Få kunskap i nya tider


Tidgare var kunskap något åtråvärt. Den som hade kunskap var ofta den som fick makt och framgång. Idag är bilden mycket annorlunda. Idag har en person med en intenetuppkopling hela Världens kunskap inom räckhåll.

Denna blogg vill absolut inte säga att där finns en motsättning mellan användning av internet och goda skolresultat. Men där finns ett samband. Ett samband som dagens skolpolitik inte klarar av att hantera. Sannolikt är det så att en genomsnittlig 15 åring idag exponerars inför mer information än en nybakad civilingenjör anno 1950.

Sveriges skolpolitik är en rest från svunna tider. Kalla karga skolsalar, katedrar, lärare och skolmatsalar bildar ett porträtt av gårdagens gråa vänsterideologiers inhumana människosyn. Dagens uppkopplade elever, utrustade med smartfones och paddor ”påprackas” idag dåtiden människosyn under sin skolgång. Dagens fria, starka, individuella och medvetna ungdomar är verkligen värda något bättre. Varför en 14 åring skall lära sig ekvationer via exercis på ett blankt papper i en grå och tråkig skolsal anno 1960, kan vara en tung uppgift för en aldrig så motiverad pedagog att förklara för denna demotiverade elev.

Det sägs att när eleven är mogen att lära finns där alltid en lärare. En filosofisk vinkel som lyfter denna utmaning till nya perspektiv.

En bra skolpolitik måste alltid sätta eleven i focus. Ett focus som idag huvudsakligen går i riktningen att det skall finnas en skola som skriver in elever, lär ut, kontrollerar kunskap och erbjuder kost och logi dagtid åt landets ungdomar. Vilket såklart är en fantastisk sak att kunna erbjuda alla unga människor i Sverige. En mycket viktig komponent i det som i dagligt tal kallas välfärd.

Men tyvärr ser vi att många ungdomar idag har svårt att göra sig själva rättvisa i denna välfärd.

Om man jämför den bild som den Svenska skolan idag förmedlar till alla Sveriges ungdomar, med den marknadsföring som snabbmatkedjan Mcdonalds förmdelar, uppstår återigen filosofiska tankegångar. Säg den 14 åring som väljer bort att besöka detta snabbmatens Mekka. Men det finns 10 000 tals orsaker att undvika ett besök i den Svenska skolan. Vän av ordning kanske tänker att detta handlar om ett försök att jämföra äpplen och päron. Visst är det så. Men det finns mer eller mindre framgångsrika snabbmatkedjor i detta land. Det finns även mindre lyckade snabbmatrestauranger som uppbär ungefär samma populäritet som den Svenka skolan i den unga generationens ögon.

Ofta är det så att egentligen är skillnaderna mycket små mellan den mindre lyckade snabbmatresturangen och den som lyckas fånga den unga generationens uppmärksamhet.

Framtidens skolpolitik bör väga in faktorn av att vara den ambition som gör att eleven hittar sin lärare. Hittar den modell där viljan att inta kunskap är på samma nivå eller gärna lite större än att inta en Big Mac vid den multinationella snabbmatkedjan Mcdonalds.

Vardagsbestyr och mognad i skenet av Internet


Alla tider har sina speciella utmaningar. Kanske är det så att vardagsbestyret är denna tids stora utmaning. Vi har nu en hel generation som vuxit upp utan samhällets fostrande omsorg. Under min uppväxt fanns både hustruskola och militärtjänst. Idag finns inget av detta. Kanske var det så att den skola jag fick i det militära är den röda tråd gällande mitt privatliv, som gör att jag snabbt klarar av att anpassa mig till förändringar i livet. De tretton månader av mitt liv som bestod av militärtjänst, där jag lärde mig hur man bör strukturera sitt liv för att kunna leva på bästa tänkbara sätt, är den grund som jag ofta använder mig av som vuxen individ.

Med viss oro tänker jag ofta på den grund som mina barn idag håller på att bygga upp för sina liv. Man ägnar sig bara begränsat åt sport och idrott, inte allt för sällan sitter man under helgerna uppe hela natten och spelar dataspel. Min äldste son är nu 17 år gammal. Samma år som jag ryckte in för att göra en tretton månader lång militärtjänst. Våra liv ser ut att börja helt annorlunda. Mycket är såklart mitt eget fel. Men varje tid har sina levnadsmönster och som förälder har man kanske lätt att övertolka sin betydelse i dessa sammanhang.

Saker som jag mycket snabbt lärde mig, att mer eller mindre göra automatiskt, tycks för många av dagens 17 åringar vara en kraftfull uppförsbacke. Som att komma i säng på kvällen, borsta sina tänder, hålla ordning på sitt rum (Eget boende är inte att tänka på, dagens 17 åringar skulle svälta ihjäl på två dagar), tvätta sina egna kläder, borsta sina skor etc. är utmaningar som står mer eller mindre alla dagens 17 åringar fjärran att kunna utföra.

Med en Sergeants grad lämnade jag lumpen (Så kallades militärtjänsten i mina unga dagar), med en god lunch på Gårdsstånga gästgiveri en solig vårdag 1984. Jämför man mina livserfarenheter 1984 sittandes på Gårdsstånga gästgiveri med en tallrik egenbetald Wienersnitsel framför mig med dagens datorspelande, pizzaätande hela natten uppesittande ungdomar, svindlar perspektivet.

Att inneha Sergeants grad är lite som att har ett kvitto på att vara bra på livets grundförutsättningar. Man kan gå upp tidigt på morgonen och faktiskt fungera som människa, man kan bädda en säng, man kan borsta tänderna, man kan tvätta sin egna kläder (Även under fältmässiga omständigheter), man vet nästan allt om personlig hygien, man är en hejare på att putsa skor, vapen, golv, motorer, stridsvagnar etc. ja, man kan putsa i stort sett allt som går att putsa. Av någon orsak är man även bra på gräva gropar i marken, efter att nästan dagligen blivit beordrad att gräva ner mig i marken av mina befäl (En färdighet som jag kanske inte känner mig ha någon nytta utav som vuxen), man kan allt detta så pass bra att man även kan vägleda andra människor i alla dessa utmaningar. Men framför allt har man fått känna på livet tillsammans med andra människor under lite mera s.a.s. krävande omständigheter, helt utan minsta lilla bekvämlighet.

Vad kan då min 17 årige son idag av allt detta?  När jag ser min 17 årige son sitta framför datorn och spela ett av dessa för mig obegripliga spel som heter en förkortning typ; WOW eller LOL o.d. (Varför alla datorspel heter en förkortning, måste bero på att man egentligen tycker att alla ansträngningar, oavsett dess utmaning är en ansträngning som både är för stor och egentligen är en onödig ansträngning.) tänker jag på de enorma skillnader vi både utsätts för under vår uppväxt. Jag brukar även tänka hur länge han måste leva för att få samma livserfarenheter som jag hade som 18 åring.

Det är nog så att det tar längre tid generellt att bli vuxen idag kontra för 30 år sedan. Det heter att allt som sker, sker av en orsak. Men att hitta den evolutionistiska orsaken till att människor skjuter upp sin mognad kräver sin detektiv. I sann Sherlock Holms anda söker jag efter svar. Det första som kommer upp i mitt sinne är två avstånd som antagligen är av högsta betydelse. Det ena är avståndet till föda och den andra är avståndet till fortplantning.

Kanske är det så att det verken är lättare eller svårare att hitta sin föda och sin blivande partner via internet idag, än de mera manuella metoder som stod till buds för 30 år sedan. Men bilden man får från internet, av dessa för oss människor så viktiga funktioner, är att det idag är mycket lättare att hitta sin blivande partner och att hitta sin föda. Bilden av och verkligheten utav är i dessa fall sannolikt missvisande. Min tro är att internet lurar dagens unga att skjuta upp sin mognad. Sanningen är den att vi behöver vara lika mogna, i samma tid idag som för 30 år sedan. Inget har egentligen förändrats. Allt som förändrats är synen på och hanteringen kring det där med att mogna..

Barn har vi alla varit


Säg den som inte påverkas om ett barn inte mår bra. Vi hör ständigt hjärtskärande historier som handlar om vuxna som genomlevt en svår uppväxt. Senast i raden hörde jag en intervju med Kicki Danielsson där hon berättar om hur hon bokstavligt talat slitits i från sina biologiska föräldrar. Hon berättar hur hon i hela sitt liv brottats med dåligt självförtroende, sannolikt beroende på de traumatiska upplevelser hon fick genomlida när hon skildes ifrån sina biologiska föräldrar.

Dagens politiska debatt har kommit lite vid sidan av det som verkligen är viktigt, när det kommer till omsorgen av våra barn och ungdomar. Ideologiskt svingas frågan om privat eller offentlig skola. Vi ser idag skolor gå i konkurs, läggs ner eller så stängs de av skolinspektionen.

Men skolor är ändå bara skolor. Det som finns där inne i verksamheten är ämnen, som tydligen inte ligger på topplistan över intressanta att debattera.

Kanske är det som så att det behövs lite mer av barnens perspektiv. Kanske blir frågan om privat eller offentlig skola mindre viktig i detta perspektiv. Kanske är det så att vi då ser helt andra sidor av begrepp som mobbing, pennalism, betyg, läs o skivsvårigheter etc. För allt detta handlar om de människor, som skall vara med om allt det som idag utspelar sig i det vi alla brukar kalla för den Svenska skolan.

För inte är det väl så att vi vuxna alltid vet vad som är bäst för våra barn. Det kanske t.o.m. är så att vi allt som oftast har svårt med att veta vad som är bäst för våra barn. Vi skiljer oss och ser ibland till att trassla till det ordentligt för våra barn. Men när det kommer till att spela den s.a.s. vuxna vuxenrollen, gör vi inte allt för sällan det på ett sätt som vi tror är bra för våra barn. Inte för att vi väljer att spegla det genom barnens vilja och önskemål, utan vi gör det snarare på ett sätt som speglar hur våra förhoppningar ser på utmaningen.

Inte för att jag vet speciellt mycket om vilka möjligheter man har som elev att vara med och framföra sina synpunkter vid förändringar i skolan.  Har vi verkligen idag kanaler för att plocka upp vad eleverna tycker inför förändringar och ger dem laglig rätt att vara med i beslut som rör deras vardagliga omständigheter . Var befinner sig te x elevperspektivet vid de skolor som under året gått i konkurs, blivit nerlagda eller stängts.  Ambitiösa värdegrunder skrivs årliga vid alla skolor privata som offentliga.  Vuxna skriver ner det som man hoppas skall kunna göra skolan till en tryggare och bättre plats att vara på för alla. Men tittar man sen på själva utfallet utspelar sig i många fall en helt annan verklighet. Den ambitiösa värdegrunden framstår då som en s.k. papperstiger. Jag vill med detta inte på något sätt säga at det är fel att skriva ambitiösa värdegrunder. Problemet uppstår när det kommer till att validera dessa värdegrunder. Kanske är det så att skolan får ägna lite mera tid åt elevperspektivet. Varför inte ett ämne som hanterar livsfrågor.

Barn har i alla tider hamnat i situationer där de far illa. Det går antagligen inte att bygga ett samhälle där alla barn alltid mår bra. Men det går att börja jobba med frågor som skall ligga till grund för att alla barn skall kunna få bästa tänkbara förutsättningar. Antagligen är det så att de satsningar man gör ur ett samhällsperspektiv, för att barn skall få bästa tänkbara uppväxt, är den satsaning som ger den största avkastningen.

Att som vuxen ha en tendens att glömma sin uppväxt är absolut inget ovanligt. Men nu står vi inför tider där vi måste bygga en skolan som verkligen speglar våra barn och deras kamp med att vandra mot ett vuxenliv, under trygga och omsorgfulla omständigheter, där barnens bästa måste vara ledstjärnan.

Barn till föräldrar som inte förstår


Tillhörandes dagens föräldrageneration står jag mig slätt mot den känslomässiga utveckling som mina tonårsbarn genomgår. Hårt igenslagna dörrar, tillkallandes gubbjävul tillhör den del av en tonårings liv som är under utveckling. En utveckling som tjänar till att skapa en stark och inkännande vuxen människas framtida liv.

Vid tidigare inlägg har jag försökt sätt fingret på det där med livsutrymme. Den delen hos en människa som anses vara privat och känslig på ett inre sätt. Det där unika utrymme som alla människor går och bär på för att kunna känna sig om en hel människa.

Det bästa sättet att stödja en tonårings resa genom tonåren, är att på de sätt som är möjliga stödja rätten till det där unika som bär på det känsliga inre, som är i behov att vara unikt och speciellt för den aktuella tonåringen.

Som förälder måste man lära sig att skilja på det man faktiskt förstår och det som tonåringen vill att man skall förstå. All mänskliga relationer bygger på att vi förstår något om varandra. Har man ingen relation till en människa så förstår man följaktligen inte heller något om en annan människa.

Vi vuxna är så måna om att berätta för våra tonåringar vad som är rätt och fel. Men de allra flesta tonåringar vet verkligen vad som är rätt och fel. De förstår betydligt mer än vad vi tror. Men det vi vuxna vet förvånansvärt lite om när det kommer till våra tonåringar, är vad som försegår i det där känsliga inre rummet.

Hur många gånger har man inte hört föräldrar till barn som kommit snett i samhället, stå handfallna inför vad som skett och sker. Man kan inte i sin sinnesvärld framkalla händelser som skulle kunnat leda fram till det som inträffat. Sannolikt har man aldrig lyckats komma under skinnet på sin tonåring när det verkligen behövts. Tiden med våra barn upplevs ofta som att den går fort. Men en sak är helt säker och det är att i denna karusell har man nästa  alltid en andra och tredje chans. Men såklart har man inte hur många chanser som helst.

Men hur gör man då? Hur skall man då närma sig tonåring?

För det första skall man byta ut banning och rättning mot förståelse. Även om man vet att tonåringen gjort fel skall man alltid låta förståelnsen komma först. Det finns ingen orsak att alltid försöka tillrättavisa och påvisa vad tonåringen gjort fel.

Tillåta sig att bli delaktig i det där inre rummet som ofta är så känsligt i tonåringens själ.  Det behövs mycket för att släpas in och nästa alla försök är så gott som överflödiga. Men med en alldaglig oladdad attityd går det att med kärlek och list att komma åt tonåringens känsliga inre rum. Väl inne gäller det att vidta störst tänkbara respekt och empatiska förmåga. Som förälder är det en enorm tillgång att släppas in i tonårings inre liv. Här hittar man så småningom knapparna att trycka på för att kunna stödja och hjälpa en ung sökande själ, att ta steg mot ett annalkande vuxenliv.

Här finns säkert mycket som de flesta redan känner till och dagligen använder sig av utan att kanske riktigt känna sig säker på att göra det som är rätt. Men i detta finns ingen som är rätt eller fel. Det är bara resultatet som är viktigt. Har man en fungerande och trygg tonåring har man antagligen redan gjort allt som skall göras för att tonåringen skall ta självständiga kliv mot livet som vuxen.

Men resan dit för de allra flesta är en krokig och gropig väg som nästen inte kräver någon minsta lilla prövning för att hamna i diket. Man kan aldrig säga sig vara fullärd. Man kan aldrig vara helt säker på att fullt ut kunna förstå sig på sin tonåring.

Tänk bara på grundläggande respekt, omsorg och ställ dig följande frågor innan du tar dig an din tonåring: Är jag verkligen den rätte att släppas in i min tonårings liv? Beter jag mig på ett sätt som gör att tonåringen släpper in mig i det känsligaste av alla rum som finns i en tonårings liv?

77 000 ungdomar berövas sin utveckling


Alla behöver vi mat, kläder och tak över huvudet. Att så många om 77 000 ungdomar varken studerar, jobbar eller söker jobb är för mig en gåta. Vem är det som står för dessa ungdomars uppehälle?

Utgår man i från att alla dessa ungdomar har två föräldrar, så har vi alltså ca 150 000 vuxna detta land som bevisligen inte sköter sin sysslor som stödjande förälder.

Det är på gränsen till skamligt att försörja sina barn efter det att de fyllt 18 år. Det finns ett mycket enkelt knep om man snabbt vill se en lösning på detta problem. Sluta betala mat, kläder och husrum åt dessa 77 000 ungdomar. Ge dem en chans att komma igång med sina liv.

Upploppen i Husby del 3


Ingenting sker utan att en mänsklig tanke ligger bakom. Behovet av att gå ifrån tanke till handling och där ge tanken ett uttryck i bildlig eller fysisk mening är vad vi populärt kallar kultur. Hade en regissör trätt fram och förklarat allt som händer i te x Husby och sagt att allt varit en konstinstallation, hade handlingen fått en helt annan mening i allmänhetens ögon.

Men låt mig slå fast att våld inte är kultur, eller? Finns där ens en definition där kultur slutar att vara kultur för att övergå till att bara vara våld?

Låt mig angripa problematiken så här. Alla människor kan hamna i situationer där man av dv olika orsaker väljer att tillgripa våld och hot. Med detta vill jag absolut inte skylla allt våld på stundens ingivelse. Jag menar att startsträckan fram tills dess att man tillgriper våld är mycket mera intressant att följa.

Vad är då skillnaden med ett utryck genom våld, förstörelse och ödeläggelse och en dito händelse som väcker uppmärksamhet som våldsam, utan att för den delen någon praktisk fysisk våldshandling utförs?

Skillnaden ligger hos den som te x får som bil uppeldad, sin skola förstörd etc. D.v.s. en tredje person som absolut inte kan se uttryckets verkliga budskap. Denna person och många med den ser bara ett tillsynes meningslöst våld.

Må hända att den eller dem som planerar och genomför våldsaktionerna i Stockholm med omnejd, har en mycket tydlig agenda bakom sitt agerande. Här kommer en nyhetsbulletin till alla er. Budskapet kommer inte fram. I stort set alla som inte är aktiva i upploppen och förstörelsen av Stockholms förorter, kan bara gissa sig till vad allt handlar om.

Mitt budskap till alla er som offrar era liv för att väcka uppmärksamhet genom våld och förstöresle. Låt nu inte allt detta vara förgäves. Välj ut en ledare eller ledargrupp som får komma till tals under ordnade former. Låt resten av Sverige få veta vad som pågår, låt oss alla andra få ta del av er kamp och era utmaningar i livet. Tystnad är såklart ett vapen. Men det verkliga vapnet och en väg in i samhället, är att ta till orda och förklara vad som sker,  kanske varför det sker. Samt sist men inte minst vad som önskas och vad som man vill ha ut av allt detta, som faktiskt är något som är skapat av människohänder i alla sin destruktivitet.

Jag kan redan nu tänka mig installationen i Moderna museet.  Ungdomar som står runt en brinnande bil i Husby, klädda i militärkläder och på banderollerna står det; ”Vi vill vara delaktiga i samhället” eller ”Nu vill vi också vara med och bygga framtidens Sverige”. Snacka om att väcka uppmärksamhet. Då skulle verkligen debatten ta fart. Ingen tredje person skulle missförstå detta budskap

Sex-spex


Laddningen av sexualitet är multifunktionell. Är te x en produkt svårsåld, lägg då till lite sex i reklamen. Vips så har du kanske en storsäljare. Det är oundvikligt, man kan helt enkelt inte bortse från detta faktum. Vi nästa kräver att få se en djup urringning på en kvinna eller en vältränad mans överkropp, för att den där sista kryddan i ett uppträde skall infinna sig.

Jag förväntar mig som underhållningskonsument att det skall finnas sex i ett spex. Jag har absolut inga problem med det. Jag tycker det är trevligt och underhållande.  Men hur förhåller sig den givande sidan till detta faktum, att vi i allt större grad förväntar oss ett se mera intima delar av kroppen när det kommer till underhållning.

Mitt förhållningssätt till frågan är kanske av den lite mera konservativa arten. Jag menar att det finns många sidoeffekter som kanske inte är av det övervägande positiva slaget. En sida som jag gärna vill lyfta upp, är det där med att vi alla har olika gräns för vad vi tål. Det som en människa inte alls känner av är en annan människas djupaste öde. En känd reklamman från landet i väster lär ha sagt följande; Såld med sex, köpt med ångest. Uttrycket kan tolkas på många olika sätt. Men sannolikt är ett sätt att tolka uttrycket på, att ju med vi trappar upp sexsignalerna i hur vi kommuniserar reklam och underhållningsutbudet desto med väcker vi människors/konsumenternas ångest.

För att nu inte tala om de människor som är satta att sända iväg sexsignalerna. Men de få ju betalt heter det kanske. Säkerligen kan de vara så, att man känner sig kompenserad ekonomiskt. Men vad som händer i själen kan man inte läka med en bunt pengar.

Vad är det då som gör att vissa inte alls tycks ha några problem, med att båda exponera sex och ta emot sexualitet i alla dess former utan att nämnvärt påverkas. Jag vill påstå att det handlar om självkännedom. Man lär sig tidigt i livet vad om är ens sexualitet. Man går inte över någon gräns i något avseende. Precis som mycket annat i livet handlar de om balans. Man går inte i mera utmanande klädsel än man kan klara av att ha suktande beundrare i hasorna. Man exponerar inte sig för mer sexualitet än själen klarar av att bearbeta.

Här hittar jag två intressanta variabler. Respekt och uppmärksamhet.  Två variabler som i detta sammanhang samtidigt verkar vara sina motpoler och minsta gemensamma nämnare. Man kan få uppmärksamhet genom att vara mycket respekterad. Man kan få respekt genom att väcka mycket uppmärksamhet.

Men som alla vet är det inte så enkelt i verkligheten. Så gott som alla ungdomar söker uppmärksamhet och äkta kärlek. Som vi säkert alla vet är man beredd att gå ganska så långt i denna kamp. Alla som varit förälder till en tonåring vet vad jag pratar om.  Denna kamp kan ibland vara så kraftfull att tonåringen helt väljer att ta det där med att förtjäna respekt som förgiven. Man suktar uppmärksamheten till den grad att inget annat tycks ha betydelse.

Här vill jag mena att samhället har en ganska så stor inverkan. Här vill jag mena att alla reklammakare som sitter och plockar in sex i sin reklam, regissörer som går fram och knäpper upp skjortan på en manlig skådespelare har ett visst ansvar. Jag ser det lite som den enkla vägen ut. I stället för att reklammakaren gräver lite djupare i sin talang, istället för att regissören verkligen försöker plocka fram skådepelarens verkliga förmåga, så tar man en enkel utväg.

Samma sak gäller i den uppmärksamhetssökande tonåringens familj. Familjen förfäras över den konstiga tonåringens uppträde. Men han göra bara precis samma sak som den misslyckade reklammannen och den där B-regissören. Han/hon bara trappar upp kampen om den uppmärksamhet och kärlek han/hon inte får.  Får man inte kärlek och uppmärksamhet så är man död om man inte ständigt fortsätter sin kamp. Till sist så hittar man kanske det man söker, men då gäller det att det inte gått för långt. För då är respekten förlorad. Inte bara från omgivningen, utan även inne ifrån den egna själen.