Minskande Brott och ökande gemenskap..


Brott och straff är liksom inget som normalt väcker min nyfikenhet. Men det som nu väcker min nyfiken är det som går under betäckningen organiserad brottslighet.

Säkerligen har mängder med akademiska utredningar tagit på sig stora tunga analystäcken, i försök att ringa in denna aktivitet. Man löper som alltid en viss risk att slå in redan öppna dörrar, när man ger sig i kast med att titta på den som alltid välanalyserade polisära verksamheten.

Som den gode moderat jag är följer jag såklart utvecklingen på kongressen i Norrköping med stor entusiasm och nyfikenhet. Som alltid tenderar vi moderater att lite väl ofta kalla på straffet som brottets enda lösning.

Bevisligen är det så att brottsligheten i Sverige sett ur ett bredare perspektiv är i minskande. Men likt alla färger finns det alltid nyanser att beakta. De som mot förmoda följt min blogg, vet att jag lägger ner mycket tid på det där med utanförskapet. Det Svenska samhället är idag bärare av ganska så omfattande utanförskap. ca 14% av alla arbetsföra Svenskar befinner sig i utanförskap. Det vi borgare lyckats med, är att på 7 år minska detta utanförskap med en bit över 200 000 människor. Människor som tidigare befann sig så långt i från en delaktighet i samhället som man bara kan tänka sig, finns idag någon stans i gemenskapstrappan, på väg in i samhället som aktiva samhällsbyggare.

Man kan kallt konstatera att i takt med att den borgerliga jobblinjen implementeras i samhället sjunker också brottsligheten. På något sätt känns det naturligt att den som befinner sig i utanförskap löper större risk att hamna i brottslighet.  Man kan kalla på strängare straff för brottsligen, men vill man verkligen ta sig an brottsligheten skall man satsa än mer på att utrota utanförskapet.  Jag ser det som självklart att stora delar av utanförskapet försörjer sig på den kriminella banan. Som utanförskapskriminell vilar helt enkelt på två inkomster. Delvis lever man på bidrag från samhället och delvis får man sin försörjning från sin kriminella verksamhet.

Vägen bort och ur denna livsstil påverkas högst marginellt om så dubblar antalet poliser i Sverige, eller kraftfullt höjer straffvärdet för brott kopplad till denna verksamhet. Jag ser bara en väg och det är den sociala vägen. Man måste titta på denna livsstil som det antagligen kan kallas att vara utanförsatt och lära sig vad som gäller. Jag tror verkligen inte ett en enda människa i grund och botten vill vara utanförsatt. Väl inne i detta levnadsmönster är man en het aspirant att te x bli medlem i de kriminella motorcykelgängen. En ung människa som växer upp med en förälder som är utanförsatt, ser man kanske bara en möjlighet som framtidsperspektiv, och det är att ansluta sig till den kriminella Världen. Då ligger te x Hells Angels när till hands.

Det borde inte vara svårt att börja nysta i detta ur ett samhällsperspektiv, om man bara bestämmer sig att börja ta sig an de social utmaningar som följer i spåren på dessa tankegångar.  Jag tror säkert att te x polisen ganska så fort kan hitta social vinklar i sin verksamhet, som gör det möjligt att snabbt börja hitta ingångar i denna undre Värld som rekryterar medlemma ur skaran samhällets utanförsatta.

Jobbar man sen parallellt med utökade satsningar på arbetsmarkandsåtgärder typ jobb och-utvecklingsgarantins olika faser, borde det samtidigt gå att minska den organiserade kriminella världen och reducera utanförskapet. Jag tror personligen att det finns en kraftfull gemensam nämnare här som borde belysas än tydligare.

Visst är det så att alla behövs..

Frihetsperspektivet


Frihet är inte något man bara erhåller. Frihet är något man förtjänar. Liberalismens är kanske ett av de mest missförstådda ideologierna som överhuvudtaget finns. Ta bara det där med fri uppfostran. Många i det vänsterorienterade Sverige under 1900 talet, trodde att fri uppfostran innebar att man lät barnen göra precis så om de själva ville ur alla synvinklar. Så var det såklart inte tänkt. Den fria uppfostrans tanke, var att söka individuella drivkrafter hos barnen, för att senare använda dessa drivkrafter under deras lärande.

Att vara fri kan lika gärna omskrivas som att vara kompetent och att inneha en förmåga att koordinera sig själv som en social varelse bland andra människor. Frihet i ideologisk mening är inte att bryta sig loss eller göra sig oberoende av andra människor. Liberalism är den direkta motsatsen. Förenklat kan man säga att Liberalismen är läran om hur människor och samhällen skall få utvecklas som fria och fritänkande.

Vem som än är behäftad med minsta lilla fattningsförmåga, förstår att samhällen som har Liberalismen som ledstjärna ställs inför stora utmaningar. Kanske är det som så att vi ser en paradox borta vid horisonten, som säger att desto friare ett samhälle är ju mer måste man satsa på att säkerhet för att friheten skall bestå.

På något sätt kan det vara en mycket skör balansgång mellan frihet och kontroll ur ett samhällsperspektiv. Vad är då skillnaden? Skillnaden står att finnas i individens strävan.  Som sagt, frihet är inget man bara får, frihet är något man måste kämpa för. En politisk ledare med Liberalismen som ledstjäna, är inte på något sätt viktigare än den frihetskamp som befolkningen utkämpar. Men en frihetskamp är inte att gå ut på gator och torg och demonstrera för frihet. En frihetskamp är att börja engagera sig för mera Genus i samhället, påbörja den där utbildningen som man länge funderat på, eller ser till att sina barn verkligen lär sig något i skolan.

Frihet uppstår i frihetskampen när man genomgår personlig utveckling. När man via sina ökade förmågor tar kliv i personlighetsutvecklingen. När man känner beroenden förvandlas till självständighet, när utanförskap förbyts till gemenskap. Här spelar bara den politiska kampen rollen av att vara startgnista, resten av ansvaret vilar på den enskilde individen och dennes kamp för ett bättre liv.

Det Liberala samhället står för att stötta och hjälpa, så att individen via sin känsla av frihet och valfrihet kan välja den önskade livsvägen. Det sker via en skola som verkligen leverera redskap för att se till att elever lär sig något i skolan av kompetenta insiktsfulla motiverade lärare. Här ser vi återigen den Liberala paradoxen uppenbara sig, när vi te x kommer in på skolans område. Om skolan släpper kontrollen över elevernas kunskaper, löper dessa elever stor risk att känna sig ofria som vuxna individer.

Här nar vi Liberalismens stora utmaning och det är att balansera frihet och kontroll med varandra, på ett sätt som bäst gynnar samhällets utveckling. Den mycket omdiskuterade FRA-lagen är ett sådant exempel. Hade våra politiker och kanske även Världens alla politiker vågat lyfta frihetsfrågan, så kunde kanske debatten sett lite annorlunda ut. Det är nog så att vi i västvärlden tar friheten för given. Vi anser oss inte vara i behov av en frihetsdebatt. Nu när den ofria kommunismen försvunnit, har också frihetsdebatten svalnat på ett betänkligt sätt. Kanske är det så att människor inte känner att det finns något som hotar friheten här i väst sen Kommunismen raderades ut. Faktum är att, om vi ser till dagens opinion här i Sverige, har vi två partiet om förespråkar ofriheten i sitt partiprogram, som tillsammans samlar i hop ca 15% av valmanskårens sympatier (Sverigedemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna). Så nog finns det hot mot friheten även i landet Sverige.

Som alltid är det vi måttfulla moderater som står för frihet och valfrihet. Vi står redo att ta striden för frihet vart den än dyker upp.

