Ygemans verklighet


En ledare skall driva frågor som är relevanta för att kunna vinna organisationens respekt. Meningen kan vändas och få samma innebörd. En fungerande organisation bygger på att dess ledare driver relevanta frågor. Den Svenska polisen och dessa ledning har minst två olika verklighetsuppfattningar. När organisationens inre verklighet inte går i takt med ledningens ambitioner finns mycket små möjligheter att bygga fungerande enheter i vardagen.

Mycket talar för att många områden inom välfärden brottas med den rödgröna regeringens oförmåga att hantera många av samtidens utmaningar.

Kanske är det så att den politiska korrekthet och media träning som under 1900 talet var framgångsfaktorer, uppfattas idag som flathet och oförmåga att greppa tag i verkligheten. Idag kan alla se och relatera till samhällets alla delar ur mera verklighetstrogna perspektiv, tack vara alla sociala media. Idag finns en mängd nya polisära utmaningar som polisorganisationen inte ens har med i sin potentiella utvecklingslista. Det finns nya utmaningar om folkhälsan som vården inte har beredskap att hantera. Detta är verkligheten. Samma verklighet som prisas av inrikesminister Anders Ygeman.

Denna blogg nämner ofta begreppet ”utanförskap”. I Anders Ygemans verklighet finns inte utanförskap så som det uppenbarar sig i verkligheten. Han tolkar det som statistik att hantera ur sociala perspektiv. Något som samhället skall jobba med, något som kan traumatiseras individer genom att benämna företeelsen som något som finns med i samhällsbygget. Detta samtidigt som polisen, och vården för den delen, knäar inför utmaningar som i många falla handlar effekter som kommer av att människor befinner sig i utanförskap.

Ygemans verklighetsuppfattning ligger på gränsen till schizofreni. En ledare måste våga ta sig an verkligheten. Det håller inte att gömma sig i ideologins korridorer. Tiden är mogen att göra upp med ”smygsocialismen” i Sverige. Paradoxen är alltid intressant. Men visst är det spännande att samma parti som är roten till allt det onda, kanske blir det parti som blir tvunget att vara med och Liberalisera det Svenska samhällsbygget..

 

 

Socialismens dekadens


Återigen utspelar sig ett samhällsnedbrytande kapitel i socialismens tragiska historia. Denna gång är det Venezuela som står på tur att falla samman. Som vanligt när det handlar om förfall, orättvisor och elände ur ett generellt perspektiv kommer hyllningar från Sveriges vänsterkrafter.

Socialism är samma sak som förfall. Det är i alla fall början på slutet vart är dess smutsiga tryne sniffar frisk luft. Alla som upplevt socialism på nära håll vet att frisk luft snart är ett minna blott. Prices som frihet, demokrati och rättvisa. Sånt lyx som jämställdhet, social förmåner, välfärd och sunda statsfinanser förekommer inte där socialism praktiseras. Då handlar det armod, förtryck, tortyr, tyranni och svält.

Det är en gåta att det finns människor som lägger en demokratisk röst på ett socialistiskt parti.

Ett lands välgång handlar om allas delatagande. Men det måste först finnas grundläggande reformer som säkerställer frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och äganderätt. Utan dessa grundstenar faller allt samman. Socialismen blandar samman dessa grundstenar till en enda obegriplig soppa.

Vi av erfarenhet så har inte den siste socialistdiktatorn sett dagens ljus. Världen kommer att få uppleva flera olyckor där socialismen är den direkta orsaken. Men det är friheten som kommer att stå som slutgiltig segrare. Men vi frihetskämpar tror inte att frihet kan vinnas, den kan bara förtjänas. Moderat Metoden är som vanligt, frihet, valfrihet, nya jobb, sunda statsfinanser, deltagande, mer i plånboken, nya reformer, mer frihet och så ännu fler nya jobb.. osv.. osv.. osv..

 

 

 

 

Olof Palme


Att bli ihågkommen och omtalad 30 år efter sin död är i sig en bedrift. Det finns även de socialdemokrater som lyfter fram historien om Olof Palme ur ett nostalgiskt perspektiv, nästa så att man vill lyfta fram denna politiker som ett helgon. Men som denna politikers meningsmotståndare finns knappast någon 1900 tals politiker som utfört tillnärmelsevis så många samhällsskadliga insatser som just denna politiker.

Det är svårt att ens peka på något som denna politiker utfört eller försökt utföra som inte allvarligt hotat det Svenska samhället i grunden. Än i dag syns och känns denna politikers gärningar. Han stod för och lyckades genomföra en politik som slog och slår ut miljontals människor ut ur samhället. Han och den ideologi han stod för berövade landets Bönder dess självbestämmande. Här finns roten till att det idag praktiskt taget är omöjligt att bedriva en mjölkproduktion med normal lönsamhet. Hela idén med att införa statliga subventioner på jordbruksprodukter har gjort att dagens unga Bönder inte klarar av att vandra i takt med vad som efterfrågas på marknaden, och till vilket pris varor och tjänster som denna bransch produserar kan omsättas, enligt de villkor som marknaden har att erbjuda.

Men dennes politikers hunger att slå ut människor och Svenska företag stannade inte där. Han nöjde sig inte med att lamslå Sveriges bönder. Han kastad sig sen raskt över TEKO-industrin. När den var raserad så fortsatta han med att sänka Sveriges varvsindustri. Dessa företag är bara toppen av ett isberg med utslagningar. Här vilar grunden till att det idag finns 1 500 000 utslagna i Sverige. När det var klart skulle minsann ett ordentligt steg mot Marxism genomföras. Landets proletära maktelit skulle förvalta och omfördela företagens vinster.

Det är att överlämna till spekulationer vad som hänt om löntagarfonderna blivit verklighet. Det var faktiskt mycket nära att Sverige tagit ett stort steg i riktning mot att bli en kommuniststat. Det var i detta sammanhang som vi Moderater stod upp för frihet. Vi stod upp för att företag, företagare och marknaden efter förmåga och samvete själva skulle kunna hantera avkastning och vinst i sina egna verksamheter. Här finns alla de drivkrafter som bygger ett välfärdssamhälle. Här finns viljan att skapa, förvalta och genomföra ansträngningar. Här finns allt det övriga krafter som idag bygger det Svenska samhället till ett framstående Välfärdsnation.

För skrivande var Olof Palme ett allvarligt hot mot välfärd och välstånd. Hans politiska vision byggde på samma grundidéer som skapar och skapade mänskligt lidande på Kuba, Nordkorea och det forna Sovjetunionen. Det är så att utan den kamp som vi Moderater utförd under 1970 -80 talen, kunde Sverige idag mycket väl vandrat en liknande väg som någon av de ovan nämnda staterna.

 

 

Framtidens välfärd


Tanken om ett liv i välfärd är skapad ur en Världsbild som inte längre är aktuell. Välfärdsbegreppet idag handlar mycket om rättigheten att uppbära sociala förmåner. Välfärden i sitt ursprungsutförande handlade om att hjälpa mäniskor till ett bättre liv. Hela välfärdsbegreppet är hämtat ur tider när stora delar av Sveriges befolkning verkligen hade svårt att få bra sjukvård, bra utbildning och mat för dagen.

Dagens välfärd har delvis andra utmaningar att bemöta. Välfärdsbegreppet i framtiden bör kunna hantera sociala och ekonomiska utmaningar som spänner över hela befolkningen, ur ett perspektiv där alla medborgare inkluderas. Det är inte långsiktigt hållbart att 20% av befolkningen befinner sig utanför samhället.

Alla politiska , ekonomiska och sociala reformer som skapas idag bör vara utformade på att sätt som klarar av spegla hela samhällsbilden. Industrialismens krassa och iskalla mäniskosyn bör i tider, anno 2015, vara utsuddade från samhällsbygget. Framtidens samhällsbygge bör enbart vila på humanism och liberalism. Ett samhälle som ser alla i sin roll som samhällsbyggare, oavsett från vilket horisont individen vill skapa sin tillvaro utifrån. Ett framtida samhälle som byggs på ett sätt där ord som utanförskap, migration, etc. enbart sorteras in under rubriken samhällsbyggare.

Välfärdsbegreppet i framtiden bör handla mindre om sociala förmåner. Ett nytt välfärdsbegrepp bör istället handla om en väl utförd färd genom livets alla utmaningar. En samhällsstruktur som har som yttersta uppgift att inkludera. Ta till vara allas rätt till ett aktivt liv.

Dagens välfärdsbygge i Sverige är en socialistisk skapelse. I de godaste avsikter blir det som vanligt alltid frukatsvärt fel när denna ideologi finns med i bilden. Socialismens iver att skapa ett samhälle helt utan sociala skillnader som urskiljer individer är en utopisk fantasi. Denna näst intill besatthet skapar ett samhälle där toppar och dalar suddas ut. Det ligger i sakens natur att en god socialist inte pratar om sina storslagna ambitionen, sin eventuellt feta plånbok etc. Precis på samma sätt väljer socialismen att blunda inför de mäniskor som av diverse olika orsaker hamnar utanför samhället.

Alla dessa samhällsutmaningar skapades av socialismen. I Sverige har socialismen fått 70 år att mer eller mindre härja fritt. Det syns nu allt tydligare att här finns ingen långsiktig hållbar väg framåt för Sverige. Återigen kommer en socialistisk budget få styra över Sveriges öde. Redan innan denna budget blivit godkänd i Sveriges Riksdag står det klart att jobben blir färre, utanförskapet utökas, klyftorna kommer att växa, statsfinansera kommer att bli sämre, välfärden kommer att krympa. Socialismen har aldrig klarat av att bära individens behov och drivkrafter, det kommer få till effekt att historien upprepar sig. Socialismens medelklassyndrom kombinerat med grön galenskap kommer att skada Sverige på mer än ett sätt..

Alla människor är inte skapade på ett sätt som möjliggör ett liv som medelmåtta. Det är en ideologisk strävan som har för avsikt att våldföra sig på människans natur, som ligger bakom socialismens vurm för medelmåttet. Det är en ideologisk strävan som inte har alla individers unika värde som målsättning. Här finns en tydlig bild av att förändra och påverka i stället för att bejaka och understödja. I detta tänk finns även inbyggda mekanismer som diskriminerar och särbehandlar de människor som inte bejakar snittindivindens liv. Så som välfärdssamhället idag är uppbyggt ur ett ideologiskt perspektiv är det kanske så att halva befolkning går att räkna in under snittindividens levnadsmått. Andra hälften avviker från denna norm i varierande grad, ända ut förbi den femtedel av befolkningen som inte ens passar in under normen för ett samhällsdeltage. Det kan vara huvudorsaken till att det ofta bli väldigt jämt mellan de olika blocken i Svensk politik. En annan nästan obehaglig iakttagelse i detta sammanhang, är att Sverigedemokraterna i procent räknat är ungefär på samma nivå som antalet utanförsatta i Sverige.

Tiden bör vara mogen för en ny ideologisk inriktning i Sverige. Sverige måste lämna socialismens skaliga inverkan. Det Svenska samhället är redo för en ordentlig liberaliseringsvåg. Sverige har idag en välmående medelklass. Men skall medelklassen fortsätta att växa behövs att fler bjuds in i samhällsgemenskapen som aktiva samhällsbyggare. Sverige behöver en bredare och växande skara människor som tar risker, använder sina drivkrafter till att skapa nytt framtidshopp och måla upp nya horisonter att stäva framåt emot. Detta samtidigt som samhällets yttre gränser måste bli bredare och djupare. Det håller inte att 20% av befolkningen befinner sig i ett stadigt växande utanförskap. Kanske handlar allt detta om socialismens stora paradox. När medklassen växer och lever gott av välfärdens frukter, förvinner de drivkrafter som för samhället framåt, samtidigt som medelklassens framfart snävar av utrymmet för dem som inte riktigt passar in i normen för kunna leva ett liv som medel-Svensson.

Det kollektiva tänkandet


Om en stor grupp individer ansluter sig till en idé, då är idén per automatik både smart och bra. De kollektiva ideologierna bygger på denna tes. Idén må vara producerad av Världens bästa s.k. tänkare. Men det finns absolut ingen garanti för att ens en mindre del av gruppens anhängare blir gynnade av idén.

Problemet som uppstår är att det kollektiva tänkandet hamnar i konflikt mellan förnuft och känsla. Men det stannar inte där. Det absolut allvarligaste är att individen slutar att använda sitt eget sunda förnuft. Så som dagens moderna välfärdssamhälle är uppbyggt skapas en konstant konflikt mellan förnuft och känsla, samtidigt som det sunda fria kreativa förnuftet behövs allt mindre.

Kollektivismen är kanske ingen ideologi. Men socialism, nazism, rasism och marxism använder det kollektiva tänkandet som livlina. Dessa ideologier profiterar på det kollektiva tänkandets uppenbara brister och kännbara känslomässiga dilemman. Dessa ideologier rättfärdigar sina högre ideal utifrån individens tillkortakomanden och brister. Samtidigt som det byggs upp en retorik som talar till det kollektiva tänkandets oförmåga att sortera fakta från fiction.

Den kollektiva retoriken säger t. ex. att rika människor skor sig på fattiga eller varför inte det högaktuella ämnet invandring. Den kollektiva retoriken som är tänkt att tilltala det kollektiva tänkandet, genom att lägga fram bevis för att invandring är dåligt för Sverige ekonomi. Då väljer man att haka på redan spridda fördomar i detta ämne samtidigt som siffror som tydligt visar en summa och kopplar denna summa till kostnader för invandring till Sverige.

Det kollektiva tänkandet tar sig då an uppgiften som följer; 1, Det finns bevisligen en grupp människor i Sverige som inte är Svenskar. 2, Gruppen är säkert annorlunda, säkert kriminell och skadlig för Sverige. 3, Den invaderade gruppen tar Svenskarnas jobb. 4, Det kollektiva tänkandet börjar nu reagera som om alla med annan bakgrund än att vara född och uppvuxen i Sverige är en och samma person, med samma utseende, samma bakgrund, samma avsikter, samt samma tveksamma bakgrund som kriminell.

När man tar sig an uppgiften utifrån detta perspektiv låter det helt galet. Men det är vad som händer när känslan styr förnuftet. Helt plötsligt förställer det kollektiva tänkande människor i ett tillstånd, där de egna känslorna och den egna tankeförmågan tillfälligt överlämnas till att fungera kollektivt.

För att fullt ut förstå detta fenomen behövs bandet backas långt bakåt i tiden. Allt börjande när människor tog första steget att leva i grupp. Att leva i grupp visade sig vara ett bra sätt att överleva bland alla rovdjur. Det var fördelaktigt när födan skulle införskaffas. Det innebar också stora fördelar under barnens uppväxt. Det uppstod i stort sett bara ett enda problem, samma problem som alltid dyker upp i människans vardag. Då handlar det såklart om svårigheterna att leva tillsammans. Då uppfinns antagligen tanken om fördelen med att skapa överordnade tankar om hur tillvaror bör utformas. Det så då hände var att det skapades ett överlevnadsvärde med att tänka ungefär samma tankar. Hela detta tänk har sen följt med genom åren, ända fram i nutid.

Här kommer hela detta tänk i fem steg;

1, Det finns tillfällen då individer överger sitt sunda förnuft och känsla för sitt eget liv, till vad som kan uppfattas vara bäst i en given situation.

2, Detta kan ske helt utan förvarning och att individen inte skänker övervägandet djupare tankeverksamhet än att det gynnar överlevandet och/eller det sociala välbefinnandet för stunden.

3, När upplevelserna från den kollektiva reaktionen landar i individens normala medvetande uppstår en naturlig konflikt mellan känsla och förnuft. Därför uppstår processer som rättfärdigar det kollektiva beteendet. Det är så syndabocken föds. Det är så mekanismer som stöter ut individer som tänker annorlunda skapas.

4, Nu skapas en grupp som har två starka sammanhållande mekanismer. Dels fördelen av att få en bättre, bekvämare och enklare vardag, samtidigt som rädslan för att hamna i syndabockens position ger överlevandskraft åt känslan att befinna sig i närheten av gruppens kärna. Det blir även statushöjande att framföra gruppens åsikter.

5, Så var vi tillbaka på ruta ett.  Det finns tillfällen då individer överger sitt sunda förnuft och känsla för sitt eget liv, till vad som kan uppfattas vara bäst i en given situation. Här är de yttersta faktorerna som skapar mänskliga relationer. Så har det fungerat sedan tidernas begynnelse.

Det kollektiva tänkandets motpol måste anses vara individens fria vilja. Här landar i stort sett alla ideologier på det ena eller andra sättet. Teologer, filosofer och psykologer har i alla tider brottats med detta ämne. Målsättningen borde vara att låta det kollektiva tänkandet och den kollektiva känslan, få den fria fritänkande individens sunda oförstörda förnuft.

Kollektivismen har sina fördelar. Men avigsidorna överväger. 1900 talets Europa ska med rätta tillägnas de kollektiva ideologierna. Nu behövs en ny ideologisk brunn att ösa ny ideologisk kraft ur. Denna utmaning är absolut inte röd eller blå, vit eller svart etc. Denna utmaning har alla färger. En utmaning med en tydlig uppgift där individen alltid blir större än staten. Där individens sociala utveckling går före samhällets kollektiva ambitioner. Där samhället är en stöttepelare i individens succesiva frihetskamp.

 

 

 

 

Greklands val


Grekland har en speciell plats i Europas historia. Landet med stora anor och demokratins födelseplats har chansen att återigen spela en viktig roll i Europa. Sällan har ett lands ideologiska inriktning, så tydligt som idag kablats ut till allmän beskådan. Greklands befolkning vill leva i välfärd. Men Grekerna har aldrig behövt lära vad som krävs av ett folk för att kunna leva ett välfärdsliv. Den välfärd som Grekerna skapat, är så nära det bara är möjligt till 100% finansierad av krediter.

Nu står landet inför ett val där folket skall välja landets väg in i framtiden. Valet består av att välja mellan nya lån och fortsätta med refomer som möjliggör landets haltande bana som ett välfärdsland, eller ett urträde ur EU och EURON för att inta landets verkliga position som U-land.

Men faktum är att det finns betydligt fler vägar för detta land. Sanningen är nog att landets största problem inte är alla skulder. Landets verkliga problem är befolkningens syn på sig själva och landets interna förmåga.

Här kommer politisk ideologi in i bilden. Det vi nu ser är vad som händer med ett land när socialismen kommer in i bilden. Den applierar till passivitet och bygger upp falska förhoppningar bara för att anhängare skall känna sig väl till mods. Med andra ord kan detta beskrivas som populism. Greklands långivare är tålmodiga i överkant. Men detta tålamod kan mycket väl vara Greklands förbannelse. Greklands befolkningen behöver inte nya lån, lånavskrivning eller någon annan form av ekonomisk stimmulans. Vad som behövs är tankar om hur landets företag skall kunna bli konkurrenskraftiga på den globala marknaden. Grekland likt alla andra länder i Världen har oändliga möjligheter. Det handlar om att vända befolkningens blick så att möjligheterna uppenbarar sig.

Det märkliga är att så snart ett land hamnar i kris, träder ytterligheternas politiska ideologier fram. Då ser kommunister, socialister och nazister sin chans att vinna poänger på populismens bekostnad. Under tider då liberlismen mer än någonsin behövs, trampar socialister och nazister runt på gator och torg och sprider sina dunkla ideologier.

Grekerna vill leva i väldfärd. Vad som då behövs är lite vanlig moderat politik. Ett första steg är att titta på landets företag, se hur dessa företag klarar den globala konkurrensen. Därefter anpassa landets interna kostnader så att varor och tjänster blir konkurrenskraftiga. Se till att skapa drivkrafter så att för nya företag, nya jobb och innovation träffar sina respektive marknader. Med andra ord en jobblinje.

Grekernas val är inte bara ja eller nej till Europa. Grekernas val borde vara baserat på en nykter syn på sig själva som ett folk. Självinsikt är ett svårt tema. Greklands nästa steg måste komma underifrån.

Ett underifrån perspektiv som säkert behövs i alla Europas länder. Tiden är slagen att döda de kollektiva ideologierna. Europa behöver inte fler storslagna ideologier som målar upp en oändlig underbar framtid. Idag behövs den lilla vanliga människan. Idag behövs den lilla vanliga människan som skapar sin frihet. Den lilla vanliga människan som utifrån sina drivkrafter skapar värden. Små värden som blir grundplåtar i en gemensam välfärd.

Greklands öde kan användas i pedagogiska syften. Sällan har Världen skådat ett tydligare exempel om vad som händer när socialismen drabbar ett land. När ett folk drabbas av välfärdssjukan. När passivitet tillåts gå före kreativet, aktivitet och delaktighet.

Det är alltid spännande att leka med fantasin. Låt säga att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg inte är Svenskar utan är födda som Greker. Gud förbjuder.. Tänk att Grekland 2006 får dessa två eminenta gentlemän som statsminister respektive finansminister. Betänk att Alexis Tsipras blir statsminister i Sverige samma år. Gud förbjuder.. Nu kommer den stora frågan. Vilket land hade idag sannolikt behövt folkomröstning om fortsatta stödlån från EU (Eftersom detta är ett hypoteteiskt resonemang har även Sverige Euron)?

Fördelningspolitik


Den rikaste procenten av jordens befolkning äger snart mer än resten tillsammans. Klyftan mellan rik och fattig växer dessutom till den rikes fördel. Välkända faktum.

Kommunismen och socialismens ”Robin Hood metod” (Ta från de rika för att kunna ge till de fattiga) som säger att befintliga resurser skall omfördelas, verkar inte riktigt fungera. Länder där socialism praktiseras lyckas inte ens skapa några värden att fördela. Kommunism skapar länder där alla blir fattiga.

Rikedom, att vara rik och att vara fattig dras med definitionsutmaningar. Kan det vara så att skillnaden mellan rik och fattig har att göra med hur rikedom definieras? Vad är egentligen välstånd?

Idag verkar det som om att vara rik och att rikedom är en och samma sak. Kan man vara fattig och ändå uppleva rikedom. Filosofiskt och flummigt i överkant. Men kanske finns här något användbart i en modern fördelningspolitik.

För att börja i rätt ende bör kanske fastslås att det finns ett samband mellan att vara rik och att leva i välstånd. Mycket få människor blir rika till följd av en politik. Men en politik kan skapa underlag för rikedomar. Här hämtar de ideologiska striderna sin kraft.

Vänsterpolitiken vill att fördelningspolitiken skall verkar för att skapa en stor stat som beskär invånarnas frihet och därefter fördelar resurser mellan invånarna.

Höger politiken vill ge alla invånare mera kraft, frihet och resurser att själva skapa värden i förhållande till individens vilja och förmåga.

Men vad berättar detta om rikedom? Vilken ideologisk inriktning skapar störst rikedomar? Kan det vara så att den som mäter rikedomar i kronor och ören kan vara en fattig person? Återigen träder vi in i filosofins värld.

Den politiska debatten har i dag lyft upp tiggeri till högsta nivå. Varje gång en välfärdslevande Svensk medborgare passerar en tiggare vaknar samvetet. Vissa blir arga, vissa blir ledsna, vissa kanske skänker en slant. Men alla blir berörda. Att alla reagerar beror på att tiggaren upplevs vara fattig, utsatt och lidande. Men sanningen är den att ingen vet i stort sett ingen något om tiggaren utan för den lokala butiken. Graden av den tiggande personens eventuella lidande är okända faktorer. Men mycket talar för att den som tigger är fattig och inte lever ett liv i välstånd. Men är det så att den som tigger befinner sig längs bort från livets rikedomar? Hur ser personen ut som har minst andel rikedomar att tillgå?

Återigen tillbaka i den politiska ideologin. Socialismens ”Robin Hood modell”, vill att rika människor skall betala in mer pengar till staten som skall omfördelas där, så att de kan tillfalla tiggaren utanför den lokala livsmedelsbutiken. Ett tiggar-bidrag. Höger politiken vill öka tiggarens frihet, kraft och förmåga på ett sätt så att värden kan skapas. Båda förslagen befinner sig såklart i utopins värld, men väl värda att lyfta fram som experiment.

Värden kan inte skapas ur ingenting. Men värden kan skapas. Tiggaren utanför den lokala butiken kan mycket väl vara en representant för de enorma globala orättvisor som finns på denna planet.

Att omfördela resurser är i skrivandes ögon bara att befästa orättvisor. Vill man verkligen skapa en mera rättvis värld måste fler människor lära sig att skapa värden. En person som skapar värden lär sig vad rikedom är. Det är fullt möjligt att definierar rikedom i kronor och ören. Rikedom är ett begrepp som befinner sig i betraktarens ögon.

Kanske är det så att den som har för avsikt att blir rik först behöver lära sig att bära rikedom. Tiggaren utanför den lokala butiken vill ha mat för dagen. Men rikedom för tiggaren hade varit om något lärt känna honom/henne. Visat vilka möjligheter som finns, visat vägen till fortsatt utveckling. Hade socialismen fått råda hade tiggare-bidrag blivit en eftertraktad syssla som många hade velat ansluta sig till. Tiggar-bidraget kanske ger tiggaren nya möjligheter. Men sannolikt har tiggaren funnit ett nytt liv i sitt yrke som tiggare. Tiggar-bidraget lockar inte tiggaren till att söka nya utmaningar i livet. Tiggar-bidraget har inte ökat friheten, handlingskraften och förmåga, utan snarare låst in tiggaren i sin roll som tiggare. Samhället har blivit fattigare, de rika lite fattigare och hoppet för tiggarna lite mindre hoppfullt. Visserligen får tiggaren varje dag sitt tiggar-bidrag plus intäkterna från tiggeriet. Men friheten är beskärd, hoppet är stukat, handlingskraften och friheten är beskuren. Rikedomen bestå bara av kronor och ören.

Rikedom är något som behöver läras ut av en person som vet vad rikedom är. Att skapa rikedom är att ha frihet, förmåga, rättigheter, kunskap och kontakter. Den som tror sig kunna skapa välstånd på något annat sätt är ute på hal is. Det är i stort sett bara möjligt att omfördela värden som skapats. Ett omfördelat värde är ett devalverat värde. Det behövs minst två människor för att ett värde skall skapas. En köpare och en säljare. Bidrag, löner och andra transaktioner är alltid följden av värdens som skapas. Som idag när det finns mycket få stora säljare som säljer till ett stort antal köpare blir såklart följden, att de få som säljer blir enormt rika på bekostnad av de enormt många som köper.

Uppgraderas tiggaren utanför den lokala livsmedelsbutiken till en person som omsätter värden och skapar värden, vänstermönstret bryts till följd att tiggarens handlingskraft och frihet ökar. Helt plötsligt jämnas klyftorna ut en aning. Ger man däremot tiggaren ett tiggar-bidrag, som tiggaren kan använda att köpa kläder och mat för, förstärks orättvisorna. Då hamnar återigen pengar hos den rika procenten av Världens befolkning.

%d bloggare gillar detta: