Påven – En man av vikt

Benedictus XVI,  Katolska kyrkans 265:e påve, väljer efter en relativt kort tid på ämbetet att abdikera. Guds man på Jorden ser inte längre sig själv som en bra tjänsteman.

86 år gammal är visserligen en aktningsvärd ålder. Men erfarenheten säger att den som en gång burit Fiskarringen, lämnar den endast som död.

Jag ser abdikationen vara en effekt av teologiska grubblerier. Jag tänker mig Världen ur en Påves perspektiv. Den som är sätt att vårda och väcka miljarder människors själsliv och tro. Få miljarder människor att ta sig an de delar av själen och tron, som gör att de får det bästa tänkbara livet.

Vi lever visserligen i den bästa av Världar. Men skevheterna är uppenbara. Vi ser flera olika verkligheter växa fram. Bara en sådan sak som det där med sexhandel. Vita män i den rika Världen som utnyttjar sexuella tjänster från män/kvinnor/barn från de mindre bemedlade delarna av Världen. Jag tänker mig den teologiska vinkeln på detta agerande. Här har vi själsliga tillkortakommanden på många olika fronter. Kanske i en teologisk kontext, är sexköparen ett lika stort offer som den kvinna/man/barn som levererar tjänsterna. Men dessa teologiska dilemman är knappast orsak för en Påve att abdikera. Jag tänker mig den Värld som lever där bakom. Den Värld som profiterar på våra själsliga tillkortakommanden och velighet när det kommer till högre kärlek och tro.

Skall man hitta denna Värld så måsten man gå bakåt i näringskedjan. Vad är det som händer i en ung människas liv, för att man som vuxen kommer att återfinnas som sexköpare och hora? När uppstår hålen i själen som gör att vi fattar beslut om att fylla dem genom att sälja och köpa sex, ta droger eller genom att vara proffskriminell? Frågor som säkert tynger en modern Påve.

I tider av ekonomisk oro, gissar jag att dessa mörka krafter växer dramatiskt. Det är nog så i länder som idag prövas ekonomisk, att de mörka krafterna finns i många människors direkta närhet. Prövningen finns även här hos oss. Vi skall också veta att vi verkligen alltid kan välja ljuset. Alla hål själen kan läkas med högre kärlek och omtanke. Guds förlåtelse är oändlig och altomfattande.

Finns där en familj med svag tro, utan jobb och ingen försörjning. Då finns också närheten till mörker. Det är här en stark Påve behövs. Det är här ljuset måste finnas som en alternativ väg. Det är efter Påsken som allt det nya skall födas. Men då måste man först symboliskt lida och dö för att hitta sin tro. När man sen hittat sin tro och ser ljuset, är plötsligt en himlafärd fullt möjlig.

Kanske är det helt enkelt så att Guds tjänsteman här på Jorden, idag inte tror sig orka bära lidandet från 1 miljard människor, fram till och över Påsken. Men där tror jag verkligen att Benedictus XVI tar fel. För det är idag som prövningen kräver just dig, du Guds högste tjänsteman här på Jorden. Det är absolut inte kroppslig förmåga vi alla förlorade själar hoppas få av dig. Det är ditt ljus vi vill kunna se. Din orubbliga tro på den högre kärleken och tron som läkande kraft. Det är ögonen på den drogade och våldtagna horan i Tallinn som vill kunna se ditt ljus. Det är ögonen på människohandlaren i Ukraina, innan han köper upp en ny ung kvinna från ett splittrat hem, som behöver se ljuset från Benedictus XVI. Det är ögonen på de människor som är på väg att kvävas under en människohandelstransport från St Petersburg, som vill kunna se den högre kärleken och hoppets ljus, som bara Benedictus XVI kan skänka sina förlorade själar.