Måttfulla Moderater


Synonym till ordet moderat är måttfull. Ordet måttfull skulle kanske kunna sammanfatta den politiska drivkraft utöver frihetstankarna, som en gång i tiden fick mig att bli moderat. Det som är lite spännande med att vara måttfull, är att man behöver förstå sig på sin omgivning för att kunna vara just måttfull. Förståelse och förmåga till att verkligen sätta sig in i sammanhang, som verkligen påverkar vårat allas väl och ve, är allt som oftast en bristvara när det kommer till Marxismen och vänsterpolitik. Vänsterpolitik är en form av påtvingad rörelse som säger till människor uppifrån vad som är rätt och vad som är fel att göra. Det föder en känsla av att aldrig få vara måttfull utifrån sitt eget perspektiv. Man kan bara bli måttfull utifrån den norm som Marxismen säger är rätt. Det är faktiskt samma typ av problematik som allt som oftast utspela sig i religionens värld.

Vänsterpolitiken med marxismen i spetsen löser detta med att införa en medelväg. D.v.s. man hittar en norm för vad som kan tänkas vara normalt och samtidigt passar in i vänsterideologin. Man får väl ändå säga att 1900 talets vänstervåg lyckades hyggligt med att sälja in idén om att det fanns något som heter medelsvensson.

Man kan hitta det där med måttfullhet i många sammanhang. Jag nämnde tidigare religionen och där heter samma sak den smala vägen.

Det finns verkligen orsak att predika måttfullhet i dagens samhälle. Det finns det för övrigt alltid en orsak att göra. Vi kan även föra över måttfullhetsdebatten till landet på andra sidan Atlanten. Där finns två politiska block som utkämpar en strid som handlar om frihet och måttfullhet.  En blå/höger måttfull sida som säger att vi måste sansa oss, vandra den smala vägen och vara måttfulla och en röd/vänster sida som säger att det är bara att köra på som vanligt och låna till välstånd för alla.

Faktum är att det är precis samma debatt, men utförd med andra ord som utspelar sig i Sverige. Det finns inget som säger att vi borgare på något sätt är mot välfärd och vi kan till och med tänka oss att låna till välfärd. Med den lilla skillnaden att vi ställer krav på att det måste finnas en grundläggande idé, som beskriver hur välfärden skall finansieras.

Jobblinjen är svaret på denna fråga. Här finns kanske början till en väg, som mycket väl kan bli en långsiktig finansiering av den välfärd vi idag alla tar för given. En human konstandseffektiv lösning, som har idén om att det verkligen måste löna sig att jobba, som sin grundläggande drivkraft. Ett effektiv motpol till den bidragskarusell som snurrar ut människor ur samhället, som alltid blir effekten av vänsterpolitik och Marxism. Vänsterpolitik är inte långsiktig. Vänsterpolitik kan inte ta ansvar. Det är kanske inte på något sätt vänsterpolitikens fel. Det bygger på det faktum att vänsterpolitikens retorik inte kan tala om ansvar, då man hela tiden måste utlova nya kostsamma reformer för att vinna förtroende. Det är liksom där vi har vänsterpolitikens förbannelse. Vänsterpolitik är inte logisk, den är i grunden populistisk. Man säger det som människor vill höra och på sätt vinner man sina sympatier. Det man som väljare då inte tänker på, är att man lämnar bort sin frihet, valfrihet och sitt personliga initiativ till någon annan att sköta, när man lägger en vänsterröst i valurnan. Det man får i utbyte är välfärd på kredit, en hög skenande statsskuld och mindre kvar i plånboken för det jobb man dagligen utför.

Vi väljer inte valfrihet, vi skapar valfrihet


Ideologisk börjar nu så smått striden att trissas upp, om det som komma skall i september 2014. Det där med valfrihet är för oss Svenskar lika självklart som att det kommer vatten ur en vattenkran.

Vi tar det nästan som en mänsklig rättighet att alltid kunna välja efter smak och tycke. Men så har det verkligen inte alltid varit i detta avlånga land. För inte allt för länge sedan (Närmare bestämt 25 år) fanns det bara ett telefonbolag, ett tv-bolag, ett radiobolag och så såklart ett bolag att åka järnväg med etc. Vad vi kanske inte då visste/eller tänkte på, var att det var en mycket ideologisk grund bakom detta. Övriga Världen såg helt annorlunda ut.

Vi trodde då helt enkelt att det bara skulle var så som det var. Vi som växte upp under 1900 talets sista hälft hade helt enkelt inga andra referenspunkter. För egen del öppnades inte mina ögon förens jag gjorde en semesterresa till Moskva under 1970 talet. Det var först då jag kunde se vad som verkligen var i görningen i Sverige. På goda grunder kan man säga att Sverige var en kommuniststat under 1900 talet. Generation efter generation lärde sig att leva med en nedsatt valfrihet. Vilket i sin tur startade en succesiv förlamning av landet.

Uppgivenhet känner den som inte själv kan göra sina livsval. Vi säger att valfrihet är något vi väljer. Men så är det verkligen inte. Varje människa måste själv skapa sin valfrihet. Valfrihet är ett maktvapen. Det vet mycket väl slipade vänsterpolitiker. Det är därför vänsterpolitiken i största möjliga mån vill att valfriheten och det mänskliga initiativet skall var så begränsat som det bara går. En människa som inte kan göra sin egna val är en mindre besvärlig människa. Det var därför som kommunisterna i det gamla Sovjetunionen, bara lät människor få en eller två valmöjligheter, av i stort sett allt från kläder till bröd och mat.

Ett land där befolkningen slåss för sin rätt till valfrihet, är ett land som ingen diktator eller kommunist kan kuva. Utifrån det fria valet skall produkter, tjänster, varor utformas. Det är Liberalismens grundtanke om samhällets utformning. Liberalismen lämnar över till efterfrågan att avgöra vad som skall produceras och i förlängningen konsumeras. Att detta kan innebära problem och utmaningar håller jag för högst sannolikt.

Men det som händer när vänsterpolitiken är i rörelse är något helt annat. Då händer det som förr eller senare slutar med kollaps och katastrof.  Dvs människors valfrihet blir begränsad. Initiativ och framtidstro får en törn. En stor grå mittenfåra plöjs upp i samhället där missnöje och frustration breder ut sig. Initiativ och hopp grusas under pressande attityder från skattetryck som underbygger en växande oförmåga. Krafter som med hjälp av en kontrollerad efterfrågan sätter marknadens naturliga urvalsprocess ur spel. Svajigheterna blir till sist så kraftfulla att allt kollapsar, likt så som det till sist gjorde i te x Sovjetunionen.

Vår nyvunna valfrihet i Sverige är ett maktmedel som alla kan ta del av. Valfriheten är ett redskap som rätt använt kan lyfta vem som helst, som vill ge sig ut på en resa högt upp i samhället. Det är bara att lära sig hur den fungerar. Släppa taget om det gamla kommunistänket, där man enfaldigt tror att samhället är något annat än skapat av människor. Samhället idag är ett resultat av att vi människor en gång i tiden ville ha det som det idag är. Vilka val gör vi idag för att skapa det samhälle som kommer i dagen om 50 år?

Blodsmak som ger OS-guld


Förväntningar är en stor del av vad vi idag kallar för idrottsutövande. Förväntningar om att våra atleter skall skörda medaljer och framgångar.

Jag skall så här i OS tider göra ett försök att sätta fingret på det där magiska skimmret som skapas runt det vi till vardags kallar för idrott på elitnivå. Jag hävdar att det handlar om ett mycket komplicerat spel, som utspelar sig när smärta och kärlek skall göra ett försök att mötas och bli vänner.

Alla som någon gång provat sig på att utföra en fyskisk idrott, vet vad som händer med kroppen när man är trött och utmattad. Signaler skickas till hjärnan om att omedelbart upphöra med det man gör. Signaler som berätter för dig att det där träningspasset en gång i veckan, inte ens i närheten svarar på det behov av träning som prestationen kräver. Nu vet nog de flesta om vilken tidpunkt i en idrottsutövares liv jag pratar om. Den tidpunkten då 99,99% av oss fattar beslutet om att inte bli professionella idrottsutövare. För i ärlighetens namn så är idrottsutövning på elitnivå, någon form av galenskap. Jag menar att alla den smärta som krävs för att vara idrottsutövare på elitnivå måste på något vis uppvägas av kärlek. Här i ligger min utgångspunkt.

Detär här som själva tävlandet kommer in i bilden. Hur skall man göra för att de på gränsen till galenskap drivna idrottarna skall uppväga känslan av smärta med kärlek. Svaret är en världsomspännade idrottstävling där smärtutsatta elitidrottsutövare kan träffas och inte bara mäta sin krafter på tävlingsbanan. Meningen är också att de skall rå om varandra och förhoppningsvis för sin respektive släktet vidare. När vi ändå är inne på spåret med idrottsutövarnas behov av att väga sin fysika smärta mot kärlek, så kommer man osökt in på vikten av en publik. Även här utspelar sig en ganska så komplicerad social händelse. Precis som om publikens vetskap om idrottsutövarens vilja att utsätta sig för smärta, ligger i paritet med publikens förväntningar.

Med andra ord så är förväntning av en idrottsprestation lika viktig som prestationen i sig. Väger man sen in ekonomiska aspekter så är det kanske så att förväntningen av en idrottsprestation, är viktigare än själva prestationen. Då förväntningen är en mycket bra marknadsföring av företag som har som produkt att uppvisa idrottsliga prestationer, utförda av idrottsmän och kvinnor med blodsmak i munnen.

Socialpolitik ur nya perspektiv


Att vi har gängkriminalitet i landet Sverige är absolut ingen nyhet. Alla som hört Olle Adolfsson i ”Balladen Om Det Stora Slagsmålet På Tegelbacken”  vet att även 1903, fanns det gäng i Sverige som inte var nöjda med sin tillvaro och därför bestämde sig för att ta till våld i desperata försök att ta sig an sin livsituation.

I den den politiska debatten pratas det ofta om utanförskap. Vad är det då man avser?

Jag tror personligen att i själva verket är ordet utanförskap ett samlingsbegrepp för där man misslyckats i sina anstängningar inom socialpolitiken. Jag tror personligen att det rör sig om ett unisont misslyckande där alla invånare inkl du och jag är inblandade. Vi bär alla ett ansvar för att vi idag har organiserad kriminalitet i landet Sverige.

Tiden är mogen för nya tag. Många nya tag är sas tagna men vi behöver mycket mer. Jag ser alla de reformer som är riktade mot skolan, som ett stort steg närmare ett samhälle där man fångar upp så många som möjligt i de riskgrupper, där det finns en rekryteringsbas för de kriminella gängbildningarna.

Där jag kan se att det finns ett behov av förstärkning inom socialpolitiken, är en länk som tidigt går in i familjer med barn som har det extra jobbigt i skolan/samhället. Här har vi ett område som varje satsad krona kan ge 1000 tals gånger i avkastning. Väljer man sen att även uppskatta insatserna i mänskligt lidande är insatserna såklart ovärderliga.

Jag ser i första hand en förstärkning av den kommunla socialtjänsten som ett tänkbart steg. En grupp som med sas mjuka värden tar sig an de familjer som vill ha och behöver extra stöd och hjälp i vardagen. Varför inte kalla denna grupp för den ”Mjuka gruppen”. Hamnar man i klammeri med rättvisan och är under 18 år, så kan man kunna bli dömd att hamna under den mjuka gruppens vård och omsorg.

Den mjuka gruppen skall på samhället vägnar skänka den familjegemenskap, som ungdomar annars får via att söka sig till den kriminella sidan av samhället. Samhället måste kunna erbjuda minst samma förmåner som de som är sas på andra sidan. Annars är kampen förlorad på förhand.

Personligen tror jag inte det behövs speciellt mycket om man i tid träffar dessa personer som löper risk att hamna i kriminella gängbildningar. Jag tror att det i många fall räcker med att dagligen, från någon vuxen i en familjeliknande situation, få höra hur viktigt det är att verkligen göra sina läxor och sitta still på lektionerna i skolan, för att rädda många ungdomar från ett liv i kriminalitet.

Att från tidig ålder få höra och känna vad som är rätt och vad som är fel är viktigt. Det blir idag en mycket stor och tuff belastning på skolan, som både skall försöka vara den som står för elevernas kunskaper och samtidigt ta sig an djupare sociala utmaningar. Här måste det till en ny länk som kan vara en resurs för såväl elever, lärare som föräldrar.

Välfärden som bromsade in


1939 var året då alla trodde på en evigt blommande samhällsutveckling. Alla drömde och skapade i en aldrig tidigare skådad takt. Jag själv som är född på 1960 talet har alltid fått höra att inget är omöjligt.

Mitt första barn som kom till världen 1991 växte upp i en helt annan värld. Att vara född 1991 innebar en uppväxt parallellt med besparingar, nedskärningar och ett ett välfärdsbygge som gör en tvärnit. 1960-70 och 80 talens optimism förbyttes mot ungdomsarbetslöshet, politikerförakt, främlingsfientlighet och en skepsis inför framtiden.

Jag tror mig kunna göra analys om vad som troligtvis är bakomliggande faktorerna till de ovanstående begreppen. Allt är enligt mig en besvikelse på samhället som slutade blomma. När drömmar inte längre kunde omsättas i handling, utan att först behöva genomgå djupare eftertankar. När man fick höra att miljö och ekonomi inte alls ville ställa upp på våra drömmar om det evigt blommande samhället helt utan problem och motstånd.

Alla som jobbat med den blinda tron på att ett samhälle bara kan bli bättre, om det visar ekonomisk tillväxt, fick en ordentlig käftsmäll 1993 av miljön, ekonomin och omvärlden.

Vi hamnade helt enkelt i ett läge där välfärdsbygget bromsar in. Nu är det nog någon som tror att jag skall lägga politiska värderingar på detta antagande. Men denna gång står jag över, passar helt enklet.

Nu vill jag bara påpeka att man mycket väl kan drömma om fortsatt tillväxt, även om vårt välfärdsbygge bromsade in på 1990 talet. Nu är det nya tider. Visserligen lever inte Elvis Presley (En mycket känd rockmusiker/artist som levde under 1900 talets första hälft. Ett påpekande för den som är född 1991 och lever i tron att Spice Girls var Världshistoriens största artister) idag. Men den anda som han vara med och spred över jordklotet behövs idag mer än någonsin. Elvis fick sin samtid att lyfta såväl i tanken som i själen. Det fanns knappast någon som inte gick och bar på en dröm riktad mot framtiden.

Man ville ha en sådan bil, brud och hus som Elvis. Man ville ha hans byxor, frisyr etc etc. Framför allt ville man vara som Elvis. Ständigt leende och alltid framgångsrik. Alla visste nog att Elvis inte alltid var en lycklig man, men det struntade man i för med Elvis så kom drömmen. Drömmen om framtiden var liksom skriven i hela den mannens uppenbarelse.

Nu är tiden slagen för en ny tid av drömmar och drömmare. Vi som idag befinner oss i vuxenvärlden, måste lära våra barn att drömma och att bli drömmare. I samhället av idag råder en skrämmande brist på drömmar.

Jag vill se en kraftfull statushöjning på den som tar sig igenom vardagen iklädd pyjamas och sådan där löjlig strutmössa med tofts. Låt oss gå in i en framtid där de som drömmer är våra ledare. De som vågar sätta ord på sina drömmar och lära oss vanliga dödliga hur man drömmer. Jag ser gärna att det införs en dag som heter den drömmande människans dag. Kanske borde man införa en hel vecka om året där vi bara drömmer. Där vi verkligen tar fram energi från våra allra djupaste skrymslen i själen, så att vi alla kan vara med och drömma fram Sveriges framtida välfärd.