Putinismen


Ryssland lider idag allt mer av Putins schizofrena samhällsbygge. Något som skulle kunna kallas Putinismen. I ett läge där landet inte enbart har Putin som sitt problem, finns orsak att känna oro in för den skrämmande utveckling som landet är på väg in i. Ryssland lider idag allt mer av stora ekonomiska problem.

Landet som plågades av Kommunismen under nästan ett helt sekel, ser nu ut att återigen får smaka på galenskapens raseri. En befolkning som fick lära sig att frihet är något att akta sig för. Samtidigt som desinformation krökte den fria tanken och människor handlingskraft, skapades ett samhälle som vände verkligheten ryggen. En oligarki med enorma orättvisor som bestämde vilka som skulle få köpa mat och vilka som skulle svälta på gator och torg.

Under Putins tid vid makten har landet återigen klivit in i fantasivärlden. På bara några få år har landet återigen klivit in i ett psykotiskt tillstånd. Som det ser ut idag är befolkningen indragna i massiva desinformationskampanjer.

Dagens Ryssland är ett hot mot det fria öppna samhället. Ett hot som Sverige måste ta på största tänkbara allvar. Det finns idag många och starka orsaker att snarast möjligt inleda samtal med NATO om en snar anslutning. Sverige bör vara medlem i NATO inom 5-10 år. Helst snabbare än så…

”68” – Etablissemanget


Göran Greider, Göran Skytte, Jan Guillou, Peter Bratt, Anders Carlberg, Anna Lind, Bo Holmberg, Mikael Wiehe är bara några exempel på personer som hängivet spred Marxismen i Sverige. Under en tidsperiod (1960-70 talen) då det fanns hyfsat många anhängare till denna ideologi. Lite på samma sätt som det dagens Sverigedemokrater. I vardagen behövdes inte mycket för att en person i kön till kassan vid stadens ICA, kunde utbrista i förbannelse mot kapitalismen och girigheten. Precis på samma sätt som det på samma plats idag uttalas förbannelser mot landets invandrare och invandring.

Idag sprids rasistiska budskap på sajter som Avpixlat etc. Sextioåtta etablissemanget kunde använda sina journalistiska kunskap i, för tiden vedertagen media.

Ur skrivandes perspektiv var det just detta ”68” – etablissemang som banade väg för att vänsterns framfart under 1960 – 70 talet i Sverige. Dessa krafter öppnade upp för en ”vänster-light” version i form av Socialdemokraterna.

Det är kanske inte många som idag reflekterar över vad som egentligen hände under denna turbulenta period i Sverige. Kårhusockupationen, ambassadockupationen var exempel på /om än naiva/ försök till att starta revolution.

Att mordet på Anna Lind har med allt detta att göra är såklart bara spekulationer. Men hon har varit beredd att offra sitt liv till högre syften tidigare i samband med ambassadockupationen. Kanske var det så att hon lät sig offras på Marxismens altare hellre än att få sin smutsiga vänster-buk uthängd i media.

Jan Guillou har fått sitt straff. Visserligen för att ha publicerat hemligstämplat material. Det han pysslade med var långt mera allvarligt än så. Man kan tycka att han kom lindrigt undan. Att han med alla tänkbara medel försöker dölja sitt mörka vänster-engagemang är lätt att förstå. Att han undkommer så relativt enkelt beror säkert på att ingen vågar granska den store granskaren..

”68” – etablissemanget skapade begreppet politiskt korrekt ”PK”. Bakom detta begrepp gick det att ostört framföra sin ideologi helt utan granskning. Allmänheten anno 1975 fick aldrig veta den exakta sanningen bakom t ex Ambassadockupationen i Stockholm. Det i sin tur var en direkt följd av att många faktiskt sympatiserade med gärningen. Kanske var det så att många med Marxismen som ledstjärna, satt på poster så att de kunde bestämma vad som skulle komma fram i denna tids media-brus.

Att 68-vänstern haft stort inflytande på Sverige utveckling de senaste 60-70 åren är ställt utom alla tvivel. Det som förvånar är att inte detta faktum hamnat under en enda kritisk granskares lupp. Varför har ingen sett de enorma brister som följer i spåren av Socialism och Marxism. Kan det bero på att 68-vänstern var så pass skickliga att hantera media. Man insåg att anfall är bästa försvar. Vill man inte själv bli granskad skall man själv vara en storslagen granskare.

Vi vet idag att Marxism och Socialism inte är långsiktigt hållbara. Inte ens ur ett enda perspektiv. Ideologierna skapar enorma klassklyftor, utslagning, miljöförstöring, ojämlikhet, kan inte hantera människovärdet, bygger på våld, skadar ett lands ekonomi etc. etc. Utifrån detta perspektiv borde det inte vara mer än rätt att ”68”- etablissemanget, som drev på vänsterutvecklingen idag ställs till svars. Allmänheten har rätt att få veta vad som verkligen drev dessa människor att vilja förändra samhället. Idag viftar dessa människor undan besvärande frågor med att säga; Det är sant att jag var Kommunist, men jag trodde aldrig på proletariatets diktatur och revolutionen. Sanningen är den att det fanns inte enda vänsterrörese under 1960 talet som inte hade som initieringsrit, där nya anhängare måste svära trohet inför revolutionen för att kunna bli fullvärdiga medlemmar.

När denna tidsperiod kommer på tal, låter det nästan som om det inte fanns andra ideologier. Utifrån denna texts andemenig är det kanske inte så konstigt. Sverige hade statstelevision, stora delar av media framförde vänsterbudskap, många journalister var vänster, då finns inte mycket till övers. Men vi moderater fanns där. Då fick vi hjälp av Centern. Då var det Centern med Thorbjörn Fälldin i spetsen som drev Liberalismen. Tyvärr valde Centern då fel spår i frågan om Kärnkraften. Det blev Centerns Akilleshäl.

Men nu tänds hoppet på nytt. Nu har Liberalismen en gyllene chans. Kanske är det så att en ordentlig granskning att det s.k. 68-etablissemanget kan få glorian på dessa gamla revolutionärers huvuden att ramla på sned, kanske rent utav ramla av helt och hållet..

 

 

 

 

 

 

Fördelningspolitik


Den rikaste procenten av jordens befolkning äger snart mer än resten tillsammans. Klyftan mellan rik och fattig växer dessutom till den rikes fördel. Välkända faktum.

Kommunismen och socialismens ”Robin Hood metod” (Ta från de rika för att kunna ge till de fattiga) som säger att befintliga resurser skall omfördelas, verkar inte riktigt fungera. Länder där socialism praktiseras lyckas inte ens skapa några värden att fördela. Kommunism skapar länder där alla blir fattiga.

Rikedom, att vara rik och att vara fattig dras med definitionsutmaningar. Kan det vara så att skillnaden mellan rik och fattig har att göra med hur rikedom definieras? Vad är egentligen välstånd?

Idag verkar det som om att vara rik och att rikedom är en och samma sak. Kan man vara fattig och ändå uppleva rikedom. Filosofiskt och flummigt i överkant. Men kanske finns här något användbart i en modern fördelningspolitik.

För att börja i rätt ende bör kanske fastslås att det finns ett samband mellan att vara rik och att leva i välstånd. Mycket få människor blir rika till följd av en politik. Men en politik kan skapa underlag för rikedomar. Här hämtar de ideologiska striderna sin kraft.

Vänsterpolitiken vill att fördelningspolitiken skall verkar för att skapa en stor stat som beskär invånarnas frihet och därefter fördelar resurser mellan invånarna.

Höger politiken vill ge alla invånare mera kraft, frihet och resurser att själva skapa värden i förhållande till individens vilja och förmåga.

Men vad berättar detta om rikedom? Vilken ideologisk inriktning skapar störst rikedomar? Kan det vara så att den som mäter rikedomar i kronor och ören kan vara en fattig person? Återigen träder vi in i filosofins värld.

Den politiska debatten har i dag lyft upp tiggeri till högsta nivå. Varje gång en välfärdslevande Svensk medborgare passerar en tiggare vaknar samvetet. Vissa blir arga, vissa blir ledsna, vissa kanske skänker en slant. Men alla blir berörda. Att alla reagerar beror på att tiggaren upplevs vara fattig, utsatt och lidande. Men sanningen är den att ingen vet i stort sett ingen något om tiggaren utan för den lokala butiken. Graden av den tiggande personens eventuella lidande är okända faktorer. Men mycket talar för att den som tigger är fattig och inte lever ett liv i välstånd. Men är det så att den som tigger befinner sig längs bort från livets rikedomar? Hur ser personen ut som har minst andel rikedomar att tillgå?

Återigen tillbaka i den politiska ideologin. Socialismens ”Robin Hood modell”, vill att rika människor skall betala in mer pengar till staten som skall omfördelas där, så att de kan tillfalla tiggaren utanför den lokala livsmedelsbutiken. Ett tiggar-bidrag. Höger politiken vill öka tiggarens frihet, kraft och förmåga på ett sätt så att värden kan skapas. Båda förslagen befinner sig såklart i utopins värld, men väl värda att lyfta fram som experiment.

Värden kan inte skapas ur ingenting. Men värden kan skapas. Tiggaren utanför den lokala butiken kan mycket väl vara en representant för de enorma globala orättvisor som finns på denna planet.

Att omfördela resurser är i skrivandes ögon bara att befästa orättvisor. Vill man verkligen skapa en mera rättvis värld måste fler människor lära sig att skapa värden. En person som skapar värden lär sig vad rikedom är. Det är fullt möjligt att definierar rikedom i kronor och ören. Rikedom är ett begrepp som befinner sig i betraktarens ögon.

Kanske är det så att den som har för avsikt att blir rik först behöver lära sig att bära rikedom. Tiggaren utanför den lokala butiken vill ha mat för dagen. Men rikedom för tiggaren hade varit om något lärt känna honom/henne. Visat vilka möjligheter som finns, visat vägen till fortsatt utveckling. Hade socialismen fått råda hade tiggare-bidrag blivit en eftertraktad syssla som många hade velat ansluta sig till. Tiggar-bidraget kanske ger tiggaren nya möjligheter. Men sannolikt har tiggaren funnit ett nytt liv i sitt yrke som tiggare. Tiggar-bidraget lockar inte tiggaren till att söka nya utmaningar i livet. Tiggar-bidraget har inte ökat friheten, handlingskraften och förmåga, utan snarare låst in tiggaren i sin roll som tiggare. Samhället har blivit fattigare, de rika lite fattigare och hoppet för tiggarna lite mindre hoppfullt. Visserligen får tiggaren varje dag sitt tiggar-bidrag plus intäkterna från tiggeriet. Men friheten är beskärd, hoppet är stukat, handlingskraften och friheten är beskuren. Rikedomen bestå bara av kronor och ören.

Rikedom är något som behöver läras ut av en person som vet vad rikedom är. Att skapa rikedom är att ha frihet, förmåga, rättigheter, kunskap och kontakter. Den som tror sig kunna skapa välstånd på något annat sätt är ute på hal is. Det är i stort sett bara möjligt att omfördela värden som skapats. Ett omfördelat värde är ett devalverat värde. Det behövs minst två människor för att ett värde skall skapas. En köpare och en säljare. Bidrag, löner och andra transaktioner är alltid följden av värdens som skapas. Som idag när det finns mycket få stora säljare som säljer till ett stort antal köpare blir såklart följden, att de få som säljer blir enormt rika på bekostnad av de enormt många som köper.

Uppgraderas tiggaren utanför den lokala livsmedelsbutiken till en person som omsätter värden och skapar värden, vänstermönstret bryts till följd att tiggarens handlingskraft och frihet ökar. Helt plötsligt jämnas klyftorna ut en aning. Ger man däremot tiggaren ett tiggar-bidrag, som tiggaren kan använda att köpa kläder och mat för, förstärks orättvisorna. Då hamnar återigen pengar hos den rika procenten av Världens befolkning.

Frihetens ideologiska motståndare


Stefan Löfvén påhejad av sina rödgröna bundsförvanter söker samförstånd i Sveriges Riksdag. Men den ideologiska klyftan har kanske aldrig varit större. Stefan Löfvéns rödgröna strävan är inte kompatibel med framtiden. I grund och botten handlar det om frihet, delaktighet och samhällets förmåga att skapa förutsättningar för alla skall kunna delta i samhällsprojektet.

Skall välfärden byggas långsiktigt måste det finnas solidariska incitament som möjliggör allas deltagande. För att detta skall kunna realiseras är valfrihet, mångfald och frihet är grundförutsättning. Det finns ingen gyllene mellanväg. Antingen väljer man den rödgröna ofriheten eller den borgerliga friheten.

Det som nu utspelar sig är den rödgröna ofriheten som lägger sig som en tung blöt filt över landet. Ideologiskt är skillnaderna milsvida, för att inte säga ljusår.

Det tråkiga är att dessa skillnader inte framkommer under valrörelsen. Skrivande är aktiv i livsmedelsindustrin. Inom denna bransch är informationen till konsumenter lagstadgad. Men inför ett val som handlar om Sveriges framtid, är det fullt möjligt att undanhålla sina ambitioner. Sveriges framgångar till följd av alliansens jobbpolitik är ett faktum. De rödgröna gick till var på att det inte var tillräckligt. Sverige borde kunna skapa ännu fler jobb. Men med den lilla skillnaden att de förslag som de rödgröna har leder till färre jobb. Inte nog med det. De rödgrönas förslag leder till ett ökat utanförskap. Sämre finanser. Minder pengar till välfärd.

Den ideologiska klyftan borde vara lätt att se. Men alla ser inte Världen i ideologiska termer. Många väljer att lyssna på ideologiernas företrädare. De spelar sin roll på bästa sätt. Men när det kommer till saklighet på detta tema är det sämre ställt. Men ett tips är att tänka i termer av vad man vill skapa och hur det kan bli möjligt. Kan ökad handlingskraft och större frihet vara bra för en individ som har en idé och vill utveckla den? Kan det finns ett samband mellan Sveriges konkurrenskraft i uttalandet och hur många nya jobb som skapas i Sverige? Finns där ett samband mellan att generera vinst och de drivkrafter som skapar jobb. Kan ökad valfrihet skapa dynamiska effekter på utbud och efterfrågan?

Frihet i bjärt kontrast till ofrihet. Socialism och kommunism är frihetens motståndare. Kanske är det så att 4 rödgröna regeringsår får agera ideologisk väckarklocka.

National socialism – Eller det ingen inte trodde var möjligt


Idén till detta inlägg har grott ända sedan jag hörde Håkan Juholts installationstal som nytillträdd partiledare för socialdemokraterna i mars 2011. I samma mening som Håkan Juholt säger att det skall inte gå att sätta in honom i ett fack, utropar hans sig som socialist eller social demokrat. Ungefär samma sak som att höra en Sverigedemokrat säga, jag är inte rasist, med jag tycker Sverige tar emot för mycket invandrare.

Utgångspunkten för detta inlägg är svårigheten att vara trogen renlärig ism och samtidigt vara en helt vanlig människa. Kanske är det just här man kan hitta grunden till det som i dagligt tal kalas politikerförakt. Kanske är det även så att här finns grunden till Sverigedemokraternas framgångar.

Håkan Juholt och även de som lyssnade på linjetalet 2011 var nog inte fullt ut medvetna om retorikens brister. Men det var nog så att Håkan Juholts starka band till socialismen var bristen, mer än själva ideologin i sig. Lyssnar man på Sverigedemokraternas retorik finns få eller inga kopplingar till någon ideologi eller ism. SD fokuserar bara på det man anser vara samhällsproblem man vill förändra. Det gör att balansen mellan att framstå som ideolog eller människa faller över på den mänskliga sidan. Däremot framstår Håkan Juholts linjetal som en enda lång ideologisk framställning, utan minsta lilla koppling till reella samhällsutmaningar.

Vad kan man nu lära av detta. En rak och tydlig retorik som klarar av att lyfta aktuella samhällsutmaningar, som i stort sett alla känner igen, är nyckeln till framgång. Ideologi och ismer är näring åt gruppen för inbördes beundran.

Men denna kunskap är också livsfarlig. När retoriken blir allt för framgångsrik, finns risken att ismerna och ideologierna glöms bort. Idag används ord som Nazist och Rasist av i stort sett alla ungdomar. Mycket få vet idag att Nazist är en förkortning av Nationalsocialism. Att Rasism är en ism som bygger på rasbiologi. Att socialdemokraterna är ett parti som bygger på socialism. Att vänsterpartiet bygger på kommunism.

Gemensamt för dessa ideologier är att de har mycket svårt att hantera den fria människans strävanden och drivkrafter. Dessa ideologier vill beskära, begränsa och våldföra sig på alla tänkbara sätt. De är inte nöjda med människan så som den faktiskt är skapad. Med fel och brister och Gud bevars även med många förtjänster.

Av diverse olika anledningar har de ideologier som vill låta människan vara så som den är skapt svårt att vinna framgång. Liberalismen och konservatismen har ofta svårt att vinna framgångar i Sverige och Världen för den delen. Bara för att ta ett ytterlighetsexempel fanns där faktiskt ett Liberalt parti i Tyskland att välja mellan, valåret 1932 då Hitler och Nazisterna intog makten.

Att försöka sammanfatta detta inlägg utan att drunkna i paradoxer känns oundvikligt. Det sägs att politikerförakt är en av de stora orsakerna till Sverigedemokraternas framgångar i valet 2014. Hade politikerförakt verkligen varit drivkraften borde rimligtvis ett liberalt parti vunnit mark. Hade den Svenska valmanskåren verkligen förstått sig på politisk ideologi hade de inte lyssna på den skickliga retorikern Jimmie Åkesson och fallit till föga. Jimmie Åkesson företräder ett parti med rötter inom Nazismen. Hade Sverige fått en Sverigedemokrat som statsminister, hade 1932 års Tyskland varit ett steg närmare. Sverige hade blivit ett mer slutet land, med tydliga inslag av toppstyrning som på många sätt inverkat negativ på invånarnas frihet.

Nästa paradox står att finna vid invandringen. Det är sant att Sverige har en ganska stor invandring. Men när det kommer till en jämförelse med landets utanförskap är invandringen en droppe i havet. 2013 invandrade 116 000 människor till Sverige. Vilket föranlett många att yvas över stora kostnader. När man i en samhällsekonomisk kontext över tid kan räkna fram samhällsvinster i ganska stor omfattning. Samtidigt som vi vet att de människor som finns i utanförskap kostar samhället mellan 100-200 miljarder kronor årligen. Nu säger säkert många att det är invandrade personer som i stor utsträckning befinner sig i utanförskap. Men så är inte fallet. Vi vet idag att av de som befinner sig i utanförskap är de som är utrikesfödda bäst på att ta sig ur utanförskap. De människor som sitter längs eller fastnar i utanförskap är Svenskfödda män över 50 år bosatta på landsbygden.

Trots att det är allmänt vedertaget att Nazism, socialism och kommunism har extrem svårt att hantera människovärdet, är dessa läror relativt populära sett ur ett historiskt perspektiv. Betänker man bara det faktum att Sveriges Liberala parti Folkpartiet, bara i stort fick hälften så många röster som det övervägande Nazistiska Sverigedemokraterna borde, vara en väckarklocka för många i Sverige…

Valfrihet utan ångest


Det fria valet. Att välja själv. Varför är detta ens en fråga. Hur kan det finnas en opposition som vänder sig mot allas rätt att själva göra sina livsval?

Det enkla svaret är makt. Socialism och kommunism bygger på att makten att välja skall vara begränsad för oss dödliga. Inte för att de skulle vara bra att ha mindre alternativ att välja mellan. Utan för att en människa utan valmöjligheter är en människa som det enkelt går styra och ställa över.

Valfrihet i samhället är ett sätt att decentralisera makt. Valfrihet är att själv råda över sitt liv. Valfrihet är makt. Något som lyser illa i fackpampar, socialistledares och kommunistledares ögon. För där det råder valfrihet behövs inte deras klåfingrighet.     

Feminism och Rasism är ismer som lockar


Mycket talar för att väljarna inför valet 2014 tröttnat på mittfårans retoriker. Politiker som i allt för stor utsträckning läser in sig om opinionens vindar, lever idag farligt. Lyfts detta till nästa nivå, så är kanske mittfårans retoriker i framtiden, politiker som står upp för sina ismer.

Kanske är det så att det idag är ismen i sig som är det som lockar väljare. Väljare idag vill se politiker som verkligen står för upp för sin övertygelse och inte det politikern tror och väljarna tror på.

Här har dagens informationssamhälle spelat stor roll. Ställs dagens snabba informationsflöde mot t ex 1970 talets mycket mer blygsamma dito, upplevs informationen som idag kommer från en politiker redan är gammal i många väljares medvetande.

När en politiker talade 1970 hade talet flera olika uppgifter. Kanske var det så att många lyssnade på politiker för att få allmän samhällsinformation. Idag är den allmänna samhällsinformationen inte något som i stort förväntas komma i från en politiker. Mycket talar för dagens väljare vill höra politiker som pratar ismer och ideologi.

Trenden är solklar vid en spegling av valrörelsen 2014 så här långt. Fyra partiet går framåt, som har det gemensamt att ismer och ideologi är det som ofta kommer på tal i den offentliga debatten från deras sida. Sverigedemokraterna har Rasismen, Feministiskt initiativ har Feminismen, Vänsterpartiet har Kommunismen och så Miljöpartiet med sin gröna ideologi. Gemensamt för dessa partiet är att man sällan använder mittfårans friserade retorik. Visserligen kämpas det med näbbar och klor för att tona ner sina respektive ideologier, för att på bästa tänkbara sätt framstå så rumsrena som möjligt. Men trenden är solklar. I det friserade politiska mittenlandskapet framstår ismernas bärare idag i ett tydligare ljus.

%d bloggare gillar detta: