligen utspelar sig, när vanligvis okända samhällskrafter ”grundstöper” vår könsroller.

Men sanningen är den att krafterna inte är okända. Vi vet mycket väl hur Genus fungerar. Problemet uppstår när det kommer till praktisk tillämpning. Tydligen är det extra svårt att ta till sig denne vetenskap. Vi krånglar in oss i dv olika mystiska tolkningar som ibland blandar samman Genus och te x feminism. Genus som är vetenskapen om hur man lär sig hantera manligt och kvinnligt i samma kropp, är tydligen för många en ouppnåelig utopi. Här finns till att börja med hela kopplet av fördommar att brotta ner. Fördomar som säger hur en man respektive en kvinna skall bete sig. Sen ha vi manliga och kvinnliga vanföreställningar om de olika könens funktion och förutsättningar för en eventuell samvaro. Få saker har väls hanterats, stöts och blötts som där där med kvinnor och män som skall försöka sig på att leva ett liv tillsammans. Man har byggt upp förväntningar om evig kärlek o.d.. Alla som provat på det där med te x evig kärlek, vet nog var jag egentligen pratar om. Inte för att jag på något sätt är emot evig kärlek. Det låter fantastiskt när man tar det till sig. Vad kan vara mera rörande än människor som lever sina lv tillsammans med varandra.

Skulle man däremot tidigt i många mäniskor liv lyft in ett Genusperspektiv och släppt lös det manliga och det kvinnliga inom alla människor, skulle det på en handvändning minskat skilsmässostatistiken med 80-90%.

Fram för ett borgerligt samhälle där Genus stå för samhällsutvecklingen och ett fortsatt välfärdsbygge.

Frihetsperspektivet


Frihet är inte något man bara erhåller. Frihet är något man förtjänar. Liberalismens är kanske ett av de mest missförstådda ideologierna som överhuvudtaget finns. Ta bara det där med fri uppfostran. Många i det vänsterorienterade Sverige under 1900 talet, trodde att fri uppfostran innebar att man lät barnen göra precis så om de själva ville ur alla synvinklar. Så var det såklart inte tänkt. Den fria uppfostrans tanke, var att söka individuella drivkrafter hos barnen, för att senare använda dessa drivkrafter under deras lärande.

Att vara fri kan lika gärna omskrivas som att vara kompetent och att inneha en förmåga att koordinera sig själv som en social varelse bland andra människor. Frihet i ideologisk mening är inte att bryta sig loss eller göra sig oberoende av andra människor. Liberalism är den direkta motsatsen. Förenklat kan man säga att Liberalismen är läran om hur människor och samhällen skall få utvecklas som fria och fritänkande.

Vem som än är behäftad med minsta lilla fattningsförmåga, förstår att samhällen som har Liberalismen som ledstjärna ställs inför stora utmaningar. Kanske är det som så att vi ser en paradox borta vid horisonten, som säger att desto friare ett samhälle är ju mer måste man satsa på att säkerhet för att friheten skall bestå.

På något sätt kan det vara en mycket skör balansgång mellan frihet och kontroll ur ett samhällsperspektiv. Vad är då skillnaden? Skillnaden står att finnas i individens strävan.  Som sagt, frihet är inget man bara får, frihet är något man måste kämpa för. En politisk ledare med Liberalismen som ledstjäna, är inte på något sätt viktigare än den frihetskamp som befolkningen utkämpar. Men en frihetskamp är inte att gå ut på gator och torg och demonstrera för frihet. En frihetskamp är att börja engagera sig för mera Genus i samhället, påbörja den där utbildningen som man länge funderat på, eller ser till att sina barn verkligen lär sig något i skolan.

Frihet uppstår i frihetskampen när man genomgår personlig utveckling. När man via sina ökade förmågor tar kliv i personlighetsutvecklingen. När man känner beroenden förvandlas till självständighet, när utanförskap förbyts till gemenskap. Här spelar bara den politiska kampen rollen av att vara startgnista, resten av ansvaret vilar på den enskilde individen och dennes kamp för ett bättre liv.

Det Liberala samhället står för att stötta och hjälpa, så att individen via sin känsla av frihet och valfrihet kan välja den önskade livsvägen. Det sker via en skola som verkligen leverera redskap för att se till att elever lär sig något i skolan av kompetenta insiktsfulla motiverade lärare. Här ser vi återigen den Liberala paradoxen uppenbara sig, när vi te x kommer in på skolans område. Om skolan släpper kontrollen över elevernas kunskaper, löper dessa elever stor risk att känna sig ofria som vuxna individer.

Här nar vi Liberalismens stora utmaning och det är att balansera frihet och kontroll med varandra, på ett sätt som bäst gynnar samhällets utveckling. Den mycket omdiskuterade FRA-lagen är ett sådant exempel. Hade våra politiker och kanske även Världens alla politiker vågat lyfta frihetsfrågan, så kunde kanske debatten sett lite annorlunda ut. Det är nog så att vi i västvärlden tar friheten för given. Vi anser oss inte vara i behov av en frihetsdebatt. Nu när den ofria kommunismen försvunnit, har också frihetsdebatten svalnat på ett betänkligt sätt. Kanske är det så att människor inte känner att det finns något som hotar friheten här i väst sen Kommunismen raderades ut. Faktum är att, om vi ser till dagens opinion här i Sverige, har vi två partiet om förespråkar ofriheten i sitt partiprogram, som tillsammans samlar i hop ca 15% av valmanskårens sympatier (Sverigedemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna). Så nog finns det hot mot friheten även i landet Sverige.

Som alltid är det vi måttfulla moderater som står för frihet och valfrihet. Vi står redo att ta striden för frihet vart den än dyker upp.

Måttfulla Moderater


Synonym till ordet moderat är måttfull. Ordet måttfull skulle kanske kunna sammanfatta den politiska drivkraft utöver frihetstankarna, som en gång i tiden fick mig att bli moderat. Det som är lite spännande med att vara måttfull, är att man behöver förstå sig på sin omgivning för att kunna vara just måttfull. Förståelse och förmåga till att verkligen sätta sig in i sammanhang, som verkligen påverkar vårat allas väl och ve, är allt som oftast en bristvara när det kommer till Marxismen och vänsterpolitik. Vänsterpolitik är en form av påtvingad rörelse som säger till människor uppifrån vad som är rätt och vad som är fel att göra. Det föder en känsla av att aldrig få vara måttfull utifrån sitt eget perspektiv. Man kan bara bli måttfull utifrån den norm som Marxismen säger är rätt. Det är faktiskt samma typ av problematik som allt som oftast utspela sig i religionens värld.

Vänsterpolitiken med marxismen i spetsen löser detta med att införa en medelväg. D.v.s. man hittar en norm för vad som kan tänkas vara normalt och samtidigt passar in i vänsterideologin. Man får väl ändå säga att 1900 talets vänstervåg lyckades hyggligt med att sälja in idén om att det fanns något som heter medelsvensson.

Man kan hitta det där med måttfullhet i många sammanhang. Jag nämnde tidigare religionen och där heter samma sak den smala vägen.

Det finns verkligen orsak att predika måttfullhet i dagens samhälle. Det finns det för övrigt alltid en orsak att göra. Vi kan även föra över måttfullhetsdebatten till landet på andra sidan Atlanten. Där finns två politiska block som utkämpar en strid som handlar om frihet och måttfullhet.  En blå/höger måttfull sida som säger att vi måste sansa oss, vandra den smala vägen och vara måttfulla och en röd/vänster sida som säger att det är bara att köra på som vanligt och låna till välstånd för alla.

Faktum är att det är precis samma debatt, men utförd med andra ord som utspelar sig i Sverige. Det finns inget som säger att vi borgare på något sätt är mot välfärd och vi kan till och med tänka oss att låna till välfärd. Med den lilla skillnaden att vi ställer krav på att det måste finnas en grundläggande idé, som beskriver hur välfärden skall finansieras.

Jobblinjen är svaret på denna fråga. Här finns kanske början till en väg, som mycket väl kan bli en långsiktig finansiering av den välfärd vi idag alla tar för given. En human konstandseffektiv lösning, som har idén om att det verkligen måste löna sig att jobba, som sin grundläggande drivkraft. Ett effektiv motpol till den bidragskarusell som snurrar ut människor ur samhället, som alltid blir effekten av vänsterpolitik och Marxism. Vänsterpolitik är inte långsiktig. Vänsterpolitik kan inte ta ansvar. Det är kanske inte på något sätt vänsterpolitikens fel. Det bygger på det faktum att vänsterpolitikens retorik inte kan tala om ansvar, då man hela tiden måste utlova nya kostsamma reformer för att vinna förtroende. Det är liksom där vi har vänsterpolitikens förbannelse. Vänsterpolitik är inte logisk, den är i grunden populistisk. Man säger det som människor vill höra och på sätt vinner man sina sympatier. Det man som väljare då inte tänker på, är att man lämnar bort sin frihet, valfrihet och sitt personliga initiativ till någon annan att sköta, när man lägger en vänsterröst i valurnan. Det man får i utbyte är välfärd på kredit, en hög skenande statsskuld och mindre kvar i plånboken för det jobb man dagligen utför.

Har du vad som krävs Kent P ?


Inför ett stundande val är det mycket som hänger på en partisekreterare. Det är den position i ett parti  som verkligen måste vara på topp under ett valår. Det får inte finnas minsta lille tveksamhet vad gäller duglighet och kompetens. Jag tror verkligen att Kent Persson verkligen är både duglig och kompetent. På denna punkt råder absolut inget tvivel.

När man däremot närmar sig området ideologi och debattskicklighet upplever jag dubier.  Säkert är det så att tiden med Schlingmann skämt bort oss moderater på dessa punkter.  Man verken kan eller ska jämföra gärningar utförda i olika tider eller utifrån gärningens resultat. Det man däremot kan titta på är gärningens utförande. Då jag är en idoga läsare av det nyhetsbrev som med jämna mellanrum produceras av sittande partisekreterare hos moderaterna, uppkommer det frågor som behöver rätas ut.

För det första tycker jag att en partisekreterare i första hand och faktiskt enbart skall föra fram den politik ett parti står för. Men när det kommer till framförande och ordval kan det såklart variera enormt mycket.

Det jag saknar i det arbete som Kent P producerar är lyhördhet och dynamik. Med en i det närmaste autistisk envishet trummar Kent P ut budskapet om ordning och reda i ekonomin och så jobblinjens alla ingredienser.  Budskapet är lika korrekt som det är osexigt och för väljarna tydligen allt mera ointressant att ta till sig.

Man säger att allt har sin tid. jobblinjen har vunnit två val åt oss borgare, där vi moderater varit den drivande kraften.

Men av opinionen att döma är vi idag ganska så långt i från en tredje valseger. Jag tror verkligen inte att pigga uppträdanden i debatten, utförda av vår eminente partiledare räcker för en ny borgerlig valseger 2014. Jag ser det som en självklarhet att moderaternas partisekreterare reser ragg när det börjar hetta till ordentligt.

Ser man till de val där Moderaterna gjort framsteg, så ser jag framför allt en gemensam nämnare och det är att partiet under dessa perioder haft en partisekreterare som agerat motvikt till partiets ibland statiska debatt teknik. Jag ser det som partisekreterarens roll att fånga upp det aktuella debattklimatet och sen fånga uppfrågorna, för att kunna vinkla dem till partiets fördel. Hela detta jobb måste såklart ske på ett tilltalande och modernt sätt, så att väljarna verkligen kan, och tar del av politikens innehåll.

Det vi nu ser är en utveckling som verkar gå åt det diametralt motsatta hållet. I frågor som vi borgare tidigare höll i taktpinnen, ser det nu ut som vi är på väg att hamna i baksätet. Man skall nog akta sig för att låta allt avgöras på valdagen. jag tycker nog att senaste tidens opinionsundersökningar pekar på ett utfall som speglar det som håller på att utspela sig och dessutom inte sett tillstymmelse av motvapen från den borgerliga sidan.

Personligen tror jag verkligen att det är fel att lägga så mycket kraft att avkräva Stefan Löfvén svar om det rödgöna regeringsalternativet etc.

Alliansen med stolta moderater i spetsen bör bemöta det rödgröna alternativet med framtiden. Med en borgerlig vision om framtiden. Vi behöver jobblinjen 2.0. Vi behöver berätta för väljarna att detta är ett alternativ som verkligen bjuder in alla i samhället. För första gången på 50 år minskar utanförskapet. Vi borgare har ett modernt medel som lyfter en nation ur skuldfällan. Jobblinjen går tvärtemot allt vi i samtiden känner till ute i Europa. När andra likvärdiga länder knappast har råd att betala sina offentliga utgifter, kan Sverige erbjuda sina invånare som jobbar, en extra månadslön om året.

Det krävs att våga vara ideologiskt rak i en så pass viktig fråga för Sveriges framtid.  Jag betvivlar inte att Kent P har vad som krävs. Men tiden är inne för att verkligen börja leverera.

Så föds en Sverigedemokrat


Ingen föds som Sverigedemokrat. Däremot kan man mycket väl fostras att bli Sverigedemokrat. Vad är det då att vara Sverigedemokrat?

Fördomsprofilen trodde jag var en lätt historia att skapa: Enbart grundskola, hårdrock, Metallare, överviktig, bär Jeans, läser mindre än en bok vart annat år, har varit arbetslös det senaste året, motionerar sparsamt, gillar hamburgare utan grönt krafs, dricker öl till all mat, tittar på fotboll hemma i soffan, iförd blågul tröja, bärandes en dito färgad mössa med vikingahorn etc.

Men till min stora förvåning ser jag nu att även människor med bildning, som låter sin medborgerliga plikt försvinna ner i valurnan som Sverigedemokrat. Vad är det jag förbisett? Finns det något här som fångats upp av tiden och missat att hamna i min samhällsradar?

De senaste dagarna har skänkt mig nya insikter i ämnet. Jag tror mig hittat en ny faktor som är delaktig, när det kommer till att skapa nya Sverigedemokrater. Man skall aldrig underskatta sociala strömningar. På det sociala planet är vi människor sällan speciellt selektiva och kritiska.  Som sociala varelser är vi i stort behov av att känna delaktighet.

Ser man på saken ur ett historiskt perspektiv handlar det om ren och skär överlevnad. Var man inte delaktigt i ett samhälle, var i många fall ens liv förkastat. Det var då av yttersta vikt att lära sig passa in. Man var mer eller mindre tvungen att skaffa sig samma åsikter som sin husbonde. Kanske är det så att idag är överlevnaden inte knuten på samma sätt när man ser på sociala mönster. Men i tider av arbetslöshet och orostider i den globala ekonomin, skapas den oro och otrygghet i människors sociala mönster som grundlägger behov av sk sociala tillhörighetsbevis (STB).  Jag vill mena att te x många av de åsikter som framförs av Sverigedemokraterna är sådana sk sociala tillhörighetsbevis (STB). Sannolikt har det alltid funnits åsikter som egentligen är sociala tillhörighetsbevis. Jag kan tänka mig att åsikter om arbetsmoral, kvinnors rättigheter, synen på djur etc., var viktiga sociala tillhörighetsbevis om man ser till tiden då Sverige var ett bondesamhälle.

Ett tillhörighetsbevis i form av en åsikt måste uppfylla vissa kriterier.  Den måste för det första vara lätt att ta till sig. Den bör inte heller innehålla speciellt många eller svåra ord. Helst skall det även finns med ett eller flera ord som ofta används i breda folklager. Helst skall det även finnas med en svordom eller förbannelse.  Exempel på perfekta tillhörighetsbevis, som är syftade till att idag skapa Svenskar som en stark och unik grupp kan låta ungefär så här:  ”Släng ut de djävlarna” ” De djävlarna kommer hit och tar våra jobb”  ” När de djävlarna kommer hit skall de har en ny Mercedes, 25 000 i månaden och gratis bostad, när våra barn får gå bostads och arbetslösa”.

Nu är det så här att dessa så kallade sociala tillhörighetsbevis (STB) som ges exempel på här ovan, kan framföras i sociala situationer utan att löpa en speciellt stor risk bli motsägda. Har man hört dessa STB uttalas tillräckligt många gånger utan att någon reagerar, vaggas man in i ett socialt mönster där dessa påståenden vinner mark. Helt plötsligt tycker man sig acceptera att dessa åsikter inte bara framförs, utan att de även på mycket låga nivåer, nästan helt utan inslag av fakta och saklighet smyger sig in i den vardagliga diskussionen under ”tiofikan” på jobbet.

Diskussinen finner snart kopplingar till alla tänkbara samhällsproblem, som nu nästan helt lämnat allt som handlar om fakta och saklighet.  Man tycker sig kunna se kopplingar mellan arbetslöshet, brottslighet, utbetalningar av socialbidrag, nedskräpning i naturen, höga bensinpriser, svaga studieresultat i skolan etc. och landets invandring och integrationspolitik. Helt plötsligt tycker man sig se allt hur tydligt som helst. Argument typ; Hade vi bara inte låtit Sverige invanderas av alla dessa djävla invandrare som bryter ner landets välfärd, som våra förfärder byggt upp med sitt slit skulle vi ha så förfärligt mycket bättre i Sverige. Vips så förvandlas den tidigare saklige medborgaren i Sverige, till en fullskalig Sverigedemokrat. I många fall, intet ont anandes.

Hur skall man då agera? För det första måste man våga stå på sig i debatten. Man får inte tillåta sig falla in i de fördummande tankegångar, styrda av vår allas vilja att inte avvika socialt i samhället. Vi får helt enkelt inte acceptera att osakliga argument vinner mark i det offentliga rummet.  Ett offentligt rum kan mycket väl vara fikarummet under tio fikan. Det kan vara i kön till kassan vid det lokala ICA. Saklighet, fakta, solidaritet och mångfald är fyra faktorer som enkelt sätter stopp för samhällsgiftet i form av främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna.