Vardagsbestyr och mognad i skenet av Internet


Alla tider har sina speciella utmaningar. Kanske är det så att vardagsbestyret är denna tids stora utmaning. Vi har nu en hel generation som vuxit upp utan samhällets fostrande omsorg. Under min uppväxt fanns både hustruskola och militärtjänst. Idag finns inget av detta. Kanske var det så att den skola jag fick i det militära är den röda tråd gällande mitt privatliv, som gör att jag snabbt klarar av att anpassa mig till förändringar i livet. De tretton månader av mitt liv som bestod av militärtjänst, där jag lärde mig hur man bör strukturera sitt liv för att kunna leva på bästa tänkbara sätt, är den grund som jag ofta använder mig av som vuxen individ.

Med viss oro tänker jag ofta på den grund som mina barn idag håller på att bygga upp för sina liv. Man ägnar sig bara begränsat åt sport och idrott, inte allt för sällan sitter man under helgerna uppe hela natten och spelar dataspel. Min äldste son är nu 17 år gammal. Samma år som jag ryckte in för att göra en tretton månader lång militärtjänst. Våra liv ser ut att börja helt annorlunda. Mycket är såklart mitt eget fel. Men varje tid har sina levnadsmönster och som förälder har man kanske lätt att övertolka sin betydelse i dessa sammanhang.

Saker som jag mycket snabbt lärde mig, att mer eller mindre göra automatiskt, tycks för många av dagens 17 åringar vara en kraftfull uppförsbacke. Som att komma i säng på kvällen, borsta sina tänder, hålla ordning på sitt rum (Eget boende är inte att tänka på, dagens 17 åringar skulle svälta ihjäl på två dagar), tvätta sina egna kläder, borsta sina skor etc. är utmaningar som står mer eller mindre alla dagens 17 åringar fjärran att kunna utföra.

Med en Sergeants grad lämnade jag lumpen (Så kallades militärtjänsten i mina unga dagar), med en god lunch på Gårdsstånga gästgiveri en solig vårdag 1984. Jämför man mina livserfarenheter 1984 sittandes på Gårdsstånga gästgiveri med en tallrik egenbetald Wienersnitsel framför mig med dagens datorspelande, pizzaätande hela natten uppesittande ungdomar, svindlar perspektivet.

Att inneha Sergeants grad är lite som att har ett kvitto på att vara bra på livets grundförutsättningar. Man kan gå upp tidigt på morgonen och faktiskt fungera som människa, man kan bädda en säng, man kan borsta tänderna, man kan tvätta sin egna kläder (Även under fältmässiga omständigheter), man vet nästan allt om personlig hygien, man är en hejare på att putsa skor, vapen, golv, motorer, stridsvagnar etc. ja, man kan putsa i stort sett allt som går att putsa. Av någon orsak är man även bra på gräva gropar i marken, efter att nästan dagligen blivit beordrad att gräva ner mig i marken av mina befäl (En färdighet som jag kanske inte känner mig ha någon nytta utav som vuxen), man kan allt detta så pass bra att man även kan vägleda andra människor i alla dessa utmaningar. Men framför allt har man fått känna på livet tillsammans med andra människor under lite mera s.a.s. krävande omständigheter, helt utan minsta lilla bekvämlighet.

Vad kan då min 17 årige son idag av allt detta?  När jag ser min 17 årige son sitta framför datorn och spela ett av dessa för mig obegripliga spel som heter en förkortning typ; WOW eller LOL o.d. (Varför alla datorspel heter en förkortning, måste bero på att man egentligen tycker att alla ansträngningar, oavsett dess utmaning är en ansträngning som både är för stor och egentligen är en onödig ansträngning.) tänker jag på de enorma skillnader vi både utsätts för under vår uppväxt. Jag brukar även tänka hur länge han måste leva för att få samma livserfarenheter som jag hade som 18 åring.

Det är nog så att det tar längre tid generellt att bli vuxen idag kontra för 30 år sedan. Det heter att allt som sker, sker av en orsak. Men att hitta den evolutionistiska orsaken till att människor skjuter upp sin mognad kräver sin detektiv. I sann Sherlock Holms anda söker jag efter svar. Det första som kommer upp i mitt sinne är två avstånd som antagligen är av högsta betydelse. Det ena är avståndet till föda och den andra är avståndet till fortplantning.

Kanske är det så att det verken är lättare eller svårare att hitta sin föda och sin blivande partner via internet idag, än de mera manuella metoder som stod till buds för 30 år sedan. Men bilden man får från internet, av dessa för oss människor så viktiga funktioner, är att det idag är mycket lättare att hitta sin blivande partner och att hitta sin föda. Bilden av och verkligheten utav är i dessa fall sannolikt missvisande. Min tro är att internet lurar dagens unga att skjuta upp sin mognad. Sanningen är den att vi behöver vara lika mogna, i samma tid idag som för 30 år sedan. Inget har egentligen förändrats. Allt som förändrats är synen på och hanteringen kring det där med att mogna..

Högrisklandet Sverige


Öppenheten har ett pris. Ett mycket högt pris. På ca 200 år har en statschef. en statsminister och en utrikesminister kallblodigt mördats på mer eller mindre öppen gata.

1792 mördas Gustav 111 under en teaterföreställning. 1986 mördas Olof Palme på öppen gata. 2003 mördas utrikesminseter Anna Lindh under en shopping runda.

Paradoxen är ett av mitt största intressen. Ett land som Sverige där fred, frihet och öppenhet är vägledande rubriker som varit gångbara i så gått som alla strävanden, när det modena samhället vuxit fram. Man har i sina strävanden kanske inte varit naiv. Men mycket talar för att alltid när fred och frihet skapas, uppstår på andra sidan en otrygghet som kräver sitt utlopp. Det handlar inte allt för sällan om människor som har en avvikande relation till sin personlighet. Man har svårt att förhålla sig till den frihet som samhället skapar.

Av någon orsak har alla öppna samhällen sina kanaler där dessa avvikande personligheter hittar vägar att få utlopp för sina behov. Jag säger absolut inte att det fria öppna samhället föder personer som gärna mördar högt uppsatta ledare och politiker. Det är snarare så att i det öppna fria samhället finns möjligheten på ett helt annat sätt tillgänglig.

Det som verkligen är intressant står att hitta i hur dessa kanaler hittar sina ventiler. I USA sker processen genom att en galning går in i en skola och börjar skjuta. I Sverige går en person med liknande symptom fram och mördar en hög politiker eller en statsminister. Samma orsak, samma motiv och antagligen ungefär samma person ur ett psykologiskt perspektiv.

Man kan säkert prata om tillfälligheter.  Med slumpen kan man i stort sett påvisa vad som helst.  Men tveklöst är det så att det öppna samhället kräver sina offer.

Anders Bering Breivik är intressant ur många perspektiv. Men framför allt ur en vinkel är han avvikande. Han verkar vara en blandning mellan Mijailo Mijailovic, Christer Pettersson och en av de i USA som utför skolskjutningar. Han har ett tydligt politiskt motiv. Den typen av mördare brukar bara vilja ge sig på ett offer. En hög politiker eller samhällsledare. Men Anders Bering Breivik utvidgar sitt mördande till att både utföra massmord och samtidigt ha en hög politiker som måltavla.

Men i och med Anders Bering Breivik och det hemska som hände på Utöya i Norge 2012, känns det som om en cirkel blir sluten. Mönstret blir bara allt tydligare. Det är på något sätt det öppna samhällets förbannelse att frihet bara kan kombineras med risker att hemska saker kan inträffa. Att det är företrädarna för denna öppenhet som provocerar den något skadade själen, är precis på samma sätt uppenbart. Frihet är för många ett underbart ord. Men för den som har svårt att hantera denna frihet, kanske inte ser friheten som en tillfällighet att känna sig fri, utan kanske på något sätt känner friheten som ett fängelse. Men känner sig vare sig sedd eller hörd för den man verkligen är. Då är friheten inte en frihet. I dessa lägen är friheten kanske som det mest hårdbevakade bunkerfängelse man kan tänka sig.

Nu är det tack och väl så att så gått som 100% av te x Sveriges befolkning tycker att det öppna samhället inte har några praktiska alternativ. Utmaningen för det öppna samhället står istället att finna i hur vi alla lär känna varandra. Här har te x skolan en stor uppgift. Här gäller det att hitta den unge Anders Bering Breivik och verkligen lära sig förstå hur han fungerar. Lyssna och lära utav vad han har att säga. Låta honom tömma ut sin missförstådda själ. Hur tilltrasslad den än må vara. Jag skulle tro att det inte behövs speciellt mycket med facit i hand för att kunna urskilja te x  Mijailo Mijailovic, Christer Pettersson och Anders Bering Breivik från övriga studenter, om man fick chansen att spola tillbaka tiden.

77 000 ungdomar berövas sin utveckling


Alla behöver vi mat, kläder och tak över huvudet. Att så många om 77 000 ungdomar varken studerar, jobbar eller söker jobb är för mig en gåta. Vem är det som står för dessa ungdomars uppehälle?

Utgår man i från att alla dessa ungdomar har två föräldrar, så har vi alltså ca 150 000 vuxna detta land som bevisligen inte sköter sin sysslor som stödjande förälder.

Det är på gränsen till skamligt att försörja sina barn efter det att de fyllt 18 år. Det finns ett mycket enkelt knep om man snabbt vill se en lösning på detta problem. Sluta betala mat, kläder och husrum åt dessa 77 000 ungdomar. Ge dem en chans att komma igång med sina liv.

Röda första Maj


Våren 2013 kom sent. Men det hindrar inte alla första maj talare att vädra vårens lockelser i talarstolen.  Jobb till alla ungdomar är bara ett axplock av alla utfästelser som haglar. Att valet 2014 närmar sig är inte att ta fel på. Med focus på utgiftssidan står livets lätta väg att vandra bara man vill och så önskar. Självklart kan det låta. Det är bara att öppna utgiftskranen så löser sig alla utaningar som är kopplade till ungdomsarbetslösheten.

Nu vet vi förhoppningvis att en till bredden öppen utgiftskran inte löser ungdomarnas utmaningar på arbetsmarknaden. Den som är sugen på att ta sig an ungdomarnas utmaningar på arbetsmarknaden, måste först och främst försöka sig på att analysera den situation 2000 talets ungdomar står inför.

Först bör man nog bestämma sig för vissa grundförutsättningar som gäller när man närmar utmaningen med ungdomars förhållande till arbetsmarknaden. Populärt kallat ungdomsarbetslösheten. Här kan man välja många olika ingångar om nu inte tror på socialdemokraternas Löfvénska sedelpresslösning.

Ungefär hälften av dagens ungdomsarbetslöshet består av ungdomar som studerar och samtidigt står till arbetsmarknadens förfogande. Man kan inte låta bli att tänka vad som händer med dessa ungdomar när Löfvén startar sedelpressen. Var skall pengarna komma ifrån. Vem skall betala. Hur skall pengarna betalas ut.

Kommer det kanske att innebära att en studerande som söker ströjobb kunna tvingas in i åtgärder efter 90 dagar som arbetssökande?

Svaren vet redan. Pengarna kommer ifrån de som redan jobbar och betalar skatt. Vi kommer att få en succesiv återgång till den situation på 1990 talet då människor slogs ut ur samhället av den nedåtgående vänsterspiralen.  Kostnaden för Svensk arbetskraft som skjuter i höjden. Konkurrensen på arbetsmarknaden blir stenhård. Behöver jag påpeka vilka som kommer att få det extra svårt att få ett jobb då..

Sen till frågan hur bidragen skall betalas ut. Jag är övertygad om att den delen studerande som står till arbetsmarknaden gärna vill ha det så. Det innebär en frihet när man studera att kunna hoppa in och jobba när det behövs. Jag tror att väldigt många i denna grupp inte vill ansluta sig program som garanterar jobb.

Men väljer man att tro på att Löfvéns sedelpress löser alla utaningar bara man ökar pengaflödet, så är det upp till alla och en var….

Hoppas nu inte att den storas breda allmänheten återigen låter sig luras av smäktande vänsterretorik.

Sex-spex


Laddningen av sexualitet är multifunktionell. Är te x en produkt svårsåld, lägg då till lite sex i reklamen. Vips så har du kanske en storsäljare. Det är oundvikligt, man kan helt enkelt inte bortse från detta faktum. Vi nästa kräver att få se en djup urringning på en kvinna eller en vältränad mans överkropp, för att den där sista kryddan i ett uppträde skall infinna sig.

Jag förväntar mig som underhållningskonsument att det skall finnas sex i ett spex. Jag har absolut inga problem med det. Jag tycker det är trevligt och underhållande.  Men hur förhåller sig den givande sidan till detta faktum, att vi i allt större grad förväntar oss ett se mera intima delar av kroppen när det kommer till underhållning.

Mitt förhållningssätt till frågan är kanske av den lite mera konservativa arten. Jag menar att det finns många sidoeffekter som kanske inte är av det övervägande positiva slaget. En sida som jag gärna vill lyfta upp, är det där med att vi alla har olika gräns för vad vi tål. Det som en människa inte alls känner av är en annan människas djupaste öde. En känd reklamman från landet i väster lär ha sagt följande; Såld med sex, köpt med ångest. Uttrycket kan tolkas på många olika sätt. Men sannolikt är ett sätt att tolka uttrycket på, att ju med vi trappar upp sexsignalerna i hur vi kommuniserar reklam och underhållningsutbudet desto med väcker vi människors/konsumenternas ångest.

För att nu inte tala om de människor som är satta att sända iväg sexsignalerna. Men de få ju betalt heter det kanske. Säkerligen kan de vara så, att man känner sig kompenserad ekonomiskt. Men vad som händer i själen kan man inte läka med en bunt pengar.

Vad är det då som gör att vissa inte alls tycks ha några problem, med att båda exponera sex och ta emot sexualitet i alla dess former utan att nämnvärt påverkas. Jag vill påstå att det handlar om självkännedom. Man lär sig tidigt i livet vad om är ens sexualitet. Man går inte över någon gräns i något avseende. Precis som mycket annat i livet handlar de om balans. Man går inte i mera utmanande klädsel än man kan klara av att ha suktande beundrare i hasorna. Man exponerar inte sig för mer sexualitet än själen klarar av att bearbeta.

Här hittar jag två intressanta variabler. Respekt och uppmärksamhet.  Två variabler som i detta sammanhang samtidigt verkar vara sina motpoler och minsta gemensamma nämnare. Man kan få uppmärksamhet genom att vara mycket respekterad. Man kan få respekt genom att väcka mycket uppmärksamhet.

Men som alla vet är det inte så enkelt i verkligheten. Så gott som alla ungdomar söker uppmärksamhet och äkta kärlek. Som vi säkert alla vet är man beredd att gå ganska så långt i denna kamp. Alla som varit förälder till en tonåring vet vad jag pratar om.  Denna kamp kan ibland vara så kraftfull att tonåringen helt väljer att ta det där med att förtjäna respekt som förgiven. Man suktar uppmärksamheten till den grad att inget annat tycks ha betydelse.

Här vill jag mena att samhället har en ganska så stor inverkan. Här vill jag mena att alla reklammakare som sitter och plockar in sex i sin reklam, regissörer som går fram och knäpper upp skjortan på en manlig skådespelare har ett visst ansvar. Jag ser det lite som den enkla vägen ut. I stället för att reklammakaren gräver lite djupare i sin talang, istället för att regissören verkligen försöker plocka fram skådepelarens verkliga förmåga, så tar man en enkel utväg.

Samma sak gäller i den uppmärksamhetssökande tonåringens familj. Familjen förfäras över den konstiga tonåringens uppträde. Men han göra bara precis samma sak som den misslyckade reklammannen och den där B-regissören. Han/hon bara trappar upp kampen om den uppmärksamhet och kärlek han/hon inte får.  Får man inte kärlek och uppmärksamhet så är man död om man inte ständigt fortsätter sin kamp. Till sist så hittar man kanske det man söker, men då gäller det att det inte gått för långt. För då är respekten förlorad. Inte bara från omgivningen, utan även inne ifrån den egna själen.

Ungdomens tidsperiod


Alla har vi varit unga. Ungdomen är en tid i livets början. En fas i livet vi alla skall gå igenom. En kronoligisk fas där viktiga kunskaper och erfarenheter bygger upp själsliv, mentalitet och kroppsliga förmågor så att en indivd kan ta sig an livet så som vuxen.

Det faller på vuxenvärlden att ha förståelse för detta faktum. Det faller även an på vuxenvärlden att ha ödmjukhet inför ungdomens utmaningar och våndor. Man måste förstå de faktorer som gör att en ungdom tar de slutgiltiga kliven in i vuxenvärlden.

Man säger att det idag tar längre tid att bli vuxen. Jag tror verkligen att det är sant. Idag krävs att man besitter en generellt högre kunskap, än för låt säga 40 år sedan. Men bara för att det tar längre tid idag för en ungdom att ta de slutiltiga kliven in i vuxenvärlden, behöver vi inte misshandla frågan till den grad som idag görs.

Politiker pratar om en ungdomsarbetslöshet på 23% men i själva verket ser bilden helt annorlunda ut. 14% av dessa arbetslösa ungdomar är i själva verket arbetssökande studenter. Ser men denna siffra i en historisk spegel så tror jag att siffran varit kostant de senaste 100 åren.  10-15% av de som kan kallas ungdomar har i alla tider varit sökande, inte bara på arbetsmarknaden utan även sökande i vad de vill ha ut av livet. De står någonstans på ungdomens trappa, redo att kliva mot det som slutgiltigt är vuxenlivet. Nu är det så att vi alla är olika. Vi tar alla dessa steg i olika takt, i förhållande till vår förmåga och mognadsnivå, på enormt många olika sätt.

Jag vill mena att speciellt på det sätt som landets vänsterpolitiker tar sig an denna utmaning är mycket klandervärd. Man har valt att använda Ungdomens tidsperiod och svärta ner den, för att göra politiska poänger på ungdomarnas bekostnad. Helt utan selektivitet använder man siffran 23% för att beskriva ungdomarnas utmaningar i samhället. Jag vill mena att så gott som alla de 14% jobbsökande studenterna i Sverige i de flesta fall, är jobbsökande för att de hoppas få något tillfälligt jobb att utöka sitt studiebidrag med. Ser man sen till vad som händer med de ungdomar som idag finns bland dessa 14% räknat fem år framåt i tiden, så är ytters få av dem arbetslösa. Sannolikt handlar det då om promille.

Vad man kanske bör betänka är hur dessa 14% ungdomar mår, som idag växer upp. Studerar heltid, aktiva som arbetssökande och ständigt får höra vilket enomt stort samhällsproblem de är. Hur stark man än är så blir man säkert negativt påverkad.

Kanske är det så att man måste hitta nya former för hur man tar sig an dessa frågor. Det största problemet som jag ser det är inte lösningarna, utan de frågsställningar som grundlägger dagens lösningar. Jag menar att vi behöver få mera tydliga bilder av de vilkor som idag styr de Svenska medborgare som befinner sig i gruppen 18-25 år. Det behövs inte bara ökad känslighet från vuxenvärlden och politikerna. Det behövs även finnas representater i gruppen som tar till orda. Ett eller flera unga ansikten som syns och gör sig kända.

Men faktiskt kan vi alla göra något. Det behövs kanske att var och en av oss idag vuxna, vågar ta tag i ungdomsfrågorna i stort och smått på ett positivt sätt. Jag skall nu gå emot strömmen. Här kommer kärlek från en som verkligen förstår (Kommer ihåg) hur det är att vara ungdom. Man längtar helt enkelt efter en vuxen som ser och bekräftar. En som förstår hur jobbigt det kan vara att ta klivet in i vuxenvärlden. För det är faktiskt ni 14% som idag både studerar och söker jobb, som kommer att bära samhället om ca 10 år. Det är ni som skall mata mig på ålderdomshemmet. Glöm då inte bort mina vackra ord…

Jobbig fråga


Ungdomar som inte har jobb. Men i realiteten är det ju inte så. Ungdomsarbetslösheten är en chimär. Jag tror verklien inte debatten speglar verkligheten. Dagens ungdomar lever inte i konkret som om de vore arbetslösa eller arbetande. Precis som förr är tiden mellan 18-23 en tid av velande för de allra flesta. Saken är nog den att ungdomar verkligen vill eller känner att det är bråttom att ta tag i denna fråga. Hur mycket regeringen och abetsmarknadens parter än diskuterar och skriver budgetar så är inverkan minimal.

Först när debatten närmar sig de faktorer som verkligen är aktiva kommer det att börja hända saker. Jag tänker mig det som hände de som var tonåringar under 1960 talet. Då fanns en kraftfullt utbredd hippiekultur i landet. Ungdomar flummade runt och knarakde i stor omfattning. Men 1968 hände något. De som idag minns kårhusockupanterna vet vad jag pratar om. Då 1968 fick helt plötsligt ungdomar föra fram sin röst.

Samma sak behövs idag. Ett nedslag i verkligheten. En ung människa som ställer sig upp och börjar beskriva det som många ungdomar idag upplever. Men på ett kaxigt sätt så att fler vaknar till liv. Fler börjar känna att samhället är till för att påverkas. Det behövs verkligen nu. Vi vuxna måste sluta att beskriva ungdomar som arbetslösa, när de egentligen är livet de går och väntar på.