Böndernas ideologiska vandring


Idag försvinner 10 000 tals bönder. Så var det inte under mitten av 1900 talet. Då var det nästan som att skära guld med smörkniv för detta så samhällsviktiga yrkesskrå. Men är det så enkelt att allt beror på att mjölk och köttpriser är för låga? Det är åtminstone helt klart att dagens bönder inte får ersättning för sina omkostnader och därför måste lägga ner många av de verksamheter som i dag är aktiva.

Sanningen ligger på ett mycket djupare plan. Skall allt hamna i rätt perspektiv måste tiden rullas tillbaka till 1960 talet. Tiden då Marxismen var en aktiv kraft i samhällsbygget. Det var en tid då Sverige hoppade på Marxismens tankgångar. En stor stat skulle styra över produktion och efterfrågan. Det vi idag vet är att produktionen gick bra, men efterfrågan levde sitt eget liv. Det pumpades in 1000 miljarder svenska kronor i ett jordbruket i form av subventioner. Ett jordbruk som inte klarade av att ta fram produkter som marknaden efterfrågande. Men skam den som ger sig. Resonemanget som nu följer är bara den (o)logiska följd som uppstår när de kollektiva ideologierna är verksamma. Redan efter några år med subventioner till jordbruket i början av 1970 talet uppstår problem. Det visar sig då att Sverige producerar ungefär dubbelt så mycket mjölk i förhållande till vad Svensken faktiskt dricker. Då kommer ”vänsterfolket” fram till att starta en ”dricka mera mjölk” kampanj. En kampanj som idag innehåller diverse olika felaktigeter. Som att mjölk skulle vara extra bra för skelettet och tänderna. Vi vet idag att så inte är fallet. Det vetenskapen däremot har kommet fram till är att mjölkdrickande i stor omfattning leder till ökad mängd fett i blodkärlen och så löper man stor risk att bli laktosintolerant.

Bara för att försvara jordbrukssubventionernas förträfflighet, var alltså vänsterideologerna beredda att offra folkhälsan. Faktum var att ”dricka mera mjölk” kampanjen var framgångsrik, det fanns knappast någon som öppet ifrågasatte kampajens legitimitet. Men kampanjen var till 100% en ideologisk manifestation i syfte att försvara Sveriges satsning på planekonomi.

Det vi idag ser är spillrorna från en galen tid i det Svenska jordbrukets historia. Flera generationer hårt arbetandes bönder som idag får se sina släktgårdar försvinna från marknaden. Den i stort sett enda orsaken till det är att de som bedrev jordbruk under mitten av förre seklet lämnade bort sin frihet. Bönderna då köpslog med ett betala högre marginalskett mot att få subventioner till att bedriva sin verksamhet med.

Då fanns ingen som lyssnade när vi Liberaler höjde varningens finger. Då tonade bonderörelsen ner sina Liberala krafter. Då bytte man bort friheten mot att få subventioner. Idag när dessa bönders barn och barnbarn för vara med om att deras släktgårdar säljs exekutivt, vill man gärna som frihetsälskare säga ”Vad var det jag sa”. Faktum är att vi Liberaler fick utstå spott och spä när vi kritiserade böndernas ställningstagande när de anslöt sig till planekonomins galenskap anno 1975.

Viktigast nu är inte att få upprättelse. Viktigast nu är att aldrig göra om samma misstag. Dagens Svenska bönder skall producera konkurrenskraftiga högkvalitativa produkter till den efterfrågan som är befintlig. Aldrig mera skall Sverige behöva utsättas för planekonomins galenskap.

Problemet idag är att många av dagens bönder är svårt sargade av det som hänt och händer inom dagens jordbruk. Idag lever många högt kompetenta bönder med stora skulder. Har en mycket svår vardag. Det i sin tur har skapat ett stort missnöje inom denna yrkeskår. Vilket gjort att många bönder som idag borde satsat på att utvecklas på de fria marknaden, har i stället valt att utvecklas som missnöjespolitiker inom Sverigedemokraterna. Men varför inte istället söka sig hem. Hitta rätt ideologisk hemvist. Sverige bonderörelse har alltid varit stark. Historiskt har man alltid värnat frihetsbegreppet. Nu finns chansen att göra rätt. Släpp in friheten. Sverige skall återigen bli en grönskande bondenation.

I am a Annie Lööfer


Alliansens klart lysande stjärna är Annie Lööf. Hon företräder den politik som verkligen gör skillnad. Hon är den urkraft som kan transforerar Liberalismens grundtanke, så att frihet och företagande blir var man och kvinnas egendom. Det är lätt att teoretisera om liberlismen. Men att verkligen våga stå upp och driva tankar om frihet och de drivkrafter som skapar jobb, är en konst som Annie Lööf behärskar till fullo. Skrivande står upp och säger amen i kyrkan när Annie har ordet. Med politiker som Annie Lööf finns inga hinder, bara möjlighet. Som sagt; I am a Annie Lööfer..

 

När skall energifrågan få en trovärdig ägare?


Rödgröna verklighetsfrånvända ideologier verkar idag vara ägare av energifrågan sett ur opinionsläget. Men det beror på att korten inte synats på ett sätt som verkligen klargör vilka enorma utmaningar Sverige står inför på energiområdet. Det rödgröna snacket om förnybara energikällor ligger långt, långt in i framtiden. Faktum är att den nu levande generationen och nästa generation behöver nog inte göra sig beredd på att hinna uppleva de förnybara energikällorna under sin levnad.

Sanningen är den att Sveriges årliga behov av energi är 585 terawatt timmar eller 585 * 1012 watt. Fördelar man denna mängd energi på energikällor ser det ut som följer:

# Oljeprodukter  168,6 TWH

# Kärnkraft          168,4 TWH

# Biobränslen      132,2 TWH

# Vattenkraft         66,7 TWH

# Kol                      22,9 TWH

# Naturgas            14,5 TWH

# Vindkraft             6,1 TWH

# Fjärrvärme          5,2 TWH

Idag hämtar vi mer än en tredjedel av vårt energibehov från fossila bränslen. Sen kommer 28% från kärnkraften. 11% kommer från vattenkraft. 22% kommer från biobränslen, övriga 3%. Så till sist har vi då vindkraften som står för ca 2%.

På något sätt känns dagens debatt verklighetsfrånvänd på mer än ett sätt när det kommer till hur vår framtida energiförsörjning skall se ut. Rödgrön politik från 1990 talet som vi idag dag ser effekterna utav, har resulterat i mångmiljardsatsningar på vindkraft. En satsning som nog får anses vara en av de mest huvudlösa satsningar som någonsin sett dagens ljus i detta land.

Man behöver inte vad ljuset i klassen för att räkna ut vad som händer när man satsar på en ineffektiva energikälla så som vindkraften. Det gynnar de energikällor som verkligen kan svara på de behov som ställs från marknaden. Ska man verkligen kunna utveckla en energikälla som kan leverera förnybar energi i den mängd som krävs, måste det till seriösa målsättningar. Det måste då finnas realistiska värden som en utgångspunkt.

Vi kan inte fortsätta att bygga vindkraftverk. Vad Sverige behöver i första hand, är en energiomställning som inom överskådlig tid kan ersätta de 168,6 TWH som idag kommer ifrån oljeprodukter. Detta samtidigt som vi nog måste ställas inför fullbordat faktum att Sverige idag har en kärnkraftsindustri som är i skriande behov av underhåll. Det finns inte på kartan att vi kan avveckla kärnkraften. En snabb avveckling skulle få katastrofala konsekvenser på miljön. Det borde precis vem som helst förstå när man ser hur vi idag försörjer oss med energi.

Här behövs ett kraftfullt politiskt parti med muskler som kan föra upp energifrågan på dagordningen. Av tradition är det Centerpartiet som brukar vara villigt att ta sig an energifrågan. Det handlar om en pedagogisk uppgift. Vem minns inte Thorbjörn Fälldin och dennes skisser och diagram. Men idag handlar inte frågan om för eller emot kärnkraft. Idag är frågan om det överhuvudtaget skall finnas någon energiförsörjning i Sverige.

Att kasta energibollen till energiknippet Annie Lööf känns naturligt. Tiden är kanske mogen för en ny Centerpartist att lära Sverige lite om energi och energiförsörjning ur verklighetens perspektiv.

 

Regionalpolitik som den borde vara


Sverige är ett avlångt land. När man kör norrut från delarna i söder och kommer till Dalälven, återstår det två tredjedelar av Sverige. Men det som sker norr om Dalälven, vet vi söder om denna Älv relativt lite om.

2014 är som bekant ett valår. Slaget om storstadsväljarna kommer med största möjliga sanning, leda till att de skarpaste förslagen kommer att försöka blidka denna skara väljare. Behöver jag säga att 90% av denna skara storstadsväljare befinner sig söder om Dalälven.

Då jag ofta använder mig av ordet i min dagliga gärning, sitter jag ofta och tänker på ord och deras betydelse efter t ex en särskrivning. Ordet regionalpolitik i en lydelse låter kanske som något som en politiker i Stockholm, vill utrycka en önskan om en järnvägsupprustning i Gällivare. Men låter man ordet glida i sär. Regional politik. Då låter kanske ordet som här någon som verkligen förstår vad som behövs i en av Sveriges 9 regioner.

Landsbygdens utamningar är på intet sätt uppförda på den politiska agendan. Tittar man historisk på tider då regional politiken varit stark, respektive svag hittar jag en minsta gemensam nämnare. Det handlar om att ha en s.k. ”käpphäst fråga”. Centern som i mina ögon är det parti i Riksdagen som bäst är utformat ur ett ideologiskt perspektiv, att hantera regional politik. Tyvärr är det så att Centern av idag inte på något sätt, har det minsta lilla initiativ i någon enda politisk fråga som berör bredare delar av det Svenska folket.

Men faktum är att det kan svänga fort och att läget är som det är, med det gröna Centerpartiet med skrivandes favorit Annie Lööf vid rodret, kan i många avseenden vara resultatet av ogina omständigheter.

Sist Centern hade en s.k. ”käpphästfråga var när Thorbjörn Fälldin villa stoppa kärnkraften på 1970 talet. Då var Centern ett 25% parti. Mycket talade då för att Centern skulle vara det politiska parti i Riksdagen som drev de gröna frågorna. Men istället så tappade man initiativet i de gröna frågorna, till den snabbväxande populistiska snobbistiska miljörörelsen i landets storstäder, det som vi idag kallar Miljöpartiet. När jag tänker tillbaka så berodde till stor det Centerns 1970 tals framgångar på att Thorbjörn Fälldins presonliga engagemang mot kärnkraften det som lyfte Centern på den tiden. Mer än att det handlade om en långsiktigt miljösatsning som skulle lyfta Center till att bli landets verkliga Miljöparti som skulle få hela landet att blomstra och vara grönt.

Sen har vi omständighet nummer två. Sven-Olle Olsson i Sjöbo. Han lyckades på egen hand omvandla Centern till det sena 1980 talets Sverigedemokraterna. Här vill jag mena att Centern definitivt tappade greppet om Regional politiken. Här öppnades sen grenar i alla tänkbara ändar ändar av den politiska skalan. Vi fick in ohyra i politiken som miljöpartiet, ny demokrati och dv olika rasistiska grupperingar såg dagens ljus.

Att sen Olof Johansson skulle samla ihop spillrorna, genom att kompromissa med sossen Göran Persson i alla tänkbara frågor, var antagligen slutet för Centern på den arena där Svensk storpolitik utspelar sig.

Med Annie Lööf ser jag en möjlighet till ett återupprättat Centerparti. Men då måste det till en käpphäst. I mina ögon är Annie Lööf en vinnare av stora mått. Hon har i princip allt utom en fråga att driva, som engagerar breda befolkningsgrupper. Men jag ser möjligheten när man gläntar in bakom den stängda dörren till landets 9 regioner.

Jag tror nog att Annie Lööf vet vad det idag kostar att köpa en kubikmeter diesel. Men vet hon hur mycket en bonde får när han säljer sin mjölk? Känner hon till sådant som verkligen berör landsbygdens folk. Vad är det för utmaningar som en Same brottas med i sin rennäring. Hur ser t ex den privata barnomsorgen ut norr om Dalälven? Hur ser det egentligen ut när man tittar lite närmare på det där med småskalig livsmedelsproduktion.  Det är en bransch som ligger skrivande varmt om hjärtat. I valet 2014 sägs det att den stora frågan blir jobben. Jag är fullt och fast övertygad om att det ligger 100 000 tals jobb och bara väntar, om småskaligheten inom livsmedelsproduktionen fick fart under sina fötter, eller drag i galoscherna, för att referera till ett tidigare parti i Sveriges riksdag som hade detta i sin slogan.

Jag vänder mig direkt till dig Annie Lööf. Du är en politiker helt i min smak. Gör nu det som Centern är bäst på. Gör en Fredde och åk ut i landet. Det kanske inte är något som du direkt tycker är märkligt, då du själv är uppvuxen på en plats i Småland som kallas Maramö. Men jag tror verkligen att det är viktigt. Gör de regionala frågorna till Centerns frågor. Lyft upp utmaningarna för landsbygdens folk. Få statsmänniskorna och snobb miljörörelsen på Stureplan att förstå att vi alla är beroende av varandra. Miljöfrågor måste hanteras regionalt och vara anpassade till de verkliga utmaningar som landsbygden står inför. Det måste man som väljare verkligen förstå och kunna ta del utav. Det är t ex vansinnigt att en människa på landsbygden lägger en röst på t ex så som miljöpartiet idag är utformat. D.v.s. att man inför höga skatter på drivmedel. Det borde inte snobbmiljörörelsen kunna komma undan med. Det är din pedagogiska uppgift att lösa, Annie..

Landsbygden behöver småskalighet


Jobblinjen är en skapelse som är syftad att vara aktiv i stadsmiljö. Landsbygdens jobb finns allt som oftast i enmans eller familjeföretag. Vi kommer ifrån flydda tider där socialdemokratisk företagsfientlig politik och den politik som skapades av miljöpartiet, nästan helt och hållet ställde landsbygden på högkant. Det finns inte speciell många indikationer på att dagens jobbpolitik i någon större utsträckning gynnar landsbygden.

Höga miljöavgifter på drivmedel och låg generell lönsamhet ställer landsbygdens befolkning i en näst intill omöjlig situation. Senaste tidens framgångar för Moderaterna, det parti som ligger mig så varmt om hjärtat, är så klart ett av mina stora glädjeämnen i livet. Men på en punkt är jag inte nöjd, och det är Moderaternas kannibalistiska inverka på Centern.

Moderaternas stora framgånger de senaste åren bygger på att man via jobblinjen vunnit väljare i landets storstäder. Min tro är att tesen ”Framgång föder framgång” dragit med sig landsbygdens folk att lägga sin röst på Moderaterna. Tro nu inte att jag på något sätt är emot att väljare lämnar Centern till förmån för Moderaterna. Men Centern är landsbygdens parti. Inget annat parti har en mera skräddarsydd politik för att regionerna skall stå sig starka än just Centern. Man står bl. a  för en balanserad miljöpolitik. Många luras säkert av den populistiska ”snobbmiljöpolitik” som framförs av miljöpartiet. Men miljöpartiet är en teoretisk skapelse med socialsistiska förtecken som på inget sätt gynnar vare sig landsbygd eller storstad. Dessutom finns tydliga tecken på att miljöpartiets ideologi är direkta missförstånd som absolut inte är förenigt med bevisad vedertagen vetenskap. Miljöpartiet är en snobbskapelse som är till för att slösaktiga statsbor skall hitta en kanal där de kan döva sitt köp och släng samvete.

Sverige behöver ett starkt Centerparti.  Centern med Annie Lööf i spetsen måste våga gå ut till folk att prata om verkligheten. Inte luras med i ”snobbmiljörörelsen”. Sverige skall inte behöva ha en landsbygd som är beroende av EU-bidrag för att överleva. Centern är partiet som måste sätta ner foten och visa vägen för ur vi alla skall kunna bidraga till en levande modern miljövänlig landsbygd.

Många luras kanske idag att tro att Centern är ett parti som bara handlar om bönder. Men i dagens moderna landsbygd handlar det om hela kedjan från jord till bord. 1900 talets vänstervridning har byggde upp en jordbrukspolitik i Sverige som lika väl kunde varit skapad i Nordkorea. Det handlade då om jordbrukssubventioner och planekonomi under 1900 talet. Stora enheter skulle producera livsmedel, till den som det då kallades, stora grå massan invånare i Sverige. Då var inte smak och kvalité så värst viktigt. Bara den stor gråa massans folk fick sin dagliga utfodring, så kunde det där med smak och utformning vara en senare fråga. För den delen var Centern på 1900 talets senare del bara förknippad med en enda fråga, och den handlade om kärnkraftens vara eller inte vara. Man hade på den tiden att hantera en enda fråga och den frågan visade det sig att man valt fel sida utav. Vilket fick till följd att man tappade initiativet som var tänkt att lyfta landsbygdens folk in i framtiden. En resa som istället fick skötas av kommunister, socialister och verklighets frånvända miljöpartister.

Då vi som har för vana att lära av historien, vet vad som normalt brukar hända när kommunister och socialister är i farten, är det inte ett dyft förvånade att landsbygden idag står inför enormt stora utmaningar. Jämför man med likvärdiga länder ute i Europa ligger Sverige 30-40 år efter i utvecklingen, när det kommer till småskalig livsmedelsproduktion. Mycket talar för att minst två förädlingsled mellan jod och bord helt och hållet saknas i Sverige. Betänker man den mängd arbetstillfällen en dito samhällsförändring skulle innebära, behövs inte mycket fantasi för att förstå att det handlar om 10 000 tals nya arbetstillfällen bara om man ser på kort sikt.

Jag ser gärna att Centerpariet går först i ledet och kommer med förslag till en regionalpolitik som visar sina muskler, när det kommer till småskalig livsmedelsproduktion. Väljer man att inte använda sig av jobbperspektivet kan man mycket väl köra med miljöditot. Betänk den miljöpåverkan det skulle få med minskade livsmedelstransporter, om vi i landet satsade på en ordentlig utbyggnad av den småskaliga livsmedelsproduktionen. För att inte säga den direkta påverkan av själva livsmedlet i sig. Det skulle då te x inte längre vara nödvändigt att använda konserveringsmedel som tillsats i livsmedel i den enorma omfattning som idag.

Det är nu tid för Centern att ta klivet ut ur dunklet. Vi vill nu alla se en kraftfull rallarsving från landets rikaste parti. Vi vill se att rikedomen inte bara består av pengar, utan även i form av idéer som kan lyfta Sveriges alla regioner till nya och oanade höjder.

Tid för en Borgerlig Progressiv Regionalpolitik


Att få ut mycket från en relativt liten satsad slant, är den politik som de senaste decennierna speglat satsningar på den landsbygd som landets regioner tvingats leva med. Men alla EU bidrag tänker säkert många vänner av ordning. Visst är det så. EU och de bidrag som kommer därigenom  har varit och är nyttiga för landets alla Regioner.

Men vänder man sen på skutan och tittar på alla skatter som drabbat landsbyggdens befolkning, ser vi ett annat perspektiv växa fram. Alla drivmedelsskatter som infördes av den Gröna vågen på 1990 talet, är bl. a en av de barlaster som landsbygdens befolkning fortfarande får gå och släpa på. Sen har vi hela spektrat av ekonomi och svårigheter att expanderta de verksamheter som idag är aktiva på landsbyggden. Att dessa företag vanligtvis handlar om Jordbruk i varierande former framstår väl som en underförstådd självklarhet.

Här ser man en klar och tydlig skillnad mellan te x Franska bönder och de bönder som befinner sig innanför Sveriges gränsdragningar. Som Svensk bonde av idag verkar det som man tom. glömt bort sitt eget parti. Man tror knappast sina ögon när man beskådar den enormt låga nivå landets bonderörelse befinner sig på i opinionen. ”Hallo Annie, where is your gun?” Precis som om man verkar vara nöjd, mätt och belåten. Precis som om att man på något sätt inte tycker att det finns några regionala utmaningar kvar att ta sig an. Nog för att det finns utmaningar i överflöd. Nog för att det finns mycket åsikter och känslor från detta håll som inte verkar få fäste i den politiska debatten.

Det kan bara inte få fortsätta på detta sätt. Det måste till en ordentlig politisk debatt som speglar de villkor som ofta är synonyma med att dagligen bo och verka i landet Sverige, utifrån ett regionlat perspektiv. Dagens politiska debatt tenderar att allt mer föra fram storstädernas och de folkrika regionernas sak. Det är med tystnad den mindre lantbrukaren hanterar sitt missnöje. Det är inte via högljudda protester han eller hon går till angrepp. Det får inte vara så att det slutar med att Bonde söker fru på TV 4, får spegla de utmaningar landets regioner står inför. Vi pratar ofta om att det är jobben som kommer att bli valet 2014 stora fråga. Vinner man stort förtroende i jobbfrågan som politiskt parti eller block är det valsegern man skördar. Men då får man inte glömma bort de i Sverige som står för sådden..

Centerns plats…?


Att namnet på en verksamhet har betydelse, borde vara självklart för alla. Köper man en skiva där namnet Mikael Jackson står på omslaget, vill man inte gärna höra Mikael Wiehes musik är man börjar lyssna. Jag tror nämligen det är här någonstans, vi hittar Centerns stora problem.

Centerns liberala ideologiska linje är oförenlig på alla plan när det kommer till vänsterpolitik. Det är som olja och vatten. Hur mycket man än försöker genomföra en föreningsprocess, så är de ändå två separata ämnen i grunden.

Under allt för lång tid har man försökt bygga ett Centerparti på haltande ideologiska grunder. Allt började med grundstötningen när det kommer till Kärnkraften. Självklart skall inte ett stort borgerligt politiskt part vara emot Kärnkraften. I ärlighetens namn, vilka alternativ till kärnkraften hade vi i Sverige år 1975.

Sen har vi det där haltandet med Olof Johansson. Sittandes i knäet på Göran Persson gjorde han sig till ett åtlöje av stora mått.

Frågan man bör ställa sig och snarast hitta ett svar på inom Centern, är vad som skall komma först? Makutövandet eller ideologin. Genom oheliga allianser, som de försök som idag är aktuella i Kalmar, är bara ytterligare ett steg bort för Centern som ett framtida starkt Liberalt borgerligt politiskt parti.

Centern är ett Liberalt parti. Varför vill man då så gärna hitta inflytande genom samarbete med partier som vilar på ideologiska grunder, som är åt det motsatta hållet? För mig är detta en gåta av stora mått. Säg den Bonde som är emot fri företagsamhet. Säg den Bonde som vill ha statligt drivna gårdar. För i förlängningen är det vad Vänsterpartiet och Socialdemokraterna verkligen vill. Centern är i grunden ett frihetsparti precis som Moderaterna.

Ska man sen gräva än djupare i den ideologiska brunnen blir gåtan till ett mysterium. Sannolikt lämnar man då de ideologiska tankarna, för att övergå i ett maktspel. Ett maktspel som handlar om vänsterpolitikens överlevnad.  Önskemål om oheliga allianser kommer från vänster. När man ser problematiken från vänster blir allt mera begripligt. Då övergår helt plötsligt frågan från att vara ett mysterium, till att framstå som en självklarhet.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har tagit avstånd ifrån sin grundläggande ideologi, Marxismen. Ideologilösa som de nu följaktligen är, så har dessa partier ingen grund att vila på. Till följd att man då inte heller kan presentera en trovärdig realpolitik. Då Centern varit inblandade i dv olika samarbete över blockgränserna, vet man inte heller som väljare vad en röst på Centern idag verkligen innebär.

Jag kan mycket väl tänka mig att taktik rösta på Centern 2014. Men det är bara om jag känner mig helt säker på att Centern inte under några som helst omständigheter samarbetar vänsterut. I Kalmar är jag säker på att ett maktskifte är möjligt. Men då krävs att Centern vågar stå upp för sina Liberala samhällsvärden. Då krävs ett offentligt avståndstagande från Marxismen. Då krävs att man hittar sin borgerliga grund och verkligen visar sitt rätta ansikte, samt att man vet vart  man vänder sig om man vill samarbeta.

%d bloggare gillar detta: