Vänstern är ideologisk populism


Det förpliktigar att göra anspråk på vad som är rättvisa. Vänsterns syn på vad som är rättvist har byggt upp en logik som varit allmänt vedertagen under snart 100 år. Robin Hood-perspektivet är lätt att förstå. Världens grundläggande indelning skulle vara att särhålla Rika och Fattiga. Sagan har via vänsterns haltande logik tillåtits få verkliga dimensioner. Alla som levt vet att Världen består av fler än Fattiga och Rika.

Verkligheten idag är något helt annat. Samhällets stora utmaningar är inte att hantera förhållandet mellan Fattig och Rik. I dag saknas människor som vill jobbar hårt i syfte att bli Rika. Sannolikt beror detta på vänsterns retorik. Det är en direkt följd av en politik som demoniserar personer som uppbär materiell rikedom. Här finns många av de faktorer som skapar utanförskap.

Jobb och löner är inget problem för den person som tror på sin förmåga att påverka sin frihet och sin egen förmåga att skapa. Jobb och löner är bara ett problem för den som inte känner sig delaktig. Byggs det upp ett samhälle som inte premierar den som jobbar hårt och utveckar sina förmågor, är det samma sak som att bygga upp attityder, som gör att utslagningen ut ur samhället tar fart.

Det är vad som händer när samhället ”fingrar på” individens handlingskraft. Det finns i huvudsak två grundläggande faktorer som är aktiva i detta sammanhang. ”Vägar in” och ”Drivkrafter”. Skulle även kunna utryckas som så här, vid starka drivkrafter så öppnas fler vägar in, alt finns det många vägar in, så stärks drivkrafterna att vilja komma in i samhället.

Den gamla klyschan; ”Det måste löna sig att jobba” har många dimensioner. Men kanske ur ett modernt samhällsperspektiv är det kanske mera korrekt att formulerar om den gamla klyscha på detta sätt; ”Det måste skapas ett samhälle där hårt jobb premieras”.

Den gamla Robin Hood-klyschan; Ta från de rika, för att ge till dem fattiga, måste landa i den samtida verkligheten. ”Skapa drivkrafter åt de fattiga så att de kan jobba hårt och bli rika”, låter som en slogan värdig samtiden.

 

 

 

Bidragstaket är nådd


Vi som levde och verkade under 1990 talet vet vad som händer med ett samhälle när utanförskapet växer. När 25% av befolkningen befinner sig i utanförskap. När bidragsivrande sossar får sköta finanserna, då skenar kostnaderna i kappa med att utanförskapet växer.

Nu är vi där igen. Utanförskapet skenar, kostnaderna tycks nu vara utom alla kontroll. Det som än så längre räddar Sverige är ett gynnsamt konjunkturläge. Men som det nu ser ut räcker inte denna konstgjorda andning speciellt länge. Det handlar om att något måste hända ganska fort. Faktum är att Sveriges ekonomi blöder. Det går att peka på två ganska tydliga orsaker. Ohälsan i samhället tycks bli allt mera akut, samt att andelen utanförsatta växer i en allt mera accelererande takt. En utveckling som inom kort passarer samhällets förmåga. Kanske är det så att gränsen reda är nådd?

Det kan tyckas vara drastiska ord. Men så ser verkligheten ut. En verklighet som måste hanteras av politiska krafter. Under två års tid har den rödgröna röran jobbat med att släcka den lysande stjärnan i norr. Nu står vi snart inför fullbordat faktum. Men än finns tid, inte hur mycket som helst. Det kommer antagligen behövas att tillfälligt stoppa blödningen. Vi Moderater föreslår att införa ett bidragstak. Det kan komma att behövas mer än så. Men en första åtgärd är att korrigera det som är mest akut. Sen måste det till nya reformer för fler nya jobb. Jobb som kan fånga upp alla som nu så sakta är på väg ut ur samhället in i utanförskap.

Bara för att ta ett exempel på rödgrön politik som leder rakt ut i utanförskap.  FAS 3, denna så kritiserade sysselsättningsreform. Något av det första som de rödgröna avskaffade var just denna reform. Idag står nästan 40 000 FAS 3; are och väntar på en ny reform som skall hjälpa dessa människor. Men den rödgröna röran har, som vanligt, satt sprätt på pengarna. Nu står alla dessa människor helt utan att veta vad framtiden har att erbjuda. Låter verkligen som en sosse-favorit i repris. Vem minns inte fiaskot med Göran Perssons s.k. Beredskapsjobb..

Detta är utmaningar som den rödgröna röran inte alls verkar vara intresserade att hantera. I stället snackas det om en utredning som skall behandla Svenskarnas amorösa förhållanden.

Det som behövs är fler nya jobb, fler som lämnar utanförskap, mera focus på varför ohälsan i samhället tycks vara mera utredd än tidigare.

Men egentliga behövs inga utredningar. Det är uppenbart vad det handlar om. Det har blivit mindre lönsamt att jobba, dyrare att jobba, dyrare för företag att anställa. Det kan vara precis just så det förhåller sig.

 

 

Visionernas horisont


Alla ideologier bär på en utopi. En himmelsk dröm om ett gudomligt liv som kanske en gång kan bli verklighet. Ett liv som bär på fullbordan. Där allt är så som det är tänkt. Där alla når sin fulla potential i oändlig lycka och evigt samförstånd. Finns ens någon som går runt och bär dessa tankar och drömmar idag?

Det är såklart hälsosamt att inte förföras av drömmarnas landskap. En väg till ett lyckligt liv är kanske den raka motsatsen till ideologerinas olika utopier. Att varje dag ta en utmaning åt gången, och på så sätt hitta ett liv som känns rätt. Befinna sig i verkligheten och inte ägna sig åt utsvävningar, vara måttfull i ord och handling.

Men det finns inslag i dagens samhällsbild som talar ett annat språk. Ledarskap och visioner är ett svårt ämne att hantera. Det finns en inbyggd misstänksamhet mot visionären. Personen som säger, följ mig, jag vet vart vi skall vandra.

Det finns här ett djupt historiskt arv att hantera. Bondsonen som ska ärva bondgården i tionde generation behöver inga visioner om framtiden. Han vet att jorden skall plöjas. Att korna skall mjölkas, samt att skörden skall bärgas. Idag lever vi i en annan tid. Idag behövs bönder precis som alltid. Men dagens bönder är inte bara bönder, utan även aktörer på en global marknad.

Kanske är det till och med så att alla måste börja se sig själv som aktörer på en global marknad. Idag mer än någonsin är det globala en sak som mer eller mindre kryper allt närmare oss alla. Hur skall då ett ledarskap med känsla för sin samtid hantera en sådan situation?

Kanske är det så enkelt att samtidens nyvakna nationalism är ett direkt svar på denna fråga. När omvärldens alla utmaningar knackar på dörren springer alla och gömmer sig bakom den Svenska flaggan. Helt plötsligt har Kung och fosterland en framträdande roll. Precis på samma sätt som när Danskarna proklamerade krig mot Sverige under 1600 talet. Men nu är det inte kulor och krut som står för hotet. Idag är det helt andra saker. Idag består hotet av inget annat än vår egen avsaknad av visioner. Istället för att skapa, forma och agera, uppstår passivitet och överdriven försiktighet. Helt plötsligt ter sig allt som ett hot. Välfärden är hotad, jobben är hotade och säkerheten framstår helt plötsligt som om ett skämt.

Sanningen är den att hoten i de flesta fall är fiktiva. Det kan mycket väl vara så att det finns risk för terrorattentat o d. Men det stora problemet är varför detta hot skall skrivas upp till den grad som det faktiskt görs. Samhällets uppgift är att bereda trygghet. Att befolkningen skall känna sig trygga när yttre hot står för dörren.

Sverige är ett land som är bra på försvar. Men hur står det egentligen till med offensiven? Var finns de stora visionerna? Är det verkligen rätt väg att gå att enbart försvara i detta läge? Varför skulle det inte fungera med att skapa? Om det nu är så att många är rädda för att det kommer någon/några och tar deras jobb? Varför då inte köra igång och skapa nya jobb?

Jobb skapar den som har en dröm. En person som klarar av att sätta vingar på sina storslagna visioner. Som med orädd blick sneglar mot horisonten och känner sig oövervinnerlig. Som med sin inre röst säger till sig själv, bara kom och försök utmana mig, jag är redo. Det kan vem som helst göra. Det är bara en fråga om att våga drömma, att våga följa sin inre övertygelse, att förstå sin position på ett sätt som skapar förståelse från andra människor, som är beredda att satsa på en framtid där visioner och framtidstro övervinner rädslor och tvivel.

 

Ingångsvederlag


Samhället betalar ca 100 miljarder kronor varje år för att upprätthålla det växande utanförskapet. Dagens rödgröna politik skapar utanförskap. Utanförskapet växer, kostnaderna växer samtidigt som skatter höjs med motiv att kunna upprätthålla välfärdens funktioner.

Det kan tyckas vara märkligt, när budgetens största utgift inte behandlas med konkreta reformer. Istället fattas beslut att fler skall betala mer i skatt för att utanförskapet, inte bara skall upprätthållas utan även utökas. Galenskap kan alltid graderas, men här sker övningarna på en hög nivå.

Med aktiva reformer som motverkar utanförskap skulle det såklart vara lätt att bryta loss nya resurser. Resurser som skulle kunna användas att skapa nya ingångar in i samhället. Alliansens jobblinje kan inte nog prisas. När något blir lönsamt händer det saker.

Men först en sväng in i ideologiernas förlovade Värld. Ett samhälle skall inte vara ett självändamål, ett samhälle skall ha som mål att vara användbart och tillgängligt för alla invånare. Detta måste på något sätt vara den springande ideologiska utgångspunkten. Sverige är ett land med förmåga att inkludera alla. Men de politiska incitamenten besitter inte de insikter, affinitet, flexibilitet, intelligens och kraft som krävs för att skapa en bredare inkludering. Med det ideologiska initiativ man bemöter en utmaning, är den grund som formar ett utfall. I ett samhälle där det görs dyrare att jobba och driva företag, där får man räkna med att hantera ett växande utanförskap. Enkel matematik. Men det är likväl bara en del av utmaningen med att skapa bred inkludering. Det behövs mycket mer än att göra det billigare att jobba och driva företag. Det finns även mycket att göra när det kommer in på området frihet. Individens frihet vilar på tre grundstenar, först har vi kunskap och kompetens, sen kommer känslan av att vara fri att påverka sin handlingskraft. Ett samhälle som aktivt skapar valfrihet är ett samhälle som inkluderar. Känslan av att vara fri att välja är något av det starkaste vapen en människa kan hålla i sin hand.

Det behövs inte mycket fantasi för kunna föreställa sig, vad som händer om utanförskap förvandlas till innanförskap. Då behövs ideologiska insikter som ställer i dagens ljus vad som är utanförskapets kärna. Kanske är det så att i grund och botten vilar dagens utanförskap på den gamla lutheranska folksjälen, där det är övergripande viktigt att vara produktiv och energisk. Finns störningar i denna människobild så byggs det upp fördomar kring personer som av diverse olika orsaker inte kan, förstår eller vill uppbära denna bild. Det finns aspekter av utanförskapet som bär denna stämpel. Utifrån detta perspektiv finns kanske möjligheten att ställa utanförskapet på högkant.

Idag satsas ca 100 miljarder om året för att upprätthålla ett växande utanförskap som omfattas av snart 1 miljon Svenskar. Här finns enorma möjligheter för den som vågar, vill och kan ta sig an utmaningen.

Övergripande kan tänkas en ”innanförskap reform”. Dit kan man ansluta sig som utanförskatt. Målsättningen skall vara att öka den utanförsattes frihet att välja. Målsättningen skall vara att bygga upp nya samhällstrukturer. Bland dagens utanförsatta finns framtidens bagare, socialsekreterare, politiker, lärare, simlärare, etc. Men då behövs något som tar tag i och förstår händelserna där och när de utspelar sig.

Dagens enorma ”utanförskapspengar” måste bytas mot ingångsvederlag. Det måste löna sig att vara delaktig. Men kanske är det så att bilden av den gode samhällsbyggaren måste ändra skepnad. Att vara delaktig måste inte per automatik betyda utbrändhet och stress. Bilden av den lycklige välmående samhällsbyggaren skall inte väcka prestationsångest. Balansen mellan privat och jobb är i behov av att hitta nya former. Kanske är det så att jobb och privat skall byta plats, där de verkliga hjältarna i samhällets jobbar i hemmet. Utanförskapets första steg börjar alltid i hemmet. Den som växer upp utan den rätta tryggheten, kan inte heller förväntas vara en självklar samhällsbyggare.

Innanförskapet skall vara det ledord som överställs alla samhällsfunktioner. Samhället skall vara tydligt med vägar som leder till innanförskap. Ingen som hamnar i utanförskap skall vara förvånad. Det skall vara svårt, näst intill omöjligt att bli utanförsatt. Det skall alltid vara lönsamt att vara delaktig i samhället.

 

 

 

Utanförskapets själsliv


Detta inläggs första och sista meningar kommer att handla om vänsterfloskler som förgiftar samhället. För det första; Utanförskap, kriminalitet och missförhållanden i samhället har huvudsakligen sociala orsaker. Dåliga skolor som föder frustrerade elever som inte hittar sin plats i samhället.

Visst finns där kopplingar. Men analysen är bristfällig. Alla dessa samhällsutmaningar uppstår utanför samhällsgränsen. Allt utanförskap vilar i en längtan att vara behövd och tillhörig. Känns det inte uppnåbart att bli samhällsbyggare, så börjar människor att bygga sina egna samhällen.

Det finns i stort sett bara två vägar att vandra. Antingen bestämmer politiken att det finns ett samhälle. Ett samhälle där det från början är bestämt att det skall omfatta ca 80% av befolkningen. Här finns en tydlig distinktion mellan landets geografiska gränsdragning och samhällets dito. En modell som saknar incitament att omfatta hela befolkningen. En samhällsmodell som i sitt grundutförande bygger på en strävan att skapa en medelnorm.

Så finns denna väg. En modell där individen hamnar i focus. Varje person i befolkningen är unik i sin särart. Här finns ingen skillnad mellan landets geografiska gränser och samhällets gränsdragning. Samhället byggs och planeras utifrån tankar om samhällsdeltagande utifrån alla tänkbara perspektiv. En ”gräv där du står” mentalitet speglar hela samhällslandskapet. En skola som utbildar samhällsbyggare. Ett skattesystem som belönar initiativ och ansträngning. En välfärd som underbygger, förebygger, förutser och stöttar. Men viktigast av allt är de faktorer som gör allt detta möjligt, nämligen jobbskaparna. Det är nya jobb, jobb ur alla tänkbara nivåer och positioner som skapar förutsättningar och bygger den så hett önskade välfärden.

Vänsterpolitiken grundläggande problem är oförmågan att se samhällets utmaningar ur djupet. I grunden handlar det om rad av direkt felaktiga och kraftfullt missvisande analyser som driver samhällsbygget åt del håll. För det första handlar det om klassamhället. Klassamhället ur ett vänsterperspektiv är felaktigt och enbart känslomässigt beskrivet. Människans över – underordning är en djupt känslomässig konstruktion. Där den underordnades lidanden har förtur. Här byggs tankar om att livet som överordnad skulle vara en vandring i evig lycka och ära. Med en ytlig, inte fullt vetenskaplig kontroll av detta faktum uppstår en bild, där lidandet är konstant oavsett över eller underordning. Det är absolut inte så att vägen till det lyckliga livet och evigt välbefinnande går ett koppla till samhällets över – underordning.

Sånt som verkligen påverkar livet är delaktighet och samhörighet. Det handlar om att känna delaktighet. Den som inte känner sig delaktig är olycklig. Olyckans stora utmaning är delaktighet. Sen kommer effekter därutav. Som t ex kriminalitet, sociala problem, missförhållanden etc. Eller den som så önskar lycka och välbefinnande.

Hur konstigt det än kan låta, så är ett samhälle med många sociala förmåner sämre utformat att skapa förutsättningar för delaktighet och samhörighet. I stället för att bygga upp ett socialt kontaktnät, är det bara att söka sig till kommunens socialtjänst och ansöka om bidrag. I framtiden bör socialtjänsten byta skepnad. Varför inte som kontaktförmedling. En plats där kontakter knyts, där förtroenden byter ägare. En socialtjänstförmedling där t ex RUT och ROT tjänster byter ägare..

Alltså, mycket av det som fram tills idag kallats vedertagen fakta, finns goda grunder att ifrågasätta. Det krävs nytänk. Samhället måste komma närmare människan. Samhällsdeltagandet skall inte vara ekonomiskt utan geografiskt. Husby, Rosengård, Hallonbergen, Angered etc, befolkas av framtidens samhällsbyggare. Politikens stora utmaning idag är att skapa förutsättningar så att alla kan vara med och bygga framtidens Sverige.

Enad värdegrund – Gemensam ingång


Inkludering är ett samhälles största utmaning. Alla har vi En ingång. Aldrig skall någon i Sverige behöva förpassas till någon annan ingång än den gemensamma. Allt pekar på att ingången är nog så svår att passera, utan att någon skall behöva våndas över vilken ingång som gäller..

Tanken om allas lika värde är en av de krafter som bygger Sveriges starkt. Det är den kraft som lyfter landet i svåra tider. Det är den kraft som skapar förståelsen med den som för tillfället har utmaningar i livet.

Av mycket viktigt är tanken om allas lika värde, kanske den största Visdomen att föra vidare in i framtiden. Överst i alla värdegrunder i Sverige ståtar likvärdigheten. Där Människovärdet är störst av allt.

 

 

Ygemans blöta krut


Mycket sällan är politik självklart. Men nu uppstår ett sådant moment. Utanförskapet växer, ohälsan skenar, det kommer oroande signaler som rör penningpolitiken etc.. etc.. Allt detta bemöts med verkningslösa och illa analyserade åtgärder.

De rödgröna med Anders Ygeman i spetsen bemöter detta med ett inte. Kan liknas vid en armé med de bästa av vapen. Men tyvärr är vapnen laddade med blött krut. När verkanseld beordras låter det bara ”Klick”. När anfall beordras står fienden redan med bajonetten tryckt mot Ygemans strupe. Metafornen kan såklart göras hur lång som helst. Men kanske är det så att Ygeman får bära den rödgröna rörans hundhuvud.

Det är nu uppenbart att den rödgröna röran tappat greppet. Sverige av idag styrs av en regering som tappat horisonten. Allt går bara runt, upp och ner är satt ur spel. Sverige behöver en regering som tar in samtiden. Som kan möta samtidens stora utmaningar med precisa reformer. Dagsläget kan inte mötas med ”antal poliser”, ”antal lärare” etc. Det som behövs är grundläggande analyser som beskriver samtidsutmaningar. Varför växer utanförskapet? Hur mycket kostar utanförskapet? Varför lämnar så många arbetsmarknaden i förtid? Frågorna läggs på hög. Svaren lyser med sin frånvaro.

Anders Ygeman är som en förinspelad textslinga. Talar med låg röst för att låta kunnig. Men sällan eller aldrig sägs något som går att relatera till åtgärder eller handlingar.

Det är ett faktum att den rödgröna politiken leder till färre nya jobb. Trots god konjunktur skapas alltså 50 000 – 100 000 färre nya jobb än med en Alliansbudget. Summorna dyker även upp när utanförskapets årliga ökningstakt skall beskrivas. Kan där finnas en koppling?

Det är fullkomligt galet att landet skall tappa nya jobb samtidigt som utanförskapet växer, i en tid när alla goda krafter måste samverka för att fler skall bli aktiva samhällsbyggare. Sverige behöver fler, inte färre nya jobb. Sverige behöver färre människor i utanförskap, inte fler. Sverige behöver öka samhällsdeltagandet, inte minska det samma.

Hur svårt kan det vara?

 

 

 

%d bloggare gillar detta: