Nya reformer för minskat utanförskap


Tiden är kanske mogen att lämna partipolitiken när det kommer till att minska utanförskapet. Av någon orsak är tydligen inte politiken ett forum, där utanförskapets alla utmaningar når fram till den allmänna debatten. Det behövs nya djärva tag och många friska idéer som lyfter upp alla utmaningar i dagens klara ljus.

Det behövs banbrytande insikter och djup förståelse för att utanförskapets alla nyanser kan lyftas in i modern samhällsreformering. Alliansen jobblinje var något på spåren. Men idag har denna reform dränkts i den rödgröna rörans oändliga hav av kaos och förvirring.

Det skall löna sig att jobba, kan tyckas vara ett slag i luften för den som kanske i dag lever i en familj där vare sig far eller farfar hade ett jobb. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. Är det mera lönsamt att jobba, då kommer fler att söka sig till ett jobb. Men med snart 1 000 000 i utanförskap krävs något som  i grunden ställer allt detta på högkant.

Efter att bloggat i ämnet utanförskap i snart två decennier, har kunskap i ämnet staplats på hög. Men några punkter sticker ut när det kommer till utanförskapets grundstenar.

1, Hur grundskolan genomförs och upplevs.

2, Föräldrars/nyckelpersoners attityd och förmåga att förhålla sig till sin sociala förmåga.

3, Känslan av att passa in.

4, Fysisk och mental förmåga.

5, Nyckelpersoners förmåga att sprida positiva budskap i samhället.

Fem grundläggande utmaningar som skulle förändra samhället i grunden. Vän av ordning säger kanske att samhället idag redan har funktioner och kompetenta tjänstemän som är ämnade att hantera dessa utmaningar. Det är sant. Men så som samhället idag är utformat missas allt för många av samhällets omsorg. Samhället idag saknar känselspröt, förmåga, insikter, muskler och uthållighet att anta det nya utanförskapets alla utmaningar.

Det är kanske sant att den Svenska skolan uppnår mindre bra resultat. Men det där med studier och förmåga att genomföra studier, har många nya dimensioner utöver det faktum att lära elever att läsa och skriva. Det är inte sälla så att de elever som inte klarar av grundskolan på det sätt som förväntas, i själva verket brottas med utmaningar som i grunden inte alls handlar om att läsa, skriva och räkna. Tanken har svävat kring ett betyg i Grundskolan under namnet Må bra/välbefinnande. Att tidigt börja prata med unga människor om välbefinnande kan aldrig vara fel. Det kans såklart diskuteras om det är korrekt att betygsätta ett sådant ämne. Kanske en bedömning som skall utformas som en barometer med diverse olika funktioner, som eleverna måste uppfylla för att uppnå godkänt resultat i ämnet välbefinnande. Något som mycket väl borde kunna debatteras i kommande skoldebatter.

Vad är då en nycketperson? Något som i grunden inta är krångligt skall såklart inte krånglas till. En nyckelperson är en person som betyder något för någon annan och som är beredd att ta lite mera ansvar än vanligt. Positiva nyckelpersoner dyker upp precis lika ofta som negativa nyckelpersoner. Negativa, så väl som positiva nyckelpersoner betyder mycket för andra, båda fallen är alltid beredda att ta ansvar. Skillnaden är att negativa nyckelpersoner förser sina förtroendeobjekt med narkotika, sprit, cigaretter och dv olika uppdrag som sker under mörkrats beskydd. Ett samhälle som klarar av att stötta de goda nyckelpersonernas kamp är ett viktigt redskap att begränsa utanförskap.

När allt kokas ner är vi alla i grund och botten inget annat än människor. Människor som längtar efter kärlek, omsorg och acceptans. Ingen vill sitta på Sergels torg med en spruta i armen. Att känna sig som en bland alla andra människor är både det enklaste tänkbara och samtidigt något av det svåraste som går att uppnå. Att hitta sitt sociala sammanhang är långt i från något enkelt eller försumbart. Under skrivandes alla reser och studier framträder denna punkt allt mer tydligt. Utanförskapet börjar nästan alltid i ett sökandet efter ett socialt sammanhang. Vissa har tur. Hittar utan minsta lilla anstängningen en plats som både innebär kärlek, status och nära positiva relationer. Men för de allra flesta är detta en ganska snårig stig. Det dyker upp frestelser, sjukdomar, olyckor och andra hinder som många inte tycker sig kunna mäkta med. Hur känner men sig delaktig i samhället efter en tuff separation, sjukdom eller någon annan olycklig omständighet? Visst, samhället av idag har sköna nät att falla ner i när olyckliga omständigheter uppstår. Men vägen upp ur skyddsnäten är långt ifrån färdigbyggda. Här återstår mycket att göra. Jobblinjens gamla slogan om att det måste löna sig att jobba tjänade Sverige väl. Utmaningen här är att lyfta bort att ideologiska skygglappar. Här råder ett ideologiskt slagfält. Precis som alla andra slagfält genom tidens alla åldrar, är det den lilla vanliga människan som tar stryk. Det kan bara tolkas som om det är samhällets stora uppgift att snabbast möjligt stötta och hjälpa alla som ramlat ner i sociala skyddsnätet tillbaka som aktiva samhällsbyggare. Som det är idag har ett ingenmansland skapats mellan det social skyddsnätet och arbetsmarknaden som är oacceptabelt stort till storlek och antal människor som befinner sig där.

Hela detta fält står öppet och väntar på reformer. Frågan är hur länge Sverige har råd att bära detta enorma utanförskap som dessutom växer dag för dag. Frågan är om det finns fler områden i Sveriges budget som är dyrare än utanförskapet. Effektiva reformer som minskar utanförskapet skulle mycket snabbt få stor positiv inverkan på Sveriges statsfinanser. För den som vågar, vill och kan.

 

 

Vad är rödgrön jobbpolitik


Sveriges rödgröna regering har sagts sig vilja satsa mer resurser på den Svenska skolan. Men i den lagda rödgröna budgeten som blev nedröstad i Sveriges riksdag, fanns där färre pengar till skolan.

I den rödgröna regeringsförklaringen från oktober 2014 utlovades ett ”jobbmål” där Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet 2020. Vägen dit skall nu tydligen gå via högre skatter för dem som jobbar. Ökande kostnader för den interna produktionen av varor och tjänster. Alltså lägre konkurrenskraft för Svenska produkter och tjänster på den globala marknaden. Det skall satsas på utbildning. Men några svar på vilka förtag som skall anställa de nyutbildade lyser med sin frånvaro.

Känslan än så länge som den rödgröna jobbpolitiken sänder ut, är att huden säljs innan björnen är skjuten. Att hela tänket måste bygga på att först ordna förutsättningar för att något kan börja produceras innan det är aktuellt att köra igång och arrangera utbildningar.

Arbetslöshet är effekten av att det finns för få arbetsgivare som är beredda att nyanställa. Självklart är det viktigt att det finns utbildade människor som kan ta nya jobb när de växer fram. Men det är i sammanhanget ett mindre problem. Att det finns nya jobb och att det finns drivkrafter att ta dessa jobb, är en mycket större utmaning om ett land som Sverige skall kunna vidareutvecklas som en välfärdsnation.

En annan mycket viktig utmaning ur detta perspektiv är att utforma en politik som bjuder in fler människor att vilja delta i samhällsbygget. Det håller inte att 15% av den arbetsföra befolkningen befinner sig i utanförskap. Det får inte bli så att de 350 000 människor som lämnade utanförskapet under alliansens 8 år, nu med den rödgröna passiviserings-linjen återgår att bli utanförsatta. Det blir i så fall förödande för välfärdsutvecklingen. Då är det slut med nya pengar till välfärd.

Sverige har inte råd med ett allt för långdraget rödgrönt fiasko. Blir det så att den negativa utvecklingen fortsätter att utvecklas på samma sätt som nu, är det kanske bäst att Sverige mycket snabbt får ett nyval. De rödgröna får göra ett försök att sjösätta en budget för 2016. Skulle det vara så att det rödgröna fiaskot fortsätter måste en ny regering få chansen att bygga Sverige starkt för framtiden.

I en tid där sanningar behöver sägas


Kanske är det så att Sverige är ett av de få länder i Världen, som har en aktiv politisk linje som syftar till att långsiktigt kunna finansiera sin välfärd. Jobblinjen är ur ett Globalt perspektiv unik. Vi vet idag att välfärd på kredit inte är en framgångsfaktor. Idag finns bara två sätt att finansiera välfärd och det är via jobb och så är det på kredit. Tar man välfärden på kredit och glömmer de där detaljerna med att skapa nya jobb, har en bra skola och bryter utanförskap, har man för eller senare ett nytt Grekland.

Jag vill se striden som idag utspelar sig i USA som en mycket intressant vattendelare i denna fråga. En röda sida, som med president Barack Obama säger skattefinansierad välfärd till varje pris, och så en blå sida som gör bedömningen att landet vare sig skall ha eller har råd med välfärd på kredit.

Tiden är verkligen mogen för att sanningar skall sägas i denna fråga. Men så griper demokratin in och tar bort obehagliga sanningar från den dagliga debatten. Jag vill säga att det är här hela Europa står och stampar.

Det är nu sanningar behöver se dagens ljus. Vänsterretoriker har lyckats klara sig undan ansvar i denna fråga genom att skylla på skatteflyktingar och girighet. Men de pengar som försvinner ur skattesystemet på detta sätt är som droppar i Stillahavet. Det som verkligen kostar är varje människa i ett samhälle som inte kan bidra i samhällsbygget. Ser man t ex Sveriges utanförskap som en kostnad uppenbarar sig astronomiska värden.

Räknar man om de 800 000 utanförsatta i Sverige i reda pengar så får vi följande: Säg att varje Svensk som jobbar heltid i snitt betala ca 75 000 kr per år till statskassan. Multiplicerar man 800 000 med 75 000 så får vi 60.000.000.000. Alltså 60 miljarder kronor om året kostar utanförskapet, om man bara tittar på uteblivna intäkter till staten. Lägger man sen till dv olika bidrag som säkert kommer vissa utanförsatta till del, kan man säker lägga till ytterligare 10 talet miljarder i denna karusell.

För mig har det alltid varit självklart att ett land som Sverige skall vara ett välfärdsland. Men när vi nu snart har 100 år av välfärdsbygge i backspegeln, känns det inte som om vi någon gång varit fullt ut redo för att bygga välfärd på ett långsiktigt sätt. Först nu de sista åren har vi sakta börjat bygga en politik där man sörjer för att få välfärden finansierad. Jobblinjen är bara ett första steg på vägen. Vi behöver så förfärligt mycket mer.

Det behövs t ex tydligare och effektivare redskap för att  bryta utanförskap. Vi behöver ta tag i alla utmaningar som står mellan arbetsmarknaden och den arbetslöse. Vi måste förfina arbetsmiljöarbetet så att vi får en arbetsmiljö som ligger i fas med samhällsutvecklingen. För på något sätt måste vi se till att minska på statsskulden. Alla stenar som går att vända skall vändas i denna strävan.

Men kanske är det så att det effektivaste sättet att skapa nya intäkter till statskassan och samtidigt minska det mänskliga lidandet, är att hitta nya vägar för utanförsatta att ta sig in i samhället som aktiva samhällsbyggare. Enligt mig är det förödande för Sverige om vi skulle få en återgång till bidragssamhället. Jag skulle kunna säga att vi likt USA helt enkelt inte har råd med högre skatter, minskad konkurrenskraft och ökade statsutgifter i form av utökade bidragssystem.  Välfärd på kredit är en återvändsgränd som idag kan vara likvärdigt med slutet för en nation. Vi är nu inne i en situation där vi måste satsa, vi kan satsa framåt för att vi tidigare sparat. Men långsiktigt måste vi bryta utanförskap, minska statsskulden och förhålla oss restriktiva till välfärd på kredit.  Så som vi borgare alltid varit försiktiga till det där med välfärd, som vi vet att samhället inte har råd med. Gärna välfärd, men då skall det finnas en jobblinje på andra sidan som bryter utanförskap och skapar nya jobb i samma takt parallellt.

Utanförskapets många ansikten


Att det i landet finns en kultur där brottslighet och motorcykelåkning är en och samma sak är kanske ingen nyhet. Nu säger jag såklart inte att alla som åker motorcykel är kriminella eller ens har minsta lilla koppling till kriminella motorcykelgäng.

Nu är det så att jag egentligen inte är intresserad av vare sig brottslighet eller motorcykelåkning. Men efter att läst en historia om en lokalreporter någonstans i detta avlånga land, som blivit hotad till tystnad av sk MC-gäng, vaknade mitt intresse ur den synvinel som denna blogg är tänkt att verka i från. Humanismens lampa tändes.

Något vaknade i mina tankar som verkar ha lämnat de som valt att viga sitt liv åt just motorcykelåkning i kombination med kriminalitet.

Åtskilliga är de inlägg som producerata av denna blogg, som handlar om utanförskapets alla nyanser.  I de allra flesta fall är de som hamnat i utanförskap, offer av de omständigheter som livet försatt dem i. Man har långa sjukskrivningar, mental ohälsa eller ett missbruk som varit grundläggande faktorer som utlöst utanförskapet. Men i den kriminella Mc-världen verkar utanförskapet i det närmaste vara en merit eller i vissa fall t.o.m. en grundförutsättning. Här bygger man stolt upp sitt utanförskap och inom gruppen verkar det som om själva utanförskapet, på något sätt är kittet som upprätthåller gemenskapen.

Man känner igen mönstret från liknande organisationer typ Italienska maffian etc. Att det är viktigt i dessa kretsar att kunna lita på varandra hör liksom till sakens natur. Om man sen betänker Mc-kriminalitetens grund, hittar vi inte helt överraskande en längtan efter frihet och en vilja att leva ett alternativt liv.  Med andra ord har vi här ett exempel på ett självvalt utanförskap. Man ser sig inte som utanförsatt, utan man ser sig som en del av något annat än det samhälle som är allmänt vedertaget.

Så lång låter allt bra. Men sen kommer frågan om försörjning in i bilden. Personligen tror jag att det är här kriminalitet gör entré i mc-gängen. Har man en önskan om att inte vara en dal av det vedetagna samhället, då kan man följaktligen inte heller försörja sig som om man vore en del av det vedertagna samhället. Då tycker man sig bara kunna se den kriminella banan, som om det vore det enda alternativet.

I min smak känns det andefattigt. Det känns som om en organisationen med så pass smala tankebanor behöver en kurs i management. På rak arm kan jag komma på fler olika områden där en organisation som te x Hells Angels, kunde bli mycket framgångsrik som företagare och entreprenör, utan att ta till minsta lilla kriminalitet.

I min smak var Ralph Hubert ”Sonny” Barger absolut inte en stor visionär. Hans ledarskap var verkligen inte något att hänga i Julgranen. Varför tog han inte chansen att bygga upp en organisation som stod på rätt sida om lagen. Då hade han kunna ge upprättelse åt alla de som inte tyckte om samhället, i den form som de tydligen var så missnöjda med. I stället lyckades han brännmärka hela Hells Angels och hela MC-kulturen, så att den mer eller mindre är fördömd av det vedertagna samhället, vart man än i Världen vänder sig.

Det finns absolut ingen motsättningen mellan att vilja leva ett alternativt liv, att känna frihet och samtidigt befinna sig på rätt sida om lagen, åtminstone i den fria delen av Världen. Branscher där Hells Angels med stor framgångs skulle kunna verka på rätt sida om lagen i samhället är te x bevakning och säkerhet, inkasso (Där är de tydligen redan aktiva), fordonsreparationer, fordonsförsäljning, klädesbranschen, tatuering, design och konst, frisöryrket, musikbranschen, restaurangbranschen, etc.

Det en gåta att Mc-gängen så envist försöker upprätthålla den kriminella stilen. Hade man valt en annan väg kunde faktiskt de idag kriminella gängen, vara en kraftfull samhällsresurs. Jag skulle på detta område tänka mig flera olika typer av samhällsinsatser. Stöd och hjälp till ungdomar som är på väg att komma snett i samhället. Eller kanske, vara en fungera som länk mellan de som idag är utanförsatta i samhället och ett kommande liv för dem som önskar sig ett dito som aktiv samhällsbyggare. Stöd och hjälp åt tidigare straffade medborgare, etc.

Tiden är nog mogen för att ändra stil. Varför inte genomföra ett kraftfullt omtag. Varför inte börja om på nytt och tvätta bort den gamla stämpeln som fördomsfullt säger att alla mc-gäng faktiskt är kriminella. För alla mc-gäng är ju faktiskt inte kriminella.

Glädjens grund


Att vara lycklig är en för många ouppnålig ynnest. Ständigt kämpandes tycks lyckas ständigt gå oss förbi. Stess och tillkortakommanden när det kommer till våra nära relationer, gör att lyckan ibland helt tycks vara som bortblåst ur våra liv.

Cynikerna säker att lyckan finns överallt i det vardagliga, bara det att vi ständigt tycks missa den när den dyker upp. Jag vill mena att Cynikerna har fel.

Jag skall göra ett försök att förklara mina åsikter och synpunkter när det kommer till ämnet lycka. Som vi alla vet så består människan av vatten och en massa kemikalier. Alla vet vad som händer när man blandar kemikalier med vatten. Grundläggande kemi säger oss att det uppstår en förening. Förningen ger sen underlag till en reaktion.

Samma sak sker med oss människor.  Förenar vi oss på ett sådant sätt att kemikalierna verkar vara förenliga eller så är kemikalierna oförenliga. Hur som helst uppstår en reaktion. Jag vill därför säga att grunden för att vara lycklig står att finna när människor ingår i dv olika föreningskonstillationer. Det kan vara som styrelsemedlem, att gifta sig, som särbo, som arbetande, sambo, krylbo, ligga i skillsmässa (Intressant det där uttrycket att ”ligga i skillsmänssa”. Ligga är tydligen användbart till mycket) etc. Men gemensamt för allt är att det handlar aktiviteter som vi gör tillsammans.

Skulle man förenkla till en minsta gemensamma nämnare, skulle man kanske kunna säga att glädjen finns, där det finns människor som gör något tillsammans. Våra sociala inre kemkalier är lättlösliga då vi kämpar mot ett gemensamt mål. Det är som en skakad mänsklig kemikalie Cocktail. Förningen ger upphov till ökade energiuttag ur våra kroppar. Vilket i sin tur ger upphov till känsloflöden av lycka och tillfredsställelse.

Nu säger säkert någon. Det är ju så enkelt att vem som helst kunnat räkna ut detta på sitt lillfinger. Det säger ju sig själv av att vi blir lyckliga av att vara tillsammans. Men hur ser det egentligen ut?

Är det verkligen sant, att vi människor alltid blir lyckliga av att vara tillsammans. Nåväl, mycket kanske till och med pekar på den direkta motsatsen. Inte allt för sällan mobbar, misshandlar, våldtar, rånar, krigar, slåss vi med varandra. Men det är faktiskt så att även här är våra sociala kemikalier aktiva. Jag skulle säga att alla som mobbar, misshandlar, våldtar, rånar, krigar, slåss med varandra har på något sätt varit förhindrade att känna sig socialserade och accepterade i sitt tidigare liv. Går det inte att närma sig en annan människa med ömhet så går det geranterat med hjälp av våld. Men oavsett hur man närmar sig en annan människa, så är den huvudsakliga drivkraften hämtad från vårt behov av att skaka den mänskliga kemkalie Cocktailen.

Så här långt handlar inlägget kanske inte om så förfärligt många nyheter. Alla samhällen under alla tider har haft människor som varit utanförsatta. Vi har t.o.m haf samhällsfunktioner som aktivt drivet ut männniskor ur samhället. Inte allt för sällan på mycket lösa grunder, kunde man för 300 år sedan bli sk fredlös. Som fredlös var man berövad på allt som kan kallas ett människorvärde. Man hade inte ens rätt över sin död. Man kunde när som helst blir skjuten eller halshuggen, av vem som så önskade utföra dådet.

Som tur är har vi inte längre systemet med fredlösa. Men vi har ett ganska som omfattande utanförskap. Som mest under 1990 talets senare hälft var nästan var fjärde arbetsför Svensk försatt i utanförskap. Jag vet ärligt talat inte exakt vad som skiljer en fredlös mot en utanförsatt. Kanske är det så att skillnaden ligger i att den idag utanförsatte åtminstone för råda över sin död. Nåväl, skillnaden är så klart större än så. Men tänkvärt likväl.

Det är såklart oacceptabelt att ett modernt samhälle håller sig med utanförsatta. Jag tycker att det vore rimligt att 2013 lägga en 10 årsplan, med en målsättning att 2023 skall det inte finnas en enda utanförsatt kvar i samhället. Vi Borgare har sedan 2006 lyckats med att minska utanförskapet med 262 723 människor. En minskningstakt med ca 50 000 människor per år. På 10 år innerbär det att en halv miljon människor lämnar sitt utanförska med hjälp av de insatser vi idag har sjösatta. Jag menar att det är fullt möjligt att sjösätta reformer som gör att vi kommer upp i de 80 000 människor per som krävs för att samhällsutmaningen med att eliminera utanförskapet skall lyckas